Vänsterpartiet har bildat ett kvinnonätverk. Ida Gabrielsson är dess ordförande. Vänsterpartiet ska vara Sveriges viktigaste feministiska kraft och vi ska vara Sveriges mest jämställda organisation.
När kvinnonätverkets konkreta planer presenterades i Svenska Dagbladet gick Nyamko Sabuni ut och raljerade dumt. Att Vänsterpartiets kvinnliga politiker ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar kommenterade Nyamko Sabuni på detta oförskämda vis:
- Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar.
Tramsigt! Och också tråkigt att hon väljer att förlöjliga en så viktig fråga som kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor.
Men det finns som tur är folkpartister som är positiva till feministiskt självförsvar. Så här skriver Tina Acketoft:
"Självförsvar för självförtroende
För många tjejer och kvinnor är vardagen begränsad av obehag och rädsla för att bli utsatt för oönskade närmanden eller övergrepp. Man går inte på det där mötet efter mörkrets inbrott, man promenerar inte hem ensam på kvällen, man cyklar inte ensam i mörka områden, man tar en taxi hem och så vidare.
Statistiken talar för att det är ett klokt beteende. 2003 anmäldes 2 565 våldtäkter, varav cirka var fjärde utomhus. Var tredje våldtäkt blev utomhus inte mer än försök, inomhus var nionde. Oftast tack vare kvinnans försvar. När angriparen flydde berodde det oftast på att kvinnan skrek eller att någon kom och "störde". Det visar alltså att det lönar sig att kunna försvara sig.
En enkel översikt en vanlig dag på skolgårdarna överallt i Sverige visar tydliga skillnader i flickors och pojkars beteende. Tjejer brottas, kastar, kämpar och ropar sällan som killar gör. Man använder helt enkelt inte sin kropps fulla resurser på samma sätt som killarna, och därmed saknar man kunskap om sin egen styrka. Och detta får oanade effekter i förlängningen. Det är samhällets absoluta uppgift att skydda individer från brott, men det utesluter inte att man med enkla men medvetna medel skulle kunna göra mycket för att stärka tjejers kroppsmedvetenhet och därmed självförtroende.
För sanningen är att vetskap om sin egen rösts och kropps styrka samt en grundläggande kunskap i självförsvar kan bidra till den ökade självkänsla och säkerhet som skulle utöka kvinnors begränsade livsutrymme i dag.
Som en följd av regeringens regleringsbrev till Skolverket år 2002 där man anslog medel till insatser för att stärka flickors självförtroende och bland annat ge möjlighet till självförsvarsträning, har ett flertal skolor inlett verksamheter med målet att stärka flickors självförtroende och självuppfattning.
Verksamheterna följer regleringsbrevets riktlinjer om att utgångspunkten ska vara elevernas egna frågor och erfarenheter samt att fokus bör riktas på diskussioner om identitet, relationer och makt. Självförsvar inom skolan är inte en kampsportsteknik och det handlar inte om att lära sig att slåss i allmänhet. Kampsport får man ägna sig åt på sin fritid om man är intresserad av det, och att slåss i allmänhet är aldrig en lösning på problemen.
Självförsvar för tjejer är en specifik form av träning som handlar om att först och främst lära sig säga ifrån och agera på ett så tydligt sätt att man kan undvika att bli utsatt för våld, där man fokuserar på tre delar, mental styrka, verbal styrka och fysiskt självförsvar.
Jag är övertygad om att många tjejers självförtroende skulle kunna stärkas med kunskap om självförsvar. Och dessutom, om en enda av de 2 565 våldtäkterna från 2003 skulle ha kunnat undvikas med självförsvarsutbildning så borde det vara tillräckligt med argument för alla skolor att erbjuda sina tjejer utbildning av detta slaget. (SNB)"
Läs:
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni ”oroad” över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Tina Acketoft: Självförsvar för självförtroende
Ida Gabrielsson: Märkligt att Sabuni oroar sig för oss
Visar inlägg med etikett Ida Gabrielsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ida Gabrielsson. Visa alla inlägg
måndag 11 juni 2012
Feminism, organisation, kommunikation, studier
Det är mycket på gång i Vänsterpartiet.
Vår partisekreterare Aron Etzler började berätta om vad som är på gång i ledaren till interntidningen Vänsterpress 2012 : 3. Han fastslog där att "de viktigaste framgångsfaktorerna är en långsiktigt riktig politisk strategi och en effektiv organisation."
En kartläggning av organisationen har gjort som visar att det finns stora skillnader i hur partiföreningarna fungerar och om de ökar eller minskar medlemsmässigt. I Vänsterpress skrev Aron Etzler att det inte betyder att partiledningen ska "göra katastrofutryckningar till de svagaste föreningarna". Istället "är det viktigt att utveckla de starkaste föreningarna, de största succéerna och de skickligaste organisatörerna. Det bästa i Vänsterpartiet skall användas för att rätta till det som är svagt."
Interkommunikationen har också fått en översyn. En ny hemsida arbetas fram som ska vara navet i vår kommunikation. Vänsterpress kommer läggas ned och ersättas av ett magasin som presenteras så här: "Den nuvarande medlemstidningen Vänsterpress ändrar form och blir ett magasin med utgivning 4 gånger per år. Innehållet kommer att utgöras av fördjupande reportage, porträtt, beskrivningar av positiva exempel på aktivism, referat av den pågående debatten och krönikor. Vi vill göra ett roligt, smart och snyggt magasin som visar upp Vänsterpartiet på ett nytt sätt. Magasinet ska kunna spridas även utanför partikretsen."
En storsatsning på studier görs. Vänsterskolan är ett studiepaket inom ämnen ekonomi, klimat, feminism, organisation, kommunikation. Många studiehandledare ska utbildas och tanken är att även partistyrelseledamöter ska arbeta som studiehandledare.
Feminismen och internfeminismen är högt prioriterad. Vänsterpartiet har nu ett kvinnonätverk som leds av Ida Gabrielsson, som tidigare var ordförande för Framtidskommissionen. Nätverket har bildats för att stärka feminismen i Vänsterpartiet och för att sätta de feministiska frågorna på den politiska dagordningen i Sverige. Bildandet av det feministiska nätverket är en del i den pågående feministiska offensiv som partistyrelsen beslutade om i samband med antagandet av verksamhetsplanen.
En plan för kvinnonätverkets arbete har antagits. Förtroendevalda kvinnor ska utbildas bland annat i debatteknik och retorik. Alla kvinnliga politiker ska också erbjudas en kurs i feministiskt självförsvar.
Allt detta ser mycket bra ut. Om det förverkligas kommer det göra Vänsterpartiet till en starkare och effektivare organisation.
Jag tror att studierna kan komma att spela stor roll i Vänsterpartiet. Många av oss behöver utbildas bättre. I höst ska vi också ute i partiföreningarna börja diskutera regeringsfrågan inför 2014. De diskussionerna tror jag kan bli betydelsefulla genom att bidra till att utveckla Vänsterpartiets medlemmar och organisation. Ett stort mått av medlemsdemokrati utvecklar organisationen och medlemmarna genom att ge dem ett ansvar.
Strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport innehåller också mängder av goda idéer som jag hoppas förverkligas.
Parallellt med detta utvecklas kontinuerligt Vänsterpartiets politik. Konkreta exempel på detta har vi till exempel sett i vårbudgeten, klimatrapporten och i nya förslag inom utbildningspolitiken.
Läs:
Kaj Raving: Rapport från PS 2-3 juni 2012
V lovar snabbt besked i regeringsfrågan
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni "oroad" över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Ida Gabrielsson: Makt, kön och kvinnors organisering
Ida Gabrielsson ordförande för kvinnonätverket
Aron Etzler: Låt oss... inte.. tala om organisation
Vår partisekreterare Aron Etzler började berätta om vad som är på gång i ledaren till interntidningen Vänsterpress 2012 : 3. Han fastslog där att "de viktigaste framgångsfaktorerna är en långsiktigt riktig politisk strategi och en effektiv organisation."
En kartläggning av organisationen har gjort som visar att det finns stora skillnader i hur partiföreningarna fungerar och om de ökar eller minskar medlemsmässigt. I Vänsterpress skrev Aron Etzler att det inte betyder att partiledningen ska "göra katastrofutryckningar till de svagaste föreningarna". Istället "är det viktigt att utveckla de starkaste föreningarna, de största succéerna och de skickligaste organisatörerna. Det bästa i Vänsterpartiet skall användas för att rätta till det som är svagt."
Interkommunikationen har också fått en översyn. En ny hemsida arbetas fram som ska vara navet i vår kommunikation. Vänsterpress kommer läggas ned och ersättas av ett magasin som presenteras så här: "Den nuvarande medlemstidningen Vänsterpress ändrar form och blir ett magasin med utgivning 4 gånger per år. Innehållet kommer att utgöras av fördjupande reportage, porträtt, beskrivningar av positiva exempel på aktivism, referat av den pågående debatten och krönikor. Vi vill göra ett roligt, smart och snyggt magasin som visar upp Vänsterpartiet på ett nytt sätt. Magasinet ska kunna spridas även utanför partikretsen."
