Christian Andersson: Populism

Andersson, Christian: Populism (SNS förlag, 2009), ISBN 978-91-86203-26-9.

I denna tunna bok, den är endast på 92 sidor, redogör Christian Andersson för hur populismbegreppet används i forskning, gör nedslag i populismens historia och resonerar kring om, och i så fall vad, olika populistiska rörelser har gemensamt. Vad kännetecknar populismen?

Forskaren Paul Taggart menar att det är svårt att ge en definition av populismen, men han hävdar att dessa teman är kännetecknande för populismen (s. 18):

• en fientlighet mot representativ politik
• en identifikation med ett idealiserat hjärtland (heart-land) inom det samhälle som populisten tillhör
• en ideologi som saknar egna grundläggande värden
• en kraftfull reaktion på en utbredd känsla av kris
• grundläggande dilemman som gör att populismen själv sätter gränser för sin expansion
• en anpassning till omgivningen "färger", populismen som kameleont

Med begreppet hjärtland menas "en romantiserad bild av en livsstil och ett landskap, befolkat av ett anständigt och enhetligt folk." (s. 20.)

Sir Isaiah Berlin menade 1967 att populismen har dessa sex kännetecken (s. 23):

• föreställningen om ett integrerat och sammanhållet samhälle
• ointresse för politiska institutioner eftersom populismen tror på samhället mer än vad den tror på staten
• historien i backspegeln, strävan efter det "naturliga tillståndet" som rådde före "krisen"
• försök att återuppliva traditionella normer och värderingar
• referenser till folket och folkviljan, i praktiken majoriteten
• populism framträder ofta i samhällen som genomgår en snabb samhällsförändring eller kris

Ernesto Laclau har kritiserat definitionsförsöken för att vara cirkelbevis. Om man väljer ut vissa rörelser som populistiska och sedan letar efter gemensamma nämnare utgår man från det man ska bevisa.

I boken Politics and ideology in Marxist theory : capitalism, fascism, populism (1977) "gör Laclau en klassanalys som går ut på att populism i olika historiska situationer har använts av olika sociala klasser. Populism ska ses som ett instrument för social mobilisering mot en dominerande ideologi." (s. 24.)

Enligt Christian Andersson menar Laclau i sina senare skrifter att populism handlar om "hur det politiska budskapet formuleras, i vilken utsträckning den institutionella ordningen ifrågasätts och i vilken utsträckning folket används i lanseringen av olika politiska alternativ." (s. 24.)

Margaret Canovan hävdar i boken Populism (1981) att det inte är möjligt att ge en generell definition av populism men att man kan "klassificera populistiska rörelser i olika kategorier för att påvisa gemensamma kännetecken" (s. 25).

AGRARPOPULISM

1. jordbrukarradikalism (t.ex. People's party i USA i slutet på 1800-talet

2. bonderörelser (t.ex. agrarpartier i Öst- och Centraleuropa efter första världskriget)

3. intellektuell agrarsocialism (t.ex. narodnikrörelsen i Ryssland i slutet på 1800-talet)

POLITISK POPULISM

4. populistisk diktatur (en karismatisk ledare som bygger en diktatur på att gå förbi den etablerade eliten och det politiska systemet och vända sig direkt till folket, t.ex Perón i Argentina efter andra världskriget)

5. populistisk demokrati (en praktisk politisk ideologi som försöker ge det demokratiska idealet ett innehåll genom olika former av direktdemokrati, folkomröstningar, medborgarinitiativ och folkligt deltagande; Schweiz är det främsta exemplet men det finns också inslag av populistisk demokrati i många författningar såsom "We, the People" i den amerikanska konstitutionen

6. reaktionär populism (mobiliseringen av folklig konservatism, ignorans och fördom i opposition mot den utbildade och liberala elitens progressiva och upplysta åsikter, i synnerhet etniska fientligheter och krav på lag och ordning, t.ex. guvernör George Wallace i Alabama på 1960-, 1970- och 1980-talen och nypopulismen i Europa under de senaste decennnierna

7. politikernas populism (försök att bygga en så bred koalition som möjligt genom att vädja till folket och därmed undvika splittrande frågor om klass och ideologi, t.ex. enhetspartier i Afrika efter avkolonialiseringen eller Berlusconis Frihetens folk, PdL, i dagens Italien). (s. 25f.)

