Vänsterpartiets nya partistyrelse har i helgen sitt första ordinarie möte. Idag har de bland annat valt verkställande utskott.
Verkställande utskottet består av:
Jonas Sjöstedt, partiordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Ulla Andersson, 1:e vice ordförande
Josefin Brink, 2:e vice ordförande
Hans Linde, ledamot
Rossana Dinamarca, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Det är ett starkt lag som kommer stå för den kontinuerliga ledningen av Vänsterpartiet. Själv glädjer jag mig mycket åt att Aron Etzler valdes till partisekreterare. Aron Etzler är en skarp politisk analytiker. I boken Trondheimsmodellen har han studerat hur man bygger ett framgångsrikt vänsterparti. I den kommande boken Allt rött blir blått har han studerat Nya Moderaterna. Detta kommer bli viktiga kunskaper för Vänsterpartiet när vi nu utvecklar vår organisation, kommunikation och politik.
Så här säger Jonas Sjöstedt om valet av Aron Etzler:
"Aron har studerat mycket vänsterpolitik och har breda kunskaper hur vänsterpolitiken fungerar i andra länder. Han har ett strategiskt tänk som kommer att vara en styrka för oss".
Och så här säger Aron själv:
"Jag lämnar journalistiken och tänker i stället köra undersökande politik. Vi kommer att undersöka saker först innan vi beslutar oss för något nytt".
Läs vidare: DN, Expressen, Folkbladet, HD, NT, SvD
Visar inlägg med etikett Rossana Dinamarca. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rossana Dinamarca. Visa alla inlägg
lördag 4 februari 2012
onsdag 1 februari 2012
Om verkställande utskottet och internfeminism
Igår var jag i Malmö och lyssnade på Jonas Sjöstedt. I morse hörde jag Rossana Dinamarca debattera skolfrågor i TV och nyss såg jag på YouTube Ulla Andersson debattera ekonomi och banker på Handelshögskolan i Göteborg.
Det är fantastiskt roligt och peppande att vi har så starka och kunniga företrädare.
Rossana Dinamarca, 2:e vice ordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Josefin Brink, ledamot
Hans Linde, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Förslaget är dock inte oomstritt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vet att kön spelar roll. Därför menar vissa att vi, när vi valt en man till partiordförande, inte kan välja en man till partisekreterare. Rossana Dinamarca kandiderar inte som andra vice ordförande, hon kandiderar endast till posten som vice ordförande. Rossana menar posten som vice ordförande urholkas om den delas av två kvinnor och att det är "en dålig kompromiss för att möta kritiken mot att en man, Aron Etzler, föreslås bli partisekreterare hos en manlig partiledare".
Det är fantastiskt roligt och peppande att vi har så starka och kunniga företrädare.
Idag har valkommittén presenterat sitt förslag till verkställande utskott. Beslut ska tas av partistyrelsen i helgen. När jag lade ut länken på Facebook skrev en socialdemokratisk politiker jag känner och respekterar så här: "Vilket bra lag! Blir lite avundsjuk!".
Förslaget ser ut så här:
Ulla Andersson, 1:e vice ordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Josefin Brink, ledamot
Hans Linde, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Förslaget är dock inte oomstritt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vet att kön spelar roll. Därför menar vissa att vi, när vi valt en man till partiordförande, inte kan välja en man till partisekreterare. Rossana Dinamarca kandiderar inte som andra vice ordförande, hon kandiderar endast till posten som vice ordförande. Rossana menar posten som vice ordförande urholkas om den delas av två kvinnor och att det är "en dålig kompromiss för att möta kritiken mot att en man, Aron Etzler, föreslås bli partisekreterare hos en manlig partiledare".
Det är bra, riktigt och viktigt att vi ständigt är vaksamma över de interna könsstrukturerna i vårt parti. Men för den skull anser jag inte att vi inte kan utse en man till partisekreterare när vi har en manlig partiordförande.
Jag har inga synpunkter på om det är bra eller dåligt att utse två vice partiordförande. Men om man vill ha två vice ska det vara en poäng i sig, inte för att man tycker att det gör det lättare att utse en man till partisekreterare.
Så här ser jag på saken.
1. Vår partistyrelse ska bestå av en majoritet kvinnor. Det har vi glädjande nog med råge uppnått. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.
2. Verkställande utskottet ska bestå av en majoritet kvinnor. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. Alltså: om vi låter Aron Etzler och Hans Linde ingå i partistyrelsen ska resterande fyra ledamöter vara kvinnor. Ulla Andersson (201 röster på kongressen), Rossana Dinamarca och Josefin Brink (191 röster på kongressen) bör vara självskrivna i verkställande utskottet. Återstår en plats för ytterligare en kvinna. Vi har många starka kandidater till den platsen bland resterande 18 kvinnor i partistyrelsen.
3. Den som är bäst lämpad som partisekreterare bör utses. När vi diskuterar frågan bör vi plädera för den kandidat vi förordar. Jag har själv skrivit mycket om varför jag tycker att Aron Etzler bör bli partisekreterare i Vänsterpartiet. För att ta det kort hänvisar jag till böckerna Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, Allt rött blir blått, till massor av artiklar samt till det faktum att Aron Etzler fick ett starkt stöd på kongressen (191 röster). Aron kandiderade öppet till posten som partisekreterare innan kongressen. Det kan nog vara så att många röstade på honom just för att få honom som partisekreterare.