En storsatsning på studier görs. Vänsterskolan är ett studiepaket inom ämnen ekonomi, klimat, feminism, organisation, kommunikation. Många studiehandledare ska utbildas och tanken är att även partistyrelseledamöter ska arbeta som studiehandledare.
Feminismen och internfeminismen är högt prioriterad. Vänsterpartiet har nu ett kvinnonätverk som leds av Ida Gabrielsson, som tidigare var ordförande för Framtidskommissionen. Nätverket har bildats för att stärka feminismen i Vänsterpartiet och för att sätta de feministiska frågorna på den politiska dagordningen i Sverige. Bildandet av det feministiska nätverket är en del i den pågående feministiska offensiv som partistyrelsen beslutade om i samband med antagandet av verksamhetsplanen.
En plan för kvinnonätverkets arbete har antagits. Förtroendevalda kvinnor ska utbildas bland annat i debatteknik och retorik. Alla kvinnliga politiker ska också erbjudas en kurs i feministiskt självförsvar.
Allt detta ser mycket bra ut. Om det förverkligas kommer det göra Vänsterpartiet till en starkare och effektivare organisation.
Jag tror att studierna kan komma att spela stor roll i Vänsterpartiet. Många av oss behöver utbildas bättre. I höst ska vi också ute i partiföreningarna börja diskutera regeringsfrågan inför 2014. De diskussionerna tror jag kan bli betydelsefulla genom att bidra till att utveckla Vänsterpartiets medlemmar och organisation. Ett stort mått av medlemsdemokrati utvecklar organisationen och medlemmarna genom att ge dem ett ansvar.
Strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport innehåller också mängder av goda idéer som jag hoppas förverkligas.
Parallellt med detta utvecklas kontinuerligt Vänsterpartiets politik. Konkreta exempel på detta har vi till exempel sett i vårbudgeten, klimatrapporten och i nya förslag inom utbildningspolitiken.
Läs:
Kaj Raving: Rapport från PS 2-3 juni 2012
V lovar snabbt besked i regeringsfrågan
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni "oroad" över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Ida Gabrielsson: Makt, kön och kvinnors organisering
Ida Gabrielsson ordförande för kvinnonätverket
Aron Etzler: Låt oss... inte.. tala om organisation
lördag 19 maj 2012
Lokal aktivism
Idag har jag och en partikamrat delat ut flygblad om ett möte om sex timmars arbetsdag vår partiförening arrangerar nästa vecka. Vi stod utanför Systembolaget klockan 10.00.
Det var nog inte rätt plats och tid för att dela ut just detta flygblad. Intresset var måttligt av den enkla orsaken att många inte längre arbetade, de var pensionärer.
Hur som helst fick detta mig att fundera över praktiskt politiskt arbete på lokal nivå. Ida Gabrielsson har sagt:
– Det handlar också om vad man gör när man står där på gatorna. Man kan inte bara dela sitt flygblad eller ropa i sin megafon, det blir folk inte berörda av. Ibland när man går förbi en antirasistisk demonstration så känns det lite som en kuliss till 70-talet.
Det har hon rätt i, men samtidigt är det så på många orter att man faktiskt sticker ut och märks om man delar ut flygblad, demonstrerar eller ordnar politiska möten. Om Vänsterpartiet i Höganäs ofta och regelbundet ägnade sig åt flygbladsutdelning skulle vi vara det enda parti som gör det.
Men jag tror nog vi måste vara mer fantasifulla än så om vi ska nå framgång. Vänsterpartiets verkställande utskott har nyligen varit på studiebesök hos Socialistiska partiet i Nederländerna. Jag hoppas de har med sig goda idéer och inspiration därifrån.
Aron Etzler, Vänsterpartiets nye partisekreterare, har skrivit om Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Han visar i boken hur Socialistiska partiet gör praktisk politik och skapar förtroende genom lokal aktivism och kommunikation, till exempel dörrknackning.
Men det finns exempel att ta inspiration från på närmre håll. Några har jag nyligen läst om i Arbetaren: Långsiktigt längs tunnelbana, Pantrarna höjer förortens röst, Envisa ockupationer i Västerbotten, Ockupation, hemslöjd och läxhjälp och Fjorton år av folkkök.
Min personliga favorit bland exemplen ovan på praktisk politik är detta:
– En grupp bestämde sig till exempel för att höra av sig till områdets villaägare och bad att få plocka färsk frukt från deras äppelträd för att sedan dela ut bland områdets förskolor.
Jag tycker också att Förbundet Allt åt alla verkar göra en hel del bra saker, till exempel deras överklassafari. De verkar också paketera sin politik snyggt, till exempel är det smart att presentera en aktion på detta sätt med ett YouTube-klipp.
Om vi ska prioritera utomparlamentariskt arbete kan det leda till att vi måste göra det på bekostnad av det parlamentariska arbetet. Enligt Aron Etzlers bok ställer inte partiföreningar av Socialistiska partiet upp i parlamentariska val förrän de nått en viss storlek och styrka.
Men poängen är att det utomparlamentariska och parlamentariska arbetet ska samverka och förstärka varandra. Vi har större chans att få genomslag i parlamenten om vi mobiliserar utanför dem.
Det utomparlamentariska arbetet är inte heller enbart, eller ens främst, ett sätt att få genomslag för eller nå ut med vår politik. Det är också ett sätt att förbättra och utveckla vår politik. Vi lär av andra och genom praxis - alltså genom att göra politik.
Utöver detta kan vi också genom praktisk politik visa att förändring är möjlig - om vi arbetar tillsammans och är tillräckligt många. Det är ett livsnödvändigt budskap för ett socialistiskt parti.
Genom att arbeta tillsammans med andra - vi bör mobilisera så brett som möjligt i varje enskild fråga, bygga enhetsfronter underifrån alltså - visar vi att Vänsterpartiet inte är ett ensamt eller konstigt parti. Många delar Vänsterpartiets åsikter och värderingar.
Dagens flygbladsutdelning var bra trots att vi kanske inte lockade någon till vårt öppna möte. Vi har visat att Vänsterpartiet inte är ett parti som bara raggar röster under valrörelser, vi har fått träna vår argumentationsförmåga och övervinna det inledande motståndet mot att agera politiskt på gatan. En och annan tyckte nog också det var roligt att slänga lite käft med oss.
Det var nog inte rätt plats och tid för att dela ut just detta flygblad. Intresset var måttligt av den enkla orsaken att många inte längre arbetade, de var pensionärer.
Hur som helst fick detta mig att fundera över praktiskt politiskt arbete på lokal nivå. Ida Gabrielsson har sagt:
– Det handlar också om vad man gör när man står där på gatorna. Man kan inte bara dela sitt flygblad eller ropa i sin megafon, det blir folk inte berörda av. Ibland när man går förbi en antirasistisk demonstration så känns det lite som en kuliss till 70-talet.
Det har hon rätt i, men samtidigt är det så på många orter att man faktiskt sticker ut och märks om man delar ut flygblad, demonstrerar eller ordnar politiska möten. Om Vänsterpartiet i Höganäs ofta och regelbundet ägnade sig åt flygbladsutdelning skulle vi vara det enda parti som gör det.
Men jag tror nog vi måste vara mer fantasifulla än så om vi ska nå framgång. Vänsterpartiets verkställande utskott har nyligen varit på studiebesök hos Socialistiska partiet i Nederländerna. Jag hoppas de har med sig goda idéer och inspiration därifrån.
Aron Etzler, Vänsterpartiets nye partisekreterare, har skrivit om Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Han visar i boken hur Socialistiska partiet gör praktisk politik och skapar förtroende genom lokal aktivism och kommunikation, till exempel dörrknackning.
Men det finns exempel att ta inspiration från på närmre håll. Några har jag nyligen läst om i Arbetaren: Långsiktigt längs tunnelbana, Pantrarna höjer förortens röst, Envisa ockupationer i Västerbotten, Ockupation, hemslöjd och läxhjälp och Fjorton år av folkkök.
Min personliga favorit bland exemplen ovan på praktisk politik är detta:
– En grupp bestämde sig till exempel för att höra av sig till områdets villaägare och bad att få plocka färsk frukt från deras äppelträd för att sedan dela ut bland områdets förskolor.
Jag tycker också att Förbundet Allt åt alla verkar göra en hel del bra saker, till exempel deras överklassafari. De verkar också paketera sin politik snyggt, till exempel är det smart att presentera en aktion på detta sätt med ett YouTube-klipp.
Om vi ska prioritera utomparlamentariskt arbete kan det leda till att vi måste göra det på bekostnad av det parlamentariska arbetet. Enligt Aron Etzlers bok ställer inte partiföreningar av Socialistiska partiet upp i parlamentariska val förrän de nått en viss storlek och styrka.
