Myrdaliana 2025

Erling, Gustaf, Honkonen, Anton, Larsson, Benny & Mård, Anders (red.), Myrdaliana 2025, Jan Myrdalsällskapet i samarbete med Förlagshuset Strindberg & Co och Samtida förlag, [Varberg], 2025

Biblioteket : om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar

Axelson, Per & Nygren, Per (red.), Biblioteket: om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar, Jan Myrdalsällskapet, [Askim], 2023

Klicka här för att se Jan Myrdal-bibliotekets bestånd (sigel JM) i Libris.

Myrdaliana 2024

Erling, Gustaf & Honkonen, Anton (red.), Myrdaliana 2024, Samtida förlag i samarbete med Förlagshuset Strindberg & Co, [Varberg], 2024

Johan Svedjedal: Ner med allt? : essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965-1975

Svedjedal, Johan, Ner med allt?: essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965-1975, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2014

Har skummat igenom denna bok. Något mer noga läste jag kapitlen om Jan Myrdal ("Sanningens krav"), Gunder Hägg/Blå Tåget ("Befriad fast i bundna former"), Lars Gustafsson ("Herr Gustafsson finner en fiende"). Av dessa var nog kapitlet om Lars Gustafsson det som gav mig mest.

I notförteckningen till kapitlet om Blå Tåget skriver Johan Svedejedal om boken I tidens rififi : historier om Blå Tåget: "Även om den rymmer en del uttalad polemik mot min essä och åtskilliga (diskreta) instämmanden med tankar i den...".

Vill läsa:

Nylén, Leif, Den öppna konsten: happenings, instrumental teater, konkret poesi och andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet, Sveriges allmänna konstfören., Stockholm, 1998

I kapitlet om Sonja Åkesson ("I snabelkottens land") står följande i en not: 

"Åkessons dikt rymmer en nothänvisning till Tore Bergers prosadikt 'Den moderna ugglan', publicerad i Rondo 1961 och enligt uppgift i tidskriften hans skönlitterära debut. Också den bör ses som en satir över den moderna världen. Noten är bara en i raden av länkar mellan hennes dikter och medlemmarna i den framtida gruppen Gunder Hägg/Blå Tåget. I Husfrid hämtas ett par motton från Leif Nylén (då mer känd som lyriker och kritiker än trumslagare. I Rondo, där Åkesson också medarbetade, förekom även andra blivande medlemmar i gruppen." (s. 51f.)

I kapitlet om Lars Gustafsson står: 

"Visserligen hade ett nyare, mer personligt tonfall kommit in i Lars Gustafssons diktning och essäer vi decenniets slut - tydligast i diktsamlingen Kärleksförklaring till en sefardisk dam (1970) som på många sätt föregriper den roman som här är aktuell...". (s. 229)

"I ett större litterärt tidssammanhang ingick romanen i den trend av 'jag-böcker' eller 'auto-fiktion', där tidens författare lät versioner av sig själva uppträda i romaner eller tänkeböcker: Jan Myrdal i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964), Sven Lindqvist i Myten om Wu Tao-tzu (1967), Sven Delblanc i Åsnebrygga (1969)...". (s. 229)

Kapitlet om Lars Gustafsson kan vara värt en omläsning när jag läst om hela Sprickorna i muren-sviten.

Lasse Diding: De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven...

Diding, Lasse, De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven: om mottagandet av brevboken och om Kaj Fölsters, Bosse Lindquists och Janken Myrdals historieförfalskning och dessutom en essä om den dysfunktionella kulturfamiljen Myrdal i skärningspunkten mellan konst, sanning och vetenskap samt ett försök att psykologiskt förklara födelsen och formandet av skriftställaren Jan Myrdal, Bokförlaget Strindberg & Co, Varberg, 2024

Lars Åke Augustsson: Revolutionära föreställningar hos en europeisk intellektuell : om Jan Myrdal

Augustsson, Lars Åke, Revolutionära föreställningar hos en europeisk intellektuell: om Jan Myrdal, Carlssons, Stockholm, 2024

För en annan syn på Jan Myrdals författarskap, läs Petter Malmbergs blogg Butter tar ordet.

