Lars Gustafsson: Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen

Ingår i: Gustafsson, Lars, Valda skrifter 2, Natur och kultur, Stockholm, 1998

Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen utgavs 1976 och är del 4 i Sprickorna i muren.

"Mitt liv är ett kamouflerat bondeliv, ett lantliv. Jag drar det med mig långt in i miljonstäderna.

Jag har aldrig tagit industrialiseringen riktigt på allvar. Inte kapitalismen heller.

De är obehagliga fenomen. De kommer att vara min tid ut. Mina barns tid också. Men de kommer att gå över. Jag har aldrig tvivlat en sekund på det. Jag har vetat det sedan sjuårsåldern. Landskapet kommer att befria sig från alltsammans på samma sätt som en pojkes knä befriar sig från en sårskorpa.

En hök som svävar över en låglänt sumpmark med gulnad vass är mera verklig än en storflygplats.

Då och då stöter jag på människor som beklagar att jordens resurser av fossila bränslen kommer att ta slut. Jag beklagar det inte ett ögonblick. Jag finner det naturligt.

Det är lite besvärligt, precis som den tid vi lever i är lite besvärlig. Men det kommer att ta slut, och det är alldeles naturligt.

Sanningen om världen är inte bombarmadorna över Dresden och Hanoi. Sanningen om världen är inte skyskraporna på Manhattan, inte den där ångan som tidigt om morgnarna stiger ur tunnelbaneventilationerna på Femte avenyn. Sanningen om världen är en hök som svävar över en vidsträckt sumpmark.

Det är bra att känna till sådana sanningar. Det gör en tålmodig. Okänslig för hugg och slag. Okänslig till och med mot afasin, språkförgiftningen, som gör att det knappast längre går att tala, bara lalla, i korta, oklara satser som en full karl som står och lutar sig mot en husvägg.

    Genomströmningshastighet

    Kulturutbud

    Lokaliseringspolitik

    Illegal strejk

    Avnämarintresse" (s. 517)

"Här har Thomas Münzer vunnit bondeupproret i Thüringen, de sociala revolutionerna i Europa genomfördes före sextonhundra och här blomstrar i en mogen, befriad, lite tråkig värld inte konsterna men självständigheten, välvilja, alla människors milda omhändertagande av varandra.

I detta Europa finns inga storstäder, inga industrier, inga motorvägar, inga turkiska gästarbetare, men linväverier, zeppelinare, väldiga grönskande dalgångar fulla av feta byar, solida universitet, inriktade på nyttiga kunskaper." (s. 573)

Jämför med resonemangen i Den onödiga samtiden (1974).

Barbro Lindgren: Loranga, Masarin & Dartanjang

Lindgren, Barbro, Loranga, Masarin och Dartanjang, 2. uppl., 3. tr., Rabén & Sjögren, Stockholm, 1977[1974]

Jag lyssnade på ett roligt avsnitt av Snedtänkt om Barbro Lindgrens böcker om Loranga, masarin och Dartanjang för ett tag sedan och blev sugen på att läsa dem. Kalle Lind och Ellinor Österberg berättade så bra om böckerna.

Det var väldigt roligt att läsa dessa böcker! Inledningen är så kul!

"Först ser man bara skog. Massor med tallar och granar och lite stenar och och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året.

Men så ser man lite hus. Ett två tre elva tjugu stycken. Nej, det är bara sju om man räknar garaget och vedboden, och det är klart att man gör."

Upplagan jag läste är den andra, femtre tryckningen, från 1980. Har också tittat igenom en ny upplaga från 2024 med färgillustrationer och ett efterord av Barbro Lindgren, ISBN 9789129745320. I efterordet berättar Barbro Lindgren om böckernas likhet med hennes egen verklighet och man får se några bilder från gården i Stora Söderby.

Claes Hylinger: Det hemliga sällskapet

Hylinger, Claes, Det hemliga sällskapet: roman, Bonnier, Stockholm, 1986

Första delen i trilogin om "det hemliga sällskapet". Övriga delar är Den stora sammankomsten (1990) och I det hemliga sällskapets tjänst (2002).

"Genom att vara uppmärksamma på vår omgivning och göra det bästa av den situation vi hamnat i kan vi komma långt." (s. 185)

Anders Sundelin: Kjell Höglund och hans värld

Sundelin, Anders, Kjell Höglund och hans värld, Kaunitz-Olsson, [Stockholm], 2024

Intressant om pappan Erik "Ecka" Höglund och barndomen i Klövsjö och Rossön och sedan gymnasieåren i Strömsund. Pappan var bagare och kommunist, Rossön sjöd av aktivitet och i Strömsund arrangerade Sällskapet Lajbanerna konserter och annat. Det var tider då Sverige hade levande småorter och ett levande civilsamhälle. Ecka verkar ha varit den sortens kommunist man möter i C. H. Hermanssons intervjuböcker Kommunister.

"Ecka, säger människor jag talar med. Ecka var 'speciell'. Han hade humor. Han var slagfärdig. Också snäll. Jättetrevlig. Eckas långskorpor och limpor var 'outstanding'. han skrev bra, mest insändare men även dikter, rimmad vers, och de handlade om människor han mött, orättvisor han stött på, politik naturligtvis. Han tog sig tid att sitta ner och formulera sig, renskrev dikterna på skrivmaskin, fick så utlopp för sin ilska, sin humor. Kvinnan från barnavårdsnämnden i Östersund, hon som försökt ta Valborg ifrån honom, späkar i flera efterlämnade dikter. 'Min färg var den röda - men även gul och blå / byråkratin som var kvinna - kunde jag aldrig först.'" (s. 73)

"Man tog en kopp kaffe på Eckas, köpte bröd hos Eckas, diskuterade politik med Ecka. Han engagerade sig återigen i politiken, valdes in i kommunfullmäktige, satt i skolnämnden, vinnlade sig i övrigt om näringsliv och arbetsmarknad. Han hyste planer för bygden, var aldrig rädd att säga sin hjärtas mening. Han ville alltid mer.