Men poängen är att det utomparlamentariska och parlamentariska arbetet ska samverka och förstärka varandra. Vi har större chans att få genomslag i parlamenten om vi mobiliserar utanför dem.
Det utomparlamentariska arbetet är inte heller enbart, eller ens främst, ett sätt att få genomslag för eller nå ut med vår politik. Det är också ett sätt att förbättra och utveckla vår politik. Vi lär av andra och genom praxis - alltså genom att göra politik.
Utöver detta kan vi också genom praktisk politik visa att förändring är möjlig - om vi arbetar tillsammans och är tillräckligt många. Det är ett livsnödvändigt budskap för ett socialistiskt parti.
Genom att arbeta tillsammans med andra - vi bör mobilisera så brett som möjligt i varje enskild fråga, bygga enhetsfronter underifrån alltså - visar vi att Vänsterpartiet inte är ett ensamt eller konstigt parti. Många delar Vänsterpartiets åsikter och värderingar.
Dagens flygbladsutdelning var bra trots att vi kanske inte lockade någon till vårt öppna möte. Vi har visat att Vänsterpartiet inte är ett parti som bara raggar röster under valrörelser, vi har fått träna vår argumentationsförmåga och övervinna det inledande motståndet mot att agera politiskt på gatan. En och annan tyckte nog också det var roligt att slänga lite käft med oss.
fredag 13 januari 2012
Om diskussionen kring partisekreteraren
Detta är ett försök att - åtminstone för mig själv - skapa ordning i en pågående diskussion. Ämnet för diskussionen är: Vem ska utses till partisekreterare i Vänsterpartiet?
Till saken hör att jag bara varit medlem i Vänsterpartiet sedan 2010. Jag är inte särskilt insatt i Vänsterpartiets organisation och känner till få personer i partiet. Jag är också aktiv ute i periferin, i en liten partiförening.
Bakgrunden är att Vänsterpartiet i helgen valde en ny partistyrelse. Partistyrelsen består av 23 personer. Den ska utgöra Vänsterpartiets kollektiva ledning. Vi brukar framhålla att vi bland annat av detta skäl är mer demokratiska än andra partier. I Vänsterpartiet ska inte partiordföranden bestämma ensam. Partiordföranden kan bli nedröstad av övriga i partistyrelsen. Lars Ohly har också framhållit att han, till skillnad från socialdemokraternas och Miljöpartiets ordföranden, ibland i de rödgröna förhandlingarna inför valet 2010 var tvungen att säga: Detta kan jag inte ensam besluta om, det måste jag ta upp i det verkställande utskottet.
Inom partistyrelsen ska vissa poster utses. Partistyrelsen utser inom sig partisekreterare och vice ordförande. Partistyrelsen kan välja en eller två vice ordföranden. Om två vice ordförande väljs ska en vara förste vice ordförande och en andre vice ordförande.
Inom partistyrelsen ska ett verkställande utskott utses. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. I verkställande utskottet ska partiordförande, vice ordförande och partisekreterare ingå. Verkställande utskottets uppgift är att mellan partistyrelsemötena besluta i löpande ärenden, verkställa partistyrelsens beslut, kalla till och förbereda partistyrelsemötena samt att på uppdrag av partistyrelsen ansvara för partiets ekonomiska förvaltning.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. I våra stadgar syns det genom bestämmelsen att kvinnor ska vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.
Men feminismen kan aldrig enbart eller ens främst bestå av att vi räknar huvuden. Vi är medvetna om att patriarkala strukturer finns även inom vårt eget parti. Därför arbetar vi med internfeministiska frågor. På kongressen syntes detta genom att vi genomförde separata möten med kvinnliga och manliga ombud inför förhandlingarna. Vi måste vara uppmärksamma på vilka som tar plats, vilka som hörs, hur olika arbetsuppgifter med olika status fördelas, vilka som är våra synliga företrädare och vilka som utses till de tyngsta posterna i Vänsterpartiet.
Vi har beslutat oss för en feministisk uppryckning i Vänsterpartiet. Det gäller både vår utåtriktade politik och vår organisation. Internfeminism ska prioriteras. Vi har bildat ett kvinnopolitiskt nätverk. Vi ska få fram fler kvinnor på våra listor inför valet 2014.
Vad har då allt detta med valet av partisekreterare att göra? Jo, vi är nu i den situationen att vi har valt en manlig partiordförande och vi har tre kandidater till posten som partisekreterare, två kvinnor och en man.
Det är som sagt partistyrelsen som utser partisekreterare. Partiordförande valdes genom att våra valda ombud röstade på kongressen. Vi som inte var medlemmar kunde styra över valet genom att nominera till partistyrelsen samt genom vilka ombud vi röstade fram till kongressen. Det sistnämnda fungerade dock inte i Skåne eftersom medlemmarna inte informerades om vilken kandidat de vi röstade fram som kongressombud föredrog.
I valet av partisekreterare vet jag inte hur vi medlemmar ska kunna påverka partistyrelsens val. Eftersom det inte finns något formaliserat kring detta, vi uppmanas till exempel inte att nominera, vet jag inte ens om det är önskvärt att vi gör det.
Som jag ser det måste partistyrelsen nu ställa sig två frågor:
1. Vilken uppgift har partisekreteraren?
2. Kan ett feministiskt parti med en manlig partiordförande utse en man till partisekreterare?
Efter att ha besvarat den första frågan är det upp till partistyrelsen att bestämma vilken av kandidaterna som bäst lever upp till kravspecifikationen. Det är inte säkert att den behöver, eller bör, vara särskilt detaljerad.
Om partistyrelsen svarar nej på den andra frågan kan den manlige kandidaten sorteras bort oavsett vilka kvalifikationer han har.
De två kvinnliga kandidaterna är Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Den manlige kandidaten är Aron Etzler.
Jag vet i princip ingenting om Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Aron Etzler känner jag till genom de böcker och artiklar han skrivit.
Mitt svar på fråga ett är att partisekreteraren ska leda och driva Vänsterpartiets organisatorisk-politiska utveckling och förnyelse. Utgångspunkten för detta ska vara det arbete som Vänsterpartiets framtidskommission gjort. Många ville avslå eller återremittera det strategidokument som antogs på kongressen. Det betyder att det inte kommer bli helt lätt att förverkliga strategidokumentets intentioner på alla nivåer i partiet. Denna debatt mellan Ida Gabrielsson och Siv Holma tycker jag är talande för detta.
Vi behöver en partisekreterare med ett brinnande intresse för att utveckla och förändra Vänsterpartiets organisation. Vi behöver en partisekreterare som kan arbeta och tänka självständigt inom kollektivets ram. Vi behöver en partisekreterare som kan lyssna och entusiasmera men också ta ansvar för och verkställa obekväma beslut. Detta arbete är helt avgörande för vänsterns framtida möjligheter. Arbetarrörelsens och vänsterns kris yttrar sig bland annat i förlorade val och ledningsproblem av typen Juholt men beror på organisatoriskt-politiska nederlag och misslyckanden. Vi måste förändra saker i vår organisation, vi måste tänka och göra nytt. Några saker pekar i rätt riktning: den öppna processen i partiledarvalet, vi har skärpt reglerna för partiskatten och vi har antagit ett strategidokument.
Vi har i dagsläget en svag organisation. Det är smärtsamt tydligt för den som i likhet med mig är medlem i en liten partiförening. Om vi ska leva upp till de ökade krav vi själva och den politiska verkligheten ställer på oss måste mycket göras. Vi kommer tvingas till smärtsamma prioriteringar och vi kommer inte vara överens om allt. Jag menar att vi står vid en vändpunkt. Det är nu eller aldrig. Vi kan inte längre skylla på externa faktorer som "högervindar", "borgerliga media" eller "Timbro". Nu är det upp till oss att göra det bästa möjliga av varje situation. Vi måste våga och orka vända blicken inåt. Vad gör vi dåligt? Vad ska vi prioritera? Vilka personer passar bäst på vilka poster?
Jag kan inte betona detta tillräckligt hårt: arbetarrörelsen och vänstern befinner sig i en långvarig kris. Det är nu vårt förbannade ansvar att göra allt som står i vår makt för att komma ur denna kris.
Det finns också anledning att påminna om att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Vårt mål är inte byta regering och politik i valet 2014. Vårt mål är socialismen. Dit når vi inte utan att bli ett verkligt rörelse- och aktionsparti. Det ska vi mäkta med att kombinera med vårt parlamentariska arbete. Det parlamentariska och det utomparlamentariska ska fås att samverka och befrukta varandra, inte leva sida vid sida. Det utomparlamentariska arbetet måste prioriteras starkare.
Mitt svar på fråga två är att vi kan välja en manlig partisekreterare även om vi har en manlig partiordförande om vi tror att den manlige kandidaten bättre än de kvinnliga uppfyller de krav vi och den politiska omgivningen ställer. Det motiverar jag bland annat med den situation vi befinner oss i och de krav som ställs på oss (arbetarrörelsens och vänsterns kris). Vår politik (feminismen och socialismen) kräver att vi gör allt för att ta oss ur krisen. Jag tror också att diskussionerna kring om vi kan ha en manlig partiordförande eller en manlig partisekreterare snarare är tecken på bristande internfeminism än lösningar på bristande internfeminism.
