Ett nytt vårdboende för äldre ska byggas i Höganäs med inflyttning tidigast 2015. Den styrande högeralliansen har beslutat att vårdboendet ska läggas ut på entrepenad.
Den styrande högeralliansen i Höganäs vill privatisera 50 procent av kommunens verksamhet. Kommunalråd Péter Kovács (M) har sagt att "det är principiellt viktigt som moderat att konkurrensutsätta så mycket som möjligt" och han ser ingen skillnad på lön och aktieutdelning.
Attendo driver redan vårdboendet Sälgen och 1 november tar de över driften av Vikhaga. Även Revalyckan drivs privat. Sommaren 2013 går avtalet ut med Revalyckan Vård AB.
I kommunal regi finns tre vårdboenden: Ljunghaga demenscentrum, Nyhamnsgården och Väsbyhemmet.
Alltså har högeralliansen med råge uppfyllt sitt mål att privatisera 50 procent av kommunens verksamhet avseende vårdboenden för äldre.
För att uppnå sitt mål om omfattande privatiseringar har högeralliansen inför så kallad utmaningsrätt. Den innebär att privata företag får utmana kommunen om driften av olika kommunala verksamheter.
Utmaningsrätten leder till att den kommunala byråkratin ökar. Vänsterpartiet har frågat kommunalråd Péter Kovács (M) vad utmaningsrätten kostar Höganäs kommun. Svaret vi fick var att varje utmaning kostar mellan 20 000 och 100 000 kronor.
Privatiseringarna är ideologiskt motiverade. Förra året gjorde Attendo en vinst på 1,2 miljoner kronor före skatt på att driva vårdboendet Sälgen.
Vänsterpartiet kommer fortsätta arbeta mot dessa privatiseringar. Vi vill avskaffa utmaningsrätten. Vi vill se en välfärd utan kommersiella intressen där varje skattekrona går till verksamheten. Vi vill att kvalitet och behov, inte privata vinstintressen, ska styra verksamheten.
Vänsterpartiet har ett konkret förslag om hur vi kan bygga en välfärd utan kommersiella intressen. I korthet ser det ut så här:
- Lagstiftning om att skattepengar inte ska gå till vinstsyftande eller vinstutdelande aktörer inom vård, skola, förskola och äldreomsorg. Överskott ska stanna i verksamheten och sparas eller återinvesteras. Varken vinstutdelning eller dolda vinstuttag ska vara tillåtet, till exempel via intern prissättning, lån inom koncern eller liknande.
- Befintliga företag som vill vara med och utveckla välfärden kan välja att omvandlas till exempelvis aktiebolag med vinstutdelningsbegränsning. Det är en bolagsform som finns idag och som effektivt får bort vinstintresset från välfärden.
- Beslut från kommunen, landstinget eller staten ska vara en förutsättning när skattemedel tilldelas välfärdsverksamheter. LOV samt berörda avsnitt i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen upphävs. Detta eftersom de idag ger icke-offentliga aktörer rätt att själva bestämma var och när de startar vissa skattefinansierade välfärdsverksamheter.
- Förslagen gäller skattefinansierad skola, förskola, äldreomsorg och vård. Om någon vill starta verksamheter som finansieras privat står det dem fritt att göra så.
Vänsterpartiet har också konkreta förslag på hur vi förbättrar kvaliteten inom äldreomsorgen.
Välj Vänsterpartiet för en välfärd fri från kommersiella intressen!
Länkar:
Se Jonas Sjöstedt presentera förslaget till en välfärd fri från kommersiella intressen
Se Vänsterpartiets välfärdsseminarium
Läs en artikel av Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt om en välfärd fri från kommersiella intressen
Ladda hem rapporten En välfärd fri från kommersiella intressen
Visar inlägg med etikett Ulla Andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ulla Andersson. Visa alla inlägg
söndag 12 augusti 2012
torsdag 2 augusti 2012
Vänsterpartiets recept mot krisen
Euron krisar och har nått en ny bottennivå. Vi euromotståndare fick rätt. Snart är det väl bara Folkpartiet och en och annan enskild borgerlig politiker som vill att Sverige ansluter sig till euron
Ett exempel på den sistnämnda sortens politiker är Höganäs moderata kommunalråd Péter Kovács som sagt att han "verkligen anser att Sverige borde ha euro som valuta istället för kronan".
Högeralliansens restriktiva ekonomiska politik får kritik från IMF. Enligt IMF har Sverige för högt sparöverskott.
Allt fler delar nu Vänsterpartiets åsikt att regeringens politik bromsar ekonomin när vi nu istället skulle behöva göra offentliga investeringar.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har i Dagens Nyheter presenterat konkreta förslag på hur vi motarbetar krisen.
1. För att minska hushållens höga skuldnivåer bör en amorteringsplikt på banklån införas.
2. Snabbutred och genomför en bankdelningslag.
3. För att möta krisens negativa ekonomiska effekter bör de samhälleliga investeringarna öka.
Dagens Nyheter ger Vänsterpartiets förslag erkännande. De tycker att förslagen är sunda och värda att ta på allvar. Angående bankerna har den (ny)liberala debattören Johan Norberg gett Vänsterpartiet rätt i att det är fel "deras vinster privatiseras medan deras förluster socialisteras".
Jag tror och hoppas att Vänsterpartiets konkreta och realistiska förslag för hur vi motverkar krisen och bygger en välfärd fri från kommersiella intressen bidrar till ordentliga valframgångar för Vänsterpartiet 2014. Först i valet till Europaparlamentet, sedan i valen till riksdag, kommuner och landsting/regioner. Svenska folket förtjänar ett starkt vänsterparti i parlamenten.
Jag hoppas också Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyssnar till Vänsterpartiets kloka förslag så att vi kan bilda en rödgrön regering efter 2014 som också driver en offensiv och progressiv rödgrön politik.
Läs:
Katarina Hugo: Euron når ny bottennivå
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson: "En realistisk krispolitik ger bankerna ett större ansvar"
Håkan Boström: Finanskrisen: Vissa insikter från vänster
Peter Wolodarski. Sex myter bidrar till eurons farliga läge
Historisk chans
Ett exempel på den sistnämnda sortens politiker är Höganäs moderata kommunalråd Péter Kovács som sagt att han "verkligen anser att Sverige borde ha euro som valuta istället för kronan".
Högeralliansens restriktiva ekonomiska politik får kritik från IMF. Enligt IMF har Sverige för högt sparöverskott.
Allt fler delar nu Vänsterpartiets åsikt att regeringens politik bromsar ekonomin när vi nu istället skulle behöva göra offentliga investeringar.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har i Dagens Nyheter presenterat konkreta förslag på hur vi motarbetar krisen.
1. För att minska hushållens höga skuldnivåer bör en amorteringsplikt på banklån införas.
2. Snabbutred och genomför en bankdelningslag.
3. För att möta krisens negativa ekonomiska effekter bör de samhälleliga investeringarna öka.
Dagens Nyheter ger Vänsterpartiets förslag erkännande. De tycker att förslagen är sunda och värda att ta på allvar. Angående bankerna har den (ny)liberala debattören Johan Norberg gett Vänsterpartiet rätt i att det är fel "deras vinster privatiseras medan deras förluster socialisteras".
