Ida Gabrielsson intervjuas i Sydsvenskan och säger mycket klokt. Vänsterpartiet ska inte vara ett parti för "Stockholms akademiska vänsterkretsar", vi ska vara ett folkligt parti. Redan C. H. Hermansson uppmärksammade frågan om "the establishment", se Werner Schmidts bok C-H Hermansson : en politisk biografi. Jämför också gärna med Daniel Suhonens artikel "Populist - javisst".
Aron Etzler, som jag hoppas utses till partisekreterare, skriver på samma tema i Svenska Dagbladet. Vänsterpartiet ska, i likhet med nederländska Socialistiska partiet, fokusera på "aktivism och kontakt med vanligt folk".
Även Jonas Sjöstedt är inne på samma linje: "Jag hoppas att vi ska lämna partilokalerna och vara ute bland folk och prata med dem som inte är vänsterpartister /.../ Förebilden är Socialistiska partiet i Holland, det snabbast växande vänsterpartiet i Europa".
Men detta är en inriktning som förpliktigar. Vi måste leva som vi lär om vi ska vara trovärdiga vänsterpopulister. Vi måste också ständigt ha ett underifrånperspektiv. Det kommer inte göra oss populära hos andra politiker eller höga tjänstemän. Jämför gärna med nederländska Socialistiska partiet, läs boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
De organisatoriska frågorna är avgörande för Vänsterpartiets framgångar. Vi kan säkert öka snabbt i opinionen men för att nå varaktigt höga siffror måste vi stärka vår organisation. Vår partistyrelse ska utgöra en kollektiv och tydlig ledning, vi ska inte ha olika maktbaser i partiet. Thaher Pelaseyed skriver: "Det är partiets största utmaning framöver - att bygga en jämn och stark organisation som agerar samfällt när det väl gäller".
Personfrågorna kan också visa sig vara viktiga. Jag studsade till i TV-soffan när jag nu på morgonen hörde Mats Knutsson om Jonas Sjöstedt säga att han "kan ekonomi". När hörde vi senast någon säga det om en vänsterpartist? Förtroendet för oss i ekonomiska frågor brukar ju annars vara oförtjänt lågt.
Många politiska frågor talar nu för oss. Vänsterpartiet är det enda partiet med någon trovärdighet i frågor kring vinstuttag i välfärden, nu vill även Lärarnas Riksförbund stoppa stoppa skolans dränering på resurser. Vi kan som Gustav Möller säga: "Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga" och "Endast det bästa är gott nog åt folket".
Vi är EU-motståndare och vi har stor trovärdighet i eurofrågan nu när hela EU- och europrojektet krisar.
Vi behöver både en bred och sammanhållen politik och förmågan att fokusera på några få, konkreta frågor. Flammans Jonas Thunberg talar om detta i P1-morgon. Han menar till exempel att parollen "världens bästa välfärd" är för allmän.
Igår skrev jag om sex timmars arbetsdag. Jonas Sjöstedt sa kloka saker i frågan i gårdagens Dagens Nyheter. Rubriken var missvisande: "Han vill att V svänger om sextimmarsdag". Detta sa Jonas Sjöstedt om sex timmars arbetsdag:
"- Det är ett viktigt och riktigt mål. Men en förkortning till sex timmar är en ganska rejäl arbetstidsförkortning, med 25 procent. Jonas Sjöstedt menar att det är mer realistiskt att sänka stegvis. - Även om vi självklart ska ha kvar vårt mål om sex timmars arbetsdag är det viktigare att idag diskutera hur vi kan komma en bit på vägen än att vifta med den parollen. - Där hoppas jag kunna konkretisera vår politik under kommande mandatperiod. Och också komma med väldigt konkreta beräkningar om vad det skulle kosta att gå ned till 37 timmar i Sverige. Vilken effekt skulle det ha? Då rör vi ju på oss."
I likhet med Lars Ohly vill också Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ska vara med och styra och ta ansvar:
"Vi måste visa att vi inte bara är ett parti som har bra åsikter utan ett parti som kan bedriva bra politik. Det tror jag är väldigt viktigt för vårt parti. Att vi kan förena starka värderingar med att också kunna kompromissa och styra. Där tror jag att en del väljare inte ser det senare."
Det är viktigt att kongressen och den nyvalda partistyrelsen fokuserar på strategidokumentet och slutrapporten.
Länkar:
Det är nu eller aldrig för Vänsterpartiet
Framtidskommissionens slutrapport
Framtidsstrategi antagen av Vänsterpartiet
Intervju med Aron Etzler i Resumé
Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet
Jonas Lundgren intervjuas i P1
Visar inlägg med etikett Lars Ohly. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars Ohly. Visa alla inlägg
torsdag 5 januari 2012
måndag 2 januari 2012
Ida, Lars, Jonas, Ulla och Rossana
Ida Gabrielsson och Lars Ohly har intervjuats i TV4. Lars Ohly får frågan: Vad är det för parti du lämnar över nu?
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
Han svarar: Ett vänsterparti som mår ganska bra trots att vi inte haft genomslag för vår politik i Sverige under ett antal år. Ett parti med självförtroende som i huvudsak är väldigt enat utan att för den skull inte tycka likadant i alla frågor. Vi har en stark frustration över att våra idéer inte fått genomslag.
Ida Gabrielsson betonar bland annat att vår feminism ska gå ut på att vi uppmärksammar kvinnors levandsvillkor. Jämför gärna detta med Ulla Anderssons debattartikel i dagens Expressen.
"Vänsterpartiet kommer vara mycket mer enat efter den här kongress än kanske nåt annat parti", säger Lars Ohly. Jag hoppas verkligen att han får rätt men helt säker på det vågar jag inte vara efter att ha hört en radiodokumentär med Rossana Dinamarca där hon menar att "lojalitetsband" spelat roll under processen där Vänsterpartiet väljer ny partiordförande. Det är väl i och för sig helt naturligt men det gäller antagligen i så fall samtliga kandidater.
Vi får nog räkna med att en del kommer bli besvikna över att just deras favorit inte valts och att detta inte kommer gå helt obemärkt förbi. Bland annat därför hoppas jag vi kan fokusera på strategidokumentet och att det kan fungera som en enande, inspirerande och peppande faktor i Vänsterpartiet.