4. Internfeminismen är viktig. Vi ska inte bara granska hur det ser ut i vår partistyrelse utan även i partiföreningar och partidistrikt. I Höganäs, som är en väldigt liten partiförening, har vi en kvinnlig ordförande och en kvinnlig gruppledare. I Malmö, som är Skånes största partiförening, ersattes en manlig partiordförande (som suttit tio år på posten) med en annan man. I partiföreningar i vår närhet har såväl Helsingborg som Landskrona män på ordförandeposten. Jag känner inte till förhållandena i dessa partiföreningar och har därför heller inga synpunkter på deras val.
5. Men det är viktigt att vi kritiskt granskar strukturerna i vårt parti och stärker internfeminismen. Det kommer göra oss till ett bättre parti på alla sätt. Vi måste både förändra saker här och nu och på sikt. På sikt kan vi bli ett bättre feministiskt parti genom att lyfta fram och stärka kvinnor i partiet. Det gör vi bland annat genom att ge dem framträdande poster i partiföreningar och distrikt.
6. Vår nyvalda partistyrelse ska vara synlig och aktiv. Ledningen måste medvetet arbeta för att lyfta fram många ledamöter, både internt och utåt.
7. Alltså - kön spelar roll men det duger inte att vår internfeminism endast väcks till liv när vissa poster i partiet ska tillsättas. Internfeminismen måste genomsyra hela organisationen och vi måste tänka långsiktigt. Vi måste planera och arbeta för vår framtida ledning. Om en man i nuläget är bäst lämpad som partisekreterare kan den mannen utses.
8. Vem vill Jonas Sjöstedt se som partisekreterare? Partiordförande och partisekreterare ska arbeta som ett team. Jonas Sjöstedt avgör inte vem som ska utses till partisekreterare men det är viktigt att lyssna på honom.
8. Vem vill Jonas Sjöstedt se som partisekreterare? Partiordförande och partisekreterare ska arbeta som ett team. Jonas Sjöstedt avgör inte vem som ska utses till partisekreterare men det är viktigt att lyssna på honom.
Inledningsvis skrev jag om några av våra starka företrädare. Men hur bra de än är tror jag inte det räcker långt om vi inte har en stark organisation. Jonas Sjöstedt har framhållit att vi måste bli mer av aktionsparti. Han har jämfört med nederländska Socialistiska partiet, som Aron Etzler skrivit om i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
Aron Etzler har länge studerat politisk organisation, kommunikation, taktik och strategier. Den kunskapen behöver vi nu när vi ska utveckla Vänsterpartiet.
I sin kommande bok, Allt rött blir blått, har Aron Etzler studerat Moderaternas framgångar. Vänsterpartiet ska ta på sig en större roll i svensk politik. Det innebär att vi ska ta fighten med Moderaterna. De är vår politiska huvudmotståndare. Aron Etzlers kunskaper kommer bli viktiga i det arbetet.
Jonas Sjöstedt sa så här igår: "Det finns tillfällen i partiers historia då de har möjlighet att få nya människor att lyssna. Vi är där nu." Det tror jag han har rätt i. Det är viktigt att vi nu gör som det står i strategidokumentet: "För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."
Jag hoppas att partistyrelsen på sitt första ordinarie möte nu till helgen utser Aron Etzler till partisekreterare och att arbetet för att utveckla Vänsterpartiets organisation, kommunikation och politik nu sätter fart. Ta fasta på strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport. Gör partistyrelsen till en synlig kollektiv ledning för Vänsterpartiet.
Hur som helst litar jag på att partistyrelsen kommer fatta kloka beslut. Vi har själva valt vår partistyrelse. Nu ska vi lita på dem och stödja dem och ta eget ansvar för Vänsterpartiets utveckling.
Hur som helst litar jag på att partistyrelsen kommer fatta kloka beslut. Vi har själva valt vår partistyrelse. Nu ska vi lita på dem och stödja dem och ta eget ansvar för Vänsterpartiets utveckling.
Länkar:
fredag 13 januari 2012
Om diskussionen kring partisekreteraren
Detta är ett försök att - åtminstone för mig själv - skapa ordning i en pågående diskussion. Ämnet för diskussionen är: Vem ska utses till partisekreterare i Vänsterpartiet?
Till saken hör att jag bara varit medlem i Vänsterpartiet sedan 2010. Jag är inte särskilt insatt i Vänsterpartiets organisation och känner till få personer i partiet. Jag är också aktiv ute i periferin, i en liten partiförening.
Bakgrunden är att Vänsterpartiet i helgen valde en ny partistyrelse. Partistyrelsen består av 23 personer. Den ska utgöra Vänsterpartiets kollektiva ledning. Vi brukar framhålla att vi bland annat av detta skäl är mer demokratiska än andra partier. I Vänsterpartiet ska inte partiordföranden bestämma ensam. Partiordföranden kan bli nedröstad av övriga i partistyrelsen. Lars Ohly har också framhållit att han, till skillnad från socialdemokraternas och Miljöpartiets ordföranden, ibland i de rödgröna förhandlingarna inför valet 2010 var tvungen att säga: Detta kan jag inte ensam besluta om, det måste jag ta upp i det verkställande utskottet.
