Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.
De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.
Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.
Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.
Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.
Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.
Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.
Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.
Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?
Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?
Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?
Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.
Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.
Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.
Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.
Alltså:
1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.
Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!
Visar inlägg med etikett Jonas Wikström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonas Wikström. Visa alla inlägg
tisdag 7 maj 2013
tisdag 23 oktober 2012
Lös verkliga problem först
Folkpartisten Jasenko Selimovic tycker att alla partier, utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna, ägnar för lite tid och kraft åt att diskutera integration. Han uppmanar oppositionen (varför inte övriga regeringspartier?): "Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna." Monica Gunne gav i Aftonbladet eldunderstöd till Jasenko.
Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:
- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.
- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.
- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.
Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".
Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.
Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.
För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:
"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."
Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder
Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:
- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.
- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.
- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.
Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".
Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.
Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.
För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:
"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."
Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder
söndag 1 juli 2012
Det lyfter inte av sig självt
Tre LO-företrädare skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet där de, vad jag förstår, förordar en ekonomisk politik i linje med Vänsterpartiets. De vill att massarbetslösheten tas på allvar i den ekonomiska politiken och att vi gör nödvändiga investeringar i bland annat infrastruktur.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski agerar intellektuellt hederligt och omprövar tidigare ställningstaganden i EU-politiken. Det ser ut som att han nu skulle ha mer utbyte av ett samtal med Jonas Sjöstedt än med Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven, för att inte tala om Jan Björklund.
Expressens Anna Dahlberg skriver: "Allt talar för Vänsterpartiet just nu. Marken skakar under eurozonen och frågan om vinster i välfärden blir hetare för varje dag som går. Inget parti har sagt nej med sådan emfas som Vänsterpartiet."
Till och med Dagens Samhälles Mats Edman har uttryckt respekt för Vänsterpartiets konsekventa linje i välfärdsfrågan.
Även Birger Schlaug noterar att det inte lyfter för Vänsterpartiet: "Sommaren för Jonas Sjöstedt blir tung, det lyfter inte i opinionen som hans parti kräver."
I DN/Ipsos junimätning ligger Vänsterpartiet på 5,2 procent, alltså något under det dåliga valresultatet 2010 på 5,6 procent.
Vad beror då detta på? Varför vänder det inte?
Visst kan vi plocka missnöjda röster från Socialdemokraterna, men för att bygga något varaktigt tror jag vi måste inse att det aldrig vänder av sig självt för Vänsterpartiet. Det är vi själva som måste lyfta partiet.
Vänsterpartiet är också ett parti som måste ta tillvara varje chans på bästa möjliga sätt och också verkligen anstränga sig för att undvika misstag. Anna Dahlberg förklarar Vänsterpartiets låga opinionssiffror med Jonas Sjöstedts "koleriska insats under partiledardebatten i Agenda." Det är inte mycket till förklaring men ändå ett råd att ta på allvar. Jag tror Vänsterpartiet vinner på att präglas av munter radikalism, ungefär som Göran Greider när han är som bäst, snarare än att vara det argaste oppositionspartiet. Vi ska visa glädjen i vår politik och vara, som Aron Etzler sagt, "det parti som förbereder framtiden".
Det är endast många aktiva och kunniga medlemmar som kan vända Vänsterpartiet långsiktigt. Vår politik förtjänar ett mycket större stöd än den har, men om den ska få det måste vi agera samfällt och bra på alla nivåer. Varje partiförening ska vara en motor i arbetet och en god kommunikatör för partiets politik.
När viktig central politik lanseras, till exempel vårbudgetmotionen, bör varje partiförening engageras. När många håller med oss bör vi hålla fast vid frågorna och inte gå vidare till andra eller "ta ett steg åt vänster". Det är inte fel att vara populär, som det står i strategidokumentet.
Varje partiförening ska arbeta för en gemensam välfärd utan privata vinstintressen. Om vi ska bli ett riktigt bra miljö- och klimatparti måste vi i varje parlamentarisk församling i är representerade i driva en kunnig miljö- och klimatpolitik och lägga de skarpaste och mest konkreta förslagen.
Vi behöver kombinera långsiktigt opinionsarbete, politikutveckling och snabba aktioner.
Läs:
Jonas Thunberg: Prioritera vinster i välfärden
Jonas Thunberg: Vänstern i centrum
Jonas Wikström: Strunta i de otrygga anställningarna
Dagens Nyheters Peter Wolodarski agerar intellektuellt hederligt och omprövar tidigare ställningstaganden i EU-politiken. Det ser ut som att han nu skulle ha mer utbyte av ett samtal med Jonas Sjöstedt än med Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven, för att inte tala om Jan Björklund.
Expressens Anna Dahlberg skriver: "Allt talar för Vänsterpartiet just nu. Marken skakar under eurozonen och frågan om vinster i välfärden blir hetare för varje dag som går. Inget parti har sagt nej med sådan emfas som Vänsterpartiet."
Till och med Dagens Samhälles Mats Edman har uttryckt respekt för Vänsterpartiets konsekventa linje i välfärdsfrågan.
Även Birger Schlaug noterar att det inte lyfter för Vänsterpartiet: "Sommaren för Jonas Sjöstedt blir tung, det lyfter inte i opinionen som hans parti kräver."
I DN/Ipsos junimätning ligger Vänsterpartiet på 5,2 procent, alltså något under det dåliga valresultatet 2010 på 5,6 procent.
Vad beror då detta på? Varför vänder det inte?
Visst kan vi plocka missnöjda röster från Socialdemokraterna, men för att bygga något varaktigt tror jag vi måste inse att det aldrig vänder av sig självt för Vänsterpartiet. Det är vi själva som måste lyfta partiet.
Vänsterpartiet är också ett parti som måste ta tillvara varje chans på bästa möjliga sätt och också verkligen anstränga sig för att undvika misstag. Anna Dahlberg förklarar Vänsterpartiets låga opinionssiffror med Jonas Sjöstedts "koleriska insats under partiledardebatten i Agenda." Det är inte mycket till förklaring men ändå ett råd att ta på allvar. Jag tror Vänsterpartiet vinner på att präglas av munter radikalism, ungefär som Göran Greider när han är som bäst, snarare än att vara det argaste oppositionspartiet. Vi ska visa glädjen i vår politik och vara, som Aron Etzler sagt, "det parti som förbereder framtiden".
