söndag 8 maj 2016

Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Strömberg, Maggie: Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten (Atlas, 2016), ISBN 978-91-7389-451-7.

Journalisten Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten är både spännande och lärorik. För den som jobbar politiskt är det värdefullt att lära sig om de politiska partiet man arbetar mot, konkurrerar med och/eller kanske ska samarbeta med. Miljöpartiet är ju ibland svårt att begripa sig på och de vill inte placera in sig på höger-vänsterskalan och de kan svänga snabbt i politiska frågor, till exempel för eller emot vinster i välfärden. Själv gör jag det kanske lätt för mig i min syn på de rödgrönlila partier vi i Vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbete med eftersom jag håller mig till dikotomin socialistiska - icke-socialistiska partier. Vi kan vara överens med dem om mycket men just eftersom de inte är socialister och därför inte har en realistisk syn på kapitalismen kan de (såväl socialdemokrater som miljöpartister och fi:are) när som helst landa i för oss socialister omöjliga ståndpunkter. Den här orealistiska synen på kapitalismen är det som gjort att miljöpartister varit pådrivande för privatiseringar av vår gemensamma välfärd.

Boken handlar om Miljöpartiets hela historia. Det börjar med den stökiga folkpartisten Per Gahrton och slutar med att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inför vår inhumana migrationspolitik i november 2015. Den här boken ger inblickar i den högsta partitoppens förehavanden. Det är inte menat som kritik mot denna bok, men det är synd att vi så sällan får läsa om politik från basnivå och från periferin snarare än från centrum.

Som vänsterpartist har jag ofta under den senaste tidens turbulens inom och runt Miljöpartiet ofta tänkt: Hur hade vi hanterat situationer som dessa? En sak verkar ganska uppenbar. Det är inte bra för ett avsevärt mindre parti att regera tillsammans med ett mycket större parti, särskilt inte ett som Socialdemokraterna som nog fortfarande, trots att realiteterna inte längre ser ut så, har en hel del av självtillräckligt maktparti i sig. Det ett avsevärt mindre parti skulle säkert till viss del kunna uppväga sin litenhet med aktivism och en stark förankring utanför parlamentet. Hur som helst borde nog även en och annan miljöpartist och socialdemokrat nu ha insett att det hade varit med bättre med en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingått.

Något jag fastnade för i boken är vad som sägs om Miljöpartiets partikultur och ideologi. Maggie Strömberg hänvisar till Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer : kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag och skriver: "de gröna med sin individualistiska kultur och ledamöter som snarare ingår i ett nätverk sammanhållet av en ideologisk övertygelse, än en grupp som arbetar gemensamt i en strukturerad organisation. Detta ställs mot Socialdemokraterna där individen underordnar sig partiet. Ett parti där valda företrädare har rätt att driva sin egen linje blir svårt att samarbete med, kan lätt uppfattas som ett opålitligt parti.

Men hur är det då med Miljöpartiets ideologi? Jo, om den skriver Maggie Strömberg:

"Miljöpartiets stora paradox är att partiet gjort allt för att fördela makten på så många människor som möjligt och inte tillåta enskilda människor att få för stort utrymme. Ändå är partiet med i händerna på sina ledare än de flesta andra. Det beror på att den grundläggande ideologin är otydlig, även för många av de egna medlemmarna. De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem - kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter - men så mycket djupare än så går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa. Det är därför rösttalen på kongresserna ofta slutar 47-53. Det finns gott om splittring och ont om ideologiska ryggmärgsreflexer. Det gör också att språkrörens egen politiska botten enkelt drar partiet i olika riktningar, trots rörelsens ultrademokratiska ambitioner."

Detta problem med en svag ideologi har inte Vänsterpartiet, men eftersom vi växt snabbt medlemsmässigt kan det vara värt att tänka över. Hur ger vi våra nya medlemmar, som kanske gått med på grund av en viss sakfråga eller på grund av missnöje med ett annat parti, möjlighet att bygga en grundläggande ideologisk övertygelse? Och vilken politisk kultur vill vi att våra nya medlemmar växer in i och ges möjlighet att omforma?

torsdag 5 maj 2016

Istället för tendensfrihet - lokal organisering

Till Vänsterpartiet 41:a kongress 5-8 maj 2016 har förslag om att införa så kallad tendensfrihet framförts. Tendensfrihet skulle, vad jag förstår, undergräva principen om att gemensamt fattade beslut ska följas av alla. De som förordar tendensfrihet, eller att Vänsterpartiet ska bli en "radikal mosaikvänster" verkar vilja att Vänsterpartiet ska bli en "paraplyorganisation för hela vänstern" (citat ur någon diskussion på Facebook).

