Anders Sundelin: Brevbäraren som försvann

Sundelin, Anders: Brevbäraren som försvann (Weyler förlag, 2019), ISBN 9789176811856.

Anders Sundelins bok Brevbäraren som försvann handlar om Bosse Janssons försvinnande 1976. Bosse Jansson arbetade som brevbärare och var medlem i SKP och Svensk-albanska föreningen.

Boken är spännande som en deckare, eller egentligen mer spännande eftersom den handlar om ett riktigt fall. Många frågor ställs, men inga besvaras. Många trådar följs och många hypoteser prövas: var Bosse Jansson agent, begick han självmord, råkade han ut för en olycka, blev han kidnappad och förd till Nordkorea?

Själv är jag ändå mer intresserad av att läsa om personen Bosse Jansson och den miljö och tid han verkade i. Det är också här jag har en del invändningar. Anders Sundelin var själv medlem i SKP, 1976 var han chefredaktör för ungdomsförbundet Röd Ungdoms tidning Rödluvan och 1978 började han som reporter på SKP:s tidning Gnistan. På sin hemsida anger han följande som sitt motto: "No regrets, no surrender, no apologies" (Tom Russell), men i boken Brevbäraren som försvann tycker jag nog att han inte bara verkar ångra mycket av det den maoistiska rörelsen stod för, utan att han också undervärderar det arbete de gjorde.

En brist med de skildringar av den maoistiska rörelsen jag läst (Lars Åke Augustsson & Stig Hansén: De svenska maoisterna, Ingrid Wållgren: Mao i Sverige) är perspektivet de är skrivna ur. De skildrar rörelsen ovanifrån och inifrån den centrala ledningen. Jag tror vi skulle få en annan bild om istället rörelsen skildrades underifrån och från periferin. Hur såg det konkreta arbetet ut i fackföreningar och hyresgäströrelse? Hur såg arbetet ut i de lokala partiföreningarna, till exempel i de få kommuner där SKP hade kommunalpolitiska framgångar? Mariestad vore ett bra exempel att undersöka.

På dessa sidor skriver Anders Sundelin om KFML/SKP: 25-29, 99-102, 151-161, 183-193.

Några citat ur boken med mina kommentarer:

"Det är klart att bara hans medlemskap i Sveriges kommunistiska part, SKP, gjorde honom särpräglad. Partiet fick som mest 0,4 procent i ett riksdagsval och det var 1970. Då röstade 21 232 personer på partiet. Sedan gick det sakta utför. Tio år efter Bosse Janssons försvinnande fanns inte partiet längre. Det hade bildats 1967 under namnet Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, inspirerats av det maoistiska Kina, med drömmar om ett framtida klasslöst samhälle, övertygat om att så skulle det bli. De flesta medlemmar var unga, många studenter, många med intellektuella yrken. Det var inte hela bilden.

I den partiavdelning jag själv tillhörde under sjuttiotalet var de flesta under trettio, merparten arbetade, många - faktiskt - i yrken som inte krävde längre utbildning. Jag ringer en god vän från den tiden, vi träffas fortfarande; han stannade längre kvar där vi då bodde, har ett bättre minne, och efter att ha fått en stunds betänketid kan han räkna upp dem: en lärare, en förskollärare, en grafisk formgivare, en kontorist, en sjökapten, en pianist, ännu en lärare, en doktorand i företagsekonomi, en apotekstekniker, en verkstadsarbetare med egen firma, en metallarbetare, en barnskötare, ännu en metallarbetare, en läkare, en bibliotekarie och ytterligare några. Ungefär hälften hade tagit studenten, inte fler. Nästan lika många kvinnor som män. Många, om än inte majoriteten, kom ur arbetarklassen, några hade tagit stora kliv på sin klassresa (som min vän säger). Kort sagt en partiavdelning präglad av medelklassen. De flesta bodde i lägenheter, några i radhus. I kollektiv tror jag inte någon bodde." (s. 26f.)

