Claesson, Stig: Vem älskar Yngve Frej? (Bonnier, 1978), ISBN: 9100227781.
Stig "Slas" Claessons roman Vem älskar Yngve Frej? utgavs 1968. Boken är första delen i en trilogi där de efterföljande delarna heter På palmblad och rosor samt Henrietta ska du också glömma. De har alla tre filmatiserats i regi av Lars Lennart Forsberg.
I Vem älskar Yngve Frej? möter vi skomakaren Gustafsson, hans syster Elna och småbrukarna Eriksson och Öman. De bor alla på gården Östentorp, i folkmun kallad Bråten. I det ena boningshuset på gården bor Gustafsson och Elna, i den andra bor Eriksson och Öman. "Eriksson var den som varit bonden och haft ansvaret för gården, men Öman hade bott hos Eriksson sen barndomen och dom kunde gott räknas som bröder. Båda var sjuttiofem år." (s. 21)
Boken inleds så här: "Mannen som hade gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade skor stillsamt ner mot sjön och brevlådan."
Det är skomakaren Gustafsson som "gjort sitt", och det gäller de andra på gården också. Skomakaren sätter upp en lapp på brevlådan med texten "MOTTAGER EJ MERA ARBETE". Sedan sätter han upp en skylt med texten "FORNMINNE".
Turister börjar därefter dyka upp och fråga efter fornminnet. De visar då upp en gammal husgrund där en soldat vid namn Yngve Frej som dog i början av 1900-talet levt.
Turisterna köper saker av dem, bland annat trasmattor. Själva tycker de att det är mer praktiskt med trasmattor av plast.
Längre fram i boken kommer fotografen Pettersson och en kvinna vid namn Anita dit med en husvagn. Pettersson är infödd stockholmare (jämför med Slas själv), Anita bor nu i Stockholm men är uppväxt på landsbygden.
Boken är en vemodig (men visst finns det en vrede under den sorgsna tonen) skildring av en döende landsbygd och de som blivit kvar i ett allt tystare landskap. Generationers livsverk är inte längre värt något, det finns inga som tar över gårdarna.
"Den här gången gick det fort, sa Eriksson. Lite för fort. Dom gjorde inte särskilt snyggt efter sig.
Härmed avsåg Eriksson slåttern. Slåttern, som för Eriksson och Öman när dom arbetade ensamma kunde ta upp till två veckor, tog nu bara en timme.
Slåttern som hade varit sommarens stora tid, då det gällde att ha vassa liar och mycket att dricka och god mat på bordet och vackert väder. Vad gällde den nu?
En ung lantbrukare köpte Erikssons hö och han kom nån förmiddag med traktor och en tolv fots skärmaskin. Slog av höet, drog ihop det och lastade med maskingaffel direkt, och åkte därifrån. Det tog ungefär en timme.
Men han hade inte råd att vara så noga. Ett halvt lass strån låg ännu på vallarna. Förr tillhörde detta dödssynderna.
Öman och Eriksson skulle nog redan på måndag räfsa upp och snygga till.
Fort går det, men vackert blir det inte, sa Eriksson." (s 24)
Se Hur avlångt är egentligen detta land? av Slas och Lars Lennart Forsberg på YouTube.