Det stämmer att Vänsterpartiet som parti måste förändras om vi ska kunna fylla vår funktion i svensk politik - organisera för att bygga socialism. Men är tendensfrihet den rätta vägen att gå? Jag tror inte det.

Tvärtom tror jag att vi behöver utveckla en starkare egen identitet, som är något annat än vänstersocialdemokrati. Denna identitet utvecklas genom diskussioner och studier, men främst genom praxis, alltså konkret politiskt arbete.

Vänsterpartiet är inte vänstern, vi är en del av vänstern. Idén om ett brett parti som ska samla hela vänstern tror jag inte på. Däremot behöver vi breda samarbeten kring sakfrågor. Vi bör sträva efter bredast möjliga enhet kring varje fråga.

För mig är en av själva poängerna med att vara organiserad i ett parti att vi gemensamt fattar beslut som vi sedan gemensamt följer. Det måste finnas goda möjligheter att diskutera innan beslut fattas, men väl är fattat - i god demokratisk ordning - ska det följas av alla. Utan denna princip skulle vi få ett spretigt parti där valda företrädare skulle kunna driva sin egen linje, på tvärs emot majoritetsbeslut fattade på kongresser.

Vissa av de som kritiserar Vänsterpartiets nuvarande modell kallar den "demokratisk centralism". En del skyller på Lenin, andra på Stalin. I själva verket fungerar Vänsterpartiet enligt helt vanlig svensk folkrörelsepraxis. Vilken förening som helst fungerar så här: årsmötet (för Vänsterpartiets del kongressen) är högsta beslutande organ. De beslut som fattas där gäller tills något annat beslut fattas av efterföljande årsmöte.

En brist i resonemangen kring tendensfrihet är att inga exempel ges på vilka tendenser det skulle gälla. Det enda jag sett är från Socialistiska partiet, som vill verka som tendens inom Vänsterpartiet och fortsätta vara medlemmar i Fjärde Internationalen. Men de ger inga exempel på sakfrågor där de inte skulle vara överens med oss i Vänsterpartiet. Som jag ser det verkar de vilja verka som ett parti inom Vänsterpartiet. För övrigt är ju Socialistiska partiet ett svenskt exempel på ett parti med tendensfrihet, som visar att tendensfrihet i sig gör ett parti framgångsrikt.

Istället för konkreta exempel på varför tendensfrihet behövs i Vänsterpartiet ges exempel på framgångsrika partier som har tendensfrihet. Exemplen är säkert värda att studera men då måste också hänsyn tas till att de politiska förutsättningarna i exempelvis Spanien skiljer sig från våra förhållanden. Själv skulle jag vilja att Vänsterpartiet blir mer av att vänsterpopulistiskt parti, men det innebär inte att vi kan kopiera Podemos.

Argumentation som bygger på Rosa Luxemburg vs Lenin eller på att nämna långa listor på andra vänsterpartier kanske i själva verket visar en brist hos Vänsterpartiet, en kultur som måste förändras om vi ska kunna växa som organisation och i betydelse?

Det vi behöver bli bra på är undersökningar och analyser av konkreta förhållanden och att organisera, kanske främst lokal organisering. Organiseringen kommer inte alltid innebära att värva medlemmar till Vänsterpartiet utan kan lika gärna bestå av att vi medverkar till att organisera kring en sakfråga, att bilda bredast möjliga enhetsfronter kring specifika frågor.

I senaste numret av Brand skriver Erik Persson, aktiv i Förbundet Allt åt alla:

"Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens."

Jag menar alltså att vad vi bör göra är att försvara och utveckla folkrörelsedemokratin i Vänsterpartiet. Vi måste också bli bättre på att även när det inte är valrörelse agera fokuserat och vi måste bli mer lokalt förankrade.

Jag hoppas att ekoeko-arbetet kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett bättre parti. Om vi ska bli Sveriges bästa miljö- och klimatparti måste detta genomsyra alla nivåer i partiet. Lokalt måste vi undersöka vilka förhållanden som råder och vilka allianser som kan byggas. Alltså: 1. Undersök, 2. Organisera.