I kapitel tre redogör Christian Andersson för ett antal historiska populistiska rörelser: den nordamerikanska populismen - People's Party, den ryska populismen - narodnikrörelsen (här står att läsa om Lenins polemik med narodnikerna i skriften Kapitalismens utveckling i Ryssland och Christian Andersson menar att "maoismens syn på bönderna som revolutionär kraft innehåller element som påminner om narodnikrörelsens romantiska bild av bondesamhällets solidaritet och jämlikhet" (s. 41) och den latinamerikanska populismen - peronismen.

Efter denna historiska genomgång ägnar sedan Christian Andersson kapitel fem åt att redogöra för flera nypopulistiska rörelser. Dessa uppstod i Europa under början av 1970-talet och de har det gemensamt att de är högerpartier. "De politiska frågor som det handlade om gällde oftast skattepolitik, invandring, regionala och etniska motsättningar och motstånd mot europeisk integration och EU." (s. 48.)

Efter dessa konkreta exempel på populistiska partier försöker författaren ge en analys av nypopulismen och visar tre bärande element som återkommer i de flesta definitioner av populistiska rörelser (s 69f.):

1. De säger sig representera ett homogent folk som har gemensamma intressen oberoende av klass, kön eller ursprung.

2. De har ett antagonistiskt förhållande till eliten som beskrivs om mer eller mindre korrupta kotterier av självintressen medan folket är hederligt och okorrumperat.

3. De har en kritisk inställning till den konstitutionella representativa demokratin (ockuperad av eliten) och förordar olika typer av direktdemokrati (t.ex. folkomröstningar). Det innebär att den egna parti- och ombudsorganisationen i allmänhet är svagt utvecklad och att partiet i stället är beroende av en karismatisk ledare som talar direkt till folket eller till skattebetalarna, via medierna.

Är populismen ett hot mot demokratin? De belgiska forskarna Koen Abts och Stefan Rummens menar att populisterna ska ses som "politiska fiender som måste isoleras från makt och och inflytande" eftersom synen på folket som något homogent och enhetligt kan leda till ett totalitärt samhälle (s. 71). Mot detta hävdar Christian Andersson att "[o]m populismen är ett hot mot demokratin eller inte måste istället bedömas med utgångspunkt från hur den populistiska rörelsen förhåller sig till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter." (s. 71.)

Författaren tar upp det paradoxala att vissa populistiska partier får stöd och röster från arbetarklassen trots att de driver en politik som inte ligger i arbetarklassens intresse. Exemplen är norska Fremskrittspartiet (där Christian Andersson använder sig av Magnus E. Marsdals bok Frp-koden, Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess) och franska Front National. Marsdal menar att norska Arbeiderpartiet blivit ett elitparti och att därför kan Fremskrittspartiet med sin elitkritik attrahera arbetarklassen. I Frankrike har socialistpartiet aldrig varit ett arbetarparti, det var kommunistpartiet som var det. Bim Clinell har skrivit om det franska exemplet i boken De hunsades revansch.

På sidan 76 i boken ges exempel på vänsterpopulism: grekiska PASOK, polska Samoobrona, nederländska Socialistische Partij, tyska Die Linke, tjeckiska KSCM, slovakiska Smer och Scottish Socialist Party.

Författaren menar att det är motsägelsefullt att tala om vänsterpopulism (socialpopulism är begreppet Cas Mudde använder) eftersom "idén om det homogena folket är ett av de viktigaste elementen i populistisk ideologi, borde den rent logiskt vara oförenlig med med ideologier som bygger på klassmotsättningar och klassanalys." (s. 76).

Avslutningsvis skriver Christian Andersson:

"Populism kan i första hand vara en politisk stil och en politisk strategi för rörelser över hela det politiska fältet. I andra hand kan populism vara en mentalitet, ett förhållningssätt till demokrati, som många forskare menar kan beskrivas som en politisk filosofi eller ideologi. Det är däremot svårt att klassa politiska frågor i sig själva som med eller mindre populistiska." (s. 87.)

"Populism handlar inte i första hand om vad man säger utan hur man säger det, inte vilken fråga som man vill driva utan själva formen, förenklingen, generaliseringen, förytligandet som bottnar i en likaledes förenklad bild av hur samhället är strukturerat och av olika samhällsgruppers intressen och prioriteringar. Populism är en del av den mycket större frågan om demokratins innehåll och framtid. Det är det som gör problemet att försöka ringa populismen i verkligheten så besvärlig, men också så nödvändig."