Inom partistyrelsen ska vissa poster utses. Partistyrelsen utser inom sig partisekreterare och vice ordförande. Partistyrelsen kan välja en eller två vice ordföranden. Om två vice ordförande väljs ska en vara förste vice ordförande och en andre vice ordförande.
Inom partistyrelsen ska ett verkställande utskott utses. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. I verkställande utskottet ska partiordförande, vice ordförande och partisekreterare ingå. Verkställande utskottets uppgift är att mellan partistyrelsemötena besluta i löpande ärenden, verkställa partistyrelsens beslut, kalla till och förbereda partistyrelsemötena samt att på uppdrag av partistyrelsen ansvara för partiets ekonomiska förvaltning.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. I våra stadgar syns det genom bestämmelsen att kvinnor ska vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.
Men feminismen kan aldrig enbart eller ens främst bestå av att vi räknar huvuden. Vi är medvetna om att patriarkala strukturer finns även inom vårt eget parti. Därför arbetar vi med internfeministiska frågor. På kongressen syntes detta genom att vi genomförde separata möten med kvinnliga och manliga ombud inför förhandlingarna. Vi måste vara uppmärksamma på vilka som tar plats, vilka som hörs, hur olika arbetsuppgifter med olika status fördelas, vilka som är våra synliga företrädare och vilka som utses till de tyngsta posterna i Vänsterpartiet.
Vi har beslutat oss för en feministisk uppryckning i Vänsterpartiet. Det gäller både vår utåtriktade politik och vår organisation. Internfeminism ska prioriteras. Vi har bildat ett kvinnopolitiskt nätverk. Vi ska få fram fler kvinnor på våra listor inför valet 2014.
Vad har då allt detta med valet av partisekreterare att göra? Jo, vi är nu i den situationen att vi har valt en manlig partiordförande och vi har tre kandidater till posten som partisekreterare, två kvinnor och en man.
Det är som sagt partistyrelsen som utser partisekreterare. Partiordförande valdes genom att våra valda ombud röstade på kongressen. Vi som inte var medlemmar kunde styra över valet genom att nominera till partistyrelsen samt genom vilka ombud vi röstade fram till kongressen. Det sistnämnda fungerade dock inte i Skåne eftersom medlemmarna inte informerades om vilken kandidat de vi röstade fram som kongressombud föredrog.
I valet av partisekreterare vet jag inte hur vi medlemmar ska kunna påverka partistyrelsens val. Eftersom det inte finns något formaliserat kring detta, vi uppmanas till exempel inte att nominera, vet jag inte ens om det är önskvärt att vi gör det.
Som jag ser det måste partistyrelsen nu ställa sig två frågor:
1. Vilken uppgift har partisekreteraren?
2. Kan ett feministiskt parti med en manlig partiordförande utse en man till partisekreterare?
Efter att ha besvarat den första frågan är det upp till partistyrelsen att bestämma vilken av kandidaterna som bäst lever upp till kravspecifikationen. Det är inte säkert att den behöver, eller bör, vara särskilt detaljerad.
Om partistyrelsen svarar nej på den andra frågan kan den manlige kandidaten sorteras bort oavsett vilka kvalifikationer han har.
De två kvinnliga kandidaterna är Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Den manlige kandidaten är Aron Etzler.
Jag vet i princip ingenting om Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Aron Etzler känner jag till genom de böcker och artiklar han skrivit.
Mitt svar på fråga ett är att partisekreteraren ska leda och driva Vänsterpartiets organisatorisk-politiska utveckling och förnyelse. Utgångspunkten för detta ska vara det arbete som Vänsterpartiets framtidskommission gjort. Många ville avslå eller återremittera det strategidokument som antogs på kongressen. Det betyder att det inte kommer bli helt lätt att förverkliga strategidokumentets intentioner på alla nivåer i partiet. Denna debatt mellan Ida Gabrielsson och Siv Holma tycker jag är talande för detta.
Vi behöver en partisekreterare med ett brinnande intresse för att utveckla och förändra Vänsterpartiets organisation. Vi behöver en partisekreterare som kan arbeta och tänka självständigt inom kollektivets ram. Vi behöver en partisekreterare som kan lyssna och entusiasmera men också ta ansvar för och verkställa obekväma beslut. Detta arbete är helt avgörande för vänsterns framtida möjligheter. Arbetarrörelsens och vänsterns kris yttrar sig bland annat i förlorade val och ledningsproblem av typen Juholt men beror på organisatoriskt-politiska nederlag och misslyckanden. Vi måste förändra saker i vår organisation, vi måste tänka och göra nytt. Några saker pekar i rätt riktning: den öppna processen i partiledarvalet, vi har skärpt reglerna för partiskatten och vi har antagit ett strategidokument.
Vi har i dagsläget en svag organisation. Det är smärtsamt tydligt för den som i likhet med mig är medlem i en liten partiförening. Om vi ska leva upp till de ökade krav vi själva och den politiska verkligheten ställer på oss måste mycket göras. Vi kommer tvingas till smärtsamma prioriteringar och vi kommer inte vara överens om allt. Jag menar att vi står vid en vändpunkt. Det är nu eller aldrig. Vi kan inte längre skylla på externa faktorer som "högervindar", "borgerliga media" eller "Timbro". Nu är det upp till oss att göra det bästa möjliga av varje situation. Vi måste våga och orka vända blicken inåt. Vad gör vi dåligt? Vad ska vi prioritera? Vilka personer passar bäst på vilka poster?
