"För det hade hänt nånting med honom som han hade svårt både att förstå och att försona sig med. Och det var en gradvis tilltagande känsla av att vara samhällsmässigt satt ur spel. Det plågade honom starkt, och han tyckte också det var uppseendeväckande att det skulle förhålla sig på det viset. Men det var liksom inte mycket av det som bjöds honom som samhällsvarelse som intresserade honom tillräckligt längre." (s. 135).
"Men såna samtal förde Elias Rukla aldrig mer, varken på tu man hand, tillsammans med en inbiten vän, eller kring ett bord, tillsammans med flera andra. Han hade inte längre nånting att säga, och det verkade inte heller som om det var några andra i hans unmgängeskrets, eller kulturella skikt, som längre hade nånting att säga. Det verkade som om man inte brydde sig om att föra ett samtal längre. Tala på riktigt tillsammans, sträcka sig samman, mot en insikt, av personlig ellersamhällsmässig karaktär, om så bara för den korta ljusblixten av ögonblickets karaktär. Elias Rukla måste för sin del erkänna att han inte längre var i stånd till det, han kunde helt enkelt inte prata längre. Han visste inte ens hur han skulle bära sig åt för att inleda ett samtal av den art som han så ofta varit med om att föra tidigare, och som han längtade efter att få till stånd igen." (s. 147f).