Jag tror och hoppas att Vänsterpartiets konkreta och realistiska förslag för hur vi motverkar krisen och bygger en välfärd fri från kommersiella intressen bidrar till ordentliga valframgångar för Vänsterpartiet 2014. Först i valet till Europaparlamentet, sedan i valen till riksdag, kommuner och landsting/regioner. Svenska folket förtjänar ett starkt vänsterparti i parlamenten.
Jag hoppas också Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyssnar till Vänsterpartiets kloka förslag så att vi kan bilda en rödgrön regering efter 2014 som också driver en offensiv och progressiv rödgrön politik.
Läs:
Katarina Hugo: Euron når ny bottennivå
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson: "En realistisk krispolitik ger bankerna ett större ansvar"
Håkan Boström: Finanskrisen: Vissa insikter från vänster
Peter Wolodarski. Sex myter bidrar till eurons farliga läge
Historisk chans
Etiketter:
Ekonomi,
Euro,
Johan Norberg,
Jonas Sjöstedt,
Péter Kovács,
Peter Wolodarski,
Ulla Andersson,
Välfärden
måndag 30 juli 2012
Vänsterpartiet - landsbygdspartiet
Jag har precis tillbringat en vecka på den plats som betytt och betyder allra mest för mig. Min gamla hembygd kring Mariestad är djupt rotad i mig. Som alltid slogs jag av hur vackert det är i trakten runt Mariestad.
Men gamla Skaraborg är också en trakt som hamnat i bakvattnet, bland annat beroende på att i och med bildandet av storregionen Västra Götalandsregionen fler och fler verksamheter hamnar i Göteborg. Detta märks mycket tydligt i Mariestad.
Jenny Madestam skriver i Expressen: "I Almedalen meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ska bli 'Sveriges nya landsbygdsparti'. Det lät mest som något i raden av allt annat som den nya vänsterledaren ville täcka in under sitt premiärtal i Visby. Med perspektiv framstår det dock som en rätt klok idé, om den skulle realiseras, vilket är tveksamt i Vänsterpartiets fall."
Jag menar tvärtom att ett socialistiskt parti som Vänsterpartiet har bäst möjligheter att driva en politik som är bra för landsbygden. För att göra det krävs ett parti som inte delar den marknadsfundamentalism som råder bland samtliga allianspartiet, inte minst Centerpartiet. Tyvärr är även Socialdemokraterna och Miljöpartiets smittade av marknadsfundamentalismen, vilket syns i deras försvar av privata vinstintressen i välfärden.
Har privatiseringen av apoteken inneburit något positivt för landsbygden?
Vänsterpartiet har en politik för landsbygden. Även vår välfärdspolitik, som istället för marknadsliberal etableringsfrihet, står för en välfärd åt alla efter behov.
Vänsterpartiets landsbygspolitik innehåller 13 punkter:
1: Håll ihop skattepolitiken
2: Håll ihop infrastrukturen
3: Håll ihop bostadsbyggandet
4: Gröna näringar ger jobb
5: Satsa på turismen
6: Rikt kulturliv
7: Landsbygden behöver småföretagen
8: Lokala banker – ett smörjmedel för landsbygden
9: Håll ihop skolpolitiken
10: Vård och läkemedel i hela landet
11: Landsbygden behöver bra polisservice
12: Lanthandel och drivmedel
13: Ta tillbaka en del av kraftbolagens vinster
Läs:
Ulla Andersson och Lena Olsson: Det är vi som är det nya landsbygdspartiet
Ulla Andersson och Lena Olsson: Så tar vi ansvar för Sveriges landsbygd
Roland Halvarsson, Kenneth Lantz, Maria Nyberg: Så vänder vi trenden - fler jobb i hela Sverige
Boktips:
Kristina Mattsson: Landet utanför
Göran Greider: Fucking Sverige : byn, bruket, skogen - en modern Dalaresa
Göran Greider: Hagen : betraktelser från en by
Men gamla Skaraborg är också en trakt som hamnat i bakvattnet, bland annat beroende på att i och med bildandet av storregionen Västra Götalandsregionen fler och fler verksamheter hamnar i Göteborg. Detta märks mycket tydligt i Mariestad.
Jenny Madestam skriver i Expressen: "I Almedalen meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ska bli 'Sveriges nya landsbygdsparti'. Det lät mest som något i raden av allt annat som den nya vänsterledaren ville täcka in under sitt premiärtal i Visby. Med perspektiv framstår det dock som en rätt klok idé, om den skulle realiseras, vilket är tveksamt i Vänsterpartiets fall."
Jag menar tvärtom att ett socialistiskt parti som Vänsterpartiet har bäst möjligheter att driva en politik som är bra för landsbygden. För att göra det krävs ett parti som inte delar den marknadsfundamentalism som råder bland samtliga allianspartiet, inte minst Centerpartiet. Tyvärr är även Socialdemokraterna och Miljöpartiets smittade av marknadsfundamentalismen, vilket syns i deras försvar av privata vinstintressen i välfärden.
Har privatiseringen av apoteken inneburit något positivt för landsbygden?
Vänsterpartiet har en politik för landsbygden. Även vår välfärdspolitik, som istället för marknadsliberal etableringsfrihet, står för en välfärd åt alla efter behov.
Vänsterpartiets landsbygspolitik innehåller 13 punkter:
1: Håll ihop skattepolitiken
2: Håll ihop infrastrukturen
3: Håll ihop bostadsbyggandet
4: Gröna näringar ger jobb
5: Satsa på turismen
6: Rikt kulturliv
7: Landsbygden behöver småföretagen
8: Lokala banker – ett smörjmedel för landsbygden
9: Håll ihop skolpolitiken
10: Vård och läkemedel i hela landet
11: Landsbygden behöver bra polisservice
12: Lanthandel och drivmedel
13: Ta tillbaka en del av kraftbolagens vinster
Läs:
Ulla Andersson och Lena Olsson: Det är vi som är det nya landsbygdspartiet
Ulla Andersson och Lena Olsson: Så tar vi ansvar för Sveriges landsbygd
Roland Halvarsson, Kenneth Lantz, Maria Nyberg: Så vänder vi trenden - fler jobb i hela Sverige
Boktips:
Kristina Mattsson: Landet utanför
Göran Greider: Fucking Sverige : byn, bruket, skogen - en modern Dalaresa
Göran Greider: Hagen : betraktelser från en by
fredag 13 juli 2012
Bilprovningen säljs på avbetalning
Bilprovningen fungerar bra. Det bryr sig inte högerregeringen om. Bilprovningen ska privatiseras. Sedan 2010 har det varit möjligt att starta privata bilbesiktningar. Intresset för detta har varit litet, men det hindrar inte vår utförsäljande regering.
Nu säljs en tredjedel av Bilprovningen till Opus Group.Företaget kontrolleras av ett holdingbolag i skatteparadiset Cypern. Opus Group har dock inte råd med affären så de får låna halva summan av Bilprovningen.
Vänsterpartiet reagerar starkt mot detta. Så här säger Ulla Andersson, vår ekonomisk-politiska talesperson:
- Regeringen har velat sälja ut stationerna till vilket pris som helst. Nu avyttrar man 70 stationer till ett bolag som inte ens har kapacitet att betala vad det kostar. Det är en oseriös hantering av gemensam egendom.