Det är en väldigt bra, personlig och öppenhjärtlig intervju med Rossana. Jag är inte överens med henne när hon verka mena att kollektivt ledarskap förutsätter en partiordförande. Det går såklart att kombinera kollektivt ledarskap med två partiledare.
Jonas Sjöstedt fortsätter mangla Carl B Hamilton i eurodebatten. Så här avslutar Jonas Sjöstedt dagens artikel:
"Det brukar invändas att det europeiska samarbetet skulle drabbas om euron avvecklades. Det är precis tvärtom om. Med dagens utveckling får vi mindre demokrati och mer centralstyre av EU:s byråkrater. Utan euron kan vi få ett mer jämlikt samarbete mellan demokratier i Europa. Ett samarbete där folks behov är viktigare än bankernas vinster."
fredag 23 december 2011
En röd vår
Så här mot slutet av året är det bra att ta sig tid till både reflektion och framåtblickande. Jag tror att 2012 kan bli ett bra år för Vänsterpartiet.
Avgörande beslut kommer fattas på Vänsterpartiet kongress 5-8 januari. Genom en rad åtgärder har goda förutsättningar för att Vänsterpartiet ska gå stärkt ur valnederlaget 2010 skapats.
Framtidskommissionen har arbetat fram ett strategidokument och ett slutdokument. Bägge dokumenten innehåller en rad goda organisatoriska, strategiska och politiska förslag som jag tror kommer bidra till ett starkare, vassare och bättre vänsterparti. Processen i sig har varit betydelsefull i och med att den varit så bred och öppen. Jag gissar att betydelsefulla lärdomar kan dras ur den för framtida utvecklingsarbete inom Vänsterpartiet. Ett stor tack till de som ingått i Framtidskommissionen: Ida Gabrielsson (sammankallande), Maria Chergui, Mattias Håkansson, Thaher Pelaseyed, Vasiliki Tsouplaki och Björn Öberg samt Tommy Jansson som varit Framtidskommissionens sekreterare!
Den för allmänheten mest synliga delen av Vänsterpartiets utvecklingsarbete har varit vår kandidatkampanj inför kongressen 2012. Fyra utomordentliga kandidater (Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) har rest land och rike runt och presenterat sina visioner om en vänster framtiden samt svarat på frågor. Flera av utfrågningarna drog stor publik. Till Moriskan i Malmö till exempel kom närmare 500 personer. Detta bådar gott inför framtiden. Det finns ett intresse för Vänsterpartiet och vänsterpolitik! Kandidaterna har inte enbart deltagit i utfrågningarna utan har också rest runt till partiföreningar och varit väldigt aktiva i media. Ett stort tack till de fyra kandidaterna och till alla de som på olika sätt arbetat med kandidatkampanjen!
Valberedningen har lagt vad jag förstår starka förslag till ny partistyrelse och programkommission. Av de 33 föreslagna till partistyrelsen är 14 nyval. Enligt Kalle Larsson är det antagligen den största andelen nyval på länge. Min personkännedom är dålig men jag kan ändå se att valberedningens förslag innehåller många goda namn. Inte minst är jag glad att Aron Etzler är föreslagen. Jag tror han kan bidra med politisk analysförmåga i partistyrelsen. Förhoppningsvis kan han ta med sig kunskaperna från arbetet med boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Jag tror Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet. I mars kommer Aron Etzlers bok Allt rött blir blått (Karnevals förlag) där han analyserat Moderaternas framgångar. Den kunskapen kan komma att bli betydelsefull för Vänsterpartiet. Ett stort tack till valberedningen för ert arbete!
I de två senaste opinionsmätningarna har Vänsterpartiet gått framåt. I SvD/Sifos decembermätning får Vänsterpartiet 6,3 procent och i TV 4/Novus decembermätning får Vänsterpartiet 6,4 procent. I bägge mätningarna är Vänsterpartiet fjärde största parti och alltså större än C, FP, KD och SD.
Den politiska geografin talar till Vänsterpartiets fördel. Vi har både karta och kompass när massmedia fylls av vård- och omsorgsskandaler och eurokris.
Vänsterpartiet har precis förändrat sin organisation. Den nya organisationen ska förstärka partiets arbete på flera områden. Anki Ahlsten säger: "Den nya organisationen är ett resultat av vår valutvärdering, Framtidskommissionens slutsatser och önskemål från medlemmarna. På det här viset blir vi bättre och mer effektiva". Enligt Lars Ohly är det "den största och viktigaste förändringen av partiets sätt att arbeta" som han varit med om.
Under våren kommer Vänsterpartiet förnya sin kommunikation genom en ny central hemsida, nya lokala hemsidor samt en strategi för sociala medier. En ny grafisk profil har antagits och en ny kommunikationsplan är under utarbetande. Vänsterpartiet har redan nu visat på innovativa sätt att arbeta med nätet genom de olika kampanjsidorna: om riskkapital, om tvångsprivatiseringar och om bra mat i äldreomsorgen. Framtidskommissionens sida, nätsändningarna av kandidatutfrågningarna samt kandidatsajten har också varit bra. Kongressen har en egen hemsida där allt material finns samlat. Allt detta är goda exempel på transparens och öppenhet i politiken.
Vänsterpartiets förslag till ett matlyft inom äldreomsorgen är ett bra exempel på hur vi i framtiden ska formulera vad vi vill istället för att fastna i kritik av andra partiers politik. Förslaget är också bra eftersom det direkt anknyter till den pågående debatten om villkoren i svensk äldreomsorg samt för att det är så konkret och materiellt.
De under 2011 två genomförda kampanjerna om vård och äldreomsorg har varit bra. Förhoppningsvis kan vi lära av dem och i framtiden driva effektiva och slagkraftiga kampanjer.
Kongressen är avgörande. Det är där besluten fattas och riktlinjerna för Vänsterpartiets fortsatta arbete fastställs. Personligen är jag väldigt glad att partistyrelsen bifallit motion C10 som yrkar på att Vänsterpartiet ska utarbeta ett nytt miljöprogram. Vänsterpartiet ska vara det rödgröna partiet i svensk politik.
Jag har här och nu inte möjlighet att gå igenom kongressmaterialet men jag hoppas på att vi kommer gå stärkta och peppade ur kongressen.
