Sundelin, Anders: Brevbäraren som försvann (Weyler förlag, 2019), ISBN 9789176811856.
Anders Sundelins bok Brevbäraren som försvann handlar om Bosse Janssons försvinnande 1976. Bosse Jansson arbetade som brevbärare och var medlem i SKP och Svensk-albanska föreningen.
Boken är spännande som en deckare, eller egentligen mer spännande eftersom den handlar om ett riktigt fall. Många frågor ställs, men inga besvaras. Många trådar följs och många hypoteser prövas: var Bosse Jansson agent, begick han självmord, råkade han ut för en olycka, blev han kidnappad och förd till Nordkorea?
Själv är jag ändå mer intresserad av att läsa om personen Bosse Jansson och den miljö och tid han verkade i. Det är också här jag har en del invändningar. Anders Sundelin var själv medlem i SKP, 1976 var han chefredaktör för ungdomsförbundet Röd Ungdoms tidning Rödluvan och 1978 började han som reporter på SKP:s tidning Gnistan. På sin hemsida anger han följande som sitt motto: "No regrets, no surrender, no apologies" (Tom Russell), men i boken Brevbäraren som försvann tycker jag nog att han inte bara verkar ångra mycket av det den maoistiska rörelsen stod för, utan att han också undervärderar det arbete de gjorde.
En brist med de skildringar av den maoistiska rörelsen jag läst (Lars Åke Augustsson & Stig Hansén: De svenska maoisterna, Ingrid Wållgren: Mao i Sverige) är perspektivet de är skrivna ur. De skildrar rörelsen ovanifrån och inifrån den centrala ledningen. Jag tror vi skulle få en annan bild om istället rörelsen skildrades underifrån och från periferin. Hur såg det konkreta arbetet ut i fackföreningar och hyresgäströrelse? Hur såg arbetet ut i de lokala partiföreningarna, till exempel i de få kommuner där SKP hade kommunalpolitiska framgångar? Mariestad vore ett bra exempel att undersöka.
På dessa sidor skriver Anders Sundelin om KFML/SKP: 25-29, 99-102, 151-161, 183-193.
Några citat ur boken med mina kommentarer:
"Det är klart att bara hans medlemskap i Sveriges kommunistiska part, SKP, gjorde honom särpräglad. Partiet fick som mest 0,4 procent i ett riksdagsval och det var 1970. Då röstade 21 232 personer på partiet. Sedan gick det sakta utför. Tio år efter Bosse Janssons försvinnande fanns inte partiet längre. Det hade bildats 1967 under namnet Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, inspirerats av det maoistiska Kina, med drömmar om ett framtida klasslöst samhälle, övertygat om att så skulle det bli. De flesta medlemmar var unga, många studenter, många med intellektuella yrken. Det var inte hela bilden.
I den partiavdelning jag själv tillhörde under sjuttiotalet var de flesta under trettio, merparten arbetade, många - faktiskt - i yrken som inte krävde längre utbildning. Jag ringer en god vän från den tiden, vi träffas fortfarande; han stannade längre kvar där vi då bodde, har ett bättre minne, och efter att ha fått en stunds betänketid kan han räkna upp dem: en lärare, en förskollärare, en grafisk formgivare, en kontorist, en sjökapten, en pianist, ännu en lärare, en doktorand i företagsekonomi, en apotekstekniker, en verkstadsarbetare med egen firma, en metallarbetare, en barnskötare, ännu en metallarbetare, en läkare, en bibliotekarie och ytterligare några. Ungefär hälften hade tagit studenten, inte fler. Nästan lika många kvinnor som män. Många, om än inte majoriteten, kom ur arbetarklassen, några hade tagit stora kliv på sin klassresa (som min vän säger). Kort sagt en partiavdelning präglad av medelklassen. De flesta bodde i lägenheter, några i radhus. I kollektiv tror jag inte någon bodde." (s. 26f.)
Kommentar: Höjdpunkten politiskt/organisatoriskt för KFML/SKP var knappast 1970. Om man ser till kommunalpolitiken gjorde SKP, enligt Wikipedia, sitt bästa val 1985. Men än viktigare är att Anders Sundelin här bortser från arbetet inom fackförenings- och hyresgäströrelse, som inte var utvecklat 1970. Det sägs ofta att KFML/SKP främst bestod av studenter och akademiker. Det tror jag är en förenklad bild, vilket också Anders Sundelin bekräftar i citatet ovan. Det var en ungdomlig rörelse och den verkade i en tid då fler från arbetarklassen tog studenten och fick tillträde till högre utbildning på högskolor och universitet.
"Maoismens lockelse? En enkel förklaring på komplicerade problem. En kraft som går utanför individen, är större än individen, som ger hela livet mål och mening, en riktning. Vi skulle tjäna folket. Det var centralt.
- Något religiöst?
- Varför inte?" (s. 101)
Kommentar: Att ingå i något som "är större än individen" är väl den psykologiska orsaken till all (politisk) organisering? Att hänvisa till religion kan nog vara både korrekt (jämför med den tidiga frikyrkliga rörelsen) men kan också bidra till att mystifiera, snarare än att förklara, den maoistiska rörelsen. Anders Sundelin använder längre fram i boken orden "frälsning" (s. 186), "läsare" (s. 187) och "väckelsen" (s. 187) för att ytterligare knyta an till något religiöst för att förklara sitt och andras engagemang i den maoistiska rörelsen.