- Bilprovningen har makten att bestämma vilka bilar som får och inte får köra på våra vägar. Det är ett stort ansvar som inte kan slumpas iväg till vem som helst. Farhågan är nu att det statliga monopolet kommer att ersättas av ett litet och svagt bolag utan förmåga att axla det ansvaret. Med stor sannolikhet kommer fordonsägare se kostnader för sin kontrollbesiktning höjas.
Siv Holma, som är ledamot i Trafikutskottet för Vänsterpartiet, har lämnat in en KU-anmälan mot utförsäljningen av Bilprovningen.
Ett av flera tidigare misslyckanden av högerregeringen är privatiseringen av apoteken, som lett till överetablering i storstädernas innerområden och sämre tillgänglighet och service på landsbygden.
Bloggat: Martin Mobergs betraktelser..., Nicklas Lundström, Bengt Silfverstrand, Röda Berget.
Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten påstår att skolan och vården är exempel på lyckade privatiseringar. Hon väljer alltså att bortse från sådant som ökad segregation inom skolan och lägre personaltäthet inom privatiserad vård. Man kan också tycka att en journalist borde bry sig om att demokratiska fri- och rättigheter som meddelarfrihet och offentlighetsprincip inte gäller inom privatiserade verksamheter. Men även Ingrid Runsten kan se att försäljningen av Bilprovningen är en etiskt tveksam affär.
Nu säljs en tredjedel av Bilprovningen till Opus Group.Företaget kontrolleras av ett holdingbolag i skatteparadiset Cypern. Opus Group har dock inte råd med affären så de får låna halva summan av Bilprovningen.
Vänsterpartiet reagerar starkt mot detta. Så här säger Ulla Andersson, vår ekonomisk-politiska talesperson:
- Regeringen har velat sälja ut stationerna till vilket pris som helst. Nu avyttrar man 70 stationer till ett bolag som inte ens har kapacitet att betala vad det kostar. Det är en oseriös hantering av gemensam egendom.
- Bilprovningen har makten att bestämma vilka bilar som får och inte får köra på våra vägar. Det är ett stort ansvar som inte kan slumpas iväg till vem som helst. Farhågan är nu att det statliga monopolet kommer att ersättas av ett litet och svagt bolag utan förmåga att axla det ansvaret. Med stor sannolikhet kommer fordonsägare se kostnader för sin kontrollbesiktning höjas.
Siv Holma, som är ledamot i Trafikutskottet för Vänsterpartiet, har lämnat in en KU-anmälan mot utförsäljningen av Bilprovningen.
Ett av flera tidigare misslyckanden av högerregeringen är privatiseringen av apoteken, som lett till överetablering i storstädernas innerområden och sämre tillgänglighet och service på landsbygden.
Bloggat: Martin Mobergs betraktelser..., Nicklas Lundström, Bengt Silfverstrand, Röda Berget.
Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten påstår att skolan och vården är exempel på lyckade privatiseringar. Hon väljer alltså att bortse från sådant som ökad segregation inom skolan och lägre personaltäthet inom privatiserad vård. Man kan också tycka att en journalist borde bry sig om att demokratiska fri- och rättigheter som meddelarfrihet och offentlighetsprincip inte gäller inom privatiserade verksamheter. Men även Ingrid Runsten kan se att försäljningen av Bilprovningen är en etiskt tveksam affär.
Etiketter:
Apotek,
Bilprovningen,
Helsingborgs Dagblad,
Ingrid Runsten,
Privatiseringar,
Siv Holma,
Ulla Andersson
onsdag 4 juli 2012
Kvalitet och jämlikhet i välfärden
Idag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. Jag fick se en intervju med Jonas Sjöstedt till morgonkaffet och han gjorde mig både glad och stolt.
Idag presenterar Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson konkreta förslag på hur vi skapar en välfärd som fokuserar på kvalitet och jämlikhet, utan privata vinstintressen.
Vänsterpartiet visar konkret hur vi kan förverkliga LO-kongressens beslut och hur vi kan höra det som åtta av tio svenskar vill: bygga en bra välfärd utan privata vinstintressen.
Göran Greider, som jag gillar och har stor respekt för, berättar i dagens Aftonbladet varför han (ännu) inte är vänsterpartist utan stannar hos Socialdemokraterna, trots att Vänsterpartiet faktiskt står närmare hans åsikter. Det är intressant läsning eftersom det finns många socialdemokrater som i många frågor delar Vänsterpartiets åsikter.
Så här skriver Göran Greider:
"Det främsta skälet till att jag inte blir vänsterpartist är helt enkelt att vänsterpartiet ännu inte är nog folkligt för att kunna bära fram en förändring. Jag mäter detta med exempelvis en kommunalpolitisk mätsticka: På den kommunala nivån stöter jag på mängder av duktiga s-politiker, sådana som oavbrutet står i omöjliga valsituationer och gör det bästa av läget. Vänsterpartiet står, med vissa lysande undantag, utanför den praktiska världen. Det gör att folk inte riktigt litar på att de är kapabla att vara med och styra landet. Ett annat, egentligen besläktat exempel, gäller EU. Sverige är inlemmat i EU, jag röstade nej till EU men i motsats till många vänsterpartister har jag sedan länge accepterat faktum och kräver inte utträde."
Till viss del håller jag med honom. Vänsterpartiet måste växa - i storlek, politisk förmåga och kunskap. Samtidigt är det ju så att det finns mängder av goda vänsterpartistiska företrädare runt om i landet. Det är också så att man växer med uppgiften. När och om vi växer ute i kommunerna kommer det förändra partiet.
Däremot har Göran Greider helt enkelt fel när det gäller EU. Vänsterpartiet arbetar konkret och praktiskt i EU. Det står inte i motsättning till att vara EU-motståndare. Om inte ens Göran Greider noterat detta är det dags att Vänsterpartiet gör det tydligt inför Europaparlamentsvalet 2014.
Vänsterpartiet arbetar för att utveckla sin politik, organisation och politik. Kanske Göran Greider snart får skriva artikeln "Därför är jag nu vänsterpartist"?
Läs:
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson: ”Så skapar vi en välfärd fri från kommersiella intressen”
Göran Greider: Därför är jag (ännu) inte vänsterpartist
Idag presenterar Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson konkreta förslag på hur vi skapar en välfärd som fokuserar på kvalitet och jämlikhet, utan privata vinstintressen.
Vänsterpartiet visar konkret hur vi kan förverkliga LO-kongressens beslut och hur vi kan höra det som åtta av tio svenskar vill: bygga en bra välfärd utan privata vinstintressen.
Göran Greider, som jag gillar och har stor respekt för, berättar i dagens Aftonbladet varför han (ännu) inte är vänsterpartist utan stannar hos Socialdemokraterna, trots att Vänsterpartiet faktiskt står närmare hans åsikter. Det är intressant läsning eftersom det finns många socialdemokrater som i många frågor delar Vänsterpartiets åsikter.