- Jag har aldrig varit rädd för att diskutera och föreslå andra vägar, säger han i tevedokumentären Jag klev av tåget på den här planeten och här är jag. Men som regel har jag förlorat." (s. 74)

"Peter Frost, en trettiotvå år yngre partikamrat, säger att Ecka var humanist i själ och hjärta. Han säger att Ecka höll låg profil, väsnades inte, var en duktig organisatör. Han kom senare att bli partiombudsman. Barnen säger att det fanns ett rättvisepatos som drev fader: att ta från de rika och ge till de fattiga. Han var god man för många, hjälpte människor med bouppteckningar och skrivelser. Han satt i kyrkofullmäktige fastän han var kommunist, säger någon. Han var kyrkokassör." (s. 75)

"Då fanns en skola, en folkskola med tjugo, tjugofem elever i varje klass, upp till och med sjuan. Då fanns Konsum och Kontantaffären och Palles och ytterligare en livsmedelsbutik. Då fanns postkontor och bankkontor, manufaktur med damkonfektion, en pappershandel som också sålde herrkläder, en färghandel som också sålde cyklar. Guldsmed. Järnhandel. Blomsterhandel. Bröderna Anderssons Verskstäder förstås med tjugotalet anställda och doningar som såldes ända bort i Japan. Finbageriet fanns, det vill säga Eckas, 'Kondis', och ytterligare ett bageri. Pensionat. Fortfarande finns sjöarna och älven, de många små öarna, detta vidsträckta vattenrike med låga flacka stränder." (s. 85)

"Sällskapet [Lajbanerna, min anm.] hade bildats i februari /.../ Under två år kom Lajbanerna att arrangera popgalor, popkonserter och jazzkvällar, visaftnar /.../ Strömsunds första diskotek, en konstutställning /.../ Lajbanerna fortsatte med att arrangera en Bachkonsert i kyrkan /.../ Femhundra medlemmar. Initiativtagar evar unga gymnasister från Strömsund, Gäddede och Östersund. Genom gymnasiet hade byn blivit metropol i provinsen." (s. 113)

Lars Gustafsson: Yllet

Ingår i: Gustafsson, Lars, Valda skrifter 2, Natur och kultur, Stockholm, 1998

Yllet utgavs 1973 och är del två i Sprickorna i muren.

Några citat:

"En gång i tiden, tänkte jag, en gång i tiden förfogade människorna i den här trakten själva över den. de utnyttjade lokala energiresurser, vattenkraft i små kvarnar, havren som hästarna åt hade vuxit på platsen. Motorsågarna driva med bensin som måste köpas för dyra pengar långt bortifrån.

En gång handskades människorna här i trakten själva med naturen, med skogen, med åkrarna. Nu är de bara instrument för att forsla råvaror härifrån, någon annanstans där de kommer till nytta.

De här människorna lever hjälplösa i sitt eget land." (s. 274f.)

"- Alltså, en massa av er kommer att beröras på olika sätt av att trehundrafemtio man vid Bruket inte längre får arbete. Detta formuleras så som ni kan se i dagens tidning att det inte längre finns arbetstillfälle för trehundrafemtio man. O.K. Det är det ni vill diskutera. Nå, vi sätter upp problemet som man sätter upp ett matematiskt problem. Vad är det alltså som fattas? Är det så att det inte längre finns jobb som skulle behöva göras här i norra Västmanland? Är landskapet färdigt? Befinner sig allting i ett slutgiltigt skick? Har vi alla de sjukhus, de skolor, de telefonledningar vi skulle behöva?? Är alla kanaler rensade, alla trasiga hus lagade, alla åkrar uppodlade?" (s. 280)

Carl Johan De Geer: Jakten mot nollpunkten

De Geer, Carl Johan, Jakten mot nollpunkten: [en roman om mig själv], Bonnier, Stockholm, 2008

Carl Johan De Geer gjorde värnplikten på Arméstabens bilddetalj: "Jag fick också lära mig mörkrumsarbete och fotografins grunder." (s. 71)

"Själv hade jag kommit över en Leica från 1920-talet för 140 kronor." (s. 86)

Om mormodern, som var nazist: "Mormor gick på möten med Högerpartiet, det parti som nu heter Moderaterna. En gång sa hon till mig, när hon gick hemifrån, att hon själv skulle hålla föredrag på ett sådant möte." (s. 168)

"Stockholm i morgondis 1958. Jag hade upptäckt kamerans möjligheter. Ännu så länge mer i teorin än i praktiken. En bok om Eugène Atget, fotografen som tog 10 000 bilder av Paris i morgondimma, var som en uppenbarelse för mig. Dessa svartvita fotografier, oftast utan människor, visar ett Paris som sedan försvunnit. Husen har nu rivits, hela livet har ändrats. På 1920-talet dog fotografen, bortglömd och fattig. Bildernas värde är oskattbart. Inte bara tidsdokument. Inte bara minnen. Inte bara nostalgi. Något mer. Han hittade sina perspektiv. De var laddade. Nej, det är fel ord. Trolska kanske, även om det ordet är fånigt. En sådan fotograf ville jag bli. Många år senare försökte jag närma mig Atget genom att bygga en rekonstruktion av hans verkstad och mörkrum. Han gick ut i gryningen. Det kan jag också göra. Men aldrig lärde jag mig att ta lika bra bilder som han. Och det mest knäckande är - på varje plats tog han, med enorm säkerhet, en enda bild. En glasplåt.

Tanken på Eugène Atgets bilder förföljde mig ibland när jag på 1960- och 70-talen som ung yrkesfotograf malde rulle efter rulle genom alla mina kameror för småbildsfilm. Varje impuls att ta en bild kunde prövas, varje tänkbar vinkel. Om en enda bra bild kom ut av flera hundra tagna så var det ett godtagbart resultat. Aldrig tog jag en som var så ren, lugn och självklar. Som hans. På visitkortet kallade han sig Auteur - Éditeur. Han var en outsider." (s. 199f.)

"I en novellfilm försökte jag, 2004, formulera de känslor av otillräcklighet som kan drabba en människa. Filmen heter Värre och värre. Mitt alter ego i filmen, Katarina Ewerlöf, får, innan hon dör, av sina arbetskamrater och andra höra följande omdömen:

   Det räcker inte att vara snäll, man måste passa in också.

   Det räcker inte att vara duktig, man måste passa in också.

   Det räcker inte att vara snygg, man måste passa in också." (s. 222)

"En plats där man får vara i fred är mörkrummet. Man har rätt att stänga in sig. /.../ Själv hittade jag ett utsökt lugn i mörkrummet." (s. 243f.)