Stig Larsson: Högt och lågt

Larsson, Stig, Högt och lågt, Albert Bonniers förlag, [Stockholm], 2024

Skriver bland annat om Jan Myrdal och om Jan Guillous angrepp på Jan Myrdal i Den som dödade helvetets änglar (s. 49).

"Istället ska man se det här som ett uttryck för att varken jag eller Jan Myrdal upplever Strindberg som någon som är död, alltså enligt skolboksversionen 'någon som inte längre finns'." (s. 42)

"Om man verkligen försöker begripa vad jag menar med brevet till honom [Jan Myrdal, min anmärkning] 2005, kommer man säkert fram till att jag hoppas övertyga honom om att han inte kan klassificeras som politisk skriftställare - och ingenting mer än det. Om det låter lite nedlåtande, så är det inte min avsikt. Det är svårt att se på Myrdal som en benhårt rationell tänkare som det med hans politiska profil nästan är en plikt att förbli, i synnerhet i skärpta politiska lägen. I en handfull av böckerna, inte minst tydligt i hans sista bok, Ett andra anstånd, är det som att jag får känslan att han inte är helt klar över vad han är ute efter. (s. 44f.)

Se även: Lindström, Lasse (red.), Ett omisskännligt tonfall av lust: Jan Myrdal 80 år, [s.n.], [Sverige], 2007

De hemliga breven : den politiska familjen och vardagens samtal

Myrdal, Alva, De hemliga breven: den politiska familjen och vardagens samtal, Albert Bonniers förlag, [Stockholm], 2023

...

Butter tar ordet: De så kallade hemliga breven – en bok om och av tre generationer Myrdal

Perry Johansson: Jan Myrdal : en utförlig biografi

GKJM-arkivet (böcker av Jan Myrdal i pdf-format)

Böcker av Jan Myrdal hos Projekt Runeberg

In memory of himself : Christer Strömholm in the eyes of his beholders

Flemming, Gösta, Nilson, Ulf Greger & Tunbjörk, Lars, In memory of himself: Christer Strömholm in the eyes of his beholders, Steidl, Göttingen, 2006

Bilder på Christer Strömholm och en text om Christer Strömholm av Gösta Flemming. I texten tas Christer Strömholms naziengagemang i ungdomen upp; Jan Myrdal, Rune Hassner och Stig "Slas" Claesson nämns. Enligt denna bok bodde Christer Strömholm i gamla flickskolan på Prins Carlsgatan i Höganäs. Enligt boken Post scriptum: PS bodde han på Hultabogatan i Höganäs.

Länkar:

Bilder av Christer Strömholm från Fotoform-perioden

Om Fotoform på Wikipedia

Christer Strömholm Estate

Marner, Anders, Burkkänslan [Elektronisk resurs] surrealism i Christer Strömholms fotografi : en undersökning med semiotisk metod, Umeå universitet, Diss. Umeå : Umeå universitet, 2000,Umeå, 1999

Erik Wijk: Ljus i mörkret : ett försök att närma sig jämlikhet

Wijk, Erik, Ljus i mörkret: ett försök att närma sig jämlikhet, Celanders förlag, Lund, 2022

Innehåller bland annat några texter om Jan Myrdal.

Jan Myrdal 1927-07-19 – 2020-10-30

Jan Myrdal, den författare som betytt mest för mig, dog idag.

Anders Sundelin: Brevbäraren som försvann

Sundelin, Anders: Brevbäraren som försvann (Weyler förlag, 2019), ISBN 9789176811856.

Anders Sundelins bok Brevbäraren som försvann handlar om Bosse Janssons försvinnande 1976. Bosse Jansson arbetade som brevbärare och var medlem i SKP och Svensk-albanska föreningen.

Boken är spännande som en deckare, eller egentligen mer spännande eftersom den handlar om ett riktigt fall. Många frågor ställs, men inga besvaras. Många trådar följs och många hypoteser prövas: var Bosse Jansson agent, begick han självmord, råkade han ut för en olycka, blev han kidnappad och förd till Nordkorea?