Så här skriver Göran Greider:
"Det främsta skälet till att jag inte blir vänsterpartist är helt enkelt att vänsterpartiet ännu inte är nog folkligt för att kunna bära fram en förändring. Jag mäter detta med exempelvis en kommunalpolitisk mätsticka: På den kommunala nivån stöter jag på mängder av duktiga s-politiker, sådana som oavbrutet står i omöjliga valsituationer och gör det bästa av läget. Vänsterpartiet står, med vissa lysande undantag, utanför den praktiska världen. Det gör att folk inte riktigt litar på att de är kapabla att vara med och styra landet. Ett annat, egentligen besläktat exempel, gäller EU. Sverige är inlemmat i EU, jag röstade nej till EU men i motsats till många vänsterpartister har jag sedan länge accepterat faktum och kräver inte utträde."
Till viss del håller jag med honom. Vänsterpartiet måste växa - i storlek, politisk förmåga och kunskap. Samtidigt är det ju så att det finns mängder av goda vänsterpartistiska företrädare runt om i landet. Det är också så att man växer med uppgiften. När och om vi växer ute i kommunerna kommer det förändra partiet.
Däremot har Göran Greider helt enkelt fel när det gäller EU. Vänsterpartiet arbetar konkret och praktiskt i EU. Det står inte i motsättning till att vara EU-motståndare. Om inte ens Göran Greider noterat detta är det dags att Vänsterpartiet gör det tydligt inför Europaparlamentsvalet 2014.
Vänsterpartiet arbetar för att utveckla sin politik, organisation och politik. Kanske Göran Greider snart får skriva artikeln "Därför är jag nu vänsterpartist"?
Läs:
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson: ”Så skapar vi en välfärd fri från kommersiella intressen”
Göran Greider: Därför är jag (ännu) inte vänsterpartist
Etiketter:
Almedalen,
Göran Greider,
Jonas Sjöstedt,
Ulla Andersson,
Välfärden
lördag 4 februari 2012
Vasst VU i Vänsterpartiet
Vänsterpartiets nya partistyrelse har i helgen sitt första ordinarie möte. Idag har de bland annat valt verkställande utskott.
Verkställande utskottet består av:
Jonas Sjöstedt, partiordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Ulla Andersson, 1:e vice ordförande
Josefin Brink, 2:e vice ordförande
Hans Linde, ledamot
Rossana Dinamarca, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Det är ett starkt lag som kommer stå för den kontinuerliga ledningen av Vänsterpartiet. Själv glädjer jag mig mycket åt att Aron Etzler valdes till partisekreterare. Aron Etzler är en skarp politisk analytiker. I boken Trondheimsmodellen har han studerat hur man bygger ett framgångsrikt vänsterparti. I den kommande boken Allt rött blir blått har han studerat Nya Moderaterna. Detta kommer bli viktiga kunskaper för Vänsterpartiet när vi nu utvecklar vår organisation, kommunikation och politik.
Så här säger Jonas Sjöstedt om valet av Aron Etzler:
"Aron har studerat mycket vänsterpolitik och har breda kunskaper hur vänsterpolitiken fungerar i andra länder. Han har ett strategiskt tänk som kommer att vara en styrka för oss".
Och så här säger Aron själv:
"Jag lämnar journalistiken och tänker i stället köra undersökande politik. Vi kommer att undersöka saker först innan vi beslutar oss för något nytt".
Läs vidare: DN, Expressen, Folkbladet, HD, NT, SvD
Verkställande utskottet består av:
Jonas Sjöstedt, partiordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Ulla Andersson, 1:e vice ordförande
Josefin Brink, 2:e vice ordförande
Hans Linde, ledamot
Rossana Dinamarca, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Det är ett starkt lag som kommer stå för den kontinuerliga ledningen av Vänsterpartiet. Själv glädjer jag mig mycket åt att Aron Etzler valdes till partisekreterare. Aron Etzler är en skarp politisk analytiker. I boken Trondheimsmodellen har han studerat hur man bygger ett framgångsrikt vänsterparti. I den kommande boken Allt rött blir blått har han studerat Nya Moderaterna. Detta kommer bli viktiga kunskaper för Vänsterpartiet när vi nu utvecklar vår organisation, kommunikation och politik.
Så här säger Jonas Sjöstedt om valet av Aron Etzler:
"Aron har studerat mycket vänsterpolitik och har breda kunskaper hur vänsterpolitiken fungerar i andra länder. Han har ett strategiskt tänk som kommer att vara en styrka för oss".
Och så här säger Aron själv:
"Jag lämnar journalistiken och tänker i stället köra undersökande politik. Vi kommer att undersöka saker först innan vi beslutar oss för något nytt".
Läs vidare: DN, Expressen, Folkbladet, HD, NT, SvD
onsdag 1 februari 2012
Om verkställande utskottet och internfeminism
Igår var jag i Malmö och lyssnade på Jonas Sjöstedt. I morse hörde jag Rossana Dinamarca debattera skolfrågor i TV och nyss såg jag på YouTube Ulla Andersson debattera ekonomi och banker på Handelshögskolan i Göteborg.
Det är fantastiskt roligt och peppande att vi har så starka och kunniga företrädare.
Rossana Dinamarca, 2:e vice ordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Josefin Brink, ledamot
Hans Linde, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Förslaget är dock inte oomstritt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vet att kön spelar roll. Därför menar vissa att vi, när vi valt en man till partiordförande, inte kan välja en man till partisekreterare. Rossana Dinamarca kandiderar inte som andra vice ordförande, hon kandiderar endast till posten som vice ordförande. Rossana menar posten som vice ordförande urholkas om den delas av två kvinnor och att det är "en dålig kompromiss för att möta kritiken mot att en man, Aron Etzler, föreslås bli partisekreterare hos en manlig partiledare".
Det är fantastiskt roligt och peppande att vi har så starka och kunniga företrädare.
Idag har valkommittén presenterat sitt förslag till verkställande utskott. Beslut ska tas av partistyrelsen i helgen. När jag lade ut länken på Facebook skrev en socialdemokratisk politiker jag känner och respekterar så här: "Vilket bra lag! Blir lite avundsjuk!".
Förslaget ser ut så här:
Ulla Andersson, 1:e vice ordförande
Aron Etzler, partisekreterare
Josefin Brink, ledamot
Hans Linde, ledamot
Mia Sydow Mölleby, ledamot
Förslaget är dock inte oomstritt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vet att kön spelar roll. Därför menar vissa att vi, när vi valt en man till partiordförande, inte kan välja en man till partisekreterare. Rossana Dinamarca kandiderar inte som andra vice ordförande, hon kandiderar endast till posten som vice ordförande. Rossana menar posten som vice ordförande urholkas om den delas av två kvinnor och att det är "en dålig kompromiss för att möta kritiken mot att en man, Aron Etzler, föreslås bli partisekreterare hos en manlig partiledare".
Det är bra, riktigt och viktigt att vi ständigt är vaksamma över de interna könsstrukturerna i vårt parti. Men för den skull anser jag inte att vi inte kan utse en man till partisekreterare när vi har en manlig partiordförande.
Jag har inga synpunkter på om det är bra eller dåligt att utse två vice partiordförande. Men om man vill ha två vice ska det vara en poäng i sig, inte för att man tycker att det gör det lättare att utse en man till partisekreterare.
Så här ser jag på saken.
1. Vår partistyrelse ska bestå av en majoritet kvinnor. Det har vi glädjande nog med råge uppnått. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.