Lästips om vänsterpopulism:

Andres Lokko: I Degerfors råder fotbolls-marxism.

Peter Pedersen: "Gör som Degerfors, Jonas Sjöstedt".

Fredrik Edin: Exkluderande design

Edin, Fredrik: Exkluderande design (Verbal förlag, 2017), ISBN 978-91-87777-28-8.

Vi har säkert alla sett dem - bänkar på stationer eller andra offentliga platser som lutar så mycket att det ska vara omöjligt att ligga på dem. Denna form, och andra former av, exkluderande design undersöker Fredrik Edin. Men han inte bara beskriver dessa fenomen utan resonerar också kring vad de säger om vårt samhälle och vilken ideologisk funktion de fyller.

Utöver de rent fysiska exemplen (lutande bänkar, spikar etc) av exkluderande design nämner Fredrik Edin också sådant som konsumtionskrav (exempel: de enda sittplatser som finns är inne på caféer eller restauranger) och budskapshinder (exempel: godkänd och avgiftsbelagd annonsering är tillåten, affischering är det inte).

Vad säger den exkluderande designen om vårt samhälle? Om vi bedömer samhället efter hur de mest utsatta behandlas visar de lutande bänkarna att vårt samhälle nog inte präglas av något större mått av humanitet.

Men Fredrik Edin menar också att den exkluderande designen fyller en ideologisk funktion:

"För det första: den döljer och förstärker maktrelationer. /.../ För det andra påverkar den beteenden genom sin blotta utformning. Att bänken är konstruerad på ett visst sätt påverkar hur vi använder den, vilket i sin tur påverkar våra föreställningar och åsikter. /.../ För det tredje och framför allt är exkluderande design en del i en större samhällsutveckling där den samverkar med andra former av ideologi samt starka ekonomiska krafter. Där det skapas en hegemoni som delar in människor i tillräckliga och otillräckliga konsumenter." (sid. 73f.)

Fredrik Edin menar, med utgångspunkt från Zygmunt Bauman och David Harvey att vi gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle: "Bauman menar att den arbetsetik som varit nödvändig för att produktionssamhället skulle fungera måste ersättas av konsumtionsetik. Människor måste tränas och fostras att uppfylla de krav som konsumtionssamhället ställer. Tekniker och system för att kontrollera produktionen och de som arbetar där, som löpande band, anställningsavtal, stämpelklockor, svartlistning av militanta arbetare och strejkbryteri ersätts gradvis av motsvarande kontrollapparater inom konsumtionen, som exempelvis kreditkort, bonussystem, reklamindustri, betalningsanmärkningar och exkluderande design."

Min invändning här är att det nog inte är så att kontroll av konsumtion ersätter kontroll av produktion (arbete, alltså varu- eller tjänsteproduktion) utan att kontrollen av arbetet kompletteras med kontroll av konsumtionen.

Men även om Fredrik Edin menar att vi gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle tror han inte på konsumentmakt som politisk strategi. Han hänvisar till Zygmunt Bauman som menar att konsumentaktivism (köpa vissa varor, men inte andra) visar att: "Människor ger upp sina förhoppningar på demokrati och kollektivism och sätter istället sin tilltro till marknaden och den egna förmågan att konsumera." (s. 35.)

Fredrik Edin påpekar också att konsumentmakt "sammanfaller med var och ens förmåga att konsumera. Ju tjockare plånbok, desto större makt." (s. 35.)

Hur kan vi då göra motstånd? Fredrik Edin är inte svartsynt, han menar att det "pågår ett motstånd mot den samhällsutveckling som exkluderande design är en del av." (s. 66.)

Fredrik Edin hänvisar till David Harvey som menar att vad som krävs är en global rörelse som "enas kring parollen 'rätten till staden'. Han [David Harvey] menar att 'ett steg mot att ena olika kamper är att anta rätten till staden, både som arbetsbeskrivning och politiskt ideal, just för att det fokuserar på frågan om vem som kontrollerar den nödvändiga kopplingen mellan urbanisering, produktion och nyttjande'. Rent praktiskt kan detta ske genom att skapa vad David Harvey kallar 'allmänningar' ('commons'). Allmänningar är utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri. Där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst. Harvey gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska), att skilja mellan initiativ som beskrivs ovan och sådant som tillhandahålls av stat och kommun. Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt - det är tvärtom ofta sådant som arbetarklassen har nytta och glädje av, som skolor, vattenledningar, hälsovård och bostäder till överkomliga priser - utan för att vi inte längre kan ha samma tillit till det offentliga." (s 70f.)