Ett stort tack till alla ni som på olika sätt bidragit till Vänsterpartiets utvecklingsarbete! Det mesta återstår att göra men vi har lagt en god grund och kommit en bit på väg. Förutsättningarna är goda!
Sist vill jag tacka Lars Ohly för hans insats som partiordförande i Vänsterpartiet. Under hans ledning har vi blivit ett enat parti och ett möjligt regeringsparti. Det rödgröna samarbetet har kritiserats av många. Själv tycker jag att det var rätt att vi gick in i samarbetet, men det blev fel. I ledaren i Vänsterpress 2011 : 12 skriver Lars Ohly att han hoppas att vi "kan samla våra krafter för att bli det radikala förändringsalternativ som människor som röstar på oss har rätt att kräva". Jag hoppas alla medlemmar i Vänsterpartiet läser Lars Ohlys ledare noga och funderar på vilka utmaningar Vänsterpartiet står inför och vilka krav som ställs på oss. Det räcker inte att ha rätt, vi måste få rätt också!
Jag är glad och stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet! Precis som Eric Sundström i Dagens Arena tror jag att vi går en röd vår till mötes!
God Jul och Gott Nytt År!
Avgörande beslut kommer fattas på Vänsterpartiet kongress 5-8 januari. Genom en rad åtgärder har goda förutsättningar för att Vänsterpartiet ska gå stärkt ur valnederlaget 2010 skapats.
Framtidskommissionen har arbetat fram ett strategidokument och ett slutdokument. Bägge dokumenten innehåller en rad goda organisatoriska, strategiska och politiska förslag som jag tror kommer bidra till ett starkare, vassare och bättre vänsterparti. Processen i sig har varit betydelsefull i och med att den varit så bred och öppen. Jag gissar att betydelsefulla lärdomar kan dras ur den för framtida utvecklingsarbete inom Vänsterpartiet. Ett stor tack till de som ingått i Framtidskommissionen: Ida Gabrielsson (sammankallande), Maria Chergui, Mattias Håkansson, Thaher Pelaseyed, Vasiliki Tsouplaki och Björn Öberg samt Tommy Jansson som varit Framtidskommissionens sekreterare!
Den för allmänheten mest synliga delen av Vänsterpartiets utvecklingsarbete har varit vår kandidatkampanj inför kongressen 2012. Fyra utomordentliga kandidater (Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) har rest land och rike runt och presenterat sina visioner om en vänster framtiden samt svarat på frågor. Flera av utfrågningarna drog stor publik. Till Moriskan i Malmö till exempel kom närmare 500 personer. Detta bådar gott inför framtiden. Det finns ett intresse för Vänsterpartiet och vänsterpolitik! Kandidaterna har inte enbart deltagit i utfrågningarna utan har också rest runt till partiföreningar och varit väldigt aktiva i media. Ett stort tack till de fyra kandidaterna och till alla de som på olika sätt arbetat med kandidatkampanjen!
Valberedningen har lagt vad jag förstår starka förslag till ny partistyrelse och programkommission. Av de 33 föreslagna till partistyrelsen är 14 nyval. Enligt Kalle Larsson är det antagligen den största andelen nyval på länge. Min personkännedom är dålig men jag kan ändå se att valberedningens förslag innehåller många goda namn. Inte minst är jag glad att Aron Etzler är föreslagen. Jag tror han kan bidra med politisk analysförmåga i partistyrelsen. Förhoppningsvis kan han ta med sig kunskaperna från arbetet med boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Jag tror Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet. I mars kommer Aron Etzlers bok Allt rött blir blått (Karnevals förlag) där han analyserat Moderaternas framgångar. Den kunskapen kan komma att bli betydelsefull för Vänsterpartiet. Ett stort tack till valberedningen för ert arbete!
I de två senaste opinionsmätningarna har Vänsterpartiet gått framåt. I SvD/Sifos decembermätning får Vänsterpartiet 6,3 procent och i TV 4/Novus decembermätning får Vänsterpartiet 6,4 procent. I bägge mätningarna är Vänsterpartiet fjärde största parti och alltså större än C, FP, KD och SD.
Den politiska geografin talar till Vänsterpartiets fördel. Vi har både karta och kompass när massmedia fylls av vård- och omsorgsskandaler och eurokris.
Vänsterpartiet har precis förändrat sin organisation. Den nya organisationen ska förstärka partiets arbete på flera områden. Anki Ahlsten säger: "Den nya organisationen är ett resultat av vår valutvärdering, Framtidskommissionens slutsatser och önskemål från medlemmarna. På det här viset blir vi bättre och mer effektiva". Enligt Lars Ohly är det "den största och viktigaste förändringen av partiets sätt att arbeta" som han varit med om.
Under våren kommer Vänsterpartiet förnya sin kommunikation genom en ny central hemsida, nya lokala hemsidor samt en strategi för sociala medier. En ny grafisk profil har antagits och en ny kommunikationsplan är under utarbetande. Vänsterpartiet har redan nu visat på innovativa sätt att arbeta med nätet genom de olika kampanjsidorna: om riskkapital, om tvångsprivatiseringar och om bra mat i äldreomsorgen. Framtidskommissionens sida, nätsändningarna av kandidatutfrågningarna samt kandidatsajten har också varit bra. Kongressen har en egen hemsida där allt material finns samlat. Allt detta är goda exempel på transparens och öppenhet i politiken.
Vänsterpartiets förslag till ett matlyft inom äldreomsorgen är ett bra exempel på hur vi i framtiden ska formulera vad vi vill istället för att fastna i kritik av andra partiers politik. Förslaget är också bra eftersom det direkt anknyter till den pågående debatten om villkoren i svensk äldreomsorg samt för att det är så konkret och materiellt.
De under 2011 två genomförda kampanjerna om vård och äldreomsorg har varit bra. Förhoppningsvis kan vi lära av dem och i framtiden driva effektiva och slagkraftiga kampanjer.
Kongressen är avgörande. Det är där besluten fattas och riktlinjerna för Vänsterpartiets fortsatta arbete fastställs. Personligen är jag väldigt glad att partistyrelsen bifallit motion C10 som yrkar på att Vänsterpartiet ska utarbeta ett nytt miljöprogram. Vänsterpartiet ska vara det rödgröna partiet i svensk politik.
Jag har här och nu inte möjlighet att gå igenom kongressmaterialet men jag hoppas på att vi kommer gå stärkta och peppade ur kongressen.