"Det finns ett mörkrummets brödraskap. Stig T. Karlsson är en kollega till mig, en fotograf som bor i Vaxholm nära Stockholm. Har har hållit på länge och gjort mycket. var på resor i Indien och Kina med författaren Folke Isaksson. Till exempel. Och tog då många bra bilder. De finns i böcker. Svartvita dokumentära fotografier. Sådana har jag också tagit. Mina bilder liknar inte alls Karlssons. Det finns något inom fotografi som kallas the decisive moment. Uttrycket är myntat av den störste av dem alla: Henri Cartier-Bresson. På franska då antagligen, men jag har bara hört det på engelska. Det avgörande ögonblicket. Då ska man ta bilden. Det gör Karlsson. Det gör inte jag fast jag gärna vill. Mina bilder är tagna lite för tidigt eller lite för sent. De är förströdda liksom. Någon är på väg ut, någonting skymtar i kanten. Själv försöker jag se det som en kvalitet. Fan vet. Jag känner inte Karlsson.

Men vi möts av en slump, ungefär vart tionde år. Det kan vara på en trottoar där människor strömmar åt olika håll. Vi stannar. Vi är kollegor som inte känner varandra men som har lagt märke till varandras bilder. För tjugo år sedan sa  Karlsson, vid ett sådant tillfälle: 'Du tar alltid samma bild.' 'det gör jag inte alls', svarade jag. Folk knuffade oss, vi var nära att skickas iväg åt olika håll av alla kroppar i rörelse. Men vi höll oss ihop i några sekunder, skaffade oss ett revir, en osynlig cirkel som omgav oss och repellerade turbulensen. Vissa sådana ögonblick, hur överraskande de än har uppstått och hur korta den än är, stannar kvar i minnet på ett tydligare sätt änm kanske flera år av annan tid. På vår ena sida ett 1700-talshus, på vår andra ett räcke nedanför vilket befann sig en cykelbana trafikerad av ganska få cyklister. Ni vet, ni som har varit i Stockholm: utanför Hornsgatan 2.

'Jo', sa Stig T. Karlsson, 'jag har granskat din bok.' Detta vara i början av 1980-talet och jag hade nyligen gett ut boken Med kameran som tröst, del 1.

'Och', fortsatte Karlsson, 'jag har sett att du alltid ställer dig på ett avstånd av 80 centimeter, riktar kameran lite snett neråt från ögonhöjd och trycker av. Med ett Super Angulon 21 millimeters.'

Jag tänkte efter. Jag visste att Karlsson liksom jag själv använder Leica. Det fanns något i påståendet som stämde. Men tanken att jag alltid tog samma bild, bara olika motiv, chockerade mig. Sanningen kan ta sin tid att tränga in. Vi knuffades nu ifrån varandra. Han hade rätt förstås. Mina bilder handlar mycket mera om fotografen själv - än vad hans bilder gör. Stig T. är iakttagare. Jag är narcissist." (s. 244f.)

"Sjuklig tankeflykt. Det är inte sjuklig tankeflykt att att påstå att vårt land inte styrs av regeringen, inte av kungahuset, inte av medborgarna - utan av näringslivet." (s. 264)

"Få skriver kritiskt om sina föräldrar medan dessa lever. Det finns ett tabu, eller en oskriven lag, om detta. Och de som har gjort det har straffats hårt. Ni vet vad jag menar." (s. 287) - Jämför med De hemliga breven : den politiska familjen och vardagens samtal.

Tyckte mycket om denna bok. Lyckades efter läsningen inte hitta det ställe där Carl Johan De Geer skriver att han var och är kommunist, vilket jag tycker är viktigt att framhålla. Det finns människor som inte är vindflöjlar för de politiska vindarna. Carl Johan De Geer har Maos "Ingen ocean är så djup som klasskänslan" som ett motto till boken. Boken handlar mycket om klass. En för mig rolig sak var att jag under läsningen blev påmind om att Carl Johan De Geer bott på Brännkyrkagatan 25, en adress jag besökt flera gånger eftersom en vän till mig bodde där - och det var när Carl Johan De Geer bodde där. 

Per Meurling: Fabian Månsson och bondesocialismen

Meurling, Per: Fabian Månsson och bondesocialismen, Stockholm, 1972. - ISBN: 9155015611.

"Det är knappast möjligt, att i Fabians livsåskådning, hur full av siffror om modern industriutveckling han än var, inte spåra en längtan tillbaka till en tidigare och enklare, mera rustik livsform. Från den kalla, opersonliga och känslolösa värld, som är vår och - vilket han visste - desslikes vårt bittra öde till dess att kapitalismen övervunnits, flydde han som historiker tillbaka till en drömd bondefrihets värld. Men han upptäckte aldrig den varma, sköna, rika bronsåldern." (s. 82f.)

Läs också:

Ström, Fredrik: Fabian : en bok om Fabian Månsson, Stockholm, 1948.

En annan historia : sju folkliga historiker från Nils Månsson Mandelgren till Vilhelm Moberg, Stockholm, 1982. ISBN: 9173241679.

Stig Claesson: Vem älskar Yngve Frej?

Claesson, Stig: Vem älskar Yngve Frej? (Bonnier, 1978), ISBN: 9100227781.

s. 11: "Mannen som gjort sitt är nu framme vid sin brevlåda och han fäster med fyra häftstift en lapp på den större lådan: MOTTAGER EJ MERA ARBETE."

s. 132: "Sen skogsbetet försvann växer sig gräset och busken hög i skogarna. Småstigarna där korna gick växer igen och det är smått otrevligt att vandra i skogen. Men en dag kommer nog skogen att få en annan betydelse än den har haft och har. Man kommer få ut mer av skogen än trä."

Boken får mig att tänka på farfars far och hans ställe Kulabäck i Leksberg, Mariestad.

Läste denna bok även 2020 och såg då också Lars Lennart Forsbergs filmatisering.

Olle Svenning: År med Erlander

Svenning, Olle: År med Erlander (Albert Bonniers förlag, 2018), ISBN: 9789100169404.

Tyckte mycket om denna bok, både för innehållets skull och Olle Svennings sätt att skriva.

s. 14f: "Erlanders återhållsamhet inför Per Albin Hanssons gestalt och gärning kom aldrig att omfatta partiets andra historiskt ledande gestalter: Gustav Möller, Ernst Wigforss och Östen Undén. De var alla ministrar i Erlander-regeringen. Erlander, annars så främmande för hjältedyrkan, förhöll sig något beundrande till dem."

s. 15: "Gustav Möller var den som stod närmast Erlander. De hade konstruerat stora delar av välfärdssystemet tillsammans. Möller som socialminister, Erlander som hans statssekreterare."

s. 33: "Tillsammans med Agne Gustavsson arbetade de [Leif Andersson och Ingvar Carlsson, min anm] med att bygga in ett 'kommunalt samband' i den kommande regeringsformen. De hade Erlanders entusiastiska stöd. Gustavsson hade varit min och många andra studenters lärare i kommunalkunskap och jag visste att han var en stark anhängare av kommunal demokrati, decentralisering och medborgarskapsidén."