Min ena anmärkning här är att vi bör fråga oss om urbaniseringen är önskvärd. Dels med tanke på klimathotet, men också för att vi även av andra skäl vill se en allsidig utveckling av landet. Att urbaniseringen pågår är givetvis ingen naturnödvändighet, med en demokratisk kontroll av produktion och ekonomi (socialism alltså) kan vi styra även den utvecklingen. Se min text om Po Tidholms bok Läget i landet.

Min andra anmärkning här är att, hur mycket jag än önskar att allmänningar (exempel: "mikrobibliotek i en trappuppgång", "folkkök som serverar mat till behövande", s. 71) skapas och byggs tror jag att i Sverige är (än så länge) huvuduppgiften att försvara, utveckla och utvidga det offentliga (skola, vård, kultur etc). Men allmänningar kan spela stor roll för att organisera och skapa hopp om förändring, de kan tjäna som bilder av vad som är möjligt och visa upp en handlingskraftig/praktisk vänster (jämför med vad Aron Etzler skriver om nederländska Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna). Och vi kan bygga inslag av "allmänningar" i det offentliga, till exempel genom samverkan mellan ideella föreningar och kommunala verksamheter som folkbibliotek.

Det stora värdet med boken är hur den mycket konkret visar hur ideologin rättfärdigar den rådande ordningen och skapar "samtycke kring både enskilda frågor och samhällssystemet som helhet." (s. 46.)

Läs också:
Fredrik Edins blogg Skumrask.
Ali Esbati: Offentliga rum - är de bara på låtsas?

Po Tidholm: Läget i landet

Tidholm, Po: Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror (Teg publishing, 2017), ISBN 978-91-88035-10-3.

Po Tidholm beskriver i boken Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror ett Sverige som dras isär, där klyftan mellan stad och land ökar. Orsakerna är politiska - EU-inträde, staten har abdikerat till förmån för marknadslösningar och regionaliserad regionalpolitik.

Jonas Sjöstedt samtalar med Po Tidholm i podden Hembakt med Jonas avsnitt 5. Det är ett intressant samtal och jag tror nog de två är överens om det mesta, även om Po kritiserar vänstern för att vi inte tillräckligt bra förstår oss på företagarvillkor och alternativa företagsformer, att det ibland krävs småskaliga lösningar på stora problem (31:40). Han utvecklar dock inte detta varken i boken eller i podden, så det är svårt att veta mer exakt vad han menar med denna kritik. Jag tror heller inte det är småföretagarpolitik som kommer att rädda landsbygden.

På sidan 75 i boken efterlyser Po Tidholm "en politisk samling. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det ska få kosta. För jag tror att alla svenskar egentligen vill ha de värden som landsbygden erbjuder, antingen de är tillfälliga turister, sommargäster, fastboende eller återvändare. Det måste bara formuleras."

Här tror jag Po Tidholm har fel. Jag tror inte vi kan få någon politisk samling som innebär att staten återtar sitt ansvar för regionalpolitiken eller att marknadslösningar ersätts med samhälleliga lösningar. Jonas Sjöstedt säger i podden att Vänsterpartiet kan komma överens med Centerpartiet när det handlar om sådant som bredbandsutbyggnad och solceller, men inte alls så snart det handlar om makt och ekonomi. Ett exempel på detta är när Vänsterpartiet föreslog en höjning av mineralavgiften och att denna intäkt skulle komma gruvregionerna till godo.

Politiskt kanske vi kan samlas kring vissa frågor, men knappast inte kring de som kommer få hela landet att leva. Ärligt talat har jag svårt att se att vi kommer få en allsidig utveckling av landet utan att bryta med EU och faktiskt också med kapitalismen. Att inte frågan om EU-medlemskapet tas upp i podden är häpnadsväckande.