Ett stort tack till alla ni som på olika sätt bidragit till Vänsterpartiets utvecklingsarbete! Det mesta återstår att göra men vi har lagt en god grund och kommit en bit på väg. Förutsättningarna är goda!
Sist vill jag tacka Lars Ohly för hans insats som partiordförande i Vänsterpartiet. Under hans ledning har vi blivit ett enat parti och ett möjligt regeringsparti. Det rödgröna samarbetet har kritiserats av många. Själv tycker jag att det var rätt att vi gick in i samarbetet, men det blev fel. I ledaren i Vänsterpress 2011 : 12 skriver Lars Ohly att han hoppas att vi "kan samla våra krafter för att bli det radikala förändringsalternativ som människor som röstar på oss har rätt att kräva". Jag hoppas alla medlemmar i Vänsterpartiet läser Lars Ohlys ledare noga och funderar på vilka utmaningar Vänsterpartiet står inför och vilka krav som ställs på oss. Det räcker inte att ha rätt, vi måste få rätt också!
Jag är glad och stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet! Precis som Eric Sundström i Dagens Arena tror jag att vi går en röd vår till mötes!
God Jul och Gott Nytt År!
lördag 5 november 2011
Dålig debattstil
På Vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar rådde Lars Ohly oss att "reagera hårt mot varje oförsonlighet och dålig debattstil som ibland används i våra diskussioner. Med respekt och kamratskap som grund är jag säker på att vår gemensamma klokskap kommer att leda till ett tydligare och bättre Vänsterparti som förmår förändra verkligheten."
De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).
Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."
Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.
Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.
Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.
Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.
De diskussioner jag sett eller deltagit i inför kongressen tycker jag oftast varit just respektfulla och kamratliga. Jag tycker nog att Lars Ohly drar för stora växlar på ett dåligt exempel från Aftonbladet (men jag har inte sett någon nämna det lika dåliga exemplet från Västerbottens Folkblad).
Lars Ohly påpekar också: "Våra politiska fiender finns utanför partiet, inte på andra sidan kongressalen."
Åsa Hagelstedt formulerar sig så hårt i sitt angrepp i Flamman mot oss som förordar någon av de manliga kandidaterna till partiordförande att man undrar om hon ser sina främsta politiska fiender inom eller utanför Vänsterpartiet.
Ett personval som valet av partiordförande är faktiskt en "fråga om individer". Själv tillhör jag dem som förordar Jonas Sjöstedt som partiordförande. Utan att ha deltagit i samma diskussioner som Åsa Hagelstedt tycker jag det låter konstigt att hon mött många som sagt att just Ulla Andersson och Rossana Dinamarca inte skulle hålla måttet. I de diskussioner jag tagit del av har det tvärtom framhållits att vi har fyra starka kandidater.
Jag kan heller inte låta bli att undra varför Åsa Hagelstedt eller någon av de andra som framfört att vi nu måste välja en kvinnlig partiledare inte tidigare argumenterat för att Lars Ohly borde ha avgått till förmån för en kvinna.
Vi måste vara medvetna om och uppmärksamma på patriarkala strukter inom Vänsterpartiet men att säga att vår öppna och positiva process inför kongressen är pinsam och att Vänsterpartiet "inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar" tycker jag är väl hårda ord. Ett sådant synsätt på partikamrater försvårar de diskussioner inför kongressen som ska bidra till goda kongressbeslut.
söndag 7 augusti 2011
Om Vänsterpartiets EU-politik
Den 3-4 september håller Vänsterpartiet en EU-konferens i Göteborg. På konferensen ska en ny skrivning om EU i partiprogrammet diskuteras. Beslut om förändringar i partiprogrammet tas sedan av kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012. På EU-konferensen ska också ett uttalande om aktuella EU-frågor antas.
Enligt Lars Ohly ska Vänsterpartiet genom att tona ned utträdeskravet ge "en signal till svenska folket om att Vänsterpartiet är med i fighten om miljön, arbetsrätten och välfärden inom EU" ("V dämpar krav på att lämna EU", Kommunalarbetaren 2011-07-05).
I diskussionsmaterialet inför konferensen står följande att läsa: "Partiet har inte drivit kravet på utträde ur EU" samt "Däremot har vi angett i program och valplattformar att vi önskar lämna EU."
Det står också i diskussionsmaterialet att programkommissionen med sitt förslag till ny EU-text i partiprogrammet vill "förtydliga att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel, samt under vilka förhållanden vänsterpartiet bör driva det aktivt."
För mig är utträdeskravet ett mål i sig, eftersom det är EU:s överstatlighet jag vänder mig emot. I vårt partiprogram står det på sidan 14: "Ett försvar av demokratin kräver idag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." På sidan 17 står det: "Överstatliga organ som kränker de nationella folkvalda parlamentens suveränitet är ingen hållbar lösning."
Visst finns det anledning att diskutera om vårt utträdeskrav bidragit till att presumtiva väljare inte förstått att vi bedriver konstruktivt politiskt arbete inom EU. All politik bör kontinuerligt utvärderas och kritiskt granskas och som det står i partiprogrammet på sidan 31: "Den mest radikala vänsterpolitiken är inte nödvändigtvis den som vid varje tidpunkt ställer de mest långtgående kraven." Men vi har ju faktiskt inte drivit utträdeskravet aktivt.
Enligt diskussionsmaterialet "har våra politiska motståndare ifrågasatt trovärdigheten i våra krav på förändringar, när vi ändå vill gå ur EU."
Vad våra politiska motståndare tycker om oss ska inte påverka vårt partiprogram. Det finns anledning att påminna om vad som står i partistyrelsens strategidokument: "Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta."
Jag tvivlar på att utträdeskravet, som ju inte ens drivits, skrämt bort presumtiva väljare. Till och med borgerliga Helsingborgs Dagblads ledarskribent Ingrid Runsten ("Viktigt vardagsslit i EU", Helsingborgs Dagblad 2011-05-30) har i positiva ordalag framhållit Eva-Britt Svensson arbete i EU. Det kanske tvärtom är så att vi, som Erik Berg skrev på sin blogg Approximation 2009-10-06, istället borde "uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen." Det är nog som med Vänsterpartiets övriga politik: vi måste se över vår organisation och vår kommunikation. Louise Granaths insändare i Flamman 2011 : 30 ("Dags att ompröva utträdeskravet") tyder på att vi till och med inom vänstern bättre måste kommunicera vår EU-politik.