Det är endast många aktiva och kunniga medlemmar som kan vända Vänsterpartiet långsiktigt. Vår politik förtjänar ett mycket större stöd än den har, men om den ska få det måste vi agera samfällt och bra på alla nivåer. Varje partiförening ska vara en motor i arbetet och en god kommunikatör för partiets politik.
När viktig central politik lanseras, till exempel vårbudgetmotionen, bör varje partiförening engageras. När många håller med oss bör vi hålla fast vid frågorna och inte gå vidare till andra eller "ta ett steg åt vänster". Det är inte fel att vara populär, som det står i strategidokumentet.
Varje partiförening ska arbeta för en gemensam välfärd utan privata vinstintressen. Om vi ska bli ett riktigt bra miljö- och klimatparti måste vi i varje parlamentarisk församling i är representerade i driva en kunnig miljö- och klimatpolitik och lägga de skarpaste och mest konkreta förslagen.
Vi behöver kombinera långsiktigt opinionsarbete, politikutveckling och snabba aktioner.
Läs:
Jonas Thunberg: Prioritera vinster i välfärden
Jonas Thunberg: Vänstern i centrum
Jonas Wikström: Strunta i de otrygga anställningarna
söndag 17 juni 2012
4,4 procent
Opinionsundersökningarna duggar tätt. Dagens väljarbarometer från Sifo var positiv såtillvida att de rödgröna fortsätter leda ganska stort över högeralliansen.
Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.
I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.
Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?
Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.
Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.
Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.
Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:
1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)
2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.
GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.
Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.
De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."
En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.
Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.
Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!
Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.
I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.
Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?
Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.
Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.
Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.
Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:
1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)
2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.
GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.
Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.
De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."
En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.
Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.
Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!
måndag 4 juni 2012
Partisympatiundersökningen maj 2012
Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning maj 2012 visar på en hel del positiva och tänkvärda saker.
De rödgröna har egen majoritet 51,2 procent mot högeralliansens 42,5 procent. Vänsterpartiet går fram något jämfört med valet 2010 och har nu 5,9 procent (5,6 procent i valet). Vi är nu fjärde största parti. Vänsterpartiet är alltså större än C, FP, KD och SD.
Två av tre saker jag önskar se som valresultat är alltså uppnått: rödgrön seger med egen majoritet samt Vänsterpartiet som fjärde största parti. Den tredje saken jag önskar är att Vänsterpartiet går tydligt framåt jämfört med valet 2010, 7-8 procent skulle sitta fint och vore inte omöjligt att uppnå.
Men det är långt kvar till 2014. Ulf Bjereld påpekar "att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010."
De små partierna har det svårt och det är tight mellan dem. Egentligen är det ju helt sjukt att skillnaden mellan andra största (Moderaterna, 28,6 procent) och tredje största (Miljöpartiet, 8,1 procent) är så stor. I Novus undersökning Svensk Väljaropinion Maj 2012 var både FP och SD större än V.
De rödgröna har egen majoritet 51,2 procent mot högeralliansens 42,5 procent. Vänsterpartiet går fram något jämfört med valet 2010 och har nu 5,9 procent (5,6 procent i valet). Vi är nu fjärde största parti. Vänsterpartiet är alltså större än C, FP, KD och SD.
Två av tre saker jag önskar se som valresultat är alltså uppnått: rödgrön seger med egen majoritet samt Vänsterpartiet som fjärde största parti. Den tredje saken jag önskar är att Vänsterpartiet går tydligt framåt jämfört med valet 2010, 7-8 procent skulle sitta fint och vore inte omöjligt att uppnå.
Men det är långt kvar till 2014. Ulf Bjereld påpekar "att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010."
De små partierna har det svårt och det är tight mellan dem. Egentligen är det ju helt sjukt att skillnaden mellan andra största (Moderaterna, 28,6 procent) och tredje största (Miljöpartiet, 8,1 procent) är så stor. I Novus undersökning Svensk Väljaropinion Maj 2012 var både FP och SD större än V.
Enligt vad flera rapporterat går Vänsterpartiet framåt i Göteborg, Malmö och Stockholm. Bra, men vi måste också växa i styrka i mindre städer och på landsbygden. Thaher Pelaseyed konstaterade efter omvalet i Västra Götaland 2011 att vi inte klarar att "bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna." Vänsterpartiet har oftast svaga organisationer utanför storstäderna, något som Vänsterpartiets organisationsenhet gjort partistyrelsen uppmärksam på. Thaher Pelasyed har skrivit om detta.
Jonas Wikström noterar att Vänsterpartiet är starka i tjänstemannagrupperna och föreslår att vi värdesätter dem högre. Bra tänkt, tycker jag. Men vi är också starka hos kommunalarbetarna (9,6 procent). Vi är alltså starka bland offentliganställda.
Detta är en av flera anledningar till att vi bör bita oss fast i välfärdsfrågorna. Inte minst nu efter att LO sagt nej till privata vinster vård, skola och omsorg och en stor minoritet inom Miljöpartiet håller på Vänsterpartiets linje.
Vi vet att många socialdemokrater delar Vänsterpartiets syn på välfärdsfrågorna. När nu så stor andel som 21,4 procent av socialdemokraterna har Vänsterpartiet som näst bästa parti måste vi stå för en klar och tydlig linje i välfärdsfrågorna. Var Socialdemokraterna kommer landa vet vi ju inte. Om Vänsterpartiet är det enda partiet som står för en gemensamt ägd och styrd välfärd utan privata vinstintressen är det viktigt att vi håller fast i frågan och är mycket tydliga. Vi bör utveckla vår politik om hur vi vill utveckla välfärden, bland annat genom ökat inflytande från brukare och anställda.
Om Socialdemokraterna sviker i välfärdsfrågorna står Vänsterpartiet redo. Vi har redan högt förtroende i exempelvis äldreomsorgsfrågor. Om vi håller fast vid och utvecklar välfärdspolitiken kan det spela stor roll även i kommun- och landstings/regionvalen.
2014 är det också val till europaparlamentet. Om vi redan nu under eurokrisen ligger i driver vårt eu- och euromotstånd bör vi kunna göra ett bra val till europarlamantet. Det kan få betydelse även i riksdagsvalet.
Som Jonas Sjöstedt visat blir vår syn på den ekonomiska krisen allt mer accepterad och i Svenska Dagbladet försvarar Per Lindvall Vänsterpartiets ekonomiska politik.