Själv är jag ändå mer intresserad av att läsa om personen Bosse Jansson och den miljö och tid han verkade i. Det är också här jag har en del invändningar. Anders Sundelin var själv medlem i SKP, 1976 var han chefredaktör för ungdomsförbundet Röd Ungdoms tidning Rödluvan och 1978 började han som reporter på SKP:s tidning Gnistan. På sin hemsida anger han följande som sitt motto: "No regrets, no surrender, no apologies" (Tom Russell), men i boken Brevbäraren som försvann tycker jag nog att han inte bara verkar ångra mycket av det den maoistiska rörelsen stod för, utan att han också undervärderar det arbete de gjorde.

En brist med de skildringar av den maoistiska rörelsen jag läst (Lars Åke Augustsson & Stig Hansén: De svenska maoisterna, Ingrid Wållgren: Mao i Sverige) är perspektivet de är skrivna ur. De skildrar rörelsen ovanifrån och inifrån den centrala ledningen. Jag tror vi skulle få en annan bild om istället rörelsen skildrades underifrån och från periferin. Hur såg det konkreta arbetet ut i fackföreningar och hyresgäströrelse? Hur såg arbetet ut i de lokala partiföreningarna, till exempel i de få kommuner där SKP hade kommunalpolitiska framgångar? Mariestad vore ett bra exempel att undersöka.

På dessa sidor skriver Anders Sundelin om KFML/SKP: 25-29, 99-102, 151-161, 183-193.

Några citat ur boken med mina kommentarer:

"Det är klart att bara hans medlemskap i Sveriges kommunistiska part, SKP, gjorde honom särpräglad. Partiet fick som mest 0,4 procent i ett riksdagsval och det var 1970. Då röstade 21 232 personer på partiet. Sedan gick det sakta utför. Tio år efter Bosse Janssons försvinnande fanns inte partiet längre. Det hade bildats 1967 under namnet Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, inspirerats av det maoistiska Kina, med drömmar om ett framtida klasslöst samhälle, övertygat om att så skulle det bli. De flesta medlemmar var unga, många studenter, många med intellektuella yrken. Det var inte hela bilden.

I den partiavdelning jag själv tillhörde under sjuttiotalet var de flesta under trettio, merparten arbetade, många - faktiskt - i yrken som inte krävde längre utbildning. Jag ringer en god vän från den tiden, vi träffas fortfarande; han stannade längre kvar där vi då bodde, har ett bättre minne, och efter att ha fått en stunds betänketid kan han räkna upp dem: en lärare, en förskollärare, en grafisk formgivare, en kontorist, en sjökapten, en pianist, ännu en lärare, en doktorand i företagsekonomi, en apotekstekniker, en verkstadsarbetare med egen firma, en metallarbetare, en barnskötare, ännu en metallarbetare, en läkare, en bibliotekarie och ytterligare några. Ungefär hälften hade tagit studenten, inte fler. Nästan lika många kvinnor som män. Många, om än inte majoriteten, kom ur arbetarklassen, några hade tagit stora kliv på sin klassresa (som min vän säger). Kort sagt en partiavdelning präglad av medelklassen. De flesta bodde i lägenheter, några i radhus. I kollektiv tror jag inte någon bodde." (s. 26f.)

Kommentar: Höjdpunkten politiskt/organisatoriskt för KFML/SKP var knappast 1970. Om man ser till kommunalpolitiken gjorde SKP, enligt Wikipedia, sitt bästa val 1985. Men än viktigare är att Anders Sundelin här bortser från arbetet inom fackförenings- och hyresgäströrelse, som inte var utvecklat 1970. Det sägs ofta att KFML/SKP främst bestod av studenter och akademiker. Det tror jag är en förenklad bild, vilket också Anders Sundelin bekräftar i citatet ovan. Det var en ungdomlig rörelse och den verkade i en tid då fler från arbetarklassen tog studenten och fick tillträde till högre utbildning på högskolor och universitet.