Kommentar: Höjdpunkten politiskt/organisatoriskt för KFML/SKP var knappast 1970. Om man ser till kommunalpolitiken gjorde SKP, enligt Wikipedia, sitt bästa val 1985. Men än viktigare är att Anders Sundelin här bortser från arbetet inom fackförenings- och hyresgäströrelse, som inte var utvecklat 1970. Det sägs ofta att KFML/SKP främst bestod av studenter och akademiker. Det tror jag är en förenklad bild, vilket också Anders Sundelin bekräftar i citatet ovan. Det var en ungdomlig rörelse och den verkade i en tid då fler från arbetarklassen tog studenten och fick tillträde till högre utbildning på högskolor och universitet.

"Maoismens lockelse? En enkel förklaring på komplicerade problem. En kraft som går utanför individen, är större än individen, som ger hela livet mål och mening, en riktning. Vi skulle tjäna folket. Det var centralt.
- Något religiöst?
- Varför inte?" (s. 101)

Kommentar: Att ingå i något som "är större än individen" är väl den psykologiska orsaken till all (politisk) organisering? Att hänvisa till religion kan nog vara både korrekt (jämför med den tidiga frikyrkliga rörelsen) men kan också bidra till att mystifiera, snarare än att förklara, den maoistiska rörelsen. Anders Sundelin använder längre fram i boken orden "frälsning" (s. 186), "läsare" (s. 187) och "väckelsen" (s. 187) för att ytterligare knyta an till något religiöst för att förklara sitt och andras engagemang i den maoistiska rörelsen.

"Sven Bergenstråhle hette ordföranden på mötet och han skötte uppdraget med van hand och den sortens milda stämma som jag snart skulle lära mig att de ledande kamraterna lagt sig till med: de talade försiktigt, nästan tyst, med ett dröjande tonfall utan stålkanter, hela tiden lyssnande, inkännande, blicken riktad mot den som talade, invändningar restes för det mesta som frågor." (s. 157)

"Till skillnad från Ignazio Silone - som växte upp i det fattiga södra Italien och verkade under en fascistisk regim - riskerade vi ingenting. Vi trodde i likhet med honom på kommunismen, till skillnad från honom kunde vi fortsätta våra vanliga liv, vi kunde trycka våra tidningar och gå i våra demonstrationer och rösta på vad vi ville, utan att riskera annat än en notering från säkerhetspolisen. Efteråt kunde vi lämna rörelsen som om ingenting hade hänt." (s. 186)

Kommentar: Här tycker jag att Anders Sundelin nedvärderar det arbete som utfördes i den antiimperialistiska rörelsen och i den maoistiska rörelsen. För honom, som verkade som redaktör och journalist inom rörelsen, ingick åren i KFML/SKP i karriärvägen, men många andra lade ner många timmars politiskt arbete vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han bortser också från sådant som Leander-fallet. Oavsett om ingenting riskerades ska väl de som arbetat ideellt i den antiimperialistiska rörelsen, fackligt, i hyresgäströrelsen eller kommunalpolitiskt hedras snarare än ses ned på?

"Vid mitten av sjuttiotalet drog en proletariseringsvåg fram genom SKP. Eftersom få av oss var arbetare samtidigt som arbetarklassen stod i centrum för vår uppmärksamhet men inte tycktes hörsamma anropen, fanns ingen annan utväg än att själva dra in i fabrikerna. Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Vi hade stått utanför fabriksgrindarna med våra flygblad, nu skulle vi in bakom dem. På Scania i Södertälje fanns snart flera kamrater, vid löpande bandet och på Södra växellådan, och de stannade några månader, ett år, två år, för att sedan bli journalister, lärare, försäljare, en blev professor i sociologi. De kom och de gick utan att lämna efter sig något, betyda någonting, Ingen minns att de varit där." (s. 190f.)