Även om nu inte tendensfrihet är lösningen på Vänsterpartiets problem måste den partiledning som väljs på kongressen se att Vänsterpartiet som organisation måste utvecklas. Det lokala arbetet är det centrala, men för små partiföreningar som den jag själv är medlem i behövs initiativ och stöd från central och regional nivå. Vi behöver handledning i lokal organisering.

Vidare läsning:

Revolution, tidigare Avanti, är ett konkurrerande politiskt partiEfterlyses: en radikal mosaikvänster, Ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering, Etzlers svar duger inte, Jag uppfattar mosaikvänster som en omskrivning för tendensfrihet, Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati, Så kan vänstern vända vinden, 5 frågor till Marcus Zingmark om tendensfrihet inför V:s kongress, Vänsterpartiet måste bli mer öppet, Motioner om tendensfrihet till Vänsterpartiets kongress 2016 samt partistyrelsens svar på dem.

fredag 29 augusti 2014

Replik på Lotta Hördins ledare "Bara valvinst är ok"

Vänsterpartiet har ett absolut krav för regeringsmedverkan: inga skattepengar för vård, skola, förskola och äldreomsorg ska gå till företag som är ute efter att ta ut vinst.

Efter att ha hört Jonas Sjöstedt säga "'man kan ha olika utförare', och 'man kan visst välja, det är inte valmöjligheten vi är ute efter utan vinstintresset'" tror Lotta Hördin att detta krav "kan ha luckrats upp".

Lotta Hördin verkar ha missuppfattat Vänsterpartiets linje i välfärdspolitiken. I rapporten "En välfärd fri från kommersiella intressen" (2012) står det:

"Kooperativa företag och ideellt drivna utövare ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden om de driver den utan vinst. Detsamma gäller andra ägarformer som övergår till att bedriva sin verksamhet utan vinstsyfte, till exempel till en särskild bolagsform anpassad för detta."

Vänsterpartiet är det parti du ska rösta på om du vill ha en välfärd fri från kommersiella intressen och en regering fri från borgerliga partier.

Erik Edwardson, Vänsterpartiet Höganäs

torsdag 9 maj 2013

Polarisering och vardagskamp

Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."

Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".

Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."

Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.

Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.

Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.

Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?

Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).

Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."

Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.

Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.

Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga

Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."

Se även: Vänster- och högerprasselSamarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.


tisdag 7 maj 2013

Regeringsfrågan

Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.

De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.

Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.

Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.

Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.

Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.

Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.

Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.

Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?

Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?

Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?

Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.

Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.

Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.

Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.

Alltså:

1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.

Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!


tisdag 23 oktober 2012

Lös verkliga problem först

Folkpartisten Jasenko Selimovic tycker att alla partier, utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna, ägnar för lite tid och kraft åt att diskutera integration. Han uppmanar oppositionen (varför inte övriga regeringspartier?): "Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna." Monica Gunne gav i Aftonbladet eldunderstöd till Jasenko.

Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:

- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.

- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.

- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.

Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".

Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.

Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.

För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:

"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."

Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder

måndag 22 oktober 2012

Klassintresset ljuger aldrig

Förespråkarna för att vår välfärd ska styras av profithunger istället för behov och kvalitet blir alltmer desperata. Den senaste debattvinkeln är att inta en förment feministisk ståndpunkt.

Åsa Moberg inledde med att publicera en fri fantasi i Dagens Nyheter som är så fluffig att den knappt går att återberätta eller angripa.

Avsaknaden av konkretion och fakta i Åsa Mobergs artikel kan visas genom att ställa några enkla frågor till texten.

- Domineras den vinstdrivna välfärdsindustrin (till exempel Attendo och Carema) av kvinnor i ledande ställning?

- Har de anställda kvinnorna inom den vinstdrivna välfärden goda arbetsvillkor och löner och har de fler arbetskamrater än deras kollegor inom gemensamt driven verksamhet?

- Är det rimligt att jämföra metallindustri med skola och äldreomsorg? Ser inte Åsa Moberg några skillnader mellan vård, skola, omsorg och metallindustri?

- Bidrar profithunger till mångfald inom välfärden? Är det inte tvärtom så att nuvarande profitstyrda välfärdsmarknad leder till att verksamheter som kooperativ slås ut av de stora och kapitalstarka aktörerna?