Oavsett om partistyrelsen utser en manlig partisekreterare ska det verkställande utskottet bestå av en majoritet kvinnor. Vi måste också bli bättre på att profilera partistyrelseledamöter genom att utse olika talespersoner och ansvariga.
Sett till det jag vet om Aron Etzler är han en väldigt stark kandidat. Vad jag förstår skulle hans tankar och idéer om organisation och politik passa bra i vårt utvecklingsarbete. De ligger i linje med vad som står i strategidokumentet. Jonas Sjöstedt har också uttryckligen nämnt nederländska Socialistiska partiet som en förebild för Vänsterpartiets organisationsutveckling.
Jag kan inte argumentera bättre för Aron Etzler än han själv gjort. Läs hans böcker om du inte gjort det. De heter: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna och i vår kommer boken Allt rött blir blått. Den sistnämnda kan du läsa om här.
Kolla också dessa länkar om hur Aron Etzler ser på partisekreteraruppdraget: Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet, Etzler vill bli partisekreterare i V, Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?, Alla ska fatta vad Vänstern vill, Spännande vecka för Vänstern, Vänstern måste tala så folk begriper, Höga förväntningar att få fart på Vänsterpartiet, Vart är Vänsterpartiet på väg?, Vänsterpartiets ledarkandidater frågas ut,
Mia Sydow Mölleby har i artikeln Stärk Vänsterpartiets organisation berättat om hur hon ser på partisekreteraruppdraget. I en tidigare artikel har hon sagt att hon inte vill bli partisekreterare eftersom det inte går att kombinera med riksdagsarbetet. Tydligen har hon av någon anledning omvärderat detta. Det kan man göra, det är helt ok att ändra sig.
Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby har också medverkat i två TV-intervjuer: denna och denna.
Vid kongressens val av ordinarier ledamöter i partistyrelsen fick Aron Etzler 191 röster, Karin Rågsjö fick 142 röster och Mia Sydow Mölleby fick 118 röster.
Jag tycker att det var bra av Aron Etzler att öppet meddela sitt intresse av att bli partisekreterare. Så vill jag att det ska fungera i Vänsterpartiet. De som vill väljas till olika poster ska berätta om detta öppet.
Alltså - jag anser att vi kan välja Aron Etzler till partisekreterare. Jag menar också att mycket talar för att han inte bara är den starkaste kandidaten utan också precis den kandidat vi nu behöver. Utifrån vad jag vet om honom kan vi inte önska oss en bättre kandidat.
Avslutningsvis två citat:
Ur strategidokumentet:
"För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."
Ur Jonas Sjöstedts linjetal på kongressen:
"Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar."
Utöver detta vill jag också säga:
1. Personfrågor är viktiga, inte minst för ett litet parti.
2. Personfrågorna blir inte mindre viktiga av att vi tillämpar kollektivt ledarskap.
3. Vi måste bli bättre på att hantera personfrågor. Vi måste lära oss att öppet och kamratligt diskutera för och emot olika kandidater. Den nu pågående diskussionen om partisekreteraren visar att vi har mycket att lära. Alla pläderingar inför partiledarvalet under kongressen var heller inte så upplyftande. Rossana Dinamarcas främsta politiska egenskap är till exempel kanske inte att hon är småbarnsmamma utan snarare att hon starkt drivit skolfrågor. Jonas Sjöstedt må vara en utomordentlig partiordförande men han kommer knappast inte rädda klimatet.
4. Vi måste fortsätta vårt arbete för att göra Vänsterpartiet till ett mer öppet och demokratiskt parti.
...
Uppdatering 2011-01-15:
Jöran Fagerlund har bloggat om val av verkställande utskott och partisekreterare.
Till saken hör att jag bara varit medlem i Vänsterpartiet sedan 2010. Jag är inte särskilt insatt i Vänsterpartiets organisation och känner till få personer i partiet. Jag är också aktiv ute i periferin, i en liten partiförening.
Bakgrunden är att Vänsterpartiet i helgen valde en ny partistyrelse. Partistyrelsen består av 23 personer. Den ska utgöra Vänsterpartiets kollektiva ledning. Vi brukar framhålla att vi bland annat av detta skäl är mer demokratiska än andra partier. I Vänsterpartiet ska inte partiordföranden bestämma ensam. Partiordföranden kan bli nedröstad av övriga i partistyrelsen. Lars Ohly har också framhållit att han, till skillnad från socialdemokraternas och Miljöpartiets ordföranden, ibland i de rödgröna förhandlingarna inför valet 2010 var tvungen att säga: Detta kan jag inte ensam besluta om, det måste jag ta upp i det verkställande utskottet.
Inom partistyrelsen ska vissa poster utses. Partistyrelsen utser inom sig partisekreterare och vice ordförande. Partistyrelsen kan välja en eller två vice ordföranden. Om två vice ordförande väljs ska en vara förste vice ordförande och en andre vice ordförande.
Inom partistyrelsen ska ett verkställande utskott utses. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. I verkställande utskottet ska partiordförande, vice ordförande och partisekreterare ingå. Verkställande utskottets uppgift är att mellan partistyrelsemötena besluta i löpande ärenden, verkställa partistyrelsens beslut, kalla till och förbereda partistyrelsemötena samt att på uppdrag av partistyrelsen ansvara för partiets ekonomiska förvaltning.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. I våra stadgar syns det genom bestämmelsen att kvinnor ska vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.
Men feminismen kan aldrig enbart eller ens främst bestå av att vi räknar huvuden. Vi är medvetna om att patriarkala strukturer finns även inom vårt eget parti. Därför arbetar vi med internfeministiska frågor. På kongressen syntes detta genom att vi genomförde separata möten med kvinnliga och manliga ombud inför förhandlingarna. Vi måste vara uppmärksamma på vilka som tar plats, vilka som hörs, hur olika arbetsuppgifter med olika status fördelas, vilka som är våra synliga företrädare och vilka som utses till de tyngsta posterna i Vänsterpartiet.
Vi har beslutat oss för en feministisk uppryckning i Vänsterpartiet. Det gäller både vår utåtriktade politik och vår organisation. Internfeminism ska prioriteras. Vi har bildat ett kvinnopolitiskt nätverk. Vi ska få fram fler kvinnor på våra listor inför valet 2014.
Vad har då allt detta med valet av partisekreterare att göra? Jo, vi är nu i den situationen att vi har valt en manlig partiordförande och vi har tre kandidater till posten som partisekreterare, två kvinnor och en man.
Det är som sagt partistyrelsen som utser partisekreterare. Partiordförande valdes genom att våra valda ombud röstade på kongressen. Vi som inte var medlemmar kunde styra över valet genom att nominera till partistyrelsen samt genom vilka ombud vi röstade fram till kongressen. Det sistnämnda fungerade dock inte i Skåne eftersom medlemmarna inte informerades om vilken kandidat de vi röstade fram som kongressombud föredrog.
I valet av partisekreterare vet jag inte hur vi medlemmar ska kunna påverka partistyrelsens val. Eftersom det inte finns något formaliserat kring detta, vi uppmanas till exempel inte att nominera, vet jag inte ens om det är önskvärt att vi gör det.
Som jag ser det måste partistyrelsen nu ställa sig två frågor:
1. Vilken uppgift har partisekreteraren?
2. Kan ett feministiskt parti med en manlig partiordförande utse en man till partisekreterare?
Efter att ha besvarat den första frågan är det upp till partistyrelsen att bestämma vilken av kandidaterna som bäst lever upp till kravspecifikationen. Det är inte säkert att den behöver, eller bör, vara särskilt detaljerad.
Om partistyrelsen svarar nej på den andra frågan kan den manlige kandidaten sorteras bort oavsett vilka kvalifikationer han har.
De två kvinnliga kandidaterna är Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Den manlige kandidaten är Aron Etzler.
Jag vet i princip ingenting om Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Aron Etzler känner jag till genom de böcker och artiklar han skrivit.
Mitt svar på fråga ett är att partisekreteraren ska leda och driva Vänsterpartiets organisatorisk-politiska utveckling och förnyelse. Utgångspunkten för detta ska vara det arbete som Vänsterpartiets framtidskommission gjort. Många ville avslå eller återremittera det strategidokument som antogs på kongressen. Det betyder att det inte kommer bli helt lätt att förverkliga strategidokumentets intentioner på alla nivåer i partiet. Denna debatt mellan Ida Gabrielsson och Siv Holma tycker jag är talande för detta.