Kommentar: Jämför detta med vad Göran Greider skriver i boken Det levande löftet : om realismen, demokratin och folkhemmet:

"På modell- och verktygsavdelningen är det lugnare än på smältverket. I ett fikarum pratar jag med Kjell Clasborn, styrelsemedlem i metallklubben och i dryga fyrtioårsåldern. Det faktum att en hästsvans sticker fram under mössan på honom, kunde kanske ses som en sista reminiscens från den sjuttiotalsvänster som en gång, under proletariseringsvågen, gav sig ut på svenska industrier för att möta arbetarklassen. Han tillhörde den skaran. Under många år har det ironiserats mycket över den revolutionära arbetarromantik som fick kanske tusentals människor över hela landet, som annars skulle haft mer lönsamma karriärvägar öppna, att istället bege sig till industrin. Folkhemmets narodniker, med Mao istället för Tolstoj som ledstjärnor. Vi talar om det. Själv drogs han med i vänstervågen i början av sjuttiotalet.

- Annars hade jag säkert utbildat mig till tekniker eller något liknande.

På SKF rörde det sig om ett tiotal personer som mer eller mindre av politiska skäl tog jobb där. En dag borde historien om dessa människor skrivas ner på allvar. Det revolutionära skramlet är borta, kvar finns den fackliga aktiviteten. Clasborn är förbannad över den bild som getts av dessa år: 'Jag känner inte igen mig i den.' Han har sett gamla SKP:are plötsligt dyka upp på högerkanten i det politiska livet. Själv har han stannat kvar, sitter med i klubbstyrelsen. Och faktum är att många inom facket idag saknar de där vänsteraktivisterna som drev på under mötena men som då upplevdes som så irriterande." (s. 61f.)

På sidorna 189-193 samtalar Anders Sundelin med en före detta partikamrat, som liksom Kjell Clasborn, fortsatt med det fackliga arbetet, fast på Scania. Denna före detta SKP:are kallar sig nu partilös kommunist. Om honom skriver Anders Sundelin:

"Han ångrar sig inte. Det gav honom mod att ställa sig upp på verkstadsklubbens möten och hävda sin mening. Han lärde sig saker, fick inblick i okända världar." (s. 192f)

Men jag tror denne före detta SKP:are har en förenklad bild av skillnaden mellan SKP och KPML(r) när han säger:

"- Hade jag kunnat mer hade jag nog blivit (r):are. Till skillnad från alla sprakfåglar i SKP, som hade sina egna karriärer att tänka på, var de ju arbetare." (s. 192)

Om han valt att bli (r):are hade parollerna "Ställ facket åt sidan! Leve de vilda strejkerna!" gällt istället för SKP:s "Gör facket till en kamporganisation!". Läs Per-Åke Lindbloms KFML(r) och facket angående detta.

Samma misstag gör Jan Myrdal när han i boken Mao i Sverige av Ingrid Wållgren säger:

"Jag tycker att r-arna hade fel ideologiskt och politiskt, men de hade en facklig bas som gjorde att de kunde överleva. De var intressanta på det sättet." (s. 323)

Lyssna på Sara Lundins radiodokumentär om Bosse Jansson.

Vänsterpartiet - landsbygdspartiet

Jag har precis tillbringat en vecka på den plats som betytt och betyder allra mest för mig. Min gamla hembygd kring Mariestad är djupt rotad i mig. Som alltid slogs jag av hur vackert det är i trakten runt Mariestad.

Men gamla Skaraborg är också en trakt som hamnat i bakvattnet, bland annat beroende på att i och med bildandet av storregionen Västra Götalandsregionen fler och fler verksamheter hamnar i Göteborg. Detta märks mycket tydligt i Mariestad.

Jenny Madestam skriver i Expressen: "I Almedalen meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ska bli 'Sveriges nya landsbygdsparti'. Det lät mest som något i raden av allt annat som den nya vänsterledaren ville täcka in under sitt premiärtal i Visby. Med perspektiv framstår det dock som en rätt klok idé, om den skulle realiseras, vilket är tveksamt i Vänsterpartiets fall."

Jag menar tvärtom att ett socialistiskt parti som Vänsterpartiet har bäst möjligheter att driva en politik som är bra för landsbygden. För att göra det krävs ett parti som inte delar den marknadsfundamentalism som råder bland samtliga allianspartiet, inte minst Centerpartiet. Tyvärr är även Socialdemokraterna och Miljöpartiets smittade av marknadsfundamentalismen, vilket syns i deras försvar av privata vinstintressen i välfärden.

Har privatiseringen av apoteken inneburit något positivt för landsbygden?