Varför är vi då inte redan nu större när vi ser att många håller med oss och vi får rätt i fråga efter fråga? Aron Etzler har sagt en hel del klokt om detta. Visst behöver vår politik utvecklas men framför allt tror jag vi behöver bli starka, effektivare och kunnigare. Därför är det väldigt glädjande att se att partiets ledning tar itu just med sådana saker. Läs Kaj Ravings rapport från senaste partistyrelsemötet!
Varje medlem, partiförening och distrikt behövs! Jag tror vi medlemmar skulle kunna bli mycket bättre på att sprida partiets centrala politik och omsätta den lokalt. Tänk om hela partiet var inlästa på exempelvis vårbudgeten och pratade om den på arbetsplatser, gator och torg! En del material framställs redan nu centralt men hur väl används materialet?
Det är bra att vi redan i höst internt i Vänsterpartiet ska börja diskutera regeringsfrågan inför valet 2014. Vi kan komma fram till en stark och enad linje inom partiet och jag tror diskussionen kan utveckla partiet.
Mycket jobb krävs men jag tror det kan bli bra det här.
onsdag 4 januari 2012
Jonas Wikström
Jag har nominerat Jonas Wikström till partistyrelsen. Det har jag gjort eftersom han skrivit många kloka texter om Vänsterpartiets kris och framtid. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt medverkade han med texten "Tio punkter för ett framtida Vänsterparti". Jonas Wikström skriver i Flamman. På hans blogg hittar du mängder med skarpa analyser och bra förslag. Jag tror han har mycket att bidra med i partistyrelsen.
Så här presenterar sig Jonas Wikström:
Född: 1976
Sysselsättning: Marknadsansvarig
Medlemskap sedan: 1992
BESKRIV KORTFATTAT VEM DU ÄR OCH DIN BAKGRUND
35 år, bor i Stockholm, jobbar som marknadsansvarig på Jusektidningen, innan dess upplageansvarig på Flamman i flera år. Varit ordförande för Uppsaladistriktet, suttit i ungdomsförbundets programkommitté mm. Inga partiuppdrag de senaste åren. Utbildad statsvetare.
VAD ANSER DU ATT DEN KOMMANDE PARTISTYRELSEN SKA HA FÖR POLITISKA OCH ORGANISATORISKA UPPGIFTER?
Maximera det politiska utfallet i varje givet läge, inte bara önska sig andra lägen. Bygga på befintliga styrkor, inte bara önska sig nya. Sätta bättre mål och fokusera på att vinna frågor, inte bara markera ståndpunkt. Leda genom att entusiasmera! Lägga grunden för ett sammanhållet men politiskt öppet rödgrönt alternativ i valet 2014. Börja vinna val igen till varje pris. Se också http://jonaswikstrom.blogspot.com/2010/10/10-punkter-for-ett-battre-v.html
VILKA FRÅGOR VILL DU ARBETA MED I PARTISTYRELSEN?
Strategi, taktik, opinionsbildning, varumärke, kommunikation.
Läs:
Samtliga kandidatpresentationer
Så här presenterar sig Jonas Wikström:
Född: 1976
Sysselsättning: Marknadsansvarig
Medlemskap sedan: 1992
BESKRIV KORTFATTAT VEM DU ÄR OCH DIN BAKGRUND
35 år, bor i Stockholm, jobbar som marknadsansvarig på Jusektidningen, innan dess upplageansvarig på Flamman i flera år. Varit ordförande för Uppsaladistriktet, suttit i ungdomsförbundets programkommitté mm. Inga partiuppdrag de senaste åren. Utbildad statsvetare.
VAD ANSER DU ATT DEN KOMMANDE PARTISTYRELSEN SKA HA FÖR POLITISKA OCH ORGANISATORISKA UPPGIFTER?
Maximera det politiska utfallet i varje givet läge, inte bara önska sig andra lägen. Bygga på befintliga styrkor, inte bara önska sig nya. Sätta bättre mål och fokusera på att vinna frågor, inte bara markera ståndpunkt. Leda genom att entusiasmera! Lägga grunden för ett sammanhållet men politiskt öppet rödgrönt alternativ i valet 2014. Börja vinna val igen till varje pris. Se också http://jonaswikstrom.blogspot.com/2010/10/10-punkter-for-ett-battre-v.html
VILKA FRÅGOR VILL DU ARBETA MED I PARTISTYRELSEN?
Strategi, taktik, opinionsbildning, varumärke, kommunikation.
Läs:
Samtliga kandidatpresentationer
Etiketter:
Flamman,
Jonas Wikström,
Kongressen 2012,
Partistyrelsen,
Vänsterpartiet
tisdag 3 januari 2012
Inväntar kongressdebatten
I morse skrev jag detta om delat partiledarskap: "Men jag är nu försiktigt positiv. Om jag hade varit kongressombud hade jag antagligen röstat för."
Efter att ha läst Jonas Wikströms kloka inlägg i frågan ändrar jag mig igen. Jag hoppas det blir möjligt att följa kongressdebatten via TV eller internet. Om inget nytt framkommer under debatten skulle jag, om jag vore kongressombud, låta försiktighetsprincipen råda och antingen rösta emot delat partiledarskap eller lägga ner min röst i frågan.
Det finns goda argument både för och emot delat partiledarskap. Frågan är heller inte kongressens viktigaste. Jag hoppas på ett peppat Vänsterparti efter kongressen som med gott mod och stor entusiasm tar sig an vårt nödvändiga utvecklingsarbete. Ta fasta på Framtidskommissionens råd!
Det finns goda argument både för och emot delat partiledarskap. Frågan är heller inte kongressens viktigaste. Jag hoppas på ett peppat Vänsterparti efter kongressen som med gott mod och stor entusiasm tar sig an vårt nödvändiga utvecklingsarbete. Ta fasta på Framtidskommissionens råd!
Om det blir delat partiledarskap hoppas jag vi ändrar stadgarna så att vi kan välja om vi vill ha delat partiledarskap eller ej.
Läs:
Birger Schlaug: Lars Ohly, Vänsterpartiet och kapitalismens kreativitet...
Birger Schlaug: Lars Ohly, Vänsterpartiet och kapitalismens kreativitet...
Etiketter:
Birger Schlaug,
Delat partiledarskap,
Jonas Wikström,
Kongressen 2012
onsdag 28 december 2011
Utse Aron Etzler till Vänsterpartiets partisekreterare!
Idag har Aron Etzler offentliggjort att han vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet. För mig är det ett väldigt glädjande besked. Utan att veta vilka övriga som vill bli partisekreterare eller är lämpade att bli det menar jag att om vi väljer Aron Etzler till partisekreterare bidrar det till att vi toppar laget.