Jag tror också att Åsa Moberg egentligen vet att många av oss som arbetar för en välfärd fri från kommersiella intressen samtidigt arbetar för bättre villkor för de anställda inom välfärden och ökade resurser till välfärden. Hon skulle heller inte ha samma dystopiska syn på välfärdens framtida finansiering om hon frigjorde sig från det rådande tankemönstret att vi inte kan omfördela resurser inom samhället. Vi kan omfördela från privat till gemensam konsumtion och vi kan omfördela från rika till fattiga. Däremot är givetvis en gemensam välfärd av hög kvalitet för alla omöjlig att upprätthålla om vi ska fortsätta att sänka skatter och upprätthålla höga privata profitnivåer. En av flera anledningar att vara emot privata vinster inom välfärden är också att varje skattekrona ska gå dit den var avsedd.

Åsa Mobergs krönika gav sedan upphov till texter på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor samt Helsingborg Dagblads debattsida. Ingen av dessa texter tillför dock något av värde.

Klassintresset ljuger aldrig, inte ens om det kommer i feministisk förklädnad.

Om ovan nämnda skribenter har lust att börja driva feministiska frågor av verkligt konkret värde har jag här några förslag:

- Ordentliga resurser till välfärden. Fler anställda behövs.

- Bygg ut äldreomsorgen så att inte kvinnor tvingas till deltid för att ta hand om sina åldrande föräldrar.

- Barnomsorg på obekväm arbetstid behövs i alla kommuner.

- Bättre löner, arbetsvillkor och utbildning till alla välfärdsarbetare.

För att genomföra detta behövs höjda skatter och skatt efter bärkraft. Vi måste omfördela från privat till gemensam konsumtion.

Jag har själv kritiserat Kommunals ordförande Annelie Nordström för hennes uttalanden mot non-profit inom välfärden. Men nu har hon i en intervju påpekat att hon "är ett redskap" för Kommunals medlemmar. Kommunal har ännu inte fattat beslut i frågan om vinstutdelning inom välfärden. Annelie Nordström har givetvis rätt i att ett vinstförbud inte löser alla problem inom välfärden. Men ett sådant beslut är ett steg på vägen mot en bättre välfärd och, tror jag, är också en nödvändig förutsättning för en gemensam välfärd av hög kvalitet.

Behov och kvalitet, inte profithunger, är vad som ska vara prioriterat inom välfärden. Driftsform spelar roll. Vi vill ha en gemensamt ägd och styrd välfärd. Meddelarfrihet och offentlighetsprincip ska gälla inom all skattefinansierad verksamhet oavsett utförare. Vi behöver utveckla medborgarnas, brukarnas och de anställdas inflytande över verksamheterna. Vi behöver skapa mångfald inom gemensamt driven välfärd. Välfärdsfrågor ska vara politiskt prioriterade och vi medborgare ska hålla tummen i ögat på ansvariga politiker. De är ansvariga oavsett utförare.

Annelie Nordström påpekar helt korrekt att:

- Bemanningen är egentligen det absolut bästa måttet på kvalitet i välfärden, alltså fokus på kompetens samt antal faktiskt arbetande i verksamheten. Sedan måste också vikten av ökade resurser till välfärden betonas.

Lena Sommestad, som vet vad hon talar om, har gett ett bra svar på frågan om vinst i välfärden är bra för jämställdheten. Läs också Anna Hövenmarks svar till Åsa Moberg.

Det irriterande med en text som den Åsa Moberg producerat är egentligen inte att man inte håller med. Det irriterande är den låga intellektuella nivån. Av en som har till yrke att skriva och som kan ägna hela sina dagar åt att läsa in sig på fakta och sedan formulera sig bör man kräva mer. Men sådana texter kanske krävs för att man ska kvalificera sig för fortsatt bokutgivning på Timbro?

En högre nivå än så här måste debatten kunna föras på. Ärligt talat har jag inte hört ett enda vettigt argument från profitförespråkarna. Tyvärr är det inte alltid de goda argumenten som vinner i politiken. Starka kapitalintressen står bakom fortsatt vinstuttag inom välfärden. Det ligger i kapitalets intresse att kunna skapa profit på vår gemensamma välfärd.

Tur då att det finns enstaka liberaler av högre kvalitet, till exempel Expressens Anna Dahlberg.

Läs material och fakta från Vänsterpartiet: Nästan 9 miljarder till skattefinansierad vinst i välfärdsföretagen, Flygblad och FAQ om vinster i välfärden, En välfärd fri från kommersiella intressen.

Läs Statistiska centralbyråns Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg 2010.

Läs gärna Daniel Ankarloos Välfärdsmyter för en annan syn på välfärdens framtida finansiering än den gängse borgerliga. Här en text av Kaj Raving om Daniel Ankarloos korrigering av den snedvridna debatten, eller snarare borgerliga propagandan.