Vänsterpartiet har en politik för landsbygden. Även vår välfärdspolitik, som istället för marknadsliberal etableringsfrihet, står för en välfärd åt alla efter behov.

Vänsterpartiets landsbygspolitik innehåller 13 punkter:

1: Håll ihop skattepolitiken
2: Håll ihop infrastrukturen
3: Håll ihop bostadsbyggandet
4: Gröna näringar ger jobb
5: Satsa på turismen
6: Rikt kulturliv
7: Landsbygden behöver småföretagen
8: Lokala banker – ett smörjmedel för landsbygden
9: Håll ihop skolpolitiken
10: Vård och läkemedel i hela landet
11: Landsbygden behöver bra polisservice
12: Lanthandel och drivmedel
13: Ta tillbaka en del av kraftbolagens vinster

Läs:
Ulla Andersson och Lena Olsson: Det är vi som är det nya landsbygdspartiet
Ulla Andersson och Lena Olsson: Så tar vi ansvar för Sveriges landsbygd
Roland Halvarsson, Kenneth Lantz, Maria Nyberg: Så vänder vi trenden - fler jobb i hela Sverige

Boktips:
Kristina Mattsson: Landet utanför
Göran Greider: Fucking Sverige : byn, bruket, skogen - en modern Dalaresa
Göran Greider: Hagen : betraktelser från en by

Kvalitet och jämlikhet i välfärden

Idag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. Jag fick se en intervju med Jonas Sjöstedt till morgonkaffet och han gjorde mig både glad och stolt.

Idag presenterar Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson konkreta förslag på hur vi skapar en välfärd som fokuserar på kvalitet och jämlikhet, utan privata vinstintressen.

Vänsterpartiet visar konkret hur vi kan förverkliga LO-kongressens beslut och hur vi kan höra det som åtta av tio svenskar vill: bygga en bra välfärd utan privata vinstintressen.

Göran Greider, som jag gillar och har stor respekt för, berättar i dagens Aftonbladet varför han (ännu) inte är vänsterpartist utan stannar hos Socialdemokraterna, trots att Vänsterpartiet faktiskt står närmare hans åsikter. Det är intressant läsning eftersom det finns många socialdemokrater som i många frågor delar Vänsterpartiets åsikter.

Så här skriver Göran Greider:

"Det främsta skälet till att jag inte blir vänsterpartist är helt enkelt att vänsterpartiet ännu inte är nog folkligt för att kunna bära fram en förändring. Jag mäter detta med exempelvis en kommunalpolitisk mätsticka: På den kommunala nivån stöter jag på mängder av duktiga s-politiker, sådana som oavbrutet står i omöjliga valsituationer och gör det bästa av läget. Vänsterpartiet står, med vissa lysande undantag, utanför den praktiska världen. Det gör att folk inte riktigt litar på att de är kapabla att vara med och styra landet. Ett annat, egentligen besläktat exempel, gäller EU. Sverige är inlemmat i EU, jag röstade nej till EU men i motsats till många vänsterpartister har jag sedan länge accepterat faktum och kräver inte utträde."

Till viss del håller jag med honom. Vänsterpartiet måste växa - i storlek, politisk förmåga och kunskap. Samtidigt är det ju så att det finns mängder av goda vänsterpartistiska företrädare runt om i landet. Det är också så att man växer med uppgiften. När och om vi växer ute i kommunerna kommer det förändra partiet.

Däremot har Göran Greider helt enkelt fel när det gäller EU. Vänsterpartiet arbetar konkret och praktiskt i EU. Det står inte i motsättning till att vara EU-motståndare. Om inte ens Göran Greider noterat detta är det dags att Vänsterpartiet gör det tydligt inför Europaparlamentsvalet 2014.

Vänsterpartiet arbetar för att utveckla sin politik, organisation och politik. Kanske Göran Greider snart får skriva artikeln "Därför är jag nu vänsterpartist"?