Vänsterpartiets EU-politik, förutsatt att vi inte döljer vårt motstånd mot EU:s överstatlighet, kan - särskilt nu när Miljöpartiet anpassat sig till det politiska etablissemanget - bidra till att vi blir ett relevant parti för svenska folket. Vi vill väl inte lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna? En tydlig linje i EU-politiken kan kanske också bidra till att vi blir ett starkare parti på landsbygden?
Jag hoppas på och räknar med ordentliga diskussioner i EU-frågan inför konferensen och kongressen. Det är viktigt att vi inte anpassar oss efter övriga politiska partier utan tydligt vågar driva vår egen linje. Det är som Nina Björk och Björnbrum påpekat: själva poängen med demokrati är att vi har alternativ att välja mellan. Vänsterpartiet har allt att vinna på en tydlig profilering och ett väl formulerat konfliktperspektiv.
2014 är det inte bara val till riksdag, landsting och kommuner utan också till Europarlamentet. Det kan förhoppningsvis vara en fördel för Vänsterpartiet.
Bli gärna medlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Läs Jonas Sjöstedts skrift Eurokrisen & vänsterns svar.
Enligt Lars Ohly ska Vänsterpartiet genom att tona ned utträdeskravet ge "en signal till svenska folket om att Vänsterpartiet är med i fighten om miljön, arbetsrätten och välfärden inom EU" ("V dämpar krav på att lämna EU", Kommunalarbetaren 2011-07-05).
I diskussionsmaterialet inför konferensen står följande att läsa: "Partiet har inte drivit kravet på utträde ur EU" samt "Däremot har vi angett i program och valplattformar att vi önskar lämna EU."
Det står också i diskussionsmaterialet att programkommissionen med sitt förslag till ny EU-text i partiprogrammet vill "förtydliga att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel, samt under vilka förhållanden vänsterpartiet bör driva det aktivt."
För mig är utträdeskravet ett mål i sig, eftersom det är EU:s överstatlighet jag vänder mig emot. I vårt partiprogram står det på sidan 14: "Ett försvar av demokratin kräver idag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." På sidan 17 står det: "Överstatliga organ som kränker de nationella folkvalda parlamentens suveränitet är ingen hållbar lösning."
Visst finns det anledning att diskutera om vårt utträdeskrav bidragit till att presumtiva väljare inte förstått att vi bedriver konstruktivt politiskt arbete inom EU. All politik bör kontinuerligt utvärderas och kritiskt granskas och som det står i partiprogrammet på sidan 31: "Den mest radikala vänsterpolitiken är inte nödvändigtvis den som vid varje tidpunkt ställer de mest långtgående kraven." Men vi har ju faktiskt inte drivit utträdeskravet aktivt.
Enligt diskussionsmaterialet "har våra politiska motståndare ifrågasatt trovärdigheten i våra krav på förändringar, när vi ändå vill gå ur EU."
Vad våra politiska motståndare tycker om oss ska inte påverka vårt partiprogram. Det finns anledning att påminna om vad som står i partistyrelsens strategidokument: "Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta."
Jag tvivlar på att utträdeskravet, som ju inte ens drivits, skrämt bort presumtiva väljare. Till och med borgerliga Helsingborgs Dagblads ledarskribent Ingrid Runsten ("Viktigt vardagsslit i EU", Helsingborgs Dagblad 2011-05-30) har i positiva ordalag framhållit Eva-Britt Svensson arbete i EU. Det kanske tvärtom är så att vi, som Erik Berg skrev på sin blogg Approximation 2009-10-06, istället borde "uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen." Det är nog som med Vänsterpartiets övriga politik: vi måste se över vår organisation och vår kommunikation. Louise Granaths insändare i Flamman 2011 : 30 ("Dags att ompröva utträdeskravet") tyder på att vi till och med inom vänstern bättre måste kommunicera vår EU-politik.
Vänsterpartiets EU-politik, förutsatt att vi inte döljer vårt motstånd mot EU:s överstatlighet, kan - särskilt nu när Miljöpartiet anpassat sig till det politiska etablissemanget - bidra till att vi blir ett relevant parti för svenska folket. Vi vill väl inte lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna? En tydlig linje i EU-politiken kan kanske också bidra till att vi blir ett starkare parti på landsbygden?
Jag hoppas på och räknar med ordentliga diskussioner i EU-frågan inför konferensen och kongressen. Det är viktigt att vi inte anpassar oss efter övriga politiska partier utan tydligt vågar driva vår egen linje. Det är som Nina Björk och Björnbrum påpekat: själva poängen med demokrati är att vi har alternativ att välja mellan. Vänsterpartiet har allt att vinna på en tydlig profilering och ett väl formulerat konfliktperspektiv.
2014 är det inte bara val till riksdag, landsting och kommuner utan också till Europarlamentet. Det kan förhoppningsvis vara en fördel för Vänsterpartiet.
Bli gärna medlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Läs Jonas Sjöstedts skrift Eurokrisen & vänsterns svar.
lördag 6 augusti 2011
Kickstarta igång Vänsterpartiet
Lars Ohly och Elise Norberg Pilhem (sammankallande i valberedningen) intervjuas i Lunchekot idag angående Vänsterpartiets partiledarval.
Enligt intervjun vill valberedningen ha en öppen process och Lars Ohly poängterar att han tycker det är bra att vi har flera partiledarkandidater. Allt gott alltså? Nej, jag tycker inte det för Elise Norberg Pilhem säger också att vi inte fullt ut ska efterlikna Centerpartiets process. Ambitionsnivån är tydligen inte högre än att vi "kommer nog vara ute lite mer i distriktsorganisationerna" och ha "lite mer diskussioner än vad vi haft tidigare".
Det duger inte tycker jag. Nu är det dags att ta situationen på allvar och utnyttja den vilja till förändring och förnyelse som förhoppningsvis finns bland partiets medlemmar. Det borde arrangeras utfrågningar av partiledarkandidaterna i alla distrikt, strategidokument och EU-dokument bör diskuteras i alla partiföreningar. Utnyttja också de texter som finns samlade i Socialistisk debatt nr 197 för diskussioner i partiföreningar och distrikt.