s. 64ff: om nyvänster, tidskriften Zenith, Göran Therborn, E. P. Thompson, Stuart Hall... Boken Out of apathy nämns - "den brittiska nya vänsterns första centrala bok".

s. 66f: om Clarté, DYG (Den Yngre Gubben), Per Nyström - 30-talsradikalismen i Lund.

s. 67f: "Laddningen mellan de två äldre männen berodde delvis på ideologiska motsättningar. Båda var på en gång utpräglat intellektuella och stenhårt agitatoriska. De tolkade den demokratiska socialismens teorier olika. Wigforss bar vidare ett frihetligt socialistiskt ideal, en föreställning om den decentraliserade socialismen, befriad från kapitalets överhöghet och styrd enligt den industriella demokratins principer. Han företrädde en på en gång radikal, socialistisk tradition och en liberal och humanistisk samhällssyn, nära brittiska utopister. Wigforss var inte som britterna, pacifist, däremot antimilitarist och han hade tagit reservationslöst avstånd från konstruktion av en svensk atombomb."

Erlanders perspektiv var mer centralistiskt, inriktad på någon form av planhushållning. Socialdemokratin skulle företräda det rationella:planering, effektivitet, modernism och stå i förbund med den mest progressiva vetenskapen. Samhällsresurserna måste växa för att garantera full sysselsättning och rättvis fördelning, främst genom socialpolitik, utbildning och progressiv skattepolitik. För Erlander var tryggheten det centrala begreppet, för Wigforss jämlikheten.

Erlandertraditionen hade sedan länge segrat, eftertryckligt..."

s. 69ff: den nya vänsterns brytning med SAP, CH Hermansson, VPK, Jörn Svensson...

s. 72: om tidskriften Tidsignal [av Olle Svenning felaktigt stavad Tidssignal], Socialistiska förbundet...

s. 84; "Hermansson representerade något nytt, ett slags frigörelse från Moskva-kommunismen och kunde bli hotfull för socialdemkraterna, vana vid Hilding Hagbergs gamla parti, som alltid stödde 'arbetarregeringen'."

s. 94: "Regeringskansliet hade begärt hjälp av ekonomen Assar Lindbeck och bett honom skriva en ny jordbrukspolitik som skulle kunna sänka livsmedelspriserna med så mycket som 30 procent. Det var möjligt, visade Lindbeck. Förutsättningarna var att ett stort antal småbrukare övergav sina gårdar och att självförsörjningsgraden i livsmedelssystemet sänktes."

s. 97: "Mellan Mehr och [Hjalmar Mehr, min anm] Eckerberg [landshövdingen Per Exkerberg, min anm] reste sig decennier av socialistiska strider mellan den marxistiska centralismens tro på produktivkrafternas utveckling och på modernismen å ena sidan och den vänstersocialistiska humanismen och decentralismen å den andra. Mehr var alltid förtjust över att bekänna sig till austromarxismen och den ideologin utmanade Eckerbergs William Morris och Carl Lindhagen-inspirerade samhällssyn.

Erlander stod närmare Mehr än Eckerberg. 60-talets politik följde den stora omvandlingens principer: de ekonomiska lagarna förutsätter strukturomvandling och de näringar som inte bär sig måste slås ut."

s. 112f: "Erlander hänvisade mycket sällan till 'folkhemmet', Per Albin Hanssons begränsade och provinsiella metafor. Jag kan inte påminna mig att Erlander någonsin bad oss lägga in något resonemang om folkhemsidén i de tal han skulle hålla. För rättvisans skull: Per Albin själv använde ytterst sällan uttrycket 'folkhem'.

Föreställningen om 'de provisoriska utopierna' tillhörde främst Ernst Wigforss och den ville inte Erlander ta över. Han valde så småningom ut en egen bild för sin ideologi och praktik: 'Det starka samhället'. Och lade omedelbart till en reservation: 'Vi vill inte ha en auktoritär stat som är människors förmyndare'.

Det starka samhället har ibland tolkats som en centralistiskt orienterad idé, ungefär som fransk ideologisk republikanism: en mäktig stat ska skydda individen och som motpresentation ska denne eller denna anpassa sig till samällets lagar och principer, dessutom upprätthålla ett aktivt medborgarskap.

I den mest groteska varianten har 'det starka samhället' beskrivits som en attack på demokratin och individens frihet: 'Staten ska lägga livet tillrätta'. Det är en paroll för diktatorer men fullkomligt främmande för Erlander.

Hans föreställning om ett starkt samhälle rymde flera dimensioner. En övergripande tanke var att stat och kommun skulle bygga väl fungerande samhällsinstitutioner, från skola till sjukhus, från universitet till polis. Den offentliga sektorn skulle garantera likvärdig behandling av medborgarna. Vård, utbildning och trygghet skulle vara tillgängliga för alla. Erlander uttryckte tanken så här: 'Det handlar inte om att samhället ska bestämma över människor utan om att samhället ska ge förutsättningar för människor att bestämma och välja själva, bortanför ekonomiskt nödtvång'.

Individens frihet växer när han eller hon så långt som möjligt befrias från sociala och ekonomiska begränsningar. En självklar del av socialdemokratisk ideologi, praktik och historia.

Det starka samhället har under senare tid definierats som 'statsindividualism'. En sådan patriarkal relation mellan stat och individ tänkte sig inte Erlander. Han förutsatte att folkrörelser, fackliga organisationer, religiösa sammanslutningar, hela det finmaskiga nät av föreningar i landet, var delar av 'det starka samhället'. Det var genom föreningslivet som medborgare kunde formulera gemensamma krav till den politiska makten och utkräva ansvar av den. Helt enkelt utöva sina demokratiska rättigheter. Facklig kollektiv kraft kunde balansera privatkapitalistisk makt.

Så tolkade Erlander den sociala demokratin."

s. 117: Om Alvar Alsterdal, som skrivit en del böcker jag borde läsa, bland annat en om Axel Danielsson.

s. 238: "Medan den upproriska Vietnamrörelsne förlorade folkligt stöd genom sekterism och försvar av våldsaktioner ökade socialdemokratins trovärdighet som kritiker av USA:s krig." - Var det inte snarare så att DFFG drev (s) och (vpk) framför sig?

Stig Claesson: Vem älskar Yngve Frej?

Claesson, Stig: Vem älskar Yngve Frej? (Bonnier, 1978), ISBN: 9100227781.