"Maoismens lockelse? En enkel förklaring på komplicerade problem. En kraft som går utanför individen, är större än individen, som ger hela livet mål och mening, en riktning. Vi skulle tjäna folket. Det var centralt.
- Något religiöst?
- Varför inte?" (s. 101)

Kommentar: Att ingå i något som "är större än individen" är väl den psykologiska orsaken till all (politisk) organisering? Att hänvisa till religion kan nog vara både korrekt (jämför med den tidiga frikyrkliga rörelsen) men kan också bidra till att mystifiera, snarare än att förklara, den maoistiska rörelsen. Anders Sundelin använder längre fram i boken orden "frälsning" (s. 186), "läsare" (s. 187) och "väckelsen" (s. 187) för att ytterligare knyta an till något religiöst för att förklara sitt och andras engagemang i den maoistiska rörelsen.

"Sven Bergenstråhle hette ordföranden på mötet och han skötte uppdraget med van hand och den sortens milda stämma som jag snart skulle lära mig att de ledande kamraterna lagt sig till med: de talade försiktigt, nästan tyst, med ett dröjande tonfall utan stålkanter, hela tiden lyssnande, inkännande, blicken riktad mot den som talade, invändningar restes för det mesta som frågor." (s. 157)

"Till skillnad från Ignazio Silone - som växte upp i det fattiga södra Italien och verkade under en fascistisk regim - riskerade vi ingenting. Vi trodde i likhet med honom på kommunismen, till skillnad från honom kunde vi fortsätta våra vanliga liv, vi kunde trycka våra tidningar och gå i våra demonstrationer och rösta på vad vi ville, utan att riskera annat än en notering från säkerhetspolisen. Efteråt kunde vi lämna rörelsen som om ingenting hade hänt." (s. 186)

Kommentar: Här tycker jag att Anders Sundelin nedvärderar det arbete som utfördes i den antiimperialistiska rörelsen och i den maoistiska rörelsen. För honom, som verkade som redaktör och journalist inom rörelsen, ingick åren i KFML/SKP i karriärvägen, men många andra lade ner många timmars politiskt arbete vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han bortser också från sådant som Leander-fallet. Oavsett om ingenting riskerades ska väl de som arbetat ideellt i den antiimperialistiska rörelsen, fackligt, i hyresgäströrelsen eller kommunalpolitiskt hedras snarare än ses ned på?

"Vid mitten av sjuttiotalet drog en proletariseringsvåg fram genom SKP. Eftersom få av oss var arbetare samtidigt som arbetarklassen stod i centrum för vår uppmärksamhet men inte tycktes hörsamma anropen, fanns ingen annan utväg än att själva dra in i fabrikerna. Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Vi hade stått utanför fabriksgrindarna med våra flygblad, nu skulle vi in bakom dem. På Scania i Södertälje fanns snart flera kamrater, vid löpande bandet och på Södra växellådan, och de stannade några månader, ett år, två år, för att sedan bli journalister, lärare, försäljare, en blev professor i sociologi. De kom och de gick utan att lämna efter sig något, betyda någonting, Ingen minns att de varit där." (s. 190f.)

Kommentar: Jämför detta med vad Göran Greider skriver i boken Det levande löftet : om realismen, demokratin och folkhemmet:

"På modell- och verktygsavdelningen är det lugnare än på smältverket. I ett fikarum pratar jag med Kjell Clasborn, styrelsemedlem i metallklubben och i dryga fyrtioårsåldern. Det faktum att en hästsvans sticker fram under mössan på honom, kunde kanske ses som en sista reminiscens från den sjuttiotalsvänster som en gång, under proletariseringsvågen, gav sig ut på svenska industrier för att möta arbetarklassen. Han tillhörde den skaran. Under många år har det ironiserats mycket över den revolutionära arbetarromantik som fick kanske tusentals människor över hela landet, som annars skulle haft mer lönsamma karriärvägar öppna, att istället bege sig till industrin. Folkhemmets narodniker, med Mao istället för Tolstoj som ledstjärnor. Vi talar om det. Själv drogs han med i vänstervågen i början av sjuttiotalet.