2. Verkställande utskottet ska bestå av en majoritet kvinnor. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. Alltså: om vi låter Aron Etzler och Hans Linde ingå i partistyrelsen ska resterande fyra ledamöter vara kvinnor. Ulla Andersson (201 röster på kongressen), Rossana Dinamarca och Josefin Brink (191 röster på kongressen) bör vara självskrivna i verkställande utskottet. Återstår en plats för ytterligare en kvinna. Vi har många starka kandidater till den platsen bland resterande 18 kvinnor i partistyrelsen.
3. Den som är bäst lämpad som partisekreterare bör utses. När vi diskuterar frågan bör vi plädera för den kandidat vi förordar. Jag har själv skrivit mycket om varför jag tycker att Aron Etzler bör bli partisekreterare i Vänsterpartiet. För att ta det kort hänvisar jag till böckerna Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, Allt rött blir blått, till massor av artiklar samt till det faktum att Aron Etzler fick ett starkt stöd på kongressen (191 röster). Aron kandiderade öppet till posten som partisekreterare innan kongressen. Det kan nog vara så att många röstade på honom just för att få honom som partisekreterare.
4. Internfeminismen är viktig. Vi ska inte bara granska hur det ser ut i vår partistyrelse utan även i partiföreningar och partidistrikt. I Höganäs, som är en väldigt liten partiförening, har vi en kvinnlig ordförande och en kvinnlig gruppledare. I Malmö, som är Skånes största partiförening, ersattes en manlig partiordförande (som suttit tio år på posten) med en annan man. I partiföreningar i vår närhet har såväl Helsingborg som Landskrona män på ordförandeposten. Jag känner inte till förhållandena i dessa partiföreningar och har därför heller inga synpunkter på deras val.
5. Men det är viktigt att vi kritiskt granskar strukturerna i vårt parti och stärker internfeminismen. Det kommer göra oss till ett bättre parti på alla sätt. Vi måste både förändra saker här och nu och på sikt. På sikt kan vi bli ett bättre feministiskt parti genom att lyfta fram och stärka kvinnor i partiet. Det gör vi bland annat genom att ge dem framträdande poster i partiföreningar och distrikt.
6. Vår nyvalda partistyrelse ska vara synlig och aktiv. Ledningen måste medvetet arbeta för att lyfta fram många ledamöter, både internt och utåt.
7. Alltså - kön spelar roll men det duger inte att vår internfeminism endast väcks till liv när vissa poster i partiet ska tillsättas. Internfeminismen måste genomsyra hela organisationen och vi måste tänka långsiktigt. Vi måste planera och arbeta för vår framtida ledning. Om en man i nuläget är bäst lämpad som partisekreterare kan den mannen utses.
8. Vem vill Jonas Sjöstedt se som partisekreterare? Partiordförande och partisekreterare ska arbeta som ett team. Jonas Sjöstedt avgör inte vem som ska utses till partisekreterare men det är viktigt att lyssna på honom.
8. Vem vill Jonas Sjöstedt se som partisekreterare? Partiordförande och partisekreterare ska arbeta som ett team. Jonas Sjöstedt avgör inte vem som ska utses till partisekreterare men det är viktigt att lyssna på honom.
Inledningsvis skrev jag om några av våra starka företrädare. Men hur bra de än är tror jag inte det räcker långt om vi inte har en stark organisation. Jonas Sjöstedt har framhållit att vi måste bli mer av aktionsparti. Han har jämfört med nederländska Socialistiska partiet, som Aron Etzler skrivit om i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
Aron Etzler har länge studerat politisk organisation, kommunikation, taktik och strategier. Den kunskapen behöver vi nu när vi ska utveckla Vänsterpartiet.
I sin kommande bok, Allt rött blir blått, har Aron Etzler studerat Moderaternas framgångar. Vänsterpartiet ska ta på sig en större roll i svensk politik. Det innebär att vi ska ta fighten med Moderaterna. De är vår politiska huvudmotståndare. Aron Etzlers kunskaper kommer bli viktiga i det arbetet.
Jonas Sjöstedt sa så här igår: "Det finns tillfällen i partiers historia då de har möjlighet att få nya människor att lyssna. Vi är där nu." Det tror jag han har rätt i. Det är viktigt att vi nu gör som det står i strategidokumentet: "För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."
Jag hoppas att partistyrelsen på sitt första ordinarie möte nu till helgen utser Aron Etzler till partisekreterare och att arbetet för att utveckla Vänsterpartiets organisation, kommunikation och politik nu sätter fart. Ta fasta på strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport. Gör partistyrelsen till en synlig kollektiv ledning för Vänsterpartiet.
Hur som helst litar jag på att partistyrelsen kommer fatta kloka beslut. Vi har själva valt vår partistyrelse. Nu ska vi lita på dem och stödja dem och ta eget ansvar för Vänsterpartiets utveckling.
Hur som helst litar jag på att partistyrelsen kommer fatta kloka beslut. Vi har själva valt vår partistyrelse. Nu ska vi lita på dem och stödja dem och ta eget ansvar för Vänsterpartiets utveckling.
Länkar:
måndag 2 januari 2012
Ida, Lars, Jonas, Ulla och Rossana
Ida Gabrielsson och Lars Ohly har intervjuats i TV4. Lars Ohly får frågan: Vad är det för parti du lämnar över nu?
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
lördag 5 november 2011
Dålig debattstil
På Vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar rådde Lars Ohly oss att "reagera hårt mot varje oförsonlighet och dålig debattstil som ibland används i våra diskussioner. Med respekt och kamratskap som grund är jag säker på att vår gemensamma klokskap kommer att leda till ett tydligare och bättre Vänsterparti som förmår förändra verkligheten."
De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).
Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."
Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.
Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.
Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.
Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.
De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).
Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."
Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.
Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.
Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.
Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.
söndag 4 september 2011
Preliminärt ställningstagande i partiledarfrågan
Enligt en rundringning TT gjort bland Vänsterpartiets distrikt är det än så länge ett jämnt lopp mellan våra fyra partiledarkandidater. Själv har jag hela tiden haft Jonas Sjöstedt som favorit. Jag försöker vara öppen och följa med i diskussionerna men har ännu inte haft anledning att ändra mitt ställningstagande.
Till en partiledares uppgifter hör att tydligt och begripligt kunna föra ut partiets politik, att vara en god kommunikatör. En partiledare ska kunna vinna debatter och Vänsterpartiet är i stort behov av en partiledare som kan få fler att rösta på och kanske till och med engagera sig i Vänsterpartiet. Allt detta tror jag Jonas Sjöstedt skulle göra mycket bra.
Men Vänsterpartiet är också ett parti som befinner sig i en långvarig kris. Vi behöver en partiledare och en partiledning som kan och vågar vara nytänkande både politiskt och organisatoriskt. Här tycker jag Jonas Sjöstedt är den klart starkaste kandidaten. Som jag ser det är det mycket tack vare att Jonas Sjöstedt tidigt kandiderade öppet som vi nu har vår positiva process inför kongressen. Han har också visat att han är villig att pröva nya organisatoriska idéer som delat partiledarskap och medlemsomröstningar. Jag ser det också som en styrka att han inte tillhör den avgående partiledningen.