Jag kan inte betona detta tillräckligt hårt: arbetarrörelsen och vänstern befinner sig i en långvarig kris. Det är nu vårt förbannade ansvar att göra allt som står i vår makt för att komma ur denna kris.
Det finns också anledning att påminna om att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Vårt mål är inte byta regering och politik i valet 2014. Vårt mål är socialismen. Dit når vi inte utan att bli ett verkligt rörelse- och aktionsparti. Det ska vi mäkta med att kombinera med vårt parlamentariska arbete. Det parlamentariska och det utomparlamentariska ska fås att samverka och befrukta varandra, inte leva sida vid sida. Det utomparlamentariska arbetet måste prioriteras starkare.
Mitt svar på fråga två är att vi kan välja en manlig partisekreterare även om vi har en manlig partiordförande om vi tror att den manlige kandidaten bättre än de kvinnliga uppfyller de krav vi och den politiska omgivningen ställer. Det motiverar jag bland annat med den situation vi befinner oss i och de krav som ställs på oss (arbetarrörelsens och vänsterns kris). Vår politik (feminismen och socialismen) kräver att vi gör allt för att ta oss ur krisen. Jag tror också att diskussionerna kring om vi kan ha en manlig partiordförande eller en manlig partisekreterare snarare är tecken på bristande internfeminism än lösningar på bristande internfeminism.
Oavsett om partistyrelsen utser en manlig partisekreterare ska det verkställande utskottet bestå av en majoritet kvinnor. Vi måste också bli bättre på att profilera partistyrelseledamöter genom att utse olika talespersoner och ansvariga.
Sett till det jag vet om Aron Etzler är han en väldigt stark kandidat. Vad jag förstår skulle hans tankar och idéer om organisation och politik passa bra i vårt utvecklingsarbete. De ligger i linje med vad som står i strategidokumentet. Jonas Sjöstedt har också uttryckligen nämnt nederländska Socialistiska partiet som en förebild för Vänsterpartiets organisationsutveckling.
Jag kan inte argumentera bättre för Aron Etzler än han själv gjort. Läs hans böcker om du inte gjort det. De heter: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna och i vår kommer boken Allt rött blir blått. Den sistnämnda kan du läsa om här.
Kolla också dessa länkar om hur Aron Etzler ser på partisekreteraruppdraget: Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet, Etzler vill bli partisekreterare i V, Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?, Alla ska fatta vad Vänstern vill, Spännande vecka för Vänstern, Vänstern måste tala så folk begriper, Höga förväntningar att få fart på Vänsterpartiet, Vart är Vänsterpartiet på väg?, Vänsterpartiets ledarkandidater frågas ut,
Mia Sydow Mölleby har i artikeln Stärk Vänsterpartiets organisation berättat om hur hon ser på partisekreteraruppdraget. I en tidigare artikel har hon sagt att hon inte vill bli partisekreterare eftersom det inte går att kombinera med riksdagsarbetet. Tydligen har hon av någon anledning omvärderat detta. Det kan man göra, det är helt ok att ändra sig.
Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby har också medverkat i två TV-intervjuer: denna och denna.
Vid kongressens val av ordinarier ledamöter i partistyrelsen fick Aron Etzler 191 röster, Karin Rågsjö fick 142 röster och Mia Sydow Mölleby fick 118 röster.
Jag tycker att det var bra av Aron Etzler att öppet meddela sitt intresse av att bli partisekreterare. Så vill jag att det ska fungera i Vänsterpartiet. De som vill väljas till olika poster ska berätta om detta öppet.
Alltså - jag anser att vi kan välja Aron Etzler till partisekreterare. Jag menar också att mycket talar för att han inte bara är den starkaste kandidaten utan också precis den kandidat vi nu behöver. Utifrån vad jag vet om honom kan vi inte önska oss en bättre kandidat.
Avslutningsvis två citat:
Ur strategidokumentet:
"För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."
Ur Jonas Sjöstedts linjetal på kongressen:
"Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar."
Utöver detta vill jag också säga:
1. Personfrågor är viktiga, inte minst för ett litet parti.
2. Personfrågorna blir inte mindre viktiga av att vi tillämpar kollektivt ledarskap.
3. Vi måste bli bättre på att hantera personfrågor. Vi måste lära oss att öppet och kamratligt diskutera för och emot olika kandidater. Den nu pågående diskussionen om partisekreteraren visar att vi har mycket att lära. Alla pläderingar inför partiledarvalet under kongressen var heller inte så upplyftande. Rossana Dinamarcas främsta politiska egenskap är till exempel kanske inte att hon är småbarnsmamma utan snarare att hon starkt drivit skolfrågor. Jonas Sjöstedt må vara en utomordentlig partiordförande men han kommer knappast inte rädda klimatet.
4. Vi måste fortsätta vårt arbete för att göra Vänsterpartiet till ett mer öppet och demokratiskt parti.
...
Uppdatering 2011-01-15:
Jöran Fagerlund har bloggat om val av verkställande utskott och partisekreterare.
Till saken hör att jag bara varit medlem i Vänsterpartiet sedan 2010. Jag är inte särskilt insatt i Vänsterpartiets organisation och känner till få personer i partiet. Jag är också aktiv ute i periferin, i en liten partiförening.
