Carl Johan De Geer gjorde värnplikten på Arméstabens bilddetalj: "Jag fick också lära mig mörkrumsarbete och fotografins grunder." (s. 71)
"Själv hade jag kommit över en Leica från 1920-talet för 140 kronor." (s. 86)
Om mormodern, som var nazist: "Mormor gick på möten med Högerpartiet, det parti som nu heter Moderaterna. En gång sa hon till mig, när hon gick hemifrån, att hon själv skulle hålla föredrag på ett sådant möte." (s. 168)
"Stockholm i morgondis 1958. Jag hade upptäckt kamerans möjligheter. Ännu så länge mer i teorin än i praktiken. En bok om Eugène Atget, fotografen som tog 10 000 bilder av Paris i morgondimma, var som en uppenbarelse för mig. Dessa svartvita fotografier, oftast utan människor, visar ett Paris som sedan försvunnit. Husen har nu rivits, hela livet har ändrats. På 1920-talet dog fotografen, bortglömd och fattig. Bildernas värde är oskattbart. Inte bara tidsdokument. Inte bara minnen. Inte bara nostalgi. Något mer. Han hittade sina perspektiv. De var laddade. Nej, det är fel ord. Trolska kanske, även om det ordet är fånigt. En sådan fotograf ville jag bli. Många år senare försökte jag närma mig Atget genom att bygga en rekonstruktion av hans verkstad och mörkrum. Han gick ut i gryningen. Det kan jag också göra. Men aldrig lärde jag mig att ta lika bra bilder som han. Och det mest knäckande är - på varje plats tog han, med enorm säkerhet, en enda bild. En glasplåt.
Tanken på Eugène Atgets bilder förföljde mig ibland när jag på 1960- och 70-talen som ung yrkesfotograf malde rulle efter rulle genom alla mina kameror för småbildsfilm. Varje impuls att ta en bild kunde prövas, varje tänkbar vinkel. Om en enda bra bild kom ut av flera hundra tagna så var det ett godtagbart resultat. Aldrig tog jag en som var så ren, lugn och självklar. Som hans. På visitkortet kallade han sig Auteur - Éditeur. Han var en outsider." (s. 199f.)
"I en novellfilm försökte jag, 2004, formulera de känslor av otillräcklighet som kan drabba en människa. Filmen heter Värre och värre. Mitt alter ego i filmen, Katarina Ewerlöf, får, innan hon dör, av sina arbetskamrater och andra höra följande omdömen:
Det räcker inte att vara snäll, man måste passa in också.
Det räcker inte att vara duktig, man måste passa in också.
Det räcker inte att vara snygg, man måste passa in också." (s. 222)
"En plats där man får vara i fred är mörkrummet. Man har rätt att stänga in sig. /.../ Själv hittade jag ett utsökt lugn i mörkrummet." (s. 243f.)
"Det finns ett mörkrummets brödraskap. Stig T. Karlsson är en kollega till mig, en fotograf som bor i Vaxholm nära Stockholm. Har har hållit på länge och gjort mycket. var på resor i Indien och Kina med författaren Folke Isaksson. Till exempel. Och tog då många bra bilder. De finns i böcker. Svartvita dokumentära fotografier. Sådana har jag också tagit. Mina bilder liknar inte alls Karlssons. Det finns något inom fotografi som kallas the decisive moment. Uttrycket är myntat av den störste av dem alla: Henri Cartier-Bresson. På franska då antagligen, men jag har bara hört det på engelska. Det avgörande ögonblicket. Då ska man ta bilden. Det gör Karlsson. Det gör inte jag fast jag gärna vill. Mina bilder är tagna lite för tidigt eller lite för sent. De är förströdda liksom. Någon är på väg ut, någonting skymtar i kanten. Själv försöker jag se det som en kvalitet. Fan vet. Jag känner inte Karlsson.
Men vi möts av en slump, ungefär vart tionde år. Det kan vara på en trottoar där människor strömmar åt olika håll. Vi stannar. Vi är kollegor som inte känner varandra men som har lagt märke till varandras bilder. För tjugo år sedan sa Karlsson, vid ett sådant tillfälle: 'Du tar alltid samma bild.' 'det gör jag inte alls', svarade jag. Folk knuffade oss, vi var nära att skickas iväg åt olika håll av alla kroppar i rörelse. Men vi höll oss ihop i några sekunder, skaffade oss ett revir, en osynlig cirkel som omgav oss och repellerade turbulensen. Vissa sådana ögonblick, hur överraskande de än har uppstått och hur korta den än är, stannar kvar i minnet på ett tydligare sätt änm kanske flera år av annan tid. På vår ena sida ett 1700-talshus, på vår andra ett räcke nedanför vilket befann sig en cykelbana trafikerad av ganska få cyklister. Ni vet, ni som har varit i Stockholm: utanför Hornsgatan 2.
'Jo', sa Stig T. Karlsson, 'jag har granskat din bok.' Detta vara i början av 1980-talet och jag hade nyligen gett ut boken Med kameran som tröst, del 1.
'Och', fortsatte Karlsson, 'jag har sett att du alltid ställer dig på ett avstånd av 80 centimeter, riktar kameran lite snett neråt från ögonhöjd och trycker av. Med ett Super Angulon 21 millimeters.'
Jag tänkte efter. Jag visste att Karlsson liksom jag själv använder Leica. Det fanns något i påståendet som stämde. Men tanken att jag alltid tog samma bild, bara olika motiv, chockerade mig. Sanningen kan ta sin tid att tränga in. Vi knuffades nu ifrån varandra. Han hade rätt förstås. Mina bilder handlar mycket mera om fotografen själv - än vad hans bilder gör. Stig T. är iakttagare. Jag är narcissist." (s. 244f.)
"Sjuklig tankeflykt. Det är inte sjuklig tankeflykt att att påstå att vårt land inte styrs av regeringen, inte av kungahuset, inte av medborgarna - utan av näringslivet." (s. 264)
"Få skriver kritiskt om sina föräldrar medan dessa lever. Det finns ett tabu, eller en oskriven lag, om detta. Och de som har gjort det har straffats hårt. Ni vet vad jag menar." (s. 287) - Jämför med De hemliga breven : den politiska familjen och vardagens samtal.
Tyckte mycket om denna bok. Lyckades efter läsningen inte hitta det ställe där Carl Johan De Geer skriver att han var och är kommunist, vilket jag tycker är viktigt att framhålla. Det finns människor som inte är vindflöjlar för de politiska vindarna. Carl Johan De Geer har Maos "Ingen ocean är så djup som klasskänslan" som ett motto till boken. Boken handlar mycket om klass. En för mig rolig sak var att jag under läsningen blev påmind om att Carl Johan De Geer bott på Brännkyrkagatan 25, en adress jag besökt flera gånger eftersom en vän till mig bodde där - och det var när Carl Johan De Geer bodde där.