Stig "Slas" Claessons roman Vem älskar Yngve Frej? utgavs 1968. Boken är första delen i en trilogi där de efterföljande delarna heter På palmblad och rosor samt Henrietta ska du också glömma. De har alla tre filmatiserats i regi av Lars Lennart Forsberg.

I Vem älskar Yngve Frej? möter vi skomakaren Gustafsson, hans syster Elna och småbrukarna Eriksson och Öman. De bor alla på gården Östentorp, i folkmun kallad Bråten. I det ena boningshuset på gården bor Gustafsson och Elna, i den andra bor Eriksson och Öman. "Eriksson var den som varit bonden och haft ansvaret för gården, men Öman hade bott hos Eriksson sen barndomen och dom kunde gott räknas som bröder. Båda var sjuttiofem år." (s. 21)

Boken inleds så här: "Mannen som hade gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade skor stillsamt ner mot sjön och brevlådan."

Det är skomakaren Gustafsson som "gjort sitt", och det gäller de andra på gården också. Skomakaren sätter upp en lapp på brevlådan med texten "MOTTAGER EJ MERA ARBETE". Sedan sätter han upp en skylt med texten "FORNMINNE".

Turister börjar därefter dyka upp och fråga efter fornminnet. De visar då upp en gammal husgrund där en soldat vid namn Yngve Frej som dog i början av 1900-talet levt.

Turisterna köper saker av dem, bland annat trasmattor. Själva tycker de att det är mer praktiskt med trasmattor av plast.

Längre fram i boken kommer fotografen Pettersson och en kvinna vid namn Anita dit med en husvagn. Pettersson är infödd stockholmare (jämför med Slas själv), Anita bor nu i Stockholm men är uppväxt på landsbygden.

Boken är en vemodig (men visst finns det en vrede under den sorgsna tonen) skildring av en döende landsbygd och de som blivit kvar i ett allt tystare landskap. Generationers livsverk är inte längre värt något, det finns inga som tar över gårdarna.

"Den här gången gick det fort, sa Eriksson. Lite för fort. Dom gjorde inte särskilt snyggt efter sig.

Härmed avsåg Eriksson slåttern. Slåttern, som för Eriksson och Öman när dom arbetade ensamma kunde ta upp till två veckor, tog nu bara en timme.

Slåttern som hade varit sommarens stora tid, då det gällde att ha vassa liar och mycket att dricka och god mat på bordet och vackert väder. Vad gällde den nu?

En ung lantbrukare köpte Erikssons hö och han kom nån förmiddag med traktor och en tolv fots skärmaskin. Slog av höet, drog ihop det och lastade med maskingaffel direkt, och åkte därifrån. Det tog ungefär en timme.

Men han hade inte råd att vara så noga. Ett halvt lass strån låg ännu på vallarna. Förr tillhörde detta dödssynderna.

Öman och Eriksson skulle nog redan på måndag räfsa upp och snygga till.

Fort går det, men vackert blir det inte, sa Eriksson." (s 24)

Se Hur avlångt är egentligen detta land? av Slas och Lars Lennart Forsberg på YouTube.

Aaron Bastani: Helautomatisk lyxkommunism

Bastani, Aaron: Helautomatisk lyxkommunism (Verbal förlag, 2019), ISBN: 9789187777820

Aaron Bastani har en doktorsexamen från University of London och är en av grundarna av Novara Media. Bokens originaltitel är Fully Automated Luxury Communism : a manifesto och den utgavs av förlaget Verso.

När jag först läste om denna bok blev jag skeptisk på grund av bokens titel. Helautomatisk - vill och kan vi verkligen automatisera allt arbete? Lyx - är det något eftersträvansvärt? Vad är "lyx" och vad är behov? Kommunism - använder författaren ordet på ett seriöst sätt eller handlar det om någon sorts frasradikalism? Jag tyckte också att titeln antyder en naiv teknikoptimism, att vi löser miljö- och klimatfrågorna endast/främst med hjälp av teknik. På grund av ordet "helautomatisk" misstänkte jag också att boken skulle innehålla den sorts "arbetskritik" man ibland möter hos delar av vänstern och den gröna rörelsen. Jag menar att vi i vänstern ska värdera arbetet högt; det är inte arbetet som är fienden, det är kapitalismen.

Aaron Bastani använder ordet "kommunism" så här:

"'Kommunism' används här för ökad precision; syftet är att benämna ett samhälle där jobb inte finns, där brist ersatts med överflöd och där arbete och fritid smälter ihop." (s. 51)

"Vissa av det nya samhällets drag var han [Karl Marx, min anmärkning] säker på, trots allt. Ett var att kommunismens ankomst skulle innebära slutet på varje åtskillnad mellan arbete och fritid. På ett mer grundläggande plan skulle den markera mänsklighetens utträde ur det han kallade 'nödvändighetens rike' och inträde i ' frihetens rike'.

Men vad innebar det? För Marx var nödvändighetens rike platsen där vi 'kämpade mot naturen för att fylla våra behov och upprätthålla och reproducera liv' - med andra ord var det en värld definierad av brist, något som konfronterat människan sedan våra hominida förfäders tid. På Marx tid var det den klassiska politiska ekonomins centrala fråga: hur kan vi effektivt och rättvist fördela resurser i en värld där dessa är begränsade?

För Marx var nödvändighetens rike så väldigt att det till och med inkluderade socialismen. Detta eftersom den, liksom kapitalismen, hade inslag som arbete och brist - även om dessa var mer rationaliserade och mer socialt rättvisa i ett system underkastat demokratisk kontroll. Även om den utan tvekan var att föredra framför kapitalismen, och värd att aktivt kämpa för, var socialismen för Marx ett steg på vägen mot något annat: kommunismen och frihetens rike." (s. 55)

Aaron Bastani redogör för tre "omstörtningar" i mänsklighetens historia: 1) Jordbruket, 2) Industrialismen, 3) Informationens befrielse. (s. 31-49)

Den tredje omstörtningen pågår nu och innebär att "maskiner i växande utsträckning kan överta såväl kognitiva som fysiska uppgifter." (s. 37)

Den tredje omstörtningen  innebär "en omvandling på energins område lika mycket som arbetets. Liksom den första omstörtningen var beroende av energin från tamboskap, människor och elementen, och den andra drevs av de fossila bränslenas kondenserade solenergi, innebär den tredje ett skifte bort från kolväten och tillbaka till förnyelsebar energi - i synnerhet solkraft. (s. 38)

"Den [tredje omstörtningen, min anmärkning] kommer att innebära slutet för brist på energi överhuvudtaget i takt med att en ny matris av teknologi och energi - ständigt smartare maskiner i kombination med billigare och renare energi - möjliggör utvinning av naturresurser bortom vår planet [på asteroider, min anmärkning, se s 121 ff.], grunden för extremt utbud av resurser. Därmed fullbordas en utveckling som tillåter mänskligheten att fullständigt överskrida våra nuvarande begränsningar."