Läs:
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson: ”Så skapar vi en välfärd fri från kommersiella intressen”
Göran Greider: Därför är jag (ännu) inte vänsterpartist

Det lyfter inte av sig självt

Tre LO-företrädare skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet där de, vad jag förstår, förordar en ekonomisk politik i linje med Vänsterpartiets. De vill att massarbetslösheten tas på allvar i den ekonomiska politiken och att vi gör nödvändiga investeringar i bland annat infrastruktur.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski agerar intellektuellt hederligt och omprövar tidigare ställningstaganden i EU-politiken. Det ser ut som att han nu skulle ha mer utbyte av ett samtal med Jonas Sjöstedt än med Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven, för att inte tala om Jan Björklund.

Expressens Anna Dahlberg skriver: "Allt talar för Vänsterpartiet just nu. Marken skakar under eurozonen och frågan om vinster i välfärden blir hetare för varje dag som går. Inget parti har sagt nej med sådan emfas som Vänsterpartiet."

Till och med Dagens Samhälles Mats Edman har uttryckt respekt för Vänsterpartiets konsekventa linje i välfärdsfrågan.

Även Birger Schlaug noterar att det inte lyfter för Vänsterpartiet: "Sommaren för Jonas Sjöstedt blir tung, det lyfter inte i opinionen som hans parti kräver."

I DN/Ipsos junimätning ligger Vänsterpartiet på 5,2 procent, alltså något under det dåliga valresultatet 2010 på 5,6 procent.

Vad beror då detta på? Varför vänder det inte?

Visst kan vi plocka missnöjda röster från Socialdemokraterna, men för att bygga något varaktigt tror jag vi måste inse att det aldrig vänder av sig självt för Vänsterpartiet. Det är vi själva som måste lyfta partiet.

Vänsterpartiet är också ett parti som måste ta tillvara varje chans på bästa möjliga sätt och också verkligen anstränga sig för att undvika misstag. Anna Dahlberg förklarar Vänsterpartiets låga opinionssiffror med Jonas Sjöstedts "koleriska insats under partiledardebatten i Agenda." Det är inte mycket till förklaring men ändå ett råd att ta på allvar. Jag tror Vänsterpartiet vinner på att präglas av munter radikalism, ungefär som Göran Greider när han är som bäst, snarare än att vara det argaste oppositionspartiet. Vi ska visa glädjen i vår politik och vara, som Aron Etzler sagt, "det parti som förbereder framtiden".

Det är endast många aktiva och kunniga medlemmar som kan vända Vänsterpartiet långsiktigt. Vår politik förtjänar ett mycket större stöd än den har, men om den ska få det måste vi agera samfällt och bra på alla nivåer. Varje partiförening ska vara en motor i arbetet och en god kommunikatör för partiets politik.

När viktig central politik lanseras, till exempel vårbudgetmotionen, bör varje partiförening engageras. När många håller med oss bör vi hålla fast vid frågorna och inte gå vidare till andra eller "ta ett steg åt vänster". Det är inte fel att vara populär, som det står i strategidokumentet.

Varje partiförening ska arbeta för en gemensam välfärd utan privata vinstintressen. Om vi ska bli ett riktigt bra miljö- och klimatparti måste vi i varje parlamentarisk församling i är representerade i driva en kunnig miljö- och klimatpolitik och lägga de skarpaste och mest konkreta förslagen.

Vi behöver kombinera långsiktigt opinionsarbete, politikutveckling och snabba aktioner.

Läs:
Jonas Thunberg: Prioritera vinster i välfärden
Jonas Thunberg: Vänstern i centrum
Jonas Wikström: Strunta i de otrygga anställningarna

Kandidaterna och politiken

Ett antal vänsterpartister för fram Rossana Dinamarca som den av våra partiledarkandidater som vill prioritera frågan om sex timmars arbetsdag (se "Med Dinamarca för sex timmars arbetsdag", Flamman 2011 : 48).

Vänsterpartiet är, till skillnad från till exempel Socialdemokraterna, ett verkligt demokratiskt parti. Det är inte partiordföranden som bestämmer politiken eller "bygger ett lag". Kongressen beslutar om våra politiska prioriteringar. Att inte Anna-Klara Bratt, som fört fram de små politiska skillnaderna kandidaterna emellan som en brist i Vänsterpartiets val av ny partiordförande, förstått detta är en sak men framstående medlemmar i partiet borde veta bättre.