Vi behöver en partisekreterare med ett brinnande intresse för att utveckla och förändra Vänsterpartiets organisation. Vi behöver en partisekreterare som kan arbeta och tänka självständigt inom kollektivets ram. Vi behöver en partisekreterare som kan lyssna och entusiasmera men också ta ansvar för och verkställa obekväma beslut. Detta arbete är helt avgörande för vänsterns framtida möjligheter. Arbetarrörelsens och vänsterns kris yttrar sig bland annat i förlorade val och ledningsproblem av typen Juholt men beror på organisatoriskt-politiska nederlag och misslyckanden. Vi måste förändra saker i vår organisation, vi måste tänka och göra nytt. Några saker pekar i rätt riktning: den öppna processen i partiledarvalet, vi har skärpt reglerna för partiskatten och vi har antagit ett strategidokument.
Vi har i dagsläget en svag organisation. Det är smärtsamt tydligt för den som i likhet med mig är medlem i en liten partiförening. Om vi ska leva upp till de ökade krav vi själva och den politiska verkligheten ställer på oss måste mycket göras. Vi kommer tvingas till smärtsamma prioriteringar och vi kommer inte vara överens om allt. Jag menar att vi står vid en vändpunkt. Det är nu eller aldrig. Vi kan inte längre skylla på externa faktorer som "högervindar", "borgerliga media" eller "Timbro". Nu är det upp till oss att göra det bästa möjliga av varje situation. Vi måste våga och orka vända blicken inåt. Vad gör vi dåligt? Vad ska vi prioritera? Vilka personer passar bäst på vilka poster?
Jag kan inte betona detta tillräckligt hårt: arbetarrörelsen och vänstern befinner sig i en långvarig kris. Det är nu vårt förbannade ansvar att göra allt som står i vår makt för att komma ur denna kris.
Det finns också anledning att påminna om att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Vårt mål är inte byta regering och politik i valet 2014. Vårt mål är socialismen. Dit når vi inte utan att bli ett verkligt rörelse- och aktionsparti. Det ska vi mäkta med att kombinera med vårt parlamentariska arbete. Det parlamentariska och det utomparlamentariska ska fås att samverka och befrukta varandra, inte leva sida vid sida. Det utomparlamentariska arbetet måste prioriteras starkare.
Mitt svar på fråga två är att vi kan välja en manlig partisekreterare även om vi har en manlig partiordförande om vi tror att den manlige kandidaten bättre än de kvinnliga uppfyller de krav vi och den politiska omgivningen ställer. Det motiverar jag bland annat med den situation vi befinner oss i och de krav som ställs på oss (arbetarrörelsens och vänsterns kris). Vår politik (feminismen och socialismen) kräver att vi gör allt för att ta oss ur krisen. Jag tror också att diskussionerna kring om vi kan ha en manlig partiordförande eller en manlig partisekreterare snarare är tecken på bristande internfeminism än lösningar på bristande internfeminism.
Oavsett om partistyrelsen utser en manlig partisekreterare ska det verkställande utskottet bestå av en majoritet kvinnor. Vi måste också bli bättre på att profilera partistyrelseledamöter genom att utse olika talespersoner och ansvariga.
Sett till det jag vet om Aron Etzler är han en väldigt stark kandidat. Vad jag förstår skulle hans tankar och idéer om organisation och politik passa bra i vårt utvecklingsarbete. De ligger i linje med vad som står i strategidokumentet. Jonas Sjöstedt har också uttryckligen nämnt nederländska Socialistiska partiet som en förebild för Vänsterpartiets organisationsutveckling.
Jag kan inte argumentera bättre för Aron Etzler än han själv gjort. Läs hans böcker om du inte gjort det. De heter: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna och i vår kommer boken Allt rött blir blått. Den sistnämnda kan du läsa om här.
Kolla också dessa länkar om hur Aron Etzler ser på partisekreteraruppdraget: Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet, Etzler vill bli partisekreterare i V, Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?, Alla ska fatta vad Vänstern vill, Spännande vecka för Vänstern, Vänstern måste tala så folk begriper, Höga förväntningar att få fart på Vänsterpartiet, Vart är Vänsterpartiet på väg?, Vänsterpartiets ledarkandidater frågas ut,
Mia Sydow Mölleby har i artikeln Stärk Vänsterpartiets organisation berättat om hur hon ser på partisekreteraruppdraget. I en tidigare artikel har hon sagt att hon inte vill bli partisekreterare eftersom det inte går att kombinera med riksdagsarbetet. Tydligen har hon av någon anledning omvärderat detta. Det kan man göra, det är helt ok att ändra sig.
Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby har också medverkat i två TV-intervjuer: denna och denna.
Vid kongressens val av ordinarier ledamöter i partistyrelsen fick Aron Etzler 191 röster, Karin Rågsjö fick 142 röster och Mia Sydow Mölleby fick 118 röster.
Jag tycker att det var bra av Aron Etzler att öppet meddela sitt intresse av att bli partisekreterare. Så vill jag att det ska fungera i Vänsterpartiet. De som vill väljas till olika poster ska berätta om detta öppet.
Alltså - jag anser att vi kan välja Aron Etzler till partisekreterare. Jag menar också att mycket talar för att han inte bara är den starkaste kandidaten utan också precis den kandidat vi nu behöver. Utifrån vad jag vet om honom kan vi inte önska oss en bättre kandidat.
Avslutningsvis två citat:
Ur strategidokumentet:
"För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."
Ur Jonas Sjöstedts linjetal på kongressen:
"Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar."
Utöver detta vill jag också säga:
1. Personfrågor är viktiga, inte minst för ett litet parti.
2. Personfrågorna blir inte mindre viktiga av att vi tillämpar kollektivt ledarskap.
3. Vi måste bli bättre på att hantera personfrågor. Vi måste lära oss att öppet och kamratligt diskutera för och emot olika kandidater. Den nu pågående diskussionen om partisekreteraren visar att vi har mycket att lära. Alla pläderingar inför partiledarvalet under kongressen var heller inte så upplyftande. Rossana Dinamarcas främsta politiska egenskap är till exempel kanske inte att hon är småbarnsmamma utan snarare att hon starkt drivit skolfrågor. Jonas Sjöstedt må vara en utomordentlig partiordförande men han kommer knappast inte rädda klimatet.
4. Vi måste fortsätta vårt arbete för att göra Vänsterpartiet till ett mer öppet och demokratiskt parti.
...
Uppdatering 2011-01-15:
Jöran Fagerlund har bloggat om val av verkställande utskott och partisekreterare.
torsdag 5 januari 2012
Det kan bli riktigt bra det här!
Ida Gabrielsson intervjuas i Sydsvenskan och säger mycket klokt. Vänsterpartiet ska inte vara ett parti för "Stockholms akademiska vänsterkretsar", vi ska vara ett folkligt parti. Redan C. H. Hermansson uppmärksammade frågan om "the establishment", se Werner Schmidts bok C-H Hermansson : en politisk biografi. Jämför också gärna med Daniel Suhonens artikel "Populist - javisst".
Aron Etzler, som jag hoppas utses till partisekreterare, skriver på samma tema i Svenska Dagbladet. Vänsterpartiet ska, i likhet med nederländska Socialistiska partiet, fokusera på "aktivism och kontakt med vanligt folk".
Även Jonas Sjöstedt är inne på samma linje: "Jag hoppas att vi ska lämna partilokalerna och vara ute bland folk och prata med dem som inte är vänsterpartister /.../ Förebilden är Socialistiska partiet i Holland, det snabbast växande vänsterpartiet i Europa".
Men detta är en inriktning som förpliktigar. Vi måste leva som vi lär om vi ska vara trovärdiga vänsterpopulister. Vi måste också ständigt ha ett underifrånperspektiv. Det kommer inte göra oss populära hos andra politiker eller höga tjänstemän. Jämför gärna med nederländska Socialistiska partiet, läs boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
De organisatoriska frågorna är avgörande för Vänsterpartiets framgångar. Vi kan säkert öka snabbt i opinionen men för att nå varaktigt höga siffror måste vi stärka vår organisation. Vår partistyrelse ska utgöra en kollektiv och tydlig ledning, vi ska inte ha olika maktbaser i partiet. Thaher Pelaseyed skriver: "Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller".
Personfrågorna kan också visa sig vara viktiga. Jag studsade till i TV-soffan när jag nu på morgonen hörde Mats Knutsson om Jonas Sjöstedt säga att han "kan ekonomi". När hörde vi senast någon säga det om en vänsterpartist? Förtroendet för oss i ekonomiska frågor brukar ju annars vara oförtjänt lågt.
Många politiska frågor talar nu för oss. Vänsterpartiet är det enda partiet med någon trovärdighet i frågor kring vinstuttag i välfärden, nu vill även Lärarnas Riksförbund stoppa stoppa skolans dränering på resurser. Vi kan som Gustav Möller säga: "Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga" och "Endast det bästa är gott nog åt folket".
Vi är EU-motståndare och vi har stor trovärdighet i eurofrågan nu när hela EU- och europrojektet krisar.
Vi behöver både en bred och sammanhållen politik och förmågan att fokusera på några få, konkreta frågor. Flammans Jonas Thunberg talar om detta i P1-morgon. Han menar till exempel att parollen "världens bästa välfärd" är för allmän.