"Sven Bergenstråhle hette ordföranden på mötet och han skötte uppdraget med van hand och den sortens milda stämma som jag snart skulle lära mig att de ledande kamraterna lagt sig till med: de talade försiktigt, nästan tyst, med ett dröjande tonfall utan stålkanter, hela tiden lyssnande, inkännande, blicken riktad mot den som talade, invändningar restes för det mesta som frågor." (s. 157)
"Till skillnad från Ignazio Silone - som växte upp i det fattiga södra Italien och verkade under en fascistisk regim - riskerade vi ingenting. Vi trodde i likhet med honom på kommunismen, till skillnad från honom kunde vi fortsätta våra vanliga liv, vi kunde trycka våra tidningar och gå i våra demonstrationer och rösta på vad vi ville, utan att riskera annat än en notering från säkerhetspolisen. Efteråt kunde vi lämna rörelsen som om ingenting hade hänt." (s. 186)
Kommentar: Här tycker jag att Anders Sundelin nedvärderar det arbete som utfördes i den antiimperialistiska rörelsen och i den maoistiska rörelsen. För honom, som verkade som redaktör och journalist inom rörelsen, ingick åren i KFML/SKP i karriärvägen, men många andra lade ner många timmars politiskt arbete vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han bortser också från sådant som Leander-fallet. Oavsett om ingenting riskerades ska väl de som arbetat ideellt i den antiimperialistiska rörelsen, fackligt, i hyresgäströrelsen eller kommunalpolitiskt hedras snarare än ses ned på?
"Vid mitten av sjuttiotalet drog en proletariseringsvåg fram genom SKP. Eftersom få av oss var arbetare samtidigt som arbetarklassen stod i centrum för vår uppmärksamhet men inte tycktes hörsamma anropen, fanns ingen annan utväg än att själva dra in i fabrikerna. Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Vi hade stått utanför fabriksgrindarna med våra flygblad, nu skulle vi in bakom dem. På Scania i Södertälje fanns snart flera kamrater, vid löpande bandet och på Södra växellådan, och de stannade några månader, ett år, två år, för att sedan bli journalister, lärare, försäljare, en blev professor i sociologi. De kom och de gick utan att lämna efter sig något, betyda någonting, Ingen minns att de varit där." (s. 190f.)
Kommentar: Jämför detta med vad Göran Greider skriver i boken Det levande löftet : om realismen, demokratin och folkhemmet:
"På modell- och verktygsavdelningen är det lugnare än på smältverket. I ett fikarum pratar jag med Kjell Clasborn, styrelsemedlem i metallklubben och i dryga fyrtioårsåldern. Det faktum att en hästsvans sticker fram under mössan på honom, kunde kanske ses som en sista reminiscens från den sjuttiotalsvänster som en gång, under proletariseringsvågen, gav sig ut på svenska industrier för att möta arbetarklassen. Han tillhörde den skaran. Under många år har det ironiserats mycket över den revolutionära arbetarromantik som fick kanske tusentals människor över hela landet, som annars skulle haft mer lönsamma karriärvägar öppna, att istället bege sig till industrin. Folkhemmets narodniker, med Mao istället för Tolstoj som ledstjärnor. Vi talar om det. Själv drogs han med i vänstervågen i början av sjuttiotalet.
- Annars hade jag säkert utbildat mig till tekniker eller något liknande.
På SKF rörde det sig om ett tiotal personer som mer eller mindre av politiska skäl tog jobb där. En dag borde historien om dessa människor skrivas ner på allvar. Det revolutionära skramlet är borta, kvar finns den fackliga aktiviteten. Clasborn är förbannad över den bild som getts av dessa år: 'Jag känner inte igen mig i den.' Han har sett gamla SKP:are plötsligt dyka upp på högerkanten i det politiska livet. Själv har han stannat kvar, sitter med i klubbstyrelsen. Och faktum är att många inom facket idag saknar de där vänsteraktivisterna som drev på under mötena men som då upplevdes som så irriterande." (s. 61f.)
På sidorna 189-193 samtalar Anders Sundelin med en före detta partikamrat, som liksom Kjell Clasborn, fortsatt med det fackliga arbetet, fast på Scania. Denna före detta SKP:are kallar sig nu partilös kommunist. Om honom skriver Anders Sundelin:
"Han ångrar sig inte. Det gav honom mod att ställa sig upp på verkstadsklubbens möten och hävda sin mening. Han lärde sig saker, fick inblick i okända världar." (s. 192f)
Men jag tror denne före detta SKP:are har en förenklad bild av skillnaden mellan SKP och KPML(r) när han säger:
"- Hade jag kunnat mer hade jag nog blivit (r):are. Till skillnad från alla sprakfåglar i SKP, som hade sina egna karriärer att tänka på, var de ju arbetare." (s. 192)
Om han valt att bli (r):are hade parollerna "Ställ facket åt sidan! Leve de vilda strejkerna!" gällt istället för SKP:s "Gör facket till en kamporganisation!". Läs Per-Åke Lindbloms KFML(r) och facket angående detta.
Samma misstag gör Jan Myrdal när han i boken Mao i Sverige av Ingrid Wållgren säger:
"Jag tycker att r-arna hade fel ideologiskt och politiskt, men de hade en facklig bas som gjorde att de kunde överleva. De var intressanta på det sättet." (s. 323)
Lyssna på Sara Lundins radiodokumentär om Bosse Jansson.