De eventuella politiska skillnader som finns i politiska profileringar mellan kandidaterna tycker jag inte är avgörande. Men om jag ändå ska säga något om det gillar jag Jonas Sjöstedts ambition att lyfta miljö- och klimatfrågorna. Det vill jag också att vi gör, främst för att de är avgörande politiska frågor, men också för att de om de tas på allvar är både systemkritiska och systemöverskridande. Endast ett socialistiskt parti kan driva en verkligt trovärdig miljö-och klimatpolitik som också står för jämlikhet, rättvisa och demokrati. Om vi ska lösa klimatkrisen behöver vi mer av kollektiva lösningar och vi måste få en demokratisk styrning av ekonomin.
Jonas Sjöstedt är också den av kandidaterna som tydligast talat om socialism. Det är bra. Jag tror det är hög tid att Vänsterpartiet börjar prata om socialism igen och att vi formulerar en självständig politik utan att snegla på Socialdemokraterna.
Med Jonas Sjöstedt menar jag att vi får en partiledare som både kan och vill kommunicera inom och utom partiet och som är både folklig och intellektuell. Han har politisk bredd och med honom som partiledare får vi en ledare som kan bidra till att Vänsterpartiet tar täten i diskussionerna kring både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Bägge kräver vänsterpolitik för att lösas på ett vettigt sätt.
2014 är det inte bara riksdagsval utan också val till Europaparlamentet. Med Jonas Sjöstedt som vår partiledare skulle övriga partiledare få det svårt i debatterna.
Om vi ska ha delat partiledarskap tror jag att Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skulle komplettera varandra på ett bra sätt. De har också redan samarbetet i en rad gemensamma debattartiklar. Jag tycker att Ulla Andersson gjorde en stark insats i den finanspolitiska debatten inför valet 2010 och jag gillar hennes fokus på kvinnors vardagsvillkor, barn- och äldreomsorg samt hennes vilja att göra Vänsterpartiet till det nya landsbygdspartiet.
Länkar:
Vänsterpartiets kandidatsajt.
Aron Etzler frågar ut Vänsterpartiets ledarkandidater (SVT Forum).
Aron Etzler frågar ut Vänsterpartiet ledarkandidater (ABF Live).
Vänsterkandidaterna gästar Epstein (Epstein i P1).
De vill ta över V (TV4 Nyheterna 2011-08-26).
Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater (TV 4 Nyhetsmorgon).
Jonas Sjöstedt intervjuas i Fria Tidningen.
Sjöstedt för mycket höger för Skellefteå (Västerbottensnytt).
Jonas Sjöstedt: Lars Ohly lyckades ena Vänsterpartiet.
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH.
Vänsterpartiets partiledarkandidater (SVT Forum 2011-08-26).
Vänsterpartiet efter Lars Ohly. Jonas Sjöstedt och Hans Linde intervjuas i P1-Morgon.
Till en partiledares uppgifter hör att tydligt och begripligt kunna föra ut partiets politik, att vara en god kommunikatör. En partiledare ska kunna vinna debatter och Vänsterpartiet är i stort behov av en partiledare som kan få fler att rösta på och kanske till och med engagera sig i Vänsterpartiet. Allt detta tror jag Jonas Sjöstedt skulle göra mycket bra.
Men Vänsterpartiet är också ett parti som befinner sig i en långvarig kris. Vi behöver en partiledare och en partiledning som kan och vågar vara nytänkande både politiskt och organisatoriskt. Här tycker jag Jonas Sjöstedt är den klart starkaste kandidaten. Som jag ser det är det mycket tack vare att Jonas Sjöstedt tidigt kandiderade öppet som vi nu har vår positiva process inför kongressen. Han har också visat att han är villig att pröva nya organisatoriska idéer som delat partiledarskap och medlemsomröstningar. Jag ser det också som en styrka att han inte tillhör den avgående partiledningen.
De eventuella politiska skillnader som finns i politiska profileringar mellan kandidaterna tycker jag inte är avgörande. Men om jag ändå ska säga något om det gillar jag Jonas Sjöstedts ambition att lyfta miljö- och klimatfrågorna. Det vill jag också att vi gör, främst för att de är avgörande politiska frågor, men också för att de om de tas på allvar är både systemkritiska och systemöverskridande. Endast ett socialistiskt parti kan driva en verkligt trovärdig miljö-och klimatpolitik som också står för jämlikhet, rättvisa och demokrati. Om vi ska lösa klimatkrisen behöver vi mer av kollektiva lösningar och vi måste få en demokratisk styrning av ekonomin.
Jonas Sjöstedt är också den av kandidaterna som tydligast talat om socialism. Det är bra. Jag tror det är hög tid att Vänsterpartiet börjar prata om socialism igen och att vi formulerar en självständig politik utan att snegla på Socialdemokraterna.
Med Jonas Sjöstedt menar jag att vi får en partiledare som både kan och vill kommunicera inom och utom partiet och som är både folklig och intellektuell. Han har politisk bredd och med honom som partiledare får vi en ledare som kan bidra till att Vänsterpartiet tar täten i diskussionerna kring både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Bägge kräver vänsterpolitik för att lösas på ett vettigt sätt.
2014 är det inte bara riksdagsval utan också val till Europaparlamentet. Med Jonas Sjöstedt som vår partiledare skulle övriga partiledare få det svårt i debatterna.
Om vi ska ha delat partiledarskap tror jag att Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skulle komplettera varandra på ett bra sätt. De har också redan samarbetet i en rad gemensamma debattartiklar. Jag tycker att Ulla Andersson gjorde en stark insats i den finanspolitiska debatten inför valet 2010 och jag gillar hennes fokus på kvinnors vardagsvillkor, barn- och äldreomsorg samt hennes vilja att göra Vänsterpartiet till det nya landsbygdspartiet.
Länkar:
Vänsterpartiets kandidatsajt.
Aron Etzler frågar ut Vänsterpartiets ledarkandidater (SVT Forum).
Aron Etzler frågar ut Vänsterpartiet ledarkandidater (ABF Live).
Vänsterkandidaterna gästar Epstein (Epstein i P1).
De vill ta över V (TV4 Nyheterna 2011-08-26).
Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater (TV 4 Nyhetsmorgon).
Jonas Sjöstedt intervjuas i Fria Tidningen.
Sjöstedt för mycket höger för Skellefteå (Västerbottensnytt).
Jonas Sjöstedt: Lars Ohly lyckades ena Vänsterpartiet.
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH.
Vänsterpartiets partiledarkandidater (SVT Forum 2011-08-26).
Vänsterpartiet efter Lars Ohly. Jonas Sjöstedt och Hans Linde intervjuas i P1-Morgon.
Etiketter:
Jonas Sjöstedt,
Partiordförande,
Ulla Andersson,
Vänsterpartiet
fredag 19 augusti 2011
En glimt av det framtida Vänsterpartiet
Den öppna process som nu pågår inför Vänsterpartiets kongress den 5-8 januari i Uppsala 2012 bådar gott inför det nödvändiga förändrings- och förnyelsearbete av organisation, kommunikation och politik som måste konkretiseras och ta fart efter kongressen.