Igår skrev jag om sex timmars arbetsdag. Jonas Sjöstedt sa kloka saker i frågan i gårdagens Dagens Nyheter. Rubriken var missvisande: "Han vill att V svänger om sextimmarsdag". Detta sa Jonas Sjöstedt om sex timmars arbetsdag:
"- Det är ett viktigt och riktigt mål. Men en förkortning till sex timmar är en ganska rejäl arbetstidsförkortning, med 25 procent. Jonas Sjöstedt menar att det är mer realistiskt att sänka stegvis. - Även om vi självklart ska ha kvar vårt mål om sex timmars arbetsdag är det viktigare att idag diskutera hur vi kan komma en bit på vägen än att vifta med den parollen. - Där hoppas jag kunna konkretisera vår politik under kommande mandatperiod. Och också komma med väldigt konkreta beräkningar om vad det skulle kosta att gå ned till 37 timmar i Sverige. Vilken effekt skulle det ha? Då rör vi ju på oss."
I likhet med Lars Ohly vill också Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ska vara med och styra och ta ansvar:
"Vi måste visa att vi inte bara är ett parti som har bra åsikter utan ett parti som kan bedriva bra politik. Det tror jag är väldigt viktigt för vårt parti. Att vi kan förena starka värderingar med att också kunna kompromissa och styra. Där tror jag att en del väljare inte ser det senare."
Det är viktigt att kongressen och den nyvalda partistyrelsen fokuserar på strategidokumentet och slutrapporten.
Länkar:
Det är nu eller aldrig för Vänsterpartiet
Framtidskommissionens slutrapport
Framtidsstrategi antagen av Vänsterpartiet
Intervju med Aron Etzler i Resumé
Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet
Jonas Lundgren intervjuas i P1
Aron Etzler, som jag hoppas utses till partisekreterare, skriver på samma tema i Svenska Dagbladet. Vänsterpartiet ska, i likhet med nederländska Socialistiska partiet, fokusera på "aktivism och kontakt med vanligt folk".
Även Jonas Sjöstedt är inne på samma linje: "Jag hoppas att vi ska lämna partilokalerna och vara ute bland folk och prata med dem som inte är vänsterpartister /.../ Förebilden är Socialistiska partiet i Holland, det snabbast växande vänsterpartiet i Europa".
Men detta är en inriktning som förpliktigar. Vi måste leva som vi lär om vi ska vara trovärdiga vänsterpopulister. Vi måste också ständigt ha ett underifrånperspektiv. Det kommer inte göra oss populära hos andra politiker eller höga tjänstemän. Jämför gärna med nederländska Socialistiska partiet, läs boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
De organisatoriska frågorna är avgörande för Vänsterpartiets framgångar. Vi kan säkert öka snabbt i opinionen men för att nå varaktigt höga siffror måste vi stärka vår organisation. Vår partistyrelse ska utgöra en kollektiv och tydlig ledning, vi ska inte ha olika maktbaser i partiet. Thaher Pelaseyed skriver: "Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller".
Personfrågorna kan också visa sig vara viktiga. Jag studsade till i TV-soffan när jag nu på morgonen hörde Mats Knutsson om Jonas Sjöstedt säga att han "kan ekonomi". När hörde vi senast någon säga det om en vänsterpartist? Förtroendet för oss i ekonomiska frågor brukar ju annars vara oförtjänt lågt.
Många politiska frågor talar nu för oss. Vänsterpartiet är det enda partiet med någon trovärdighet i frågor kring vinstuttag i välfärden, nu vill även Lärarnas Riksförbund stoppa stoppa skolans dränering på resurser. Vi kan som Gustav Möller säga: "Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga" och "Endast det bästa är gott nog åt folket".
Vi är EU-motståndare och vi har stor trovärdighet i eurofrågan nu när hela EU- och europrojektet krisar.
Vi behöver både en bred och sammanhållen politik och förmågan att fokusera på några få, konkreta frågor. Flammans Jonas Thunberg talar om detta i P1-morgon. Han menar till exempel att parollen "världens bästa välfärd" är för allmän.
Igår skrev jag om sex timmars arbetsdag. Jonas Sjöstedt sa kloka saker i frågan i gårdagens Dagens Nyheter. Rubriken var missvisande: "Han vill att V svänger om sextimmarsdag". Detta sa Jonas Sjöstedt om sex timmars arbetsdag:
"- Det är ett viktigt och riktigt mål. Men en förkortning till sex timmar är en ganska rejäl arbetstidsförkortning, med 25 procent. Jonas Sjöstedt menar att det är mer realistiskt att sänka stegvis. - Även om vi självklart ska ha kvar vårt mål om sex timmars arbetsdag är det viktigare att idag diskutera hur vi kan komma en bit på vägen än att vifta med den parollen. - Där hoppas jag kunna konkretisera vår politik under kommande mandatperiod. Och också komma med väldigt konkreta beräkningar om vad det skulle kosta att gå ned till 37 timmar i Sverige. Vilken effekt skulle det ha? Då rör vi ju på oss."
I likhet med Lars Ohly vill också Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ska vara med och styra och ta ansvar:
"Vi måste visa att vi inte bara är ett parti som har bra åsikter utan ett parti som kan bedriva bra politik. Det tror jag är väldigt viktigt för vårt parti. Att vi kan förena starka värderingar med att också kunna kompromissa och styra. Där tror jag att en del väljare inte ser det senare."
Det är viktigt att kongressen och den nyvalda partistyrelsen fokuserar på strategidokumentet och slutrapporten.
Länkar:
Det är nu eller aldrig för Vänsterpartiet
Framtidskommissionens slutrapport
Framtidsstrategi antagen av Vänsterpartiet
Intervju med Aron Etzler i Resumé
Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet
Jonas Lundgren intervjuas i P1
måndag 2 januari 2012
Ida, Lars, Jonas, Ulla och Rossana
Ida Gabrielsson och Lars Ohly har intervjuats i TV4. Lars Ohly får frågan: Vad är det för parti du lämnar över nu?
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
torsdag 29 december 2011
Aktuella ord från 1949
Så här sa C. H. Hermansson under ett partistyrelsemöte 14-16/10 1949:
"Vi kan inte utforma vår politik som en överbjudningspolitik gentemot socialdemokratin, det skulle om något vara opportunism, vara svanspolitik. Ej heller kan vi sträva efter att alltid vara eniga med socialdemokratin. Vi måste utforma vår taktik självständigt." Ur: Schmidt, Werner: C-H Hermansson : en politisk biografi, s. 187.
Orden är fortfarande aktuella. Samma slutsats har Vänsterpartiets framtidskommission kommit fram till. I presentationen av Vänsterpartiets framtidskommissions slutrapport står det:
"Framtidens Vänsterparti måste utveckla ett självständigt förändringsprogram och inte reducera sig själva till vare sig samarbetspartner eller enbart kritiker av Socialdemokraterna. Vänsterpartiet har länge byggt sin politiska identitet i relation till ett stort Socialdemokratiskt parti. Det kommer Vänsterpartiet inte att kunna göra i framtiden. När Socialdemokratin är i kris är det vårt ansvar att skaffa en större kostym. Vänsterpartiets självbild behöver förändras."
Vänsterpartiet har stora möjligheter men står också inför stora utmaningar. Hittills har mycket gjorts rätt, till exempel den öppna tillsättningen av ny partiordförande. Men mycket återstår och besluten på kongressen är avgörande. Jag hoppas Vänsterpartiets framtidskommissions strategidokument och slutrapport kommer bidra till vårt nödvändiga utvecklingsarbete. Men beslut och dokument är inget värda utan människor som har viljan, förmågan och kraften att göra jobbet. Jag hoppas på ett enat och taggat Vänsterparti efter kongressen som vill utvecklas och förändras. Jag tror också det blir så, det mesta ser positivt ut.
Läs vidare:
Ida Gabrielsson: Vi kan bli starka utan (S)
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH
Jonas Sjöstedt: Meningen med föreningen
Jonas Sjöstedt: En socialistisk strategi för Sverige 2011
"Vi kan inte utforma vår politik som en överbjudningspolitik gentemot socialdemokratin, det skulle om något vara opportunism, vara svanspolitik. Ej heller kan vi sträva efter att alltid vara eniga med socialdemokratin. Vi måste utforma vår taktik självständigt." Ur: Schmidt, Werner: C-H Hermansson : en politisk biografi, s. 187.
Orden är fortfarande aktuella. Samma slutsats har Vänsterpartiets framtidskommission kommit fram till. I presentationen av Vänsterpartiets framtidskommissions slutrapport står det:
"Framtidens Vänsterparti måste utveckla ett självständigt förändringsprogram och inte reducera sig själva till vare sig samarbetspartner eller enbart kritiker av Socialdemokraterna. Vänsterpartiet har länge byggt sin politiska identitet i relation till ett stort Socialdemokratiskt parti. Det kommer Vänsterpartiet inte att kunna göra i framtiden. När Socialdemokratin är i kris är det vårt ansvar att skaffa en större kostym. Vänsterpartiets självbild behöver förändras."