I kapitlet "Nya resenärer" (s. 71-185) redogör Aaron Bastani för fem hot under den tredje omstörtningen: 1) Arbetslöshet, 2) Energi, 3) Brist på mineraler (som krävs för att lagra energi), 4) En åldrande befolkning, 5) Brist på mat.

Han visar hur samtliga dessa hot kan avvärjas med hjälp av (ny) teknologi. Till exempel kan de mineraler vi behöver för att lagra den oändliga energin från solen brytas genom gruvdrift på asteroider och sjukdomar som Alzheimers och cancer kan motarbetas med genteknik.

Även om Aaron Bastani skriver mycket och detaljerat om teknik som kan lösa problem och ge oss möjligheten att träda in i "frihetens rike" så förklarar han samtidigt att ett nytt ekonomiskt-politiskt system krävs för att teknikens och vetenskapens möjligheter ska komma oss alla till godo. Kapitalismen kan inte hantera ett överflöd utan kommer skapa konstlade brister, produktionskrafterna kommer i konflikt med produktionsförhållandena.

I det avslutande kapitlet "Det återfunna paradiset" )s. 189-249) är Aaron Bastani mer konkret politisk och för en del intressanta resonemang.

Aaron Bastani hävdar att "varje framgångsrik politik som försöker rikta den tredje omstörtningens möjligheter mot människors behov snarare än profiten måste vara populistisk". (s. 190)

Lyxkommunismen är internationalistisk, inte globalistisk. Pratet om "inget land kan ensamt lösa dessa problem" (s. 201) har endast legitimerat politisk passivitet. Vad vi behöver är exemplets makt - nationer som går före.

Ett intressant resonemang är det om "lokal protektionism" (s. 212ff.) med den engelska staden Preston som exempel. De beslutade att "så mycket som möjligt av deras utgifter och upphandlingar skulle styras mot den lokala ekonomin." (s. 213)

Vissa har framfört idén om en basinkomst som lösningen på några av de kriser, till exempel arbetslöshet på grund av automatisering, vi ser under den tredje omstörtningen. Till min glädje är inte Aaron Bastani någon förespråkare av basinkomst utan han framhåller istället "universella grundläggande tjänster". (s. 229f.)

Även om inte min förutfattade skepsis utbyttes mot en odelad entusiasm inför boken kom en hel del av mina författade meningar på skam. Jag tycker att boken är läsvärd och innehåller mycket värdefull information och intressanta och användbara resonemang.

Med tanke på den akuta kris klimat- och miljöhoten innebär har jag svårt att se annat än att vi nu kommer behöva ställa om samhället till ett med i vissa avseenden lägre materiell standard, en sorts "livbåtssocialism". Antagligen kommer ransonering och förbud krävas för att ställa om samhället tillräckligt snabbt. Men redan här och nu kan den helautomatiska lyxkommunismen användas som en vision om ett annat samhälle. Mathias Wåg skriver så här i bokens förord. "Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge en knapphetens socialism."

Jag tror i och för sig inte att sådant som gruvdrift på asteroider eller begrepp som "lyx" är vad som krävs för att kunna skapa folkligt engagemang och acceptans för en nödvändig klimatomställning. Jag tror att vi redan här och nu kan visa att ett hållbart samhälle kan vara bättre än nuvarande kaoskapitalism, även om det i vissa avseenden innebär lägre materiell standard. Ett jämlikt samhälle där alla har tryggheten och friheten som basbehov som ett meningsfullt och utvecklande arbete, möjlighet att leva där man vill, en bostad man trivs i, tid att umgås med vänner och familj, möjlighet till en utvecklande fritid ger är väl en vision så god som någon. Mycket av det goda i livet har inget med materiell standard att göra, men alla behöver en materiell trygghet.

Det är inte bara klimat- och miljöhoten som gör att samtiden och den närmsta framtiden ser mörk ut, det gör även de politiska styrkeförhållandena. Men när vi här och nu kämpar mot privatiseringar och för en generell välfärd av hög kvalitet är det samtidigt en kamp för "frihetens rike".

Om vi tänker oss att före en eventuell lyxkommunism kommer en period av socialism, fortfarande ett "knapphetens rike" men ett samhälle där ekonomi och produktion styrs demokratiskt i folkets intresse så är det kanske inte säkert att alla de möjligheter tekniken ger kommer att användas. Under socialismen kommer beslut om automatisering och annan teknisk utveckling fattas demokratiskt. Socialismen kommer också vara en period där vi "bygger om" allt det som byggts omänskligt eller irrationellt under kapitalismen.

Här och nu behöver vi ta politisk strid om tekniken och dess användande, om sådant som: patent, intellektuella rättigheter, öppen källkod, öppna standarder, kvalitet/hållbarhet, möjlighet att reparera/uppgradera, återvinning, återbruk, delningsekonomi, energisnåla lösningar.

Vi behöver också både kamp för att försvara de "universella grundläggande tjänster" (den generella välfärden) vi tillkämpat oss, kämpa för att återta sådant som stulits från oss (järnväg, telefoni, postväsende till exempel) samt kämpa för att utvidga befintliga och skapa nya "universella grundläggande tjänster" (till exempel fri kollektivtrafik, fri tillgång till internet och telefoni). En kamp för att skapa allmänningar.

Idén om "lokal protektionism" tycker jag om. Den bör då kombineras med "nationell protektionism", till exempel att kraftigt öka självförsörjningsgraden av livsmedel. Detta innebär att vi måste bryta med EU.

Arbetstidsförkortning är en reform som skulle kunna väcka engagemang här och nu och samtidigt ta oss en bit närmre en bättre framtid.

Läs vidare:

Aron Etzler: "Maskinerna kommer göra oss fria" (Aftonbladet 2019-08-13).

Jan Czajkowski: "Helautomatiserad lyxkommunism åt alla!(?)" (Internationalen 2019-07-27).

Johan Persson: "Liv i lyx eller livbåtssocialism?" (Flammans 2019-12-09).

David Jonstad: "Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser" (2019-11-25).

Jonas Nordling: "När framtiden är så ljus att den kräver solglasögon" (Dagens Arena 2019-11-15).

Marcus Priftis: "Bastanis lyxkommunism glömmer bort kvinnorna" (Arbetet 2019-11-07).