Bakgrunden är att Vänsterpartiet i helgen valde en ny partistyrelse. Partistyrelsen består av 23 personer. Den ska utgöra Vänsterpartiets kollektiva ledning. Vi brukar framhålla att vi bland annat av detta skäl är mer demokratiska än andra partier. I Vänsterpartiet ska inte partiordföranden bestämma ensam. Partiordföranden kan bli nedröstad av övriga i partistyrelsen. Lars Ohly har också framhållit att han, till skillnad från socialdemokraternas och Miljöpartiets ordföranden, ibland i de rödgröna förhandlingarna inför valet 2010 var tvungen att säga: Detta kan jag inte ensam besluta om, det måste jag ta upp i det verkställande utskottet.
Inom partistyrelsen ska vissa poster utses. Partistyrelsen utser inom sig partisekreterare och vice ordförande. Partistyrelsen kan välja en eller två vice ordföranden. Om två vice ordförande väljs ska en vara förste vice ordförande och en andre vice ordförande.
Inom partistyrelsen ska ett verkställande utskott utses. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. I verkställande utskottet ska partiordförande, vice ordförande och partisekreterare ingå. Verkställande utskottets uppgift är att mellan partistyrelsemötena besluta i löpande ärenden, verkställa partistyrelsens beslut, kalla till och förbereda partistyrelsemötena samt att på uppdrag av partistyrelsen ansvara för partiets ekonomiska förvaltning.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. I våra stadgar syns det genom bestämmelsen att kvinnor ska vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.
Men feminismen kan aldrig enbart eller ens främst bestå av att vi räknar huvuden. Vi är medvetna om att patriarkala strukturer finns även inom vårt eget parti. Därför arbetar vi med internfeministiska frågor. På kongressen syntes detta genom att vi genomförde separata möten med kvinnliga och manliga ombud inför förhandlingarna. Vi måste vara uppmärksamma på vilka som tar plats, vilka som hörs, hur olika arbetsuppgifter med olika status fördelas, vilka som är våra synliga företrädare och vilka som utses till de tyngsta posterna i Vänsterpartiet.
Vi har beslutat oss för en feministisk uppryckning i Vänsterpartiet. Det gäller både vår utåtriktade politik och vår organisation. Internfeminism ska prioriteras. Vi har bildat ett kvinnopolitiskt nätverk. Vi ska få fram fler kvinnor på våra listor inför valet 2014.
Vad har då allt detta med valet av partisekreterare att göra? Jo, vi är nu i den situationen att vi har valt en manlig partiordförande och vi har tre kandidater till posten som partisekreterare, två kvinnor och en man.
Det är som sagt partistyrelsen som utser partisekreterare. Partiordförande valdes genom att våra valda ombud röstade på kongressen. Vi som inte var medlemmar kunde styra över valet genom att nominera till partistyrelsen samt genom vilka ombud vi röstade fram till kongressen. Det sistnämnda fungerade dock inte i Skåne eftersom medlemmarna inte informerades om vilken kandidat de vi röstade fram som kongressombud föredrog.
I valet av partisekreterare vet jag inte hur vi medlemmar ska kunna påverka partistyrelsens val. Eftersom det inte finns något formaliserat kring detta, vi uppmanas till exempel inte att nominera, vet jag inte ens om det är önskvärt att vi gör det.
Som jag ser det måste partistyrelsen nu ställa sig två frågor:
1. Vilken uppgift har partisekreteraren?
2. Kan ett feministiskt parti med en manlig partiordförande utse en man till partisekreterare?
Efter att ha besvarat den första frågan är det upp till partistyrelsen att bestämma vilken av kandidaterna som bäst lever upp till kravspecifikationen. Det är inte säkert att den behöver, eller bör, vara särskilt detaljerad.
Om partistyrelsen svarar nej på den andra frågan kan den manlige kandidaten sorteras bort oavsett vilka kvalifikationer han har.
De två kvinnliga kandidaterna är Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Den manlige kandidaten är Aron Etzler.
Jag vet i princip ingenting om Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Aron Etzler känner jag till genom de böcker och artiklar han skrivit.
Mitt svar på fråga ett är att partisekreteraren ska leda och driva Vänsterpartiets organisatorisk-politiska utveckling och förnyelse. Utgångspunkten för detta ska vara det arbete som Vänsterpartiets framtidskommission gjort. Många ville avslå eller återremittera det strategidokument som antogs på kongressen. Det betyder att det inte kommer bli helt lätt att förverkliga strategidokumentets intentioner på alla nivåer i partiet. Denna debatt mellan Ida Gabrielsson och Siv Holma tycker jag är talande för detta.
Vi behöver en partisekreterare med ett brinnande intresse för att utveckla och förändra Vänsterpartiets organisation. Vi behöver en partisekreterare som kan arbeta och tänka självständigt inom kollektivets ram. Vi behöver en partisekreterare som kan lyssna och entusiasmera men också ta ansvar för och verkställa obekväma beslut. Detta arbete är helt avgörande för vänsterns framtida möjligheter. Arbetarrörelsens och vänsterns kris yttrar sig bland annat i förlorade val och ledningsproblem av typen Juholt men beror på organisatoriskt-politiska nederlag och misslyckanden. Vi måste förändra saker i vår organisation, vi måste tänka och göra nytt. Några saker pekar i rätt riktning: den öppna processen i partiledarvalet, vi har skärpt reglerna för partiskatten och vi har antagit ett strategidokument.