Vänsterpartiet har stora möjligheter men står också inför stora utmaningar. Hittills har mycket gjorts rätt, till exempel den öppna tillsättningen av ny partiordförande. Men mycket återstår och besluten på kongressen är avgörande. Jag hoppas Vänsterpartiets framtidskommissions strategidokument och slutrapport kommer bidra till vårt nödvändiga utvecklingsarbete. Men beslut och dokument är inget värda utan människor som har viljan, förmågan och kraften att göra jobbet. Jag hoppas på ett enat och taggat Vänsterparti efter kongressen som vill utvecklas och förändras. Jag tror också det blir så, det mesta ser positivt ut.
Läs vidare:
Ida Gabrielsson: Vi kan bli starka utan (S)
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH
Jonas Sjöstedt: Meningen med föreningen
Jonas Sjöstedt: En socialistisk strategi för Sverige 2011
tisdag 20 december 2011
Ledning för framtidens vänster?
Igår presenterade Vänsterpartiets valberedning sitt förslag till partistyrelse, programkommission och revisorer:
Partiordförande:
Jonas Sjöstedt
Partistyrelse, ordinarie ledamöter:
Ulla Andersson, Josefin Brink, Rossanna Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Aron Etzler, Henric Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Lotta Johnsson Fornarve, Kalle Larsson, Birger Lathi, Hans Linde, Ida Legnemark, Sara Mohammadi, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Kaj Raving, Anna Rubin, Karin Rågsjö, Tamara Spiric, Mia Sydow Mölleby.
Partistyrelse, suppleanter:
Hediye Güzel, Erik Hegelund, Freddy Jenssen, Veronica Kallander, Malin Karlsson, Ann Carin Landström, Peter Möller, Madeleine Nyvall, Linda Snecker, Henning Süssner Rubin.
Revisorer, ordinarie:
Marianne Ericsson, Kristina Hallberg, Mikael Persson.
Revisorer, suppleanter:
Staffan Folke, Inga-Lill Franzén, Brith Fäldt.
Programkommission:
Vilmer Andersen, Elisabeth Biström, Ali Esbati, Ida Gabrielsson, John Hörnqvist, Emelie Kinberg, Anders Neergaard, Christina Snell Lumio, Jessica Svensson.
Nedanstående valdes på kongressen 2010:
Partiordförande:
Lars Ohly
Partistyrelse:
Anki Ahlsten, Wilmer Andersen, Ulla Andersson, Josefin Brink, Emil Broberg, Rossana Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Marianne Ericsson, Henrik Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Wiwi-Anne Johansson, Kalle Larsson, Ida Legnemark, Hans Linde, Leif Lindström, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Tamara Spiric, Claes Wallenius, Alice Åström.
Ersättare i partistyrelsen:
Naile Aras, Birgitta Axelsson Edström, Sören Bergkvist, Gunnar Bergman, Freddy Jensen, Lotta Johnsson Fornarve, Ann-Carin Landström, Ana Rubin, Linda Snecker, Thomas Ylvén.
Programkommission:
Wirgina Bogatic, Ida Gabrielsson, Mikael Gustafsson, Hediye Guzel, John Hörnqvist, Linnea Nilsson, Lisa Rasmussen, Pär Ström, Nazem Tahnlzadeh.
Revisorer:
Marie-Ann Eriksson, Thomas Magnusson, Kristina Hallberg.
Revisorsersättare:
Inga-Lill Franzen, Mikael Persson, Folke Staffan.
Av de jag själv nominerat finns inte Jens Holm, Tobias Smedberg och Jonas Wikström med. Jens Holm hade kunnat bidra med kunskap och engagemang i miljö- och klimatfrågor. Tobias Smedberg och Jonas Wikström tycker jag har bidragit med kloka inlägg i diskussionen kring Vänsterpartiets kris, eller som andra säger, Vänsterpartiets framtid.
Jonas Wikström har kommit med några tänkvärda kommentarer på Twitter angående valberedningens förslag. Det är 21 omval, bara 6 nya ordinarie. Det kan jämföras med Moderaterna som bytte ut 8 av 13 i sin partistyrelse efter katastrofvalet 2002. Kalle Larsson replikerar att det för Vänsterpartiet är en stor förändring. Jonas Wikström har också noterat att den föreslagna partistyrelsen inte verkar vara ett representantskap. Förhoppningsvis innebär det att den kan utgöra en verklig ledning.
Själv har jag inga synpunkter på de föreslagna namnen eftersom jag i princip har noll koll på personer inom Vänsterpartiet. De jag känner till tycker jag verkar vara kunniga och bra.
Valberedningen förslag till partiordförande presenterades i lördags. Jag hade gärna sett att man presenterade hela förslaget samlat. Det hade gett en tydligare signal om att det är ett lag vi väljer på kongressen. Jag hade gärna sett en mer utförlig presentation av de föreslagna med bild och en kort text som berättar något om dem. Nu får vi bara veta vilket distrikt de föreslagna tillhör. För mig är det inte någon intressant information. De valda ska inte representera något distrikt. Jag skulle också vilja veta hur valberedningen gjort sitt urval och vilka övriga som nominerats.
Jag hoppas de föreslagna vill och förmår utgöra ledning under Vänsterpartiets nödvändiga utvecklingsarbete. Framtidskommissionens slutdokument innehåller en mängd konkreta förslag på förändringar och prioriteringar. Man kan, som Jonas Wikström gjort, kritisera dokumentet men som Ida Gabrielsson skriver i Flamman är det nu viktigt "att vi lyckas gå från ord till handling".
Jonas Sjöstedt verkar ha insikt om att mycket måste göras inom Vänsterpartiet. I Dagens Arena säger han: "Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik". Det låter lovande.
...
Uppdatering:
Lena Olsson är kritisk mot valberedningens förslag som hon menar sätter hängslen, livrem och strypkoppel på Jonas Sjöstedt. Wiwi-Anne Johansson, som inte ingår i valberedningen förslag, meddelar att hon fortsätter kandidera. Wiwi-Anne Johansson tillhörde den minoritet i partistyrelsen som ville att Vänsterpartiet skulle arrangera en rådgivande medlemsomröstning om vem, eller vilka, vi vill se som partiordförande.
Partiordförande:
Jonas Sjöstedt
Partistyrelse, ordinarie ledamöter:
Ulla Andersson, Josefin Brink, Rossanna Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Aron Etzler, Henric Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Lotta Johnsson Fornarve, Kalle Larsson, Birger Lathi, Hans Linde, Ida Legnemark, Sara Mohammadi, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Kaj Raving, Anna Rubin, Karin Rågsjö, Tamara Spiric, Mia Sydow Mölleby.
Partistyrelse, suppleanter:
Hediye Güzel, Erik Hegelund, Freddy Jenssen, Veronica Kallander, Malin Karlsson, Ann Carin Landström, Peter Möller, Madeleine Nyvall, Linda Snecker, Henning Süssner Rubin.
Revisorer, ordinarie:
Marianne Ericsson, Kristina Hallberg, Mikael Persson.
Revisorer, suppleanter:
Staffan Folke, Inga-Lill Franzén, Brith Fäldt.
Programkommission:
Vilmer Andersen, Elisabeth Biström, Ali Esbati, Ida Gabrielsson, John Hörnqvist, Emelie Kinberg, Anders Neergaard, Christina Snell Lumio, Jessica Svensson.
Nedanstående valdes på kongressen 2010:
Partiordförande:
Lars Ohly
Partistyrelse:
Anki Ahlsten, Wilmer Andersen, Ulla Andersson, Josefin Brink, Emil Broberg, Rossana Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Marianne Ericsson, Henrik Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Wiwi-Anne Johansson, Kalle Larsson, Ida Legnemark, Hans Linde, Leif Lindström, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Tamara Spiric, Claes Wallenius, Alice Åström.
Ersättare i partistyrelsen:
Naile Aras, Birgitta Axelsson Edström, Sören Bergkvist, Gunnar Bergman, Freddy Jensen, Lotta Johnsson Fornarve, Ann-Carin Landström, Ana Rubin, Linda Snecker, Thomas Ylvén.
Programkommission:
Wirgina Bogatic, Ida Gabrielsson, Mikael Gustafsson, Hediye Guzel, John Hörnqvist, Linnea Nilsson, Lisa Rasmussen, Pär Ström, Nazem Tahnlzadeh.
Revisorer:
Marie-Ann Eriksson, Thomas Magnusson, Kristina Hallberg.
Revisorsersättare:
Inga-Lill Franzen, Mikael Persson, Folke Staffan.
Av de jag själv nominerat finns inte Jens Holm, Tobias Smedberg och Jonas Wikström med. Jens Holm hade kunnat bidra med kunskap och engagemang i miljö- och klimatfrågor. Tobias Smedberg och Jonas Wikström tycker jag har bidragit med kloka inlägg i diskussionen kring Vänsterpartiets kris, eller som andra säger, Vänsterpartiets framtid.