På kongressen 2012 måste vi välja en partistyrelse med vilja och mod nog att genomföra omfattande förändringar. Det krävs också en långsiktighet och envishet i arbetet. Vad hände till exempel med "dörknackningskampanjen"? Av medlemmar, partiföreningar och partidistrikt krävs också en vilja och beredskap till förändring.
Lars Ohly säger i intervjun att "nu måste vi faktiskt diskutera allt som vi tillsammans kan göra för att få Vänsterpartiet att bli starkare". Han har rätt i att vi måste göra det och att det är ett kollektivt ansvar. Det största ansvaret faller såklart på partistyrelsen men även partiföreningar och distriktens styrelser bör se självkritiskt på sitt eget arbete, ja varje medlem bör kritiskt granska sitt arbete. Under perioden fram till kongressen bör vi diskutera brett och med högt i tak. Eftersom alla i ledningen verkar inse att förändringar krävs kan jag inte låta bli att undra varför inte mer gjorts. Krisen inträffade inte i samband med valet 2010 eller i och med någon av de senare opinionsmätningarna. Vi befinner i oss i en länge pågående kris.
Det finns redan massor av goda idéer formulerade om Vänsterpartiets framtid. Läs strategidokumentet, Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna samt Socialistisk debatt nr 2/90 och nr 197! Socialistisk debatt behöver förresten digitaliseras, om så krävs bör Vänsterpartiet stödja tidskriften så att de kan bygga en ordentlig hemsida.
Efter kongressen är det viktigt att det snabbt börjar hända saker. Som Jonas Wikström säger är det dags för ledarskap i Vänsterpartiet.
Enligt intervjun vill valberedningen ha en öppen process och Lars Ohly poängterar att han tycker det är bra att vi har flera partiledarkandidater. Allt gott alltså? Nej, jag tycker inte det för Elise Norberg Pilhem säger också att vi inte fullt ut ska efterlikna Centerpartiets process. Ambitionsnivån är tydligen inte högre än att vi "kommer nog vara ute lite mer i distriktsorganisationerna" och ha "lite mer diskussioner än vad vi haft tidigare".
Det duger inte tycker jag. Nu är det dags att ta situationen på allvar och utnyttja den vilja till förändring och förnyelse som förhoppningsvis finns bland partiets medlemmar. Det borde arrangeras utfrågningar av partiledarkandidaterna i alla distrikt, strategidokument och EU-dokument bör diskuteras i alla partiföreningar. Utnyttja också de texter som finns samlade i Socialistisk debatt nr 197 för diskussioner i partiföreningar och distrikt.
På kongressen 2012 måste vi välja en partistyrelse med vilja och mod nog att genomföra omfattande förändringar. Det krävs också en långsiktighet och envishet i arbetet. Vad hände till exempel med "dörknackningskampanjen"? Av medlemmar, partiföreningar och partidistrikt krävs också en vilja och beredskap till förändring.
Lars Ohly säger i intervjun att "nu måste vi faktiskt diskutera allt som vi tillsammans kan göra för att få Vänsterpartiet att bli starkare". Han har rätt i att vi måste göra det och att det är ett kollektivt ansvar. Det största ansvaret faller såklart på partistyrelsen men även partiföreningar och distriktens styrelser bör se självkritiskt på sitt eget arbete, ja varje medlem bör kritiskt granska sitt arbete. Under perioden fram till kongressen bör vi diskutera brett och med högt i tak. Eftersom alla i ledningen verkar inse att förändringar krävs kan jag inte låta bli att undra varför inte mer gjorts. Krisen inträffade inte i samband med valet 2010 eller i och med någon av de senare opinionsmätningarna. Vi befinner i oss i en länge pågående kris.
Det finns redan massor av goda idéer formulerade om Vänsterpartiets framtid. Läs strategidokumentet, Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna samt Socialistisk debatt nr 2/90 och nr 197! Socialistisk debatt behöver förresten digitaliseras, om så krävs bör Vänsterpartiet stödja tidskriften så att de kan bygga en ordentlig hemsida.
Efter kongressen är det viktigt att det snabbt börjar hända saker. Som Jonas Wikström säger är det dags för ledarskap i Vänsterpartiet.
fredag 5 augusti 2011
Vänsterpartiets ledning
Idag har glädjande nog ytterligare en kandidat till partiledarposten i Vänsterpartiet trätt fram, nämligen Hans Linde. Vi nu fyra partiledarkandidater: Ulla Andersson, Hans Linde, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Själv har jag inte bestämt mig för någon favorit, bortsett från att jag tror att vi behöver ett förnyat ledarskap. Vi behöver både nya personer i ledningen och vi behöver nya idéer för organisation, kommunikation och politik. Än viktigare än nya idéer, de finns redan, är att vi sedan prioriterar förnyelse, förändring och förbättring. Vi måste mäkta med ett långsiktigt arbete och vi måste våga förändra. Vänsterpartiet kommer välja partiledning på kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012.
Hans Linde är i dagsläget Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor och hbt-frågor samt gruppledare i riksdagen. Hans engagemang i utrikespolitiska frågor kan dock ligga honom i fatet eftersom partiledningens beslut att stödja en flygförbudszon över Libyen kritiserats inom Vänsterpartiet. För detta kan dock inte Hans Linde ensam kritiseras, utan ansvaret faller på alla i partistyrelsen, utom de som reserverade sig mot beslutet. Vad jag förstår stod samtliga av de nuvarande partiledarkandidaterna bakom partiets linje.
Hans Linde har i Flamman 2011 : 31 publicerat en lång artikel om vad han vill med Vänsterpartiet och vår politik. Artikeln innehåller många goda tankar och förslag. Jag håller nog med om allt han skriver. Det är bra att han nämner "människor på landsbygden" som en en av våra prioriterade grupper.Innan riksdagens öppnande i september prioriterar Hans Linde "att åka runt i Sverige och träffa partimedlemmar, olika folkrörelser och väljare för att lyssna in hur de vill att vi ska bygga vänstern starkare i Sverige". Bra! Vänsterpartiet ska vara ett nyfiket, öppet, lyssnande, undersökande och reflekterande parti.