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".
fredag 5 augusti 2011
Vänsterpartiets ledning
Idag har glädjande nog ytterligare en kandidat till partiledarposten i Vänsterpartiet trätt fram, nämligen Hans Linde. Vi nu fyra partiledarkandidater: Ulla Andersson, Hans Linde, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Själv har jag inte bestämt mig för någon favorit, bortsett från att jag tror att vi behöver ett förnyat ledarskap. Vi behöver både nya personer i ledningen och vi behöver nya idéer för organisation, kommunikation och politik. Än viktigare än nya idéer, de finns redan, är att vi sedan prioriterar förnyelse, förändring och förbättring. Vi måste mäkta med ett långsiktigt arbete och vi måste våga förändra. Vänsterpartiet kommer välja partiledning på kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012.
Hans Linde är i dagsläget Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor och hbt-frågor samt gruppledare i riksdagen. Hans engagemang i utrikespolitiska frågor kan dock ligga honom i fatet eftersom partiledningens beslut att stödja en flygförbudszon över Libyen kritiserats inom Vänsterpartiet. För detta kan dock inte Hans Linde ensam kritiseras, utan ansvaret faller på alla i partistyrelsen, utom de som reserverade sig mot beslutet. Vad jag förstår stod samtliga av de nuvarande partiledarkandidaterna bakom partiets linje.
Hans Linde har i Flamman 2011 : 31 publicerat en lång artikel om vad han vill med Vänsterpartiet och vår politik. Artikeln innehåller många goda tankar och förslag. Jag håller nog med om allt han skriver. Det är bra att han nämner "människor på landsbygden" som en en av våra prioriterade grupper.Innan riksdagens öppnande i september prioriterar Hans Linde "att åka runt i Sverige och träffa partimedlemmar, olika folkrörelser och väljare för att lyssna in hur de vill att vi ska bygga vänstern starkare i Sverige". Bra! Vänsterpartiet ska vara ett nyfiket, öppet, lyssnande, undersökande och reflekterande parti.
Det är bra att vi har flera som öppet kandiderar. Jag hoppas fler träder fram, särskilt kvinnliga kandidater. Vad som behövs nu, och som bland andra Erik Andersson och Martin Lööf, efterfrågat i Flamman 2011 : 30 är att de som kandiderar till partiledarposten öppet går ut och berättar "hur de vill utveckla partiet organisatoriskt och politiskt". Jag skulle vilja bredda detta och säga att alla som kandiderar till partistyrelsen bör träda fram. Vi behöver en bred och öppen debatt om Vänsterpartiets framtid inför kongressen. Möten och utfrågningar med partiledarkandidaterna och partistyrelsekandidaterna bör anordnas i partidistrikten. Enligt Jonas Sjöstedt får partiledarkandidaterna "väldigt många inbjudningar, också där de vill träffa oss tillsammans för att kunna titta i hästens mun, så att säga." Bra! Kandidaterna kan också presenteras på Vänsterpartiets hemsida, så som Centerpartiet gjort.
Angående övriga val till partistyrelsen anser jag att det är viktigt att vi eftersträvar en bra åldersfördelning, minst 50 procent kvinnor och att vi får in ledamöter med LO-bakgrund och annan etnisk bakgrund än svensk. Jag tror också det vore bra om vi får in en, eller flera, av de som ingått i Framtidskommissionen (gärna Thaher Pelaseyed) och gärna också representanter från kommuner där Vänsterpartiet varit framgångsrikt. Degerfors och Fagersta är de klarast lysande exemplen. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt har också flera kommit med goda synpunkter (se Socialistisk debatt nr 197): Jonas Wikström, Tobias Smedberg, Emil Broberg, Ali Esbati med flera. Jag tycker också att Aron Etzler är en lysande politisk analytiker. Men det är kanske inte bra att ta in honom i partiledningen eftersom han då skulle förlora sin fristående ställning?
Vi behöver en bred debatt inför EU-konferensen och om strategidokumentet i partiet och vi behöver veta hur partiledarkandidaterna ställer sig till dessa dokument. Utöver detta tycker jag det vore bra med diskussioner kring texterna i Socialistisk debatt nr 197.
I Vänsterpartiet förs nu diskussioner kring delat partiledarskap. Jag har skrivit om delat partiledarskap i ett tidigare inlägg. Jonas Sjöstedt är den ende av partiledarkandidaterna som är uttalat positiv till delat partiledarskap. Hans Linde säger så här: "Jag tycker egentligen att det är en sekundär fråga, det finns andra, större utmaningar, som hur vi får fram fler företrädare för partiet." Det håller jag med honom om. Frågan om delat partiledarskap måste diskuteras och undersökas grundligt.
Jonas Sjöstedt för fram idén att vi skulle kunna börja välja partiledare genom medlemsomröstningar bland samtliga partimedlemmar. Det är en intressant tanke. Jag tror också att vi skulle vinna på att ha medlemsomröstningar och medlemsenkäter i olika sakfrågor, såväl politik och organisation. Omröstningarna och enkäterna kan vara antingen styrande eller vägledande. Framtidskommissionen gjorde en enkätundersökning som tyvärr fick låg svarsfrekvens. Vad berodde det på? Kanske Vänsterpartiets medlemmar är ovana vid detta arbetssätt?
Läs vidare:
Om Hans Lindes kandidatur och partiledarfrågan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Flamman, Svenska Dagbladet, Jonas Sjöstedt, Gus Kaage, Jinge, Patrik Renfors och Lotta Johnsson Fornarve, Ilona Szatmári Waldau, Rosa Lundmark, Emil Broberg, Britt Löfgren, Andreas Jansson, Alla smutsiga detaljer, Nicke Grozdanovsski, Kaj Raving, Fredrich Legnemark.
Om Libyen och utrikespolitik:
Henning Süssner Rubin, Martina Nilsson, Jonas Thunberg, Hans Lindes replik till Jonas Thunberg, Hans Linde, Åke Wilens replik till Hans Linde.
Om Centerpartiets val av ny partiledare:
Dagens Nyheter 2011-06-18, Dagens Nyheter 2011-06-22, Dagens Nyheter 2011-07-20, presentation av partiledarkandidaterna på Centerpartiets hemsida.
Vi i Vänsterpartiet har en spännande och innehållsrik tid framför oss. Det ser lovande ut nu när vi har flera partiledarkandidater. Låt oss nu föra öppna, breda och ingående diskussioner om Vänsterpartiets framtid i partiföreningar, partidistrikt, Vänsterpress, Flamman och på internet. Det är viktigt att processerna blir så öppna som möjligt. Inte minst eftersom då fler än partimedlemmar kan engagera sig. Vänsterpartiets framtid rör fler än oss partimedlemmar.
Hans Linde är i dagsläget Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor och hbt-frågor samt gruppledare i riksdagen. Hans engagemang i utrikespolitiska frågor kan dock ligga honom i fatet eftersom partiledningens beslut att stödja en flygförbudszon över Libyen kritiserats inom Vänsterpartiet. För detta kan dock inte Hans Linde ensam kritiseras, utan ansvaret faller på alla i partistyrelsen, utom de som reserverade sig mot beslutet. Vad jag förstår stod samtliga av de nuvarande partiledarkandidaterna bakom partiets linje.