Vi har i dagsläget en svag organisation. Det är smärtsamt tydligt för den som i likhet med mig är medlem i en liten partiförening. Om vi ska leva upp till de ökade krav vi själva och den politiska verkligheten ställer på oss måste mycket göras. Vi kommer tvingas till smärtsamma prioriteringar och vi kommer inte vara överens om allt. Jag menar att vi står vid en vändpunkt. Det är nu eller aldrig. Vi kan inte längre skylla på externa faktorer som "högervindar", "borgerliga media" eller "Timbro". Nu är det upp till oss att göra det bästa möjliga av varje situation. Vi måste våga och orka vända blicken inåt. Vad gör vi dåligt? Vad ska vi prioritera? Vilka personer passar bäst på vilka poster?
Jag kan inte betona detta tillräckligt hårt: arbetarrörelsen och vänstern befinner sig i en långvarig kris. Det är nu vårt förbannade ansvar att göra allt som står i vår makt för att komma ur denna kris.
Det finns också anledning att påminna om att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Vårt mål är inte byta regering och politik i valet 2014. Vårt mål är socialismen. Dit når vi inte utan att bli ett verkligt rörelse- och aktionsparti. Det ska vi mäkta med att kombinera med vårt parlamentariska arbete. Det parlamentariska och det utomparlamentariska ska fås att samverka och befrukta varandra, inte leva sida vid sida. Det utomparlamentariska arbetet måste prioriteras starkare.
Mitt svar på fråga två är att vi kan välja en manlig partisekreterare även om vi har en manlig partiordförande om vi tror att den manlige kandidaten bättre än de kvinnliga uppfyller de krav vi och den politiska omgivningen ställer. Det motiverar jag bland annat med den situation vi befinner oss i och de krav som ställs på oss (arbetarrörelsens och vänsterns kris). Vår politik (feminismen och socialismen) kräver att vi gör allt för att ta oss ur krisen. Jag tror också att diskussionerna kring om vi kan ha en manlig partiordförande eller en manlig partisekreterare snarare är tecken på bristande internfeminism än lösningar på bristande internfeminism.
Oavsett om partistyrelsen utser en manlig partisekreterare ska det verkställande utskottet bestå av en majoritet kvinnor. Vi måste också bli bättre på att profilera partistyrelseledamöter genom att utse olika talespersoner och ansvariga.
Sett till det jag vet om Aron Etzler är han en väldigt stark kandidat. Vad jag förstår skulle hans tankar och idéer om organisation och politik passa bra i vårt utvecklingsarbete. De ligger i linje med vad som står i strategidokumentet. Jonas Sjöstedt har också uttryckligen nämnt nederländska Socialistiska partiet som en förebild för Vänsterpartiets organisationsutveckling.
Jag kan inte argumentera bättre för Aron Etzler än han själv gjort. Läs hans böcker om du inte gjort det. De heter: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna och i vår kommer boken Allt rött blir blått. Den sistnämnda kan du läsa om här.
Kolla också dessa länkar om hur Aron Etzler ser på partisekreteraruppdraget: Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet, Etzler vill bli partisekreterare i V, Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?, Alla ska fatta vad Vänstern vill, Spännande vecka för Vänstern, Vänstern måste tala så folk begriper, Höga förväntningar att få fart på Vänsterpartiet, Vart är Vänsterpartiet på väg?, Vänsterpartiets ledarkandidater frågas ut,
Mia Sydow Mölleby har i artikeln Stärk Vänsterpartiets organisation berättat om hur hon ser på partisekreteraruppdraget. I en tidigare artikel har hon sagt att hon inte vill bli partisekreterare eftersom det inte går att kombinera med riksdagsarbetet. Tydligen har hon av någon anledning omvärderat detta. Det kan man göra, det är helt ok att ändra sig.
Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby har också medverkat i två TV-intervjuer: denna och denna.
Vid kongressens val av ordinarier ledamöter i partistyrelsen fick Aron Etzler 191 röster, Karin Rågsjö fick 142 röster och Mia Sydow Mölleby fick 118 röster.
Jag tycker att det var bra av Aron Etzler att öppet meddela sitt intresse av att bli partisekreterare. Så vill jag att det ska fungera i Vänsterpartiet. De som vill väljas till olika poster ska berätta om detta öppet.
Alltså - jag anser att vi kan välja Aron Etzler till partisekreterare. Jag menar också att mycket talar för att han inte bara är den starkaste kandidaten utan också precis den kandidat vi nu behöver. Utifrån vad jag vet om honom kan vi inte önska oss en bättre kandidat.
Avslutningsvis två citat:
Ur strategidokumentet:
"För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."
Ur Jonas Sjöstedts linjetal på kongressen:
"Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar."
Utöver detta vill jag också säga:
1. Personfrågor är viktiga, inte minst för ett litet parti.
2. Personfrågorna blir inte mindre viktiga av att vi tillämpar kollektivt ledarskap.
3. Vi måste bli bättre på att hantera personfrågor. Vi måste lära oss att öppet och kamratligt diskutera för och emot olika kandidater. Den nu pågående diskussionen om partisekreteraren visar att vi har mycket att lära. Alla pläderingar inför partiledarvalet under kongressen var heller inte så upplyftande. Rossana Dinamarcas främsta politiska egenskap är till exempel kanske inte att hon är småbarnsmamma utan snarare att hon starkt drivit skolfrågor. Jonas Sjöstedt må vara en utomordentlig partiordförande men han kommer knappast inte rädda klimatet.