Erling Bronsberg: "Är maskinerna våra vänner?" (Proletären 2019-12-27).

Per-Anders Svärd: "För en helautomatisk lyxkommunism" (Arbetaren 2019-08-30).

Daniel Swedin: "Vi måste inte gå in i klimatkatastrofen" (Aftonbladet 2020-01-06).

Tor Gasslander: "Enfaldig optimism är faktiskt farlig" (Flammans 2019-06-09).

Magnus Göransson: "Kommunism i lyxförpackning" (Clarté 2019 : 3).

Max Ajl: "Kommunismen kräver gröna fingrar" (Clarté 2019 : 3).

Rasmus Fleischer: "För en halvautomatisk lyxkommunism" (Copyriot 2019-09-08).

"Helautomatisk lyxkommunism" (Brand 2019-09-09).

Lyssna på ett samtal mellan bokens förläggare Per Björklund och Mathias Wåg, som skrivit förordet till den svenska utgåvan av Helautomatisk lyxkommunism i podden Apans anatomi.

Sten Andersson: Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid

Andersson, Sten: Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid (Karneval förlag, 2019), ISBN: 9789188729170.

"Här utvecklar han idén om en decentraliserad och konkret socialism, som han ställer mot 'den abstrakta socialismen'. Det är en tanke som han väver samman med kolonialismens centraliserade och abstrakta förtryck. Mot detta ställer han de enskilda folkens rätt till sin egen kultur, sitt eget språk, sina egna traditioner som han menar är 'en annan socialism'. Det är nödvändigt att skapa 'den socialistiska människan på grundval av hennes jord, hennes språk, till och med hennes nya moral', säger han. 'Det är endast då som människan upphör att vara en produkt av sina produkter och äntligen blir människobarn.'

Det han här lägger fram är en helt annan tanke än vad han tidigare hade argumenterat för när han utifrån 'den tredje ståndpunkten' ville skapa ett gemensamt Europa som motvikt mot de två blocken under ledning av USA och Sovjetunionen." (s. 653)

Marianne Fors recenserar Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid i tidskriften Förr och Nu : tidskrift för en folkets kultur och historia. Tillsammans med Lars Andrée redigerade Marianne Fors ett temanummer om Jean-Paul Sartre, nummer 1992 : 1.

Anders Sundelin: Brevbäraren som försvann

Sundelin, Anders: Brevbäraren som försvann (Weyler förlag, 2019), ISBN 9789176811856.

Anders Sundelins bok Brevbäraren som försvann handlar om Bosse Janssons försvinnande 1976. Bosse Jansson arbetade som brevbärare och var medlem i SKP och Svensk-albanska föreningen.

Boken är spännande som en deckare, eller egentligen mer spännande eftersom den handlar om ett riktigt fall. Många frågor ställs, men inga besvaras. Många trådar följs och många hypoteser prövas: var Bosse Jansson agent, begick han självmord, råkade han ut för en olycka, blev han kidnappad och förd till Nordkorea?

Själv är jag ändå mer intresserad av att läsa om personen Bosse Jansson och den miljö och tid han verkade i. Det är också här jag har en del invändningar. Anders Sundelin var själv medlem i SKP, 1976 var han chefredaktör för ungdomsförbundet Röd Ungdoms tidning Rödluvan och 1978 började han som reporter på SKP:s tidning Gnistan. På sin hemsida anger han följande som sitt motto: "No regrets, no surrender, no apologies" (Tom Russell), men i boken Brevbäraren som försvann tycker jag nog att han inte bara verkar ångra mycket av det den maoistiska rörelsen stod för, utan att han också undervärderar det arbete de gjorde.

En brist med de skildringar av den maoistiska rörelsen jag läst (Lars Åke Augustsson & Stig Hansén: De svenska maoisterna, Ingrid Wållgren: Mao i Sverige) är perspektivet de är skrivna ur. De skildrar rörelsen ovanifrån och inifrån den centrala ledningen. Jag tror vi skulle få en annan bild om istället rörelsen skildrades underifrån och från periferin. Hur såg det konkreta arbetet ut i fackföreningar och hyresgäströrelse? Hur såg arbetet ut i de lokala partiföreningarna, till exempel i de få kommuner där SKP hade kommunalpolitiska framgångar? Mariestad vore ett bra exempel att undersöka.

På dessa sidor skriver Anders Sundelin om KFML/SKP: 25-29, 99-102, 151-161, 183-193.

Några citat ur boken med mina kommentarer:

"Det är klart att bara hans medlemskap i Sveriges kommunistiska part, SKP, gjorde honom särpräglad. Partiet fick som mest 0,4 procent i ett riksdagsval och det var 1970. Då röstade 21 232 personer på partiet. Sedan gick det sakta utför. Tio år efter Bosse Janssons försvinnande fanns inte partiet längre. Det hade bildats 1967 under namnet Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, inspirerats av det maoistiska Kina, med drömmar om ett framtida klasslöst samhälle, övertygat om att så skulle det bli. De flesta medlemmar var unga, många studenter, många med intellektuella yrken. Det var inte hela bilden.

I den partiavdelning jag själv tillhörde under sjuttiotalet var de flesta under trettio, merparten arbetade, många - faktiskt - i yrken som inte krävde längre utbildning. Jag ringer en god vän från den tiden, vi träffas fortfarande; han stannade längre kvar där vi då bodde, har ett bättre minne, och efter att ha fått en stunds betänketid kan han räkna upp dem: en lärare, en förskollärare, en grafisk formgivare, en kontorist, en sjökapten, en pianist, ännu en lärare, en doktorand i företagsekonomi, en apotekstekniker, en verkstadsarbetare med egen firma, en metallarbetare, en barnskötare, ännu en metallarbetare, en läkare, en bibliotekarie och ytterligare några. Ungefär hälften hade tagit studenten, inte fler. Nästan lika många kvinnor som män. Många, om än inte majoriteten, kom ur arbetarklassen, några hade tagit stora kliv på sin klassresa (som min vän säger). Kort sagt en partiavdelning präglad av medelklassen. De flesta bodde i lägenheter, några i radhus. I kollektiv tror jag inte någon bodde." (s. 26f.)

Kommentar: Höjdpunkten politiskt/organisatoriskt för KFML/SKP var knappast 1970. Om man ser till kommunalpolitiken gjorde SKP, enligt Wikipedia, sitt bästa val 1985. Men än viktigare är att Anders Sundelin här bortser från arbetet inom fackförenings- och hyresgäströrelse, som inte var utvecklat 1970. Det sägs ofta att KFML/SKP främst bestod av studenter och akademiker. Det tror jag är en förenklad bild, vilket också Anders Sundelin bekräftar i citatet ovan. Det var en ungdomlig rörelse och den verkade i en tid då fler från arbetarklassen tog studenten och fick tillträde till högre utbildning på högskolor och universitet.