Det faktum att han gått ut öppet med att han vill bli partisekreterare talar för honom. Så bör vi arbeta i Vänsterpartiet. De som vill väljas till någon post bör gå ut öppet med det och också berätta varför de vill bli valda. Öppenheten som vi haft i partiledarvalet bör genomsyra även övriga personval. Nu verkar alla gilla detta men så lät det inte när Jonas Sjöstedt öppet utmanade Lars Ohly under Almedalen.
Aron Etzler säger att han "vill vara en utåtriktad, politisk partisekreterare med integritet" och "att V måste bli tydligare, engagera medlemmarna på ett nytt sätt och visa på skillnaderna mellan höger och vänster."
Vänsterpartiet kommer alltså få ny partiordförande (en eller två) samt en ny partisekreterare. Det ger möjligheter till nystart och nytändning och utveckling av Vänsterpartiets politik, organisation och kommunikation. Vi har också infört en ny central organisation.
Precis som Aron Etzler tror jag "att vi har världens chans att göra något bra av Vänsterpartiet". Personvalen är viktiga och jag tror att Aron Etzler med sitt tänkande, sina kunskaper och kommunikationsförmåga kan bidra till Vänsterpartiets utveckling.
Att Aron Etzler tidigt efter valnederlaget krävde Lars Ohlys avgång är ett argument för att välja Aron Etzler till partisekreterare. Han visade då på den nödvändiga krismedvetenhet som annars tyvärr ofta saknas i Vänsterpartiet.
Men framför allt har han genom sina böcker, artiklar i Flamman och Kommunalarbetaren och medarbetande i Panelen i Godmorgon, världen! visat att han är en av Sveriges skarpaste politiska analytiker. Jag hoppas att Aron Etzler ges chansen att i Vänsterpartiet i praktisk politik omsätta sin kunskap och sina insikter.
Så här skrev Aron Etzler i Flamman 2010-11-10:
"Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30. Det är också möjligt att man någon gång förut kunde avstå från att föra systemkritik på tal. Men det var rimligen före de systemkrascher, klimatkatastrofer och naturresurskriser som ett vänsterparti rimligen borde försöka förhindra idag."
Det ligger helt i linje med Vänsterpartiets framtidskommissions insikt om att Vänsterpartiet nu måste "bygga en ny självständig identitet och axla en större roll än tidigare". Citatet visar också på det faktum att vi måste stärka vår miljö- och klimatpolitik. En kraftfull, och alltså realistisk i den bemärkelsen att den verkligen löser några problem, miljö- och klimatpolitik både kräver systemkritik och är i sig systemkritisk. Att våga formulera och föra ut en radikal miljö- och klimatpolitik är systemkritiskt på en helt annan nivå än vad exempelvis det är att driva krav på sex timmars arbetsdag.
I Flamman fördes efter valnederlaget en intensiv debatt. Aron Etzler stod för kloka inlägg och han bidrog till Vänsterpartiets påbörjade, men långt ifrån avslutade, förnyelse genom att öppna Flammans spalter för debatten. Så här skrev Aron Etzler 2010-09-23: "Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare." Allt detta tror jag han kan bidra till som partisekreterare.
Själv hade jag eftervalsdebatten i åtanke när jag nominerade personer till partistyrelsen och programkommissionen. Jag nominerade Aron Etzler, Tobias Smedberg och Jonas Wikström mycket med tanke vad de skrivit under eftervalsdebatten. Tyvärr finns inte Tobias Smedberg och Jonas Wikström med i valberedningens förslag till ny partistyrelse.
Det är inte en eller några personer som kan rädda Vänsterpartiet. Men personvalen är mycket viktiga. Det är dags att toppa laget. Om valberedningens förslag till partistyrelse är det optimala kan jag inte uttala mig om. Det är avgörande att partistyrelsen kan fungera som ett lag oavsett vem eller vilka som väljs till partiordförande och att den är beredd att göra prioriteringar och förändringar. Jag tycker att Vänsterpartiets framtidskommission strategidokument och slutdokument i huvudsak är bra. Det är nu läge att börja bygga det nya Vänsterpartiet. Vi har haft sedan valnederlaget 2010 på oss att fundera och diskutera. Nu vill vi se påtagliga förändringar.
Med Aron Etzler får vi en intellektuell partisekreterare som noga studerat både hur man bygger framgångsrika vänsterpartier och hur moderaternas väg till framgång sett ut. Det förstnämnda handlade boken Trondheimsmodellen om, en bok som innehåller tankar jag menar kan utveckla och stärka Vänsterpartiet. Det sistnämnda ägnar han sig åt i sin kommande bok Allt blått blir rött. Med en partisekreterare som lärt känna fienden har vi stora möjligheter att bli ett verkligt skarpt oppositionsparti.
Jag hoppas verkligen att Aron Etzler väljs till partisekreterare. Det kan det bidra till att dessa ord av Aron Etzler besannas:
"Vi är det förlorande laget. Och det skall inte fortsätta så."
Läs vidare:
Aron Etzler: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden.
Aron Etzler: Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
Aron Etzler: Allt rött blir blått.
Lyssna:
Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?
Det faktum att han gått ut öppet med att han vill bli partisekreterare talar för honom. Så bör vi arbeta i Vänsterpartiet. De som vill väljas till någon post bör gå ut öppet med det och också berätta varför de vill bli valda. Öppenheten som vi haft i partiledarvalet bör genomsyra även övriga personval. Nu verkar alla gilla detta men så lät det inte när Jonas Sjöstedt öppet utmanade Lars Ohly under Almedalen.
Aron Etzler säger att han "vill vara en utåtriktad, politisk partisekreterare med integritet" och "att V måste bli tydligare, engagera medlemmarna på ett nytt sätt och visa på skillnaderna mellan höger och vänster."
Vänsterpartiet kommer alltså få ny partiordförande (en eller två) samt en ny partisekreterare. Det ger möjligheter till nystart och nytändning och utveckling av Vänsterpartiets politik, organisation och kommunikation. Vi har också infört en ny central organisation.
Precis som Aron Etzler tror jag "att vi har världens chans att göra något bra av Vänsterpartiet". Personvalen är viktiga och jag tror att Aron Etzler med sitt tänkande, sina kunskaper och kommunikationsförmåga kan bidra till Vänsterpartiets utveckling.