Jonas Wikström har kommit med några tänkvärda kommentarer på Twitter angående valberedningens förslag. Det är 21 omval, bara 6 nya ordinarie. Det kan jämföras med Moderaterna som bytte ut 8 av 13 i sin partistyrelse efter katastrofvalet 2002. Kalle Larsson replikerar att det för Vänsterpartiet är en stor förändring. Jonas Wikström har också noterat att den föreslagna partistyrelsen inte verkar vara ett representantskap. Förhoppningsvis innebär det att den kan utgöra en verklig ledning.
Själv har jag inga synpunkter på de föreslagna namnen eftersom jag i princip har noll koll på personer inom Vänsterpartiet. De jag känner till tycker jag verkar vara kunniga och bra.
Valberedningen förslag till partiordförande presenterades i lördags. Jag hade gärna sett att man presenterade hela förslaget samlat. Det hade gett en tydligare signal om att det är ett lag vi väljer på kongressen. Jag hade gärna sett en mer utförlig presentation av de föreslagna med bild och en kort text som berättar något om dem. Nu får vi bara veta vilket distrikt de föreslagna tillhör. För mig är det inte någon intressant information. De valda ska inte representera något distrikt. Jag skulle också vilja veta hur valberedningen gjort sitt urval och vilka övriga som nominerats.
Jag hoppas de föreslagna vill och förmår utgöra ledning under Vänsterpartiets nödvändiga utvecklingsarbete. Framtidskommissionens slutdokument innehåller en mängd konkreta förslag på förändringar och prioriteringar. Man kan, som Jonas Wikström gjort, kritisera dokumentet men som Ida Gabrielsson skriver i Flamman är det nu viktigt "att vi lyckas gå från ord till handling".
Jonas Sjöstedt verkar ha insikt om att mycket måste göras inom Vänsterpartiet. I Dagens Arena säger han: "Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik". Det låter lovande.
...
Uppdatering:
Lena Olsson är kritisk mot valberedningens förslag som hon menar sätter hängslen, livrem och strypkoppel på Jonas Sjöstedt. Wiwi-Anne Johansson, som inte ingår i valberedningen förslag, meddelar att hon fortsätter kandidera. Wiwi-Anne Johansson tillhörde den minoritet i partistyrelsen som ville att Vänsterpartiet skulle arrangera en rådgivande medlemsomröstning om vem, eller vilka, vi vill se som partiordförande.
lördag 10 december 2011
Vänster för framtiden med Jonas Sjöstedt
Idag har jag gått som på nålar och väntat på att klockan skulle bli 15.00 och att få se vem Vänsterpartiets valberedning föreslår som ordförande i Vänsterpartiet. De föreslog, precis som jag hoppades, Jonas Sjöstedt.
Det var en fantastiskt peppande känsla att se Jonas Sjöstedt under presskonferensen omedelbart rada upp flera prioriterade politikområden: klimatkrisen, eurokrisen, jobbpolitiken, riskkapitalbolag inom välfärden...
Personligen är jag mycket glad över att Jonas Sjöstedt redan nu starkt fört fram att vi ska bli ett tydligare rödgrönt parti som kraftfullt driver miljö- och klimatfrågorna.
Jag tror att Jonas Sjöstedt kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett mer framgångsrikt och inflytelserikt parti. Men partiledarvalet är bara en del av Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete. Vi ska också välja en ny partiledning och en ny programkommission. Det är viktiga personval. Vi ska under kongressen behandla ett stort antal motioner och ta viktiga strategiska beslut.
Ikväll ringde Helsingborgs Dagblad och ställde frågor om partiledarvalet. Jag blev lite ställd men hoppas jag fick fram vad jag ville ha sagt: att jag är glad att Jonas Sjöstedt är föreslagen som ordförande, att han är den kandidat jag själv nominerat och som också Vänsterpartiet Höganäs nominerat, att frågan ännu inte är avgjord, att vi (nu när Hans Linde har hoppat av) har ytterligare två goda kandidater, att kongressen kommer avgöra om vi ska ha en eller två partiledare, att partiledarvalet är en del av ett större förändringsarbete. Jag poängterade att vi i Vänsterpartiet för omfattande diskussioner om vår politik och organisation och att det är högt i tak och god stämning.
Det som i massmedia framförs som att det kan bli strid om Sjöstedt inom Vänsterpartiet är en positiv och naturlig sak. Det är också helt naturligt att valberedningen inte enat förordade Jonas Sjöstedt. Tre av elva medlemmar i valberedningen stödde inte Jonas Sjöstedt. Lite märkligt kan jag tycka att det är om ingen av de tre stödde Ulla Andersson som ju har ett stort stöd i partiet och gjort väldigt bra ifrån sig i kandidatutfrågningarna. För att inte tala om hur fantastiskt bra hon utvecklat och fört fram Vänsterpartiets ekonomiska politik! Vi har haft fyra kandidater till partiledare, nu kvarstår tre, och vi har en helt unikt öppen process. Den är inte avgjord förrän ombuden på kongressen sagt sitt. Detta är en styrka hos Vänsterpartiet. Vi är ett öppet, levande och demokratiskt parti.
Jag är väldigt optimistisk inför Vänsterpartiets framtid, även om jag kanske inte tror på några snabba och stora valframgångar. Inte minst är jag optimistisk efter att ha läst Framtidskommisssionens slutrapport, som innehåller många goda förslag och idéer och massor av kunskap. Jag är väldigt glad och stolt över att vara medlem i ett parti som helt öppet lägger ut ett dokument som i flera avseenden är väldigt kritiskt mot Vänsterpartiets organisation och politik.
Jonas Sjöstedt har redan idag på flera sätt lyckats leva upp till sådant som står i Framtidskommissionens slutdokument, han har till exempel kopplat samman miljö- och klimatpolitiken med jobbpolitiken.
Om vi håller fast vid den här öppenheten, goda stämningen och viljan att vända på varje sten tror jag vi har stora förutsättningar att bli ett större, starkare och modernare vänsterparti.
Efter kongressen börjar det verkliga förändringsarbetet. Tillsammans bygger vi en vänster för framtiden!
Länkar:
Jonas Sjöstedt: Det finaste uppdrag man kan väljas till
Ida Gabrielsson om Vänsterpartiets utmaningar (Sveriges radio)
Intervju med Jonas Sjöstedt (Sveriges radio)
V ändrar inställning till S (Dagens Nyheter 2011-12-08)
Uppdatering 2011-12-11:
Helsingborgs Dagblad skriver på ledarplats att Vänsterpartiet inte var redo för dubbelt partiledarskap. Det är fel på två sätt: 1. Frågan är ännu inte avgjord. Den avgörs på kongressen i januari. 2. Det handlar inte om att vara redo eller inte, frågan är om Vänsterpartiet vill ha delat ledarskap. Det finns fördelar och nackdelar och frågan diskuteras flitigt i partiet. Själv tillhör jag dem som ännu inte bestämt mig för om jag vill ha det eller inte. Däremot har Helsingborgs Dagblad rätt i att Vänsterpartiet mycket väl kan ta väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Det kommer vi i så fall göra tack vare vår politik. Jonas Sjöstedt kan bidra till detta genom att han är bra på att föra ut vår politik och han kommer säkert på ett positivt sätt bidra till Vänsterpartiets förnyelsearbete. Den socialdemokratiska bloggaren Krassman tror på tvåsiffrigt för Vänsterpartiet, Dick Erixon spår hela 16 procent för Vänsterpartiet i valet 2014, Widar Andersson på Folkbladet skriver: "Vänstern kan ha något stort på gång" (se även artikel på Newsmill) och även DN:s Maria Croft tror att Vänsterpartiet kan komma att plocka röster från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet.
V ändrar inställning till S (Dagens Nyheter 2011-12-08)
Uppdatering 2011-12-11:
Helsingborgs Dagblad skriver på ledarplats att Vänsterpartiet inte var redo för dubbelt partiledarskap. Det är fel på två sätt: 1. Frågan är ännu inte avgjord. Den avgörs på kongressen i januari. 2. Det handlar inte om att vara redo eller inte, frågan är om Vänsterpartiet vill ha delat ledarskap. Det finns fördelar och nackdelar och frågan diskuteras flitigt i partiet. Själv tillhör jag dem som ännu inte bestämt mig för om jag vill ha det eller inte. Däremot har Helsingborgs Dagblad rätt i att Vänsterpartiet mycket väl kan ta väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Det kommer vi i så fall göra tack vare vår politik. Jonas Sjöstedt kan bidra till detta genom att han är bra på att föra ut vår politik och han kommer säkert på ett positivt sätt bidra till Vänsterpartiets förnyelsearbete. Den socialdemokratiska bloggaren Krassman tror på tvåsiffrigt för Vänsterpartiet, Dick Erixon spår hela 16 procent för Vänsterpartiet i valet 2014, Widar Andersson på Folkbladet skriver: "Vänstern kan ha något stort på gång" (se även artikel på Newsmill) och även DN:s Maria Croft tror att Vänsterpartiet kan komma att plocka röster från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)