Det är bra att vi har flera som öppet kandiderar. Jag hoppas fler träder fram, särskilt kvinnliga kandidater. Vad som behövs nu, och som bland andra Erik Andersson och Martin Lööf, efterfrågat i Flamman 2011 : 30 är att de som kandiderar till partiledarposten öppet går ut och berättar "hur de vill utveckla partiet organisatoriskt och politiskt". Jag skulle vilja bredda detta och säga att alla som kandiderar till partistyrelsen bör träda fram. Vi behöver en bred och öppen debatt om Vänsterpartiets framtid inför kongressen. Möten och utfrågningar med partiledarkandidaterna och partistyrelsekandidaterna bör anordnas i partidistrikten. Enligt Jonas Sjöstedt får partiledarkandidaterna "väldigt många inbjudningar, också där de vill träffa oss tillsammans för att kunna titta i hästens mun, så att säga." Bra! Kandidaterna kan också presenteras på Vänsterpartiets hemsida, så som Centerpartiet gjort.
Angående övriga val till partistyrelsen anser jag att det är viktigt att vi eftersträvar en bra åldersfördelning, minst 50 procent kvinnor och att vi får in ledamöter med LO-bakgrund och annan etnisk bakgrund än svensk. Jag tror också det vore bra om vi får in en, eller flera, av de som ingått i Framtidskommissionen (gärna Thaher Pelaseyed) och gärna också representanter från kommuner där Vänsterpartiet varit framgångsrikt. Degerfors och Fagersta är de klarast lysande exemplen. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt har också flera kommit med goda synpunkter (se Socialistisk debatt nr 197): Jonas Wikström, Tobias Smedberg, Emil Broberg, Ali Esbati med flera. Jag tycker också att Aron Etzler är en lysande politisk analytiker. Men det är kanske inte bra att ta in honom i partiledningen eftersom han då skulle förlora sin fristående ställning?
Vi behöver en bred debatt inför EU-konferensen och om strategidokumentet i partiet och vi behöver veta hur partiledarkandidaterna ställer sig till dessa dokument. Utöver detta tycker jag det vore bra med diskussioner kring texterna i Socialistisk debatt nr 197.
I Vänsterpartiet förs nu diskussioner kring delat partiledarskap. Jag har skrivit om delat partiledarskap i ett tidigare inlägg. Jonas Sjöstedt är den ende av partiledarkandidaterna som är uttalat positiv till delat partiledarskap. Hans Linde säger så här: "Jag tycker egentligen att det är en sekundär fråga, det finns andra, större utmaningar, som hur vi får fram fler företrädare för partiet." Det håller jag med honom om. Frågan om delat partiledarskap måste diskuteras och undersökas grundligt.
Jonas Sjöstedt för fram idén att vi skulle kunna börja välja partiledare genom medlemsomröstningar bland samtliga partimedlemmar. Det är en intressant tanke. Jag tror också att vi skulle vinna på att ha medlemsomröstningar och medlemsenkäter i olika sakfrågor, såväl politik och organisation. Omröstningarna och enkäterna kan vara antingen styrande eller vägledande. Framtidskommissionen gjorde en enkätundersökning som tyvärr fick låg svarsfrekvens. Vad berodde det på? Kanske Vänsterpartiets medlemmar är ovana vid detta arbetssätt?
Läs vidare:
Om Hans Lindes kandidatur och partiledarfrågan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Flamman, Svenska Dagbladet, Jonas Sjöstedt, Gus Kaage, Jinge, Patrik Renfors och Lotta Johnsson Fornarve, Ilona Szatmári Waldau, Rosa Lundmark, Emil Broberg, Britt Löfgren, Andreas Jansson, Alla smutsiga detaljer, Nicke Grozdanovsski, Kaj Raving, Fredrich Legnemark.
Om Libyen och utrikespolitik:
Henning Süssner Rubin, Martina Nilsson, Jonas Thunberg, Hans Lindes replik till Jonas Thunberg, Hans Linde, Åke Wilens replik till Hans Linde.
Om Centerpartiets val av ny partiledare:
Dagens Nyheter 2011-06-18, Dagens Nyheter 2011-06-22, Dagens Nyheter 2011-07-20, presentation av partiledarkandidaterna på Centerpartiets hemsida.
Vi i Vänsterpartiet har en spännande och innehållsrik tid framför oss. Det ser lovande ut nu när vi har flera partiledarkandidater. Låt oss nu föra öppna, breda och ingående diskussioner om Vänsterpartiets framtid i partiföreningar, partidistrikt, Vänsterpress, Flamman och på internet. Det är viktigt att processerna blir så öppna som möjligt. Inte minst eftersom då fler än partimedlemmar kan engagera sig. Vänsterpartiets framtid rör fler än oss partimedlemmar.
Hans Linde är i dagsläget Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor och hbt-frågor samt gruppledare i riksdagen. Hans engagemang i utrikespolitiska frågor kan dock ligga honom i fatet eftersom partiledningens beslut att stödja en flygförbudszon över Libyen kritiserats inom Vänsterpartiet. För detta kan dock inte Hans Linde ensam kritiseras, utan ansvaret faller på alla i partistyrelsen, utom de som reserverade sig mot beslutet. Vad jag förstår stod samtliga av de nuvarande partiledarkandidaterna bakom partiets linje.
Hans Linde har i Flamman 2011 : 31 publicerat en lång artikel om vad han vill med Vänsterpartiet och vår politik. Artikeln innehåller många goda tankar och förslag. Jag håller nog med om allt han skriver. Det är bra att han nämner "människor på landsbygden" som en en av våra prioriterade grupper.Innan riksdagens öppnande i september prioriterar Hans Linde "att åka runt i Sverige och träffa partimedlemmar, olika folkrörelser och väljare för att lyssna in hur de vill att vi ska bygga vänstern starkare i Sverige". Bra! Vänsterpartiet ska vara ett nyfiket, öppet, lyssnande, undersökande och reflekterande parti.
Det är bra att vi har flera som öppet kandiderar. Jag hoppas fler träder fram, särskilt kvinnliga kandidater. Vad som behövs nu, och som bland andra Erik Andersson och Martin Lööf, efterfrågat i Flamman 2011 : 30 är att de som kandiderar till partiledarposten öppet går ut och berättar "hur de vill utveckla partiet organisatoriskt och politiskt". Jag skulle vilja bredda detta och säga att alla som kandiderar till partistyrelsen bör träda fram. Vi behöver en bred och öppen debatt om Vänsterpartiets framtid inför kongressen. Möten och utfrågningar med partiledarkandidaterna och partistyrelsekandidaterna bör anordnas i partidistrikten. Enligt Jonas Sjöstedt får partiledarkandidaterna "väldigt många inbjudningar, också där de vill träffa oss tillsammans för att kunna titta i hästens mun, så att säga." Bra! Kandidaterna kan också presenteras på Vänsterpartiets hemsida, så som Centerpartiet gjort.