Att Aron Etzler tidigt efter valnederlaget krävde Lars Ohlys avgång är ett argument för att välja Aron Etzler till partisekreterare. Han visade då på den nödvändiga krismedvetenhet som annars tyvärr ofta saknas i Vänsterpartiet.
Men framför allt har han genom sina böcker, artiklar i Flamman och Kommunalarbetaren och medarbetande i Panelen i Godmorgon, världen! visat att han är en av Sveriges skarpaste politiska analytiker. Jag hoppas att Aron Etzler ges chansen att i Vänsterpartiet i praktisk politik omsätta sin kunskap och sina insikter.
Så här skrev Aron Etzler i Flamman 2010-11-10:
"Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30. Det är också möjligt att man någon gång förut kunde avstå från att föra systemkritik på tal. Men det var rimligen före de systemkrascher, klimatkatastrofer och naturresurskriser som ett vänsterparti rimligen borde försöka förhindra idag."
Det ligger helt i linje med Vänsterpartiets framtidskommissions insikt om att Vänsterpartiet nu måste "bygga en ny självständig identitet och axla en större roll än tidigare". Citatet visar också på det faktum att vi måste stärka vår miljö- och klimatpolitik. En kraftfull, och alltså realistisk i den bemärkelsen att den verkligen löser några problem, miljö- och klimatpolitik både kräver systemkritik och är i sig systemkritisk. Att våga formulera och föra ut en radikal miljö- och klimatpolitik är systemkritiskt på en helt annan nivå än vad exempelvis det är att driva krav på sex timmars arbetsdag.
I Flamman fördes efter valnederlaget en intensiv debatt. Aron Etzler stod för kloka inlägg och han bidrog till Vänsterpartiets påbörjade, men långt ifrån avslutade, förnyelse genom att öppna Flammans spalter för debatten. Så här skrev Aron Etzler 2010-09-23: "Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare." Allt detta tror jag han kan bidra till som partisekreterare.
Själv hade jag eftervalsdebatten i åtanke när jag nominerade personer till partistyrelsen och programkommissionen. Jag nominerade Aron Etzler, Tobias Smedberg och Jonas Wikström mycket med tanke vad de skrivit under eftervalsdebatten. Tyvärr finns inte Tobias Smedberg och Jonas Wikström med i valberedningens förslag till ny partistyrelse.
Det är inte en eller några personer som kan rädda Vänsterpartiet. Men personvalen är mycket viktiga. Det är dags att toppa laget. Om valberedningens förslag till partistyrelse är det optimala kan jag inte uttala mig om. Det är avgörande att partistyrelsen kan fungera som ett lag oavsett vem eller vilka som väljs till partiordförande och att den är beredd att göra prioriteringar och förändringar. Jag tycker att Vänsterpartiets framtidskommission strategidokument och slutdokument i huvudsak är bra. Det är nu läge att börja bygga det nya Vänsterpartiet. Vi har haft sedan valnederlaget 2010 på oss att fundera och diskutera. Nu vill vi se påtagliga förändringar.
Med Aron Etzler får vi en intellektuell partisekreterare som noga studerat både hur man bygger framgångsrika vänsterpartier och hur moderaternas väg till framgång sett ut. Det förstnämnda handlade boken Trondheimsmodellen om, en bok som innehåller tankar jag menar kan utveckla och stärka Vänsterpartiet. Det sistnämnda ägnar han sig åt i sin kommande bok Allt blått blir rött. Med en partisekreterare som lärt känna fienden har vi stora möjligheter att bli ett verkligt skarpt oppositionsparti.
Jag hoppas verkligen att Aron Etzler väljs till partisekreterare. Det kan det bidra till att dessa ord av Aron Etzler besannas:
"Vi är det förlorande laget. Och det skall inte fortsätta så."
Läs vidare:
Aron Etzler: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden.
Aron Etzler: Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
Aron Etzler: Allt rött blir blått.
Lyssna:
Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?
tisdag 20 december 2011
Ledning för framtidens vänster?
Igår presenterade Vänsterpartiets valberedning sitt förslag till partistyrelse, programkommission och revisorer:
Partiordförande:
Jonas Sjöstedt
Partistyrelse, ordinarie ledamöter:
Ulla Andersson, Josefin Brink, Rossanna Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Aron Etzler, Henric Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Lotta Johnsson Fornarve, Kalle Larsson, Birger Lathi, Hans Linde, Ida Legnemark, Sara Mohammadi, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Kaj Raving, Anna Rubin, Karin Rågsjö, Tamara Spiric, Mia Sydow Mölleby.
Partistyrelse, suppleanter:
Hediye Güzel, Erik Hegelund, Freddy Jenssen, Veronica Kallander, Malin Karlsson, Ann Carin Landström, Peter Möller, Madeleine Nyvall, Linda Snecker, Henning Süssner Rubin.
Revisorer, ordinarie:
Marianne Ericsson, Kristina Hallberg, Mikael Persson.
Revisorer, suppleanter:
Staffan Folke, Inga-Lill Franzén, Brith Fäldt.
Programkommission:
Vilmer Andersen, Elisabeth Biström, Ali Esbati, Ida Gabrielsson, John Hörnqvist, Emelie Kinberg, Anders Neergaard, Christina Snell Lumio, Jessica Svensson.
Nedanstående valdes på kongressen 2010:
Partiordförande:
Lars Ohly
Partistyrelse:
Anki Ahlsten, Wilmer Andersen, Ulla Andersson, Josefin Brink, Emil Broberg, Rossana Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Marianne Ericsson, Henrik Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Wiwi-Anne Johansson, Kalle Larsson, Ida Legnemark, Hans Linde, Leif Lindström, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Tamara Spiric, Claes Wallenius, Alice Åström.
Ersättare i partistyrelsen:
Naile Aras, Birgitta Axelsson Edström, Sören Bergkvist, Gunnar Bergman, Freddy Jensen, Lotta Johnsson Fornarve, Ann-Carin Landström, Ana Rubin, Linda Snecker, Thomas Ylvén.
Programkommission:
Wirgina Bogatic, Ida Gabrielsson, Mikael Gustafsson, Hediye Guzel, John Hörnqvist, Linnea Nilsson, Lisa Rasmussen, Pär Ström, Nazem Tahnlzadeh.
Revisorer:
Marie-Ann Eriksson, Thomas Magnusson, Kristina Hallberg.
Revisorsersättare:
Inga-Lill Franzen, Mikael Persson, Folke Staffan.