Själv har jag fört fram Jonas Sjöstedt engagemang för och kunnighet i miljö- och klimatfrågor som ett argument för honom. Gör jag då inte samma fel som de som kopplar samman frågan om sex timmars arbetsdag med Rossana Dinamarca? Nej, miljö- och klimatpolitiken och frågan om sex timmars arbetsdag är inte jämförbara storheter.

Om Vänsterpartiet ska bli ett verkligt rödgrönt parti måste miljö- klimatfrågorna genomsyra alla politikområden. Miljö- och klimatpolitiken är inte en fråga, utan ett perspektiv. Vi ska inte acceptera att miljö- och klimatfrågan ses som en fråga vid sidan av andra. Det är därför vi behöver en partiordförande som äger kunskap och engagemang som gör att vi kan få med miljö- och klimatfrågor som ett perspektiv i alla politiska frågor och debatter.

Jag hoppas att Vänsterpartiet vill bli det parti som på allvar tar sig an samtidens stora fråga, nämligen den som handlar om vår framtida överlevnad. Ett led i detta är att välja Jonas Sjöstedt som partiordförande. Ett annat är att skriva ett nytt miljöpolitiskt program. Men framför allt måste vi förmå att ha miljö- och klimatfrågorna som ett perspektiv som genomsyrar all vår politik. Att ta miljö- och klimatfrågorna på allvar innebär att en verkligt systemöverskridande politik måste föras. De hänger intimt samman med frågor om samhällelig kontroll över produktionen och med jämlikhet och rättvisa. Vi måste förändra stora delar av vårt samhälle (produktion, transporter, boende) om vi leva på ett hållbart sätt.

Under den sista kandidatutfrågningen fick Jonas Sjöstedt frågan vilken fråga han tycker är partiets viktigaste. Han svarade: "Ska vi ta ett lite större perspektiv så är det ju klimatfrågan. Om vi inte löser den, blir det andra lite meningslöst på sikt." Det är helt rätt.

I artikeln hävdas det också att Rossana Dinamarca tydligt profilerat sig i industripolitiken. Vad jag sett har den profileringen endast bestått i att hon sagt att Vänsterpartiet ska ta fram ett industripolitiskt program och att vi vi måste bygga ut och rusta upp järnvägen.

Vänsterpartiet behöver ett industripolitiskt program och om sex timmars arbetsdag verkligen är en fråga som bör prioriteras behöver vi en strategi för hur frågan ska drivas och genomföras. Men ännu har vi varken sett något industripolitiskt program eller någon strategi för sex timmars arbetsdag.

Läs vidare:

Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället

Pål Steigan: En gång skall jorden bliva vår
...
Uppdatering:
Vänsterpartiets valberedning föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande. Det glädjer mig. Valberedningen var inte enad. En minoritet förordade istället Rossana Dinamarca. Patrik Strand, som var en av de som förordade Rossana Dinamarca, menar att vi som feministiskt parti måste ha en kvinnlig partiordförande. Jag tycker att det är konstigt att de som nu säger så aldrig föreslog att Lars Ohly borde träda tillbaka till förmån för en kvinna. För övrigt tycker jag som Eva-Britt Svensson att det viktigaste är "att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik". Patrik Strand menar också att Rossana Dinamarca "står för en systemförändring när det gäller politiken, bland annat sex timmars arbetsdag". Rossana sitter i den avgående partistyrelsen och verkställande utskottet. Hon har länge tillhört ledningen för partiet. Jag har svårt att förstå att hon mer än någon annan skulle stå för en "systemförändring när det gäller politiken". Men i ett läge när vi haft fyra goda kandidater till partiledarposten är det naturligt att valberedningen inte varit enig. Jag tycker det är bra att Rossana fortsätter kandidera och hoppas också Ulla Andersson gör det. Hans Linde har beslutat sig för att dra tillbaka som kandidatur. Det är de valda ombuden på Vänsterpartiets kongress som väljer partiordförande och partiledning. Jag hoppas att alla fyra kandidaterna kommer finnas med i vår framtida ledning.