Hans Linde har i Flamman 2011 : 31 publicerat en lång artikel om vad han vill med Vänsterpartiet och vår politik. Artikeln innehåller många goda tankar och förslag. Jag håller nog med om allt han skriver. Det är bra att han nämner "människor på landsbygden" som en en av våra prioriterade grupper.Innan riksdagens öppnande i september prioriterar Hans Linde "att åka runt i Sverige och träffa partimedlemmar, olika folkrörelser och väljare för att lyssna in hur de vill att vi ska bygga vänstern starkare i Sverige". Bra! Vänsterpartiet ska vara ett nyfiket, öppet, lyssnande, undersökande och reflekterande parti.
Det är bra att vi har flera som öppet kandiderar. Jag hoppas fler träder fram, särskilt kvinnliga kandidater. Vad som behövs nu, och som bland andra Erik Andersson och Martin Lööf, efterfrågat i Flamman 2011 : 30 är att de som kandiderar till partiledarposten öppet går ut och berättar "hur de vill utveckla partiet organisatoriskt och politiskt". Jag skulle vilja bredda detta och säga att alla som kandiderar till partistyrelsen bör träda fram. Vi behöver en bred och öppen debatt om Vänsterpartiets framtid inför kongressen. Möten och utfrågningar med partiledarkandidaterna och partistyrelsekandidaterna bör anordnas i partidistrikten. Enligt Jonas Sjöstedt får partiledarkandidaterna "väldigt många inbjudningar, också där de vill träffa oss tillsammans för att kunna titta i hästens mun, så att säga." Bra! Kandidaterna kan också presenteras på Vänsterpartiets hemsida, så som Centerpartiet gjort.
Angående övriga val till partistyrelsen anser jag att det är viktigt att vi eftersträvar en bra åldersfördelning, minst 50 procent kvinnor och att vi får in ledamöter med LO-bakgrund och annan etnisk bakgrund än svensk. Jag tror också det vore bra om vi får in en, eller flera, av de som ingått i Framtidskommissionen (gärna Thaher Pelaseyed) och gärna också representanter från kommuner där Vänsterpartiet varit framgångsrikt. Degerfors och Fagersta är de klarast lysande exemplen. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt har också flera kommit med goda synpunkter (se Socialistisk debatt nr 197): Jonas Wikström, Tobias Smedberg, Emil Broberg, Ali Esbati med flera. Jag tycker också att Aron Etzler är en lysande politisk analytiker. Men det är kanske inte bra att ta in honom i partiledningen eftersom han då skulle förlora sin fristående ställning?
Vi behöver en bred debatt inför EU-konferensen och om strategidokumentet i partiet och vi behöver veta hur partiledarkandidaterna ställer sig till dessa dokument. Utöver detta tycker jag det vore bra med diskussioner kring texterna i Socialistisk debatt nr 197.
I Vänsterpartiet förs nu diskussioner kring delat partiledarskap. Jag har skrivit om delat partiledarskap i ett tidigare inlägg. Jonas Sjöstedt är den ende av partiledarkandidaterna som är uttalat positiv till delat partiledarskap. Hans Linde säger så här: "Jag tycker egentligen att det är en sekundär fråga, det finns andra, större utmaningar, som hur vi får fram fler företrädare för partiet." Det håller jag med honom om. Frågan om delat partiledarskap måste diskuteras och undersökas grundligt.
Jonas Sjöstedt för fram idén att vi skulle kunna börja välja partiledare genom medlemsomröstningar bland samtliga partimedlemmar. Det är en intressant tanke. Jag tror också att vi skulle vinna på att ha medlemsomröstningar och medlemsenkäter i olika sakfrågor, såväl politik och organisation. Omröstningarna och enkäterna kan vara antingen styrande eller vägledande. Framtidskommissionen gjorde en enkätundersökning som tyvärr fick låg svarsfrekvens. Vad berodde det på? Kanske Vänsterpartiets medlemmar är ovana vid detta arbetssätt?
Läs vidare:
Om Hans Lindes kandidatur och partiledarfrågan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Flamman, Svenska Dagbladet, Jonas Sjöstedt, Gus Kaage, Jinge, Patrik Renfors och Lotta Johnsson Fornarve, Ilona Szatmári Waldau, Rosa Lundmark, Emil Broberg, Britt Löfgren, Andreas Jansson, Alla smutsiga detaljer, Nicke Grozdanovsski, Kaj Raving, Fredrich Legnemark.
Om Libyen och utrikespolitik:
Henning Süssner Rubin, Martina Nilsson, Jonas Thunberg, Hans Lindes replik till Jonas Thunberg, Hans Linde, Åke Wilens replik till Hans Linde.
Om Centerpartiets val av ny partiledare:
Dagens Nyheter 2011-06-18, Dagens Nyheter 2011-06-22, Dagens Nyheter 2011-07-20, presentation av partiledarkandidaterna på Centerpartiets hemsida.
Vi i Vänsterpartiet har en spännande och innehållsrik tid framför oss. Det ser lovande ut nu när vi har flera partiledarkandidater. Låt oss nu föra öppna, breda och ingående diskussioner om Vänsterpartiets framtid i partiföreningar, partidistrikt, Vänsterpress, Flamman och på internet. Det är viktigt att processerna blir så öppna som möjligt. Inte minst eftersom då fler än partimedlemmar kan engagera sig. Vänsterpartiets framtid rör fler än oss partimedlemmar.
tisdag 12 juli 2011
Om partiledarskap
I skrivande stund har tre personer öppet anmält att de kandiderar till partiledarposten i Vänsterpartiet: Ulla Andersson, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Det är bra att vi nu äntligen har flera partiledarkandidater och det är bra att de kandiderar öppet. Övriga namn jag sett nämnas i diskussionerna om Vänsterpartiets framtida partiledare är Josefin Brink, Rosanna Dinamarca, Kalle Larsson, Hans Linde och Ana Rubin.
Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.
En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor, strategidokumentet, EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!
Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.
I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.
Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument: "Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.", "Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och "Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".
Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap: "Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.
Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger: "Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".
Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger: "Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är "ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."
Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus: "Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."
Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.
En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström: "Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."
Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot Rossana Dinamarca skriver han: "Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."
Rosa Lundmark och Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.
Även Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.
Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser "krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver: "Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."
Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.
Om vi ska tala i termer av centralism, eller som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.
Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?
Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter. "Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.
Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.
I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.
I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.
Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste "diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.
Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson "lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man." Jonas Sjöstedt har framhållit miljöfrågorna och även skrivit en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.
Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på bloggar, i Vänsterpress eller i Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012. Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen "att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.
Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel Degerfors eller Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen Ali Esbati, Kalle Larsson och Flammans Aron Etzler nämnts.
För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på Flamman och Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.
Läs och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.
Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.
En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor, strategidokumentet, EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!
Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.
I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.
Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument: "Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.", "Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och "Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".
Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap: "Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.
Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger: "Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".
Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger: "Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är "ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."
Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus: "Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."
Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.
En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström: "Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."
Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot Rossana Dinamarca skriver han: "Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."
Rosa Lundmark och Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.
Även Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.
Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser "krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver: "Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."
Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.
Om vi ska tala i termer av centralism, eller som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.
Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?
Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter. "Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.
Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.
I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.
I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.
Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste "diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.
Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson "lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man." Jonas Sjöstedt har framhållit miljöfrågorna och även skrivit en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.
Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på bloggar, i Vänsterpress eller i Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012. Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen "att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.
Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel Degerfors eller Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen Ali Esbati, Kalle Larsson och Flammans Aron Etzler nämnts.
För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på Flamman och Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.
Läs och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)