Av de jag själv nominerat finns inte Jens Holm, Tobias Smedberg och Jonas Wikström med. Jens Holm hade kunnat bidra med kunskap och engagemang i miljö- och klimatfrågor. Tobias Smedberg och Jonas Wikström tycker jag har bidragit med kloka inlägg i diskussionen kring Vänsterpartiets kris, eller som andra säger, Vänsterpartiets framtid.
Jonas Wikström har kommit med några tänkvärda kommentarer på Twitter angående valberedningens förslag. Det är 21 omval, bara 6 nya ordinarie. Det kan jämföras med Moderaterna som bytte ut 8 av 13 i sin partistyrelse efter katastrofvalet 2002. Kalle Larsson replikerar att det för Vänsterpartiet är en stor förändring. Jonas Wikström har också noterat att den föreslagna partistyrelsen inte verkar vara ett representantskap. Förhoppningsvis innebär det att den kan utgöra en verklig ledning.
Själv har jag inga synpunkter på de föreslagna namnen eftersom jag i princip har noll koll på personer inom Vänsterpartiet. De jag känner till tycker jag verkar vara kunniga och bra.
Valberedningen förslag till partiordförande presenterades i lördags. Jag hade gärna sett att man presenterade hela förslaget samlat. Det hade gett en tydligare signal om att det är ett lag vi väljer på kongressen. Jag hade gärna sett en mer utförlig presentation av de föreslagna med bild och en kort text som berättar något om dem. Nu får vi bara veta vilket distrikt de föreslagna tillhör. För mig är det inte någon intressant information. De valda ska inte representera något distrikt. Jag skulle också vilja veta hur valberedningen gjort sitt urval och vilka övriga som nominerats.
Jag hoppas de föreslagna vill och förmår utgöra ledning under Vänsterpartiets nödvändiga utvecklingsarbete. Framtidskommissionens slutdokument innehåller en mängd konkreta förslag på förändringar och prioriteringar. Man kan, som Jonas Wikström gjort, kritisera dokumentet men som Ida Gabrielsson skriver i Flamman är det nu viktigt "att vi lyckas gå från ord till handling".
Jonas Sjöstedt verkar ha insikt om att mycket måste göras inom Vänsterpartiet. I Dagens Arena säger han: "Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik". Det låter lovande.
...
Uppdatering:
Lena Olsson är kritisk mot valberedningens förslag som hon menar sätter hängslen, livrem och strypkoppel på Jonas Sjöstedt. Wiwi-Anne Johansson, som inte ingår i valberedningen förslag, meddelar att hon fortsätter kandidera. Wiwi-Anne Johansson tillhörde den minoritet i partistyrelsen som ville att Vänsterpartiet skulle arrangera en rådgivande medlemsomröstning om vem, eller vilka, vi vill se som partiordförande.
Partiordförande:
Jonas Sjöstedt
Partistyrelse, ordinarie ledamöter:
Ulla Andersson, Josefin Brink, Rossanna Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Aron Etzler, Henric Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Lotta Johnsson Fornarve, Kalle Larsson, Birger Lathi, Hans Linde, Ida Legnemark, Sara Mohammadi, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Kaj Raving, Anna Rubin, Karin Rågsjö, Tamara Spiric, Mia Sydow Mölleby.
Partistyrelse, suppleanter:
Hediye Güzel, Erik Hegelund, Freddy Jenssen, Veronica Kallander, Malin Karlsson, Ann Carin Landström, Peter Möller, Madeleine Nyvall, Linda Snecker, Henning Süssner Rubin.
Revisorer, ordinarie:
Marianne Ericsson, Kristina Hallberg, Mikael Persson.
Revisorer, suppleanter:
Staffan Folke, Inga-Lill Franzén, Brith Fäldt.
Programkommission:
Vilmer Andersen, Elisabeth Biström, Ali Esbati, Ida Gabrielsson, John Hörnqvist, Emelie Kinberg, Anders Neergaard, Christina Snell Lumio, Jessica Svensson.
Nedanstående valdes på kongressen 2010:
Partiordförande:
Lars Ohly
Partistyrelse:
Anki Ahlsten, Wilmer Andersen, Ulla Andersson, Josefin Brink, Emil Broberg, Rossana Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Marianne Ericsson, Henrik Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Wiwi-Anne Johansson, Kalle Larsson, Ida Legnemark, Hans Linde, Leif Lindström, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Tamara Spiric, Claes Wallenius, Alice Åström.
Ersättare i partistyrelsen:
Naile Aras, Birgitta Axelsson Edström, Sören Bergkvist, Gunnar Bergman, Freddy Jensen, Lotta Johnsson Fornarve, Ann-Carin Landström, Ana Rubin, Linda Snecker, Thomas Ylvén.
Programkommission:
Wirgina Bogatic, Ida Gabrielsson, Mikael Gustafsson, Hediye Guzel, John Hörnqvist, Linnea Nilsson, Lisa Rasmussen, Pär Ström, Nazem Tahnlzadeh.
Revisorer:
Marie-Ann Eriksson, Thomas Magnusson, Kristina Hallberg.
Revisorsersättare:
Inga-Lill Franzen, Mikael Persson, Folke Staffan.
Av de jag själv nominerat finns inte Jens Holm, Tobias Smedberg och Jonas Wikström med. Jens Holm hade kunnat bidra med kunskap och engagemang i miljö- och klimatfrågor. Tobias Smedberg och Jonas Wikström tycker jag har bidragit med kloka inlägg i diskussionen kring Vänsterpartiets kris, eller som andra säger, Vänsterpartiets framtid.
Jonas Wikström har kommit med några tänkvärda kommentarer på Twitter angående valberedningens förslag. Det är 21 omval, bara 6 nya ordinarie. Det kan jämföras med Moderaterna som bytte ut 8 av 13 i sin partistyrelse efter katastrofvalet 2002. Kalle Larsson replikerar att det för Vänsterpartiet är en stor förändring. Jonas Wikström har också noterat att den föreslagna partistyrelsen inte verkar vara ett representantskap. Förhoppningsvis innebär det att den kan utgöra en verklig ledning.
Själv har jag inga synpunkter på de föreslagna namnen eftersom jag i princip har noll koll på personer inom Vänsterpartiet. De jag känner till tycker jag verkar vara kunniga och bra.