- Annars hade jag säkert utbildat mig till tekniker eller något liknande.

På SKF rörde det sig om ett tiotal personer som mer eller mindre av politiska skäl tog jobb där. En dag borde historien om dessa människor skrivas ner på allvar. Det revolutionära skramlet är borta, kvar finns den fackliga aktiviteten. Clasborn är förbannad över den bild som getts av dessa år: 'Jag känner inte igen mig i den.' Han har sett gamla SKP:are plötsligt dyka upp på högerkanten i det politiska livet. Själv har han stannat kvar, sitter med i klubbstyrelsen. Och faktum är att många inom facket idag saknar de där vänsteraktivisterna som drev på under mötena men som då upplevdes som så irriterande." (s. 61f.)

På sidorna 189-193 samtalar Anders Sundelin med en före detta partikamrat, som liksom Kjell Clasborn, fortsatt med det fackliga arbetet, fast på Scania. Denna före detta SKP:are kallar sig nu partilös kommunist. Om honom skriver Anders Sundelin:

"Han ångrar sig inte. Det gav honom mod att ställa sig upp på verkstadsklubbens möten och hävda sin mening. Han lärde sig saker, fick inblick i okända världar." (s. 192f)

Men jag tror denne före detta SKP:are har en förenklad bild av skillnaden mellan SKP och KPML(r) när han säger:

"- Hade jag kunnat mer hade jag nog blivit (r):are. Till skillnad från alla sprakfåglar i SKP, som hade sina egna karriärer att tänka på, var de ju arbetare." (s. 192)

Om han valt att bli (r):are hade parollerna "Ställ facket åt sidan! Leve de vilda strejkerna!" gällt istället för SKP:s "Gör facket till en kamporganisation!". Läs Per-Åke Lindbloms KFML(r) och facket angående detta.

Samma misstag gör Jan Myrdal när han i boken Mao i Sverige av Ingrid Wållgren säger:

"Jag tycker att r-arna hade fel ideologiskt och politiskt, men de hade en facklig bas som gjorde att de kunde överleva. De var intressanta på det sättet." (s. 323)

Lyssna på Sara Lundins radiodokumentär om Bosse Jansson.

Hans Lagerberg: Per Meurling : en intellektuell vildhjärna

Lagerberg, Hans: Per Meurling : en intellektuell vildhjärna (Ordfront, 2011), ISBN 9789170374029.

Per Meurling känner jag till tack vare Jan Myrdal. En av alla insatser Myrdal gjort är den att han introducerat mängder av författare och tänkare - och konst! - för sina läsare. Vi skulle idag behöva någon som gör något liknande. Jag är rädd för att mängder av kunskaper och erfarenheter från den radikala rörelsen annars går till spillo. Vänsterns textproduktion, inklusive 1970-talets, borde digitaliseras: böcker, tidningar, broschyrer. Hoppas verkligen Projekt Runeberg kommer fortsätta att digitalisera Jan Myrdals verk.

Jag såg fram emot att läsa Hans Lagerbergs bok men blev tyvärr besviken. Den handlar för lite om Per Meurling och tiden och sammanhangen Per Meurling verkade i. Hans Lagerberg ägnar för mycket utrymme och möda åt att resonera kring sådant som de intellektuellas ansvar och vänsterns skuld. Jag tycker att Hans Lagerberg verkar grubbla onödigt mycket över sitt eget politiska engagemang. Uppgörelsen med det forna engagemanget blir inte tillräckligt konkret.

Men det är absolut en bok som bör läsas, både för nytta och nöje! Per Meurling är en oerhört fascinerande gestalt och även om jag kände till honom och en hel del om åtminstone vissa av sammanhangen han verkat i lär jag mig mycket. Det är ju också alltid uppiggande att läsa om det för mig närmast mytiska lundensiska 30-talet med gestalter som Per Nyström och Per Meurling. Vi får också läsa om David Sprengel och Krusenstjernafejden.