4. Vi måste fortsätta vårt arbete för att göra Vänsterpartiet till ett mer öppet och demokratiskt parti.
...
Uppdatering 2011-01-15:
Jöran Fagerlund har bloggat om val av verkställande utskott och partisekreterare.
måndag 2 januari 2012
Ida, Lars, Jonas, Ulla och Rossana
Ida Gabrielsson och Lars Ohly har intervjuats i TV4. Lars Ohly får frågan: Vad är det för parti du lämnar över nu?
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
lördag 10 december 2011
Kandidaterna och politiken
Ett antal vänsterpartister för fram Rossana Dinamarca som den av våra partiledarkandidater som vill prioritera frågan om sex timmars arbetsdag (se "Med Dinamarca för sex timmars arbetsdag", Flamman 2011 : 48).
Vänsterpartiet är, till skillnad från till exempel Socialdemokraterna, ett verkligt demokratiskt parti. Det är inte partiordföranden som bestämmer politiken eller "bygger ett lag". Kongressen beslutar om våra politiska prioriteringar. Att inte Anna-Klara Bratt, som fört fram de små politiska skillnaderna kandidaterna emellan som en brist i Vänsterpartiets val av ny partiordförande, förstått detta är en sak men framstående medlemmar i partiet borde veta bättre.
Själv har jag fört fram Jonas Sjöstedt engagemang för och kunnighet i miljö- och klimatfrågor som ett argument för honom. Gör jag då inte samma fel som de som kopplar samman frågan om sex timmars arbetsdag med Rossana Dinamarca? Nej, miljö- och klimatpolitiken och frågan om sex timmars arbetsdag är inte jämförbara storheter.
Om Vänsterpartiet ska bli ett verkligt rödgrönt parti måste miljö- klimatfrågorna genomsyra alla politikområden. Miljö- och klimatpolitiken är inte en fråga, utan ett perspektiv. Vi ska inte acceptera att miljö- och klimatfrågan ses som en fråga vid sidan av andra. Det är därför vi behöver en partiordförande som äger kunskap och engagemang som gör att vi kan få med miljö- och klimatfrågor som ett perspektiv i alla politiska frågor och debatter.
Jag hoppas att Vänsterpartiet vill bli det parti som på allvar tar sig an samtidens stora fråga, nämligen den som handlar om vår framtida överlevnad. Ett led i detta är att välja Jonas Sjöstedt som partiordförande. Ett annat är att skriva ett nytt miljöpolitiskt program. Men framför allt måste vi förmå att ha miljö- och klimatfrågorna som ett perspektiv som genomsyrar all vår politik. Att ta miljö- och klimatfrågorna på allvar innebär att en verkligt systemöverskridande politik måste föras. De hänger intimt samman med frågor om samhällelig kontroll över produktionen och med jämlikhet och rättvisa. Vi måste förändra stora delar av vårt samhälle (produktion, transporter, boende) om vi leva på ett hållbart sätt.
Under den sista kandidatutfrågningen fick Jonas Sjöstedt frågan vilken fråga han tycker är partiets viktigaste. Han svarade: "Ska vi ta ett lite större perspektiv så är det ju klimatfrågan. Om vi inte löser den, blir det andra lite meningslöst på sikt." Det är helt rätt.
Under den sista kandidatutfrågningen fick Jonas Sjöstedt frågan vilken fråga han tycker är partiets viktigaste. Han svarade: "Ska vi ta ett lite större perspektiv så är det ju klimatfrågan. Om vi inte löser den, blir det andra lite meningslöst på sikt." Det är helt rätt.
I artikeln hävdas det också att Rossana Dinamarca tydligt profilerat sig i industripolitiken. Vad jag sett har den profileringen endast bestått i att hon sagt att Vänsterpartiet ska ta fram ett industripolitiskt program och att vi vi måste bygga ut och rusta upp järnvägen.
Vänsterpartiet behöver ett industripolitiskt program och om sex timmars arbetsdag verkligen är en fråga som bör prioriteras behöver vi en strategi för hur frågan ska drivas och genomföras. Men ännu har vi varken sett något industripolitiskt program eller någon strategi för sex timmars arbetsdag.
Läs vidare:
Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället
Pål Steigan: En gång skall jorden bliva vår
...
Uppdatering:
Vänsterpartiets valberedning föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande. Det glädjer mig. Valberedningen var inte enad. En minoritet förordade istället Rossana Dinamarca. Patrik Strand, som var en av de som förordade Rossana Dinamarca, menar att vi som feministiskt parti måste ha en kvinnlig partiordförande. Jag tycker att det är konstigt att de som nu säger så aldrig föreslog att Lars Ohly borde träda tillbaka till förmån för en kvinna. För övrigt tycker jag som Eva-Britt Svensson att det viktigaste är "att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik". Patrik Strand menar också att Rossana Dinamarca "står för en systemförändring när det gäller politiken, bland annat sex timmars arbetsdag". Rossana sitter i den avgående partistyrelsen och verkställande utskottet. Hon har länge tillhört ledningen för partiet. Jag har svårt att förstå att hon mer än någon annan skulle stå för en "systemförändring när det gäller politiken". Men i ett läge när vi haft fyra goda kandidater till partiledarposten är det naturligt att valberedningen inte varit enig. Jag tycker det är bra att Rossana fortsätter kandidera och hoppas också Ulla Andersson gör det. Hans Linde har beslutat sig för att dra tillbaka som kandidatur. Det är de valda ombuden på Vänsterpartiets kongress som väljer partiordförande och partiledning. Jag hoppas att alla fyra kandidaterna kommer finnas med i vår framtida ledning.