Valberedningen förslag till partiordförande presenterades i lördags. Jag hade gärna sett att man presenterade hela förslaget samlat. Det hade gett en tydligare signal om att det är ett lag vi väljer på kongressen. Jag hade gärna sett en mer utförlig presentation av de föreslagna med bild och en kort text som berättar något om dem. Nu får vi bara veta vilket distrikt de föreslagna tillhör. För mig är det inte någon intressant information. De valda ska inte representera något distrikt. Jag skulle också vilja veta hur valberedningen gjort sitt urval och vilka övriga som nominerats.
Jag hoppas de föreslagna vill och förmår utgöra ledning under Vänsterpartiets nödvändiga utvecklingsarbete. Framtidskommissionens slutdokument innehåller en mängd konkreta förslag på förändringar och prioriteringar. Man kan, som Jonas Wikström gjort, kritisera dokumentet men som Ida Gabrielsson skriver i Flamman är det nu viktigt "att vi lyckas gå från ord till handling".
Jonas Sjöstedt verkar ha insikt om att mycket måste göras inom Vänsterpartiet. I Dagens Arena säger han: "Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik". Det låter lovande.
...
Uppdatering:
Lena Olsson är kritisk mot valberedningens förslag som hon menar sätter hängslen, livrem och strypkoppel på Jonas Sjöstedt. Wiwi-Anne Johansson, som inte ingår i valberedningen förslag, meddelar att hon fortsätter kandidera. Wiwi-Anne Johansson tillhörde den minoritet i partistyrelsen som ville att Vänsterpartiet skulle arrangera en rådgivande medlemsomröstning om vem, eller vilka, vi vill se som partiordförande.
lördag 10 december 2011
Det rödgröna
Precis som Jonas Sjöstedt och Jonas Wikström tror jag att det är nödvändigt med ett rödgrönt regeringsalternativ inför valet 2014 om vi ska ha någon chans att byta regering. Ett starkt Vänsterparti är nödvändigt om regeringsbytet ska leda till en verklig förändring i politiken.
Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.
Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.
Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.
Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.
Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.
Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.
Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.
Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.
måndag 22 augusti 2011
Låt oss anordna medlemsomröstningar
Vänsterpartiet Västerbotten låter medlemmarna rösta om partiordförande och delat partiledarskap. Tidigare har Wiwi-Anne Johansson och Jonas Sjöstedt argumenterat för medlemsomröstningar. Mats Einarsson har argumenterat mot. Han befarar att det kan "leda till en uppdelning av partiet i olika fraktioner som kampanjar mot varandra." Han tror menar också att sannolikt skulle "en minoritet av medlemmarna välja att delta i omröstningen." Han menar även "att ett parti-ledarval bör föregås av en gemensam diskussion, som på en kongress."
Mats Einarssons argument övertygar mig inte. Fraktionsbildning kan vi få utan medlemsomröstningar. Jag tror att många medlemmar vill rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte. Visst bör ett partiledarval, eller en förändring som att införa delat partiledarskap, föregås av en gemensam diskussion. Men den diskussionen pågår ju just nu, och den kommer intensifieras genom utfrågningar av kandidaterna, material i Vänsterpress och Flamman och en kandidatsajt. Vänsterpartiet är större än delegaterna på en kongress.
Ytterligare ett argument som förts fram emot att hålla en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan är att det kan dyka upp kandidater efter att omröstningen hållits. Det stämmer men jag anser att seriösa kandidater till partiledarskapet inte väntar till kongressen med att kandidera. Det är viktigt att alla medlemmar ges chansen att ta ställning till våra kandidater, inte endast ombuden på kongressen.
I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär."
Jag tycker det finns flera starka argument för att låta alla medlemmar rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte.
Det skulle öka medlemsdemokratin och tydligt visa att vi är ett öppet parti som vågar testa nya grepp och tar vårt kritiska läge på allvar. Men det jag tycker är de främsta argumenten är att jag tror att det skulle kunna bli en del av en organisatorisk uppryckning i Vänsterpartiet. Nu när vi har en öppen och positiv process inför kongressen skulle vi kunna engagera ännu fler medlemmar genom att låta dem rösta.
Vi talar om att vi måste få fler aktiva medlemmar och att vi måste få mer av kollektivt ledarskap, i form av en aktiv och synlig partistyrelse. Vi har nu en fantastisk möjlighet att skapa goda förutsättningar för detta. Vägen fram till kongressen kan ge den nyvalda partiledningen bättre eller sämre förutsättningar. En öppen process med frimodiga och kamratliga diskussioner tror jag ger den kommande partiledningen de bästa möjligheterna att kunna göra ett bra arbete, till exempel för att genomföra förändringar i linje med de strategidokumentet föreslår.
Medlemsomröstningar kräver att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter. Kandidatsajten kommer säkert bidra till detta vad gäller partiledarfrågan. Jag skulle vilja att vi bygger en sajt där vi samlar information inte endast om partiledarkandidaterna utan även om alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen samt argument för och emot delat partiledarskap. Låt oss samla alla de debattinlägg som skrivits i frågan på ett ställe. Låt allt vara möjligt att kommentera så att vi kan föra diskussioner direkt på sajten. Partiföreningar och distrikt har också ett stort ansvar för att medlemmarna ges goda diskussionsmöjligheter.
Kongressen och processen fram till den kan bli riktigt entusiasmerande för Vänsterpartiet. Jag tror våra diskussioner kan engagera många medlemmar, och även människor utanför Vänsterpartiet.
Det är också så att den partistyrelse som väljs på kongressen kommer tvingas göra förändringar och prioriteringar. Som Jonas Wikström skrivit behöver vi "en handlingskraftig partiledning." Då är det avgörande att Vänsterpartiets medlemmar verkligen står bakom sin partiledning, känner den och känner för den. Om det ska kunna uppnås måste många engageras i processen inför kongressen, tagit del av diskussionerna, getts möjlighet att delta i dem och haft en chans att påverka besluten.
Detta tror jag medlemsomröstningar i partiledarfrågan samt om huruvida vi ska ha delat partiledarskap eller ej kan bidra till att vi uppnår.
Thaher Pelaseyed skriver: "Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig." Den känslan har jag också. Därför hoppas jag partistyrelsen allvarligt överväger att anordna dessa medlemsomröstningar samt att om de beslutar genomföra dem ger alla medlemmar ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Läs också:
"Ohlys avgång kan leda till provval" (Svenska Dagbladet 2011-08-09).
Wiwi-Anne Johansson: "Låt V:s medlemmar rösta om partiledare" (Expressen 2011-08-10).
"Kritik mot toppstyrda ledarval" (Svenska Dagbladet 2011-08-12).