Per Meurling var en spränglärd marxist och en vilt sluggande polemiker. Han var en intellektuell som blev rättrogen sovjetkommunist för att sedan lämna SKP och gå till våldsamt angrepp på sina forna partikamrater. Han verkar ha varit en på många sätt, både privat och mer yrkesmässigt, omöjlig person och bland annat just därför exemplarisk. Inte så att man själv vill vara sådan eller egentligen tycker att andra ska vara sådana, men man vill ändå att sådana personer finns.

Det är avgörande är dock givetvis det han skrivit. Jag hoppas att Hans Lagerbergs bok leder till att unga på vänsterkanten upptäcker Per Meurling och andra ur den radikala traditionen. Om några, liksom Per Meurling, låter sig influeras av arvet från Diderot och upplysningen skulle det kunna verka livgivande för den svenska vänstern. Jag hoppas också på att det kan leda till att fler, bakvägen liksom, upptäcker Jan Myrdal.

Bra alltså att Hans Lagerberg skrivit en bok om Per Meurling, även om jag hade önskat mig en annan bok.

Hänvisningar till vad Jan Myrdal skrivit om Per Meurling finns i Skriftställning 14, som innehåller ett namnregister.

Läs vidare:
Hans Lagerberg om Per Meurling
Texter av Per Meurling på marxistarkiv.se
Per Meurlings Från franska till ryska revolutionen samt Jan Myrdals förord till boken Den goda tonens pingviner
.

Det odelbara ordet

I Sydsvenskan 2011-08-21 läser jag att tumult uppstått i samband med att Sverigedemokraternas ungdomsförbund hållit ett torgmöte på Värnhemstorget i Malmö och att de där mötts av motdemonstranter. Två personer omhändertogs - en sverigedemokrat och en motdemonstrant - för "störande av allmänna ordningen".

Sydsvenskan rapporterar: "De många motdemonstranterna överröstade talarna på mötet med hjälp av sina röster och megafoner."

En antirasism som uttrycks på detta vis tror jag inte bara skadar saken i sig utan vad som är än allvarligare visar den att de säkerligen välmenande motdemonstranterna inte riktigt förstått vad våra demokratiska fri- och rättigheter går ut på.

Yttrande- och tryckfrihet, demonstrationsfrihet och mötesfrihet gäller inte endast oss själva eller åsikter vi antingen håller med om eller kan finna uthärdliga.

Vår inställning till demokrati ställs på prov genom vår inställning till motståndarens rättigheter. Som Rolf Andersson skriver i förordet till Jan Myrdals viktiga bok Det odelbara ordet : texter om yttrande- och tryckfrihet och rasism (Hägglunds förlag 2002): "De medborgerliga fri- och rättigheterna är odelbara. Motståndaren - hur vämjeliga och motbjudande hans åsikter än må vara - har liksom du yttrande- och tryckfrihet." Detta gäller givetvis även mötes- och demonstrationsfrihet.

Det kan vara helt ok med motdemonstrationer eller protestmöten men de måste hållas på ett sådant sätt att de inte stör eller hotar mötet eller demonstrationen man vill protestera mot. De måste utföras på ett sätt som respekterar våra motståndares medborgerliga fri- och rättigheter.

Om vänstern vill få folklig förankring menar jag att vi måste göra upp med detta arbetssätt. Vi i vänstern ska vara de bästa demokraterna - främst för att det är en utökad, fördjupad och utvidgad demokrati vi vill ha, men också för uppnå politisk trovärdighet.
...
Uppdatering 2011-08-28:
En liknande motdemonstration hölls i Norrköping 2011-08-27. Jag blir glad när jag läser att Ung Vänster inte deltog i motdemonstrationen som tydligen hade som uttalat syfte att störa SDU:s möte och därmed kränka SDU:s mötes- och demonstrationsfrihet. Vi måste klara av att bedriva en tydlig antirasistiskt politik och samtidigt respektera våra motståndares demokratiska fri- och rättigheter.