...
Uppdatering:
Vänsterpartiets valberedning föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande. Det glädjer mig. Valberedningen var inte enad. En minoritet förordade istället Rossana Dinamarca. Patrik Strand, som var en av de som förordade Rossana Dinamarca, menar att vi som feministiskt parti måste ha en kvinnlig partiordförande. Jag tycker att det är konstigt att de som nu säger så aldrig föreslog att Lars Ohly borde träda tillbaka till förmån för en kvinna. För övrigt tycker jag som Eva-Britt Svensson att det viktigaste är "att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik". Patrik Strand menar också att Rossana Dinamarca "står för en systemförändring när det gäller politiken, bland annat sex timmars arbetsdag". Rossana sitter i den avgående partistyrelsen och verkställande utskottet. Hon har länge tillhört ledningen för partiet. Jag har svårt att förstå att hon mer än någon annan skulle stå för en "systemförändring när det gäller politiken". Men i ett läge när vi haft fyra goda kandidater till partiledarposten är det naturligt att valberedningen inte varit enig. Jag tycker det är bra att Rossana fortsätter kandidera och hoppas också Ulla Andersson gör det. Hans Linde har beslutat sig för att dra tillbaka som kandidatur. Det är de valda ombuden på Vänsterpartiets kongress som väljer partiordförande och partiledning. Jag hoppas att alla fyra kandidaterna kommer finnas med i vår framtida ledning.
onsdag 7 december 2011
Vänsterpartiets ansvar och möjligheter
Vänsterpartiet får 5,2 procent av rösterna i Statistiska centralbyråns undersökning av partisympatierna i november 2011. Det är en uppgång jämfört med undersökningen från maj 2011 då vi fick 4,5 procent. Men det är en nedgång från valresultat 2010 då vi fick 5,6 procent. Siffrorna är usla och duger inte på långa vägar.
I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.
Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.
Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.
Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.
Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".
Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.
Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".
En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.
I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.
Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.
Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.
Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.
Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".
Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.
Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".
En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.
måndag 5 december 2011
Statligt eller kommunalt?
I Flamman 2011 : 48 argumenterar Jonas Thunberg för att skolan bör förstatligas. Det är lätt att hålla med om hans argument. Kommunaliseringen har lett till att vi får en mindre likvärdig skola i Sverige. Men samtidigt finns det starka skäl till att driva skolan kommunalt. Besluten fattas närmare brukarna. Och om man vill förstatliga skolan så varför då inte också förstatliga äldreomsorg, barnomsorg, bibliotek?
Jag kommer att tänka på vad som står om Gustav Möller i Tomas Forsers biografi över Per Nyström: "I hela Möllers filosofi ingick att mer och mer skulle decentraliseras ut till kommunalmännen." ("Jag har speglat århundradet" : en bok om Per Nyström : historiken, publicisten, ämbetsmannen, s. 152).
Frågan är inte enkel. Kan likvärdig välfärd garanteras med kommunal drift? Är likvärdighet viktigare än principen att flytta besluten närmare medborgarna? Jag vet inte. Diskussioner behövs.
Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Vänstern och skolpolitiken.
Rossana Dinamarca: V:s skolpolitik - inte bara betygskritik.
Alla rätt till kunskap - Vänsterpartiets utbildningspolitiska program.
Jag kommer att tänka på vad som står om Gustav Möller i Tomas Forsers biografi över Per Nyström: "I hela Möllers filosofi ingick att mer och mer skulle decentraliseras ut till kommunalmännen." ("Jag har speglat århundradet" : en bok om Per Nyström : historiken, publicisten, ämbetsmannen, s. 152).
Frågan är inte enkel. Kan likvärdig välfärd garanteras med kommunal drift? Är likvärdighet viktigare än principen att flytta besluten närmare medborgarna? Jag vet inte. Diskussioner behövs.
Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Vänstern och skolpolitiken.
Rossana Dinamarca: V:s skolpolitik - inte bara betygskritik.
Alla rätt till kunskap - Vänsterpartiets utbildningspolitiska program.
lördag 5 november 2011
Dålig debattstil
På Vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar rådde Lars Ohly oss att "reagera hårt mot varje oförsonlighet och dålig debattstil som ibland används i våra diskussioner. Med respekt och kamratskap som grund är jag säker på att vår gemensamma klokskap kommer att leda till ett tydligare och bättre Vänsterparti som förmår förändra verkligheten."
De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).
Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."
Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.
Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.
Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.
Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.
De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).
Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."
Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.
Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.
Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.
Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.
fredag 19 augusti 2011
En glimt av det framtida Vänsterpartiet
Den öppna process som nu pågår inför Vänsterpartiets kongress den 5-8 januari i Uppsala 2012 bådar gott inför det nödvändiga förändrings- och förnyelsearbete av organisation, kommunikation och politik som måste konkretiseras och ta fart efter kongressen.
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)