"Toppstyre i partierna när ny ledare väljs" (Euronewspages 2011-08-12).
Lotta Hördin: "Låt medlemmarna avgöra" (Helsingborgs Dagblad 2011-08-13).
"Splittrade åsikter om att rösta fram partiledare" (Flamman 2011-08-17).
Jonas Sjöstedt: "Medlemsomröstningen om ny partiledare har startat" (2011-08-22)
Mats Einarssons argument övertygar mig inte. Fraktionsbildning kan vi få utan medlemsomröstningar. Jag tror att många medlemmar vill rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte. Visst bör ett partiledarval, eller en förändring som att införa delat partiledarskap, föregås av en gemensam diskussion. Men den diskussionen pågår ju just nu, och den kommer intensifieras genom utfrågningar av kandidaterna, material i Vänsterpress och Flamman och en kandidatsajt. Vänsterpartiet är större än delegaterna på en kongress.
Ytterligare ett argument som förts fram emot att hålla en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan är att det kan dyka upp kandidater efter att omröstningen hållits. Det stämmer men jag anser att seriösa kandidater till partiledarskapet inte väntar till kongressen med att kandidera. Det är viktigt att alla medlemmar ges chansen att ta ställning till våra kandidater, inte endast ombuden på kongressen.
I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär."
Jag tycker det finns flera starka argument för att låta alla medlemmar rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte.
Det skulle öka medlemsdemokratin och tydligt visa att vi är ett öppet parti som vågar testa nya grepp och tar vårt kritiska läge på allvar. Men det jag tycker är de främsta argumenten är att jag tror att det skulle kunna bli en del av en organisatorisk uppryckning i Vänsterpartiet. Nu när vi har en öppen och positiv process inför kongressen skulle vi kunna engagera ännu fler medlemmar genom att låta dem rösta.
Vi talar om att vi måste få fler aktiva medlemmar och att vi måste få mer av kollektivt ledarskap, i form av en aktiv och synlig partistyrelse. Vi har nu en fantastisk möjlighet att skapa goda förutsättningar för detta. Vägen fram till kongressen kan ge den nyvalda partiledningen bättre eller sämre förutsättningar. En öppen process med frimodiga och kamratliga diskussioner tror jag ger den kommande partiledningen de bästa möjligheterna att kunna göra ett bra arbete, till exempel för att genomföra förändringar i linje med de strategidokumentet föreslår.
Medlemsomröstningar kräver att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter. Kandidatsajten kommer säkert bidra till detta vad gäller partiledarfrågan. Jag skulle vilja att vi bygger en sajt där vi samlar information inte endast om partiledarkandidaterna utan även om alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen samt argument för och emot delat partiledarskap. Låt oss samla alla de debattinlägg som skrivits i frågan på ett ställe. Låt allt vara möjligt att kommentera så att vi kan föra diskussioner direkt på sajten. Partiföreningar och distrikt har också ett stort ansvar för att medlemmarna ges goda diskussionsmöjligheter.
Kongressen och processen fram till den kan bli riktigt entusiasmerande för Vänsterpartiet. Jag tror våra diskussioner kan engagera många medlemmar, och även människor utanför Vänsterpartiet.
Det är också så att den partistyrelse som väljs på kongressen kommer tvingas göra förändringar och prioriteringar. Som Jonas Wikström skrivit behöver vi "en handlingskraftig partiledning." Då är det avgörande att Vänsterpartiets medlemmar verkligen står bakom sin partiledning, känner den och känner för den. Om det ska kunna uppnås måste många engageras i processen inför kongressen, tagit del av diskussionerna, getts möjlighet att delta i dem och haft en chans att påverka besluten.
Detta tror jag medlemsomröstningar i partiledarfrågan samt om huruvida vi ska ha delat partiledarskap eller ej kan bidra till att vi uppnår.
Thaher Pelaseyed skriver: "Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig." Den känslan har jag också. Därför hoppas jag partistyrelsen allvarligt överväger att anordna dessa medlemsomröstningar samt att om de beslutar genomföra dem ger alla medlemmar ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Läs också:
"Ohlys avgång kan leda till provval" (Svenska Dagbladet 2011-08-09).
Wiwi-Anne Johansson: "Låt V:s medlemmar rösta om partiledare" (Expressen 2011-08-10).
"Kritik mot toppstyrda ledarval" (Svenska Dagbladet 2011-08-12).
"Toppstyre i partierna när ny ledare väljs" (Euronewspages 2011-08-12).
Lotta Hördin: "Låt medlemmarna avgöra" (Helsingborgs Dagblad 2011-08-13).
"Splittrade åsikter om att rösta fram partiledare" (Flamman 2011-08-17).
Jonas Sjöstedt: "Medlemsomröstningen om ny partiledare har startat" (2011-08-22)
måndag 8 augusti 2011
Uthållighet krävs
Vänsterpartiet behöver prioritera organisation, kommunikation och arbetsmetoder. På kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012 ska partistyrelsens förslag till strategidokument behandlas. Vissa har kritiserat strategidokumentet men liksom Thaher Pelaseyed menar jag att kongressen måste "ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar." Själv tycker jag att strategidokumentet i huvudsak är bra men även om man tycker att det finns svagheter i dokumentet tror jag Vänsterpartiet måste ges en tydlig inriktning. Det kan strategidokumentet ge oss.
Men det är också som Jonas Wikström skriver om strategidokumentet: "Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för."
Hans Linde skriver i sin partiledarkandidatartikel: "Alltför många satsningar på att bygga vårt parti har varit halvhjärtade eller runnit ut i sanden. Ska vi bygga partiet starkt måste vi våga göra tydliga prioriteringar, ändra våra arbetssätt och bli ett mer sammanhållet parti."
Strategidokumentet innehåller tydliga influenser från nederländska Socialistiska partiet. Det är bra. Avsnittet i strategidokumentet om "att göra politik" är kanske det som uppmärksammats mest och också kritiserats mest. Själv har jag också invändningar och känner viss tveksamhet, men tycker ändå det ska stå kvar eftersom vi behöver prova nya arbetsmetoder.
Något jag däremot saknar i strategidokumentet är mer utförliga skrivningar om hur vi ska bli ett, som det står, "lyssnande och bekräftande parti som tar tillvara människors erfarenheter." I Vänsterpress 4/08 läser jag: "Konsten att bygga ett parti (KABEP), Vänsterpartiets organisationsgrupp driver sedan 2007 