Jonas Sjöstedt nämner några ord i podden (när han pratar om den kommunala gymnasieskolan) som vi skulle behöva se mer av i all politik. Orden är samordning och plan. Det är mer av detta vi behöver se i politiken om vi ska få en levande landsbygd - och också kunna leva på ett sätt som inte föröder miljö och klimat. Jag tror det är inom ramen för en ekonomisk politik inom planetens gränser som vi finner eller tvingas till förändringar som låter hela landet utvecklas. Om vi ska bli självförsörjande och minska transporter av livsmedel och annat kan vi inte låta städerna växa på landsbygdens bekostnad så som nu sker. Denna förändring kan antingen bli något som tvingas på oss, eller så kan vi driva fram en ekonomisk-politisk demokrati som tillåter både en allsidig utveckling av hela landet och hela människan, alltså en ekonomi som bryter med kapitalismens oförnuft, profithunger och specialisering.

Jag förstår såklart att vi måste formulera och driva politiska krav som kan göra skillnad här och nu, men de kommer att utmana både EU och kapitalismen som ekonomiskt-politiskt system.

Po Tidholm säger i podden, med anledning av att i början av 1800-talet levde mindre än 10% i städer och mer än 90% på landsbygden medan förhållande idag är nästan de omvända med cirka 85% i städer och 15% på landsbygden, att den här förflyttningen är helt naturlig, den hänger ihop med civilisations- och modernitetsprojektet, industrialiseringen och specialiseringen av arbetet (33:27).

Denna historiebeskrivning är ödesbestämd, utan att se att utvecklingen skulle ha kunnat se annorlunda ut tror jag att vi minskar våra möjligheter att se att något annat än den verklighet vi nu lever i är möjlig. Denna historiebeskrivning kan användas för att legitimera det som händer i vår samtid, att det är en naturgiven utveckling.

Om detta har Mikael Nyberg skrivit ("Håxås försommaren 1984", Clarté 1984 : 3, omtryckt i Clarté 1988 : 3-4):

"Framstegen är påtagliga. Arbetarna drev fram dem och led likväl nederlag. De förlorade fast än de trodde sig vinna. De fick kommunalt vatten och elektriskt ljus, men trakten där de levde slutade andas."

Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Strömberg, Maggie: Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten (Atlas, 2016), ISBN 978-91-7389-451-7.

Journalisten Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten är både spännande och lärorik. För den som jobbar politiskt är det värdefullt att lära sig om de politiska partiet man arbetar mot, konkurrerar med och/eller kanske ska samarbeta med. Miljöpartiet är ju ibland svårt att begripa sig på, de vill inte placera in sig på höger-vänsterskalan och de kan svänga snabbt i politiska frågor, till exempel för eller emot vinster i välfärden. Själv gör jag det kanske lätt för mig i min syn på de rödgrönlila partier vi i Vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbete med eftersom jag håller mig till dikotomin socialistiska - icke-socialistiska partier. Vi kan vara överens med dem om mycket men just eftersom de inte är socialister och därför inte har en realistisk syn på kapitalismen kan de (såväl socialdemokrater som miljöpartister och fi:are) när som helst landa i för oss socialister omöjliga ståndpunkter. Den här orealistiska synen på kapitalismen är det som gjort att miljöpartister varit pådrivande för privatiseringar av vår gemensamma välfärd.

Boken handlar om Miljöpartiets hela historia. Det börjar med den stökiga folkpartisten Per Gahrton och slutar med att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inför vår inhumana migrationspolitik i november 2015. Den här boken ger inblickar i den högsta partitoppens förehavanden. Det är inte menat som kritik mot denna bok, men det är synd att vi så sällan får läsa om politik från basnivå och från periferin snarare än från centrum.

Som vänsterpartist har jag ofta under den senaste tidens turbulens inom och runt Miljöpartiet tänkt: Hur hade vi hanterat situationer som dessa? En sak verkar ganska uppenbar. Det är inte bra för ett avsevärt mindre parti att regera tillsammans med ett mycket större parti, särskilt inte ett som Socialdemokraterna som nog fortfarande, trots att realiteterna inte längre ser ut så, har en hel del av självtillräckligt maktparti i sig. Det ett avsevärt mindre parti till viss del skulle kunna uppväga sin litenhet med vore aktivism och en stark förankring utanför parlamentet. Hur som helst borde nog även en och annan miljöpartist och socialdemokrat nu ha insett att det hade varit med bättre med en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingått.