Angående övriga val till partistyrelsen anser jag att det är viktigt att vi eftersträvar en bra åldersfördelning, minst 50 procent kvinnor och att vi får in ledamöter med LO-bakgrund och annan etnisk bakgrund än svensk. Jag tror också det vore bra om vi får in en, eller flera, av de som ingått i Framtidskommissionen (gärna Thaher Pelaseyed) och gärna också representanter från kommuner där Vänsterpartiet varit framgångsrikt. Degerfors och Fagersta är de klarast lysande exemplen. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt har också flera kommit med goda synpunkter (se Socialistisk debatt nr 197): Jonas Wikström, Tobias Smedberg, Emil Broberg, Ali Esbati med flera. Jag tycker också att Aron Etzler är en lysande politisk analytiker. Men det är kanske inte bra att ta in honom i partiledningen eftersom han då skulle förlora sin fristående ställning?
Vi behöver en bred debatt inför EU-konferensen och om strategidokumentet i partiet och vi behöver veta hur partiledarkandidaterna ställer sig till dessa dokument. Utöver detta tycker jag det vore bra med diskussioner kring texterna i Socialistisk debatt nr 197.
I Vänsterpartiet förs nu diskussioner kring delat partiledarskap. Jag har skrivit om delat partiledarskap i ett tidigare inlägg. Jonas Sjöstedt är den ende av partiledarkandidaterna som är uttalat positiv till delat partiledarskap. Hans Linde säger så här: "Jag tycker egentligen att det är en sekundär fråga, det finns andra, större utmaningar, som hur vi får fram fler företrädare för partiet." Det håller jag med honom om. Frågan om delat partiledarskap måste diskuteras och undersökas grundligt.
Jonas Sjöstedt för fram idén att vi skulle kunna börja välja partiledare genom medlemsomröstningar bland samtliga partimedlemmar. Det är en intressant tanke. Jag tror också att vi skulle vinna på att ha medlemsomröstningar och medlemsenkäter i olika sakfrågor, såväl politik och organisation. Omröstningarna och enkäterna kan vara antingen styrande eller vägledande. Framtidskommissionen gjorde en enkätundersökning som tyvärr fick låg svarsfrekvens. Vad berodde det på? Kanske Vänsterpartiets medlemmar är ovana vid detta arbetssätt?
Läs vidare:
Om Hans Lindes kandidatur och partiledarfrågan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Flamman, Svenska Dagbladet, Jonas Sjöstedt, Gus Kaage, Jinge, Patrik Renfors och Lotta Johnsson Fornarve, Ilona Szatmári Waldau, Rosa Lundmark, Emil Broberg, Britt Löfgren, Andreas Jansson, Alla smutsiga detaljer, Nicke Grozdanovsski, Kaj Raving, Fredrich Legnemark.
Om Libyen och utrikespolitik:
Henning Süssner Rubin, Martina Nilsson, Jonas Thunberg, Hans Lindes replik till Jonas Thunberg, Hans Linde, Åke Wilens replik till Hans Linde.
Om Centerpartiets val av ny partiledare:
Dagens Nyheter 2011-06-18, Dagens Nyheter 2011-06-22, Dagens Nyheter 2011-07-20, presentation av partiledarkandidaterna på Centerpartiets hemsida.
Vi i Vänsterpartiet har en spännande och innehållsrik tid framför oss. Det ser lovande ut nu när vi har flera partiledarkandidater. Låt oss nu föra öppna, breda och ingående diskussioner om Vänsterpartiets framtid i partiföreningar, partidistrikt, Vänsterpress, Flamman och på internet. Det är viktigt att processerna blir så öppna som möjligt. Inte minst eftersom då fler än partimedlemmar kan engagera sig. Vänsterpartiets framtid rör fler än oss partimedlemmar.
tisdag 12 juli 2011
Om partiledarskap
I skrivande stund har tre personer öppet anmält att de kandiderar till partiledarposten i Vänsterpartiet: Ulla Andersson, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Det är bra att vi nu äntligen har flera partiledarkandidater och det är bra att de kandiderar öppet. Övriga namn jag sett nämnas i diskussionerna om Vänsterpartiets framtida partiledare är Josefin Brink, Rosanna Dinamarca, Kalle Larsson, Hans Linde och Ana Rubin.
Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.
En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor, strategidokumentet, EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!
Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.
I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.
Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument: "Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.", "Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och "Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".
Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap: "Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.
Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger: "Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".
Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger: "Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är "ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."
Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus: "Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."
Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.
En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström: "Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."
Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot Rossana Dinamarca skriver han: "Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."
Rosa Lundmark och Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.
Även Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.
Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser "krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver: "Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."
Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.
Om vi ska tala i termer av centralism, eller som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.
Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?
Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter. "Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.
Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.
I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.
I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.
Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste "diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.
Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson "lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man." Jonas Sjöstedt har framhållit miljöfrågorna och även skrivit en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.
Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på bloggar, i Vänsterpress eller i Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012. Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen "att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.
Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel Degerfors eller Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen Ali Esbati, Kalle Larsson och Flammans Aron Etzler nämnts.
För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på Flamman och Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.
Läs och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.
Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.
En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor, strategidokumentet, EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!
Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.
I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.
Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument: "Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.", "Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och "Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".
Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap: "Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.
Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger: "Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".
Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger: "Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är "ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."
Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus: "Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."
Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.
En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström: "Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."
Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot Rossana Dinamarca skriver han: "Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."
Rosa Lundmark och Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.
Även Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.
Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser "krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver: "Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."
Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.
Om vi ska tala i termer av centralism, eller som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.
Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?
Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter. "Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.
Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.
I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.
I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.
Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste "diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.
Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson "lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man." Jonas Sjöstedt har framhållit miljöfrågorna och även skrivit en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.
Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på bloggar, i Vänsterpress eller i Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012. Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen "att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.
Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel Degerfors eller Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen Ali Esbati, Kalle Larsson och Flammans Aron Etzler nämnts.
För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på Flamman och Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.
Läs och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)