"Maoismens lockelse? En enkel förklaring på komplicerade problem. En kraft som går utanför individen, är större än individen, som ger hela livet mål och mening, en riktning. Vi skulle tjäna folket. Det var centralt.
- Något religiöst?
- Varför inte?" (s. 101)

Kommentar: Att ingå i något som "är större än individen" är väl den psykologiska orsaken till all (politisk) organisering? Att hänvisa till religion kan nog vara både korrekt (jämför med den tidiga frikyrkliga rörelsen) men kan också bidra till att mystifiera, snarare än att förklara, den maoistiska rörelsen. Anders Sundelin använder längre fram i boken orden "frälsning" (s. 186), "läsare" (s. 187) och "väckelsen" (s. 187) för att ytterligare knyta an till något religiöst för att förklara sitt och andras engagemang i den maoistiska rörelsen.

"Sven Bergenstråhle hette ordföranden på mötet och han skötte uppdraget med van hand och den sortens milda stämma som jag snart skulle lära mig att de ledande kamraterna lagt sig till med: de talade försiktigt, nästan tyst, med ett dröjande tonfall utan stålkanter, hela tiden lyssnande, inkännande, blicken riktad mot den som talade, invändningar restes för det mesta som frågor." (s. 157)

"Till skillnad från Ignazio Silone - som växte upp i det fattiga södra Italien och verkade under en fascistisk regim - riskerade vi ingenting. Vi trodde i likhet med honom på kommunismen, till skillnad från honom kunde vi fortsätta våra vanliga liv, vi kunde trycka våra tidningar och gå i våra demonstrationer och rösta på vad vi ville, utan att riskera annat än en notering från säkerhetspolisen. Efteråt kunde vi lämna rörelsen som om ingenting hade hänt." (s. 186)

Kommentar: Här tycker jag att Anders Sundelin nedvärderar det arbete som utfördes i den antiimperialistiska rörelsen och i den maoistiska rörelsen. För honom, som verkade som redaktör och journalist inom rörelsen, ingick åren i KFML/SKP i karriärvägen, men många andra lade ner många timmars politiskt arbete vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han bortser också från sådant som Leander-fallet. Oavsett om ingenting riskerades ska väl de som arbetat ideellt i den antiimperialistiska rörelsen, fackligt, i hyresgäströrelsen eller kommunalpolitiskt hedras snarare än ses ned på?

"Vid mitten av sjuttiotalet drog en proletariseringsvåg fram genom SKP. Eftersom få av oss var arbetare samtidigt som arbetarklassen stod i centrum för vår uppmärksamhet men inte tycktes hörsamma anropen, fanns ingen annan utväg än att själva dra in i fabrikerna. Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Vi hade stått utanför fabriksgrindarna med våra flygblad, nu skulle vi in bakom dem. På Scania i Södertälje fanns snart flera kamrater, vid löpande bandet och på Södra växellådan, och de stannade några månader, ett år, två år, för att sedan bli journalister, lärare, försäljare, en blev professor i sociologi. De kom och de gick utan att lämna efter sig något, betyda någonting, Ingen minns att de varit där." (s. 190f.)

Kommentar: Jämför detta med vad Göran Greider skriver i boken Det levande löftet : om realismen, demokratin och folkhemmet:

"På modell- och verktygsavdelningen är det lugnare än på smältverket. I ett fikarum pratar jag med Kjell Clasborn, styrelsemedlem i metallklubben och i dryga fyrtioårsåldern. Det faktum att en hästsvans sticker fram under mössan på honom, kunde kanske ses som en sista reminiscens från den sjuttiotalsvänster som en gång, under proletariseringsvågen, gav sig ut på svenska industrier för att möta arbetarklassen. Han tillhörde den skaran. Under många år har det ironiserats mycket över den revolutionära arbetarromantik som fick kanske tusentals människor över hela landet, som annars skulle haft mer lönsamma karriärvägar öppna, att istället bege sig till industrin. Folkhemmets narodniker, med Mao istället för Tolstoj som ledstjärnor. Vi talar om det. Själv drogs han med i vänstervågen i början av sjuttiotalet.

- Annars hade jag säkert utbildat mig till tekniker eller något liknande.

På SKF rörde det sig om ett tiotal personer som mer eller mindre av politiska skäl tog jobb där. En dag borde historien om dessa människor skrivas ner på allvar. Det revolutionära skramlet är borta, kvar finns den fackliga aktiviteten. Clasborn är förbannad över den bild som getts av dessa år: 'Jag känner inte igen mig i den.' Han har sett gamla SKP:are plötsligt dyka upp på högerkanten i det politiska livet. Själv har han stannat kvar, sitter med i klubbstyrelsen. Och faktum är att många inom facket idag saknar de där vänsteraktivisterna som drev på under mötena men som då upplevdes som så irriterande." (s. 61f.)

På sidorna 189-193 samtalar Anders Sundelin med en före detta partikamrat, som liksom Kjell Clasborn, fortsatt med det fackliga arbetet, fast på Scania. Denna före detta SKP:are kallar sig nu partilös kommunist. Om honom skriver Anders Sundelin:

"Han ångrar sig inte. Det gav honom mod att ställa sig upp på verkstadsklubbens möten och hävda sin mening. Han lärde sig saker, fick inblick i okända världar." (s. 192f)

Men jag tror denne före detta SKP:are har en förenklad bild av skillnaden mellan SKP och KPML(r) när han säger:

"- Hade jag kunnat mer hade jag nog blivit (r):are. Till skillnad från alla sprakfåglar i SKP, som hade sina egna karriärer att tänka på, var de ju arbetare." (s. 192)

Om han valt att bli (r):are hade parollerna "Ställ facket åt sidan! Leve de vilda strejkerna!" gällt istället för SKP:s "Gör facket till en kamporganisation!". Läs Per-Åke Lindbloms KFML(r) och facket angående detta.

Samma misstag gör Jan Myrdal när han i boken Mao i Sverige av Ingrid Wållgren säger:

"Jag tycker att r-arna hade fel ideologiskt och politiskt, men de hade en facklig bas som gjorde att de kunde överleva. De var intressanta på det sättet." (s. 323)

Lyssna på Sara Lundins radiodokumentär om Bosse Jansson.