Något jag fastnade för i boken är vad som sägs om Miljöpartiets partikultur och ideologi. Maggie Strömberg hänvisar till Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer : kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag och skriver: "de gröna med sin individualistiska kultur och ledamöter som snarare ingår i ett nätverk sammanhållet av en ideologisk övertygelse, än en grupp som arbetar gemensamt i en strukturerad organisation." Detta ställs mot Socialdemokraterna där individen underordnar sig partiet. Ett parti där valda företrädare har rätt att driva sin egen linje blir svårt att samarbete med, kan lätt uppfattas som ett opålitligt parti.

Men hur är det då med Miljöpartiets ideologi? Jo, om den skriver Maggie Strömberg:

"Miljöpartiets stora paradox är att partiet gjort allt för att fördela makten på så många människor som möjligt och inte tillåta enskilda människor att få för stort utrymme. Ändå är partiet mer i händerna på sina ledare än de flesta andra. Det beror på att den grundläggande ideologin är otydlig, även för många av de egna medlemmarna. De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem - kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter - men så mycket djupare än så går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa. Det är därför rösttalen på kongresserna ofta slutar 47-53. Det finns gott om splittring och ont om ideologiska ryggmärgsreflexer. Det gör också att språkrörens egen politiska botten enkelt drar partiet i olika riktningar, trots rörelsens ultrademokratiska ambitioner."

Detta problem med en svag ideologi har inte Vänsterpartiet, men eftersom vi växt snabbt medlemsmässigt kan det vara värt att tänka över. Hur ger vi våra nya medlemmar, som kanske gått med på grund av en viss sakfråga eller på grund av missnöje med ett annat parti, möjlighet att bygga en grundläggande ideologisk övertygelse? Och vilken politisk kultur vill vi att våra nya medlemmar växer in i och ges möjlighet att omforma?

Istället för tendensfrihet - lokal organisering

Till Vänsterpartiet 41:a kongress 5-8 maj 2016 har förslag om att införa så kallad tendensfrihet framförts. Tendensfrihet skulle, vad jag förstår, undergräva principen om att gemensamt fattade beslut ska följas av alla. De som förordar tendensfrihet, eller att Vänsterpartiet ska bli en "radikal mosaikvänster" verkar vilja att Vänsterpartiet ska bli en "paraplyorganisation för hela vänstern" (citat ur någon diskussion på Facebook).

Det stämmer att Vänsterpartiet som parti måste förändras om vi ska kunna fylla vår funktion i svensk politik - organisera för att bygga socialism. Men är tendensfrihet den rätta vägen att gå? Jag tror inte det.

Tvärtom tror jag att vi behöver utveckla en starkare egen identitet, som är något annat än vänstersocialdemokrati. Denna identitet utvecklas genom diskussioner och studier, men främst genom praxis, alltså konkret politiskt arbete.

Vänsterpartiet är inte vänstern, vi är en del av vänstern. Idén om ett brett parti som ska samla hela vänstern tror jag inte på. Däremot behöver vi breda samarbeten kring sakfrågor. Vi bör sträva efter bredast möjliga enhet kring varje fråga.

För mig är en av själva poängerna med att vara organiserad i ett parti att vi gemensamt fattar beslut som vi sedan gemensamt följer. Det måste finnas goda möjligheter att diskutera innan beslut fattas, men väl fattat - i god demokratisk ordning - ska det följas av alla. Utan denna princip skulle vi få ett spretigt parti där valda företrädare skulle kunna driva sin egen linje, på tvärs emot majoritetsbeslut fattade på kongresser.

Vissa av de som kritiserar Vänsterpartiets nuvarande modell kallar den "demokratisk centralism". En del skyller på Lenin, andra på Stalin. I själva verket fungerar Vänsterpartiet enligt helt vanlig svensk folkrörelsepraxis. Vilken förening som helst fungerar så här: årsmötet (för Vänsterpartiets del kongressen) är högsta beslutande organ. De beslut som fattas där gäller tills något annat beslut fattas av efterföljande årsmöte.

En brist i resonemangen kring tendensfrihet är att inga exempel ges på vilka tendenser det skulle gälla. Det enda jag sett är Socialistiska partiet, som vill verka som tendens inom Vänsterpartiet och fortsätta vara medlemmar i Fjärde Internationalen. Men de ger inga exempel på sakfrågor där de inte skulle vara överens med oss i Vänsterpartiet. Som jag ser det verkar de vilja verka som ett parti inom Vänsterpartiet. För övrigt är ju Socialistiska partiet ett svenskt exempel på ett parti med tendensfrihet, som visar att tendensfrihet i sig inte gör ett parti framgångsrikt.

Istället för konkreta exempel på varför tendensfrihet behövs i Vänsterpartiet ges exempel på framgångsrika partier som har tendensfrihet. Exemplen är säkert värda att studera men då måste också hänsyn tas till att de politiska förutsättningarna i exempelvis Spanien skiljer sig från våra förhållanden. Själv skulle jag vilja att Vänsterpartiet blir mer av att vänsterpopulistiskt parti, men det innebär inte att vi kan kopiera Podemos.

Argumentation som bygger på Rosa Luxemburg vs Lenin eller på att nämna långa listor på andra vänsterpartier kanske i själva verket visar en brist hos Vänsterpartiet, en kultur som måste förändras om vi ska kunna växa som organisation och i betydelse?

Det vi behöver bli bra på är undersökningar och analyser av konkreta förhållanden och att organisera, kanske främst lokal organisering. Organiseringen kommer inte alltid innebära att värva medlemmar till Vänsterpartiet utan kan lika gärna bestå av att vi medverkar till att organisera kring en sakfråga, att bilda bredast möjliga enhetsfronter kring specifika frågor.

I senaste numret av Brand skriver Erik Persson, aktiv i Förbundet Allt åt alla:

"Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens."

Jag menar alltså att vad vi bör göra är att försvara och utveckla folkrörelsedemokratin i Vänsterpartiet. Vi måste också bli bättre på att även när det inte är valrörelse agera fokuserat och vi måste bli mer lokalt förankrade.

Jag hoppas att ekoeko-arbetet kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett bättre parti. Om vi ska bli Sveriges bästa miljö- och klimatparti måste detta genomsyra alla nivåer i partiet. Lokalt måste vi undersöka vilka förhållanden som råder och vilka allianser som kan byggas. Alltså: 1. Undersök, 2. Organisera.

Även om nu inte tendensfrihet är lösningen på Vänsterpartiets problem måste den partiledning som väljs på kongressen se att Vänsterpartiet som organisation måste utvecklas. Det lokala arbetet är det centrala, men för små partiföreningar som den jag själv är medlem i behövs initiativ och stöd från central och regional nivå. Vi behöver handledning i lokal organisering.

Vidare läsning:

Revolution, tidigare Avanti, är ett konkurrerande politiskt parti, Efterlyses: en radikal mosaikvänster, Ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering, Etzlers svar duger inte, Jag uppfattar mosaikvänster som en omskrivning för tendensfrihet, Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati, Så kan vänstern vända vinden, 5 frågor till Marcus Zingmark om tendensfrihet inför V:s kongress, Vänsterpartiet måste bli mer öppet, Motioner om tendensfrihet till Vänsterpartiets kongress 2016 samt partistyrelsens svar på dem.

Replik på Lotta Hördins ledare "Bara valvinst är ok"

Vänsterpartiet har ett absolut krav för regeringsmedverkan: inga skattepengar för vård, skola, förskola och äldreomsorg ska gå till företag som är ute efter att ta ut vinst.

Efter att ha hört Jonas Sjöstedt säga "'man kan ha olika utförare', och 'man kan visst välja, det är inte valmöjligheten vi är ute efter utan vinstintresset'" tror Lotta Hördin att detta krav "kan ha luckrats upp".

Lotta Hördin verkar ha missuppfattat Vänsterpartiets linje i välfärdspolitiken. I rapporten "En välfärd fri från kommersiella intressen" (2012) står det:

"Kooperativa företag och ideellt drivna utövare ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden om de driver den utan vinst. Detsamma gäller andra ägarformer som övergår till att bedriva sin verksamhet utan vinstsyfte, till exempel till en särskild bolagsform anpassad för detta."

Vänsterpartiet är det parti du ska rösta på om du vill ha en välfärd fri från kommersiella intressen och en regering fri från borgerliga partier.

Erik Edwardson, Vänsterpartiet Höganäs

Polarisering och vardagskamp

Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."

Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".

Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."

Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.

Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.

Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.

Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?

Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).

Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."

Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.

Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.

Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga

Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."

Se även: Vänster- och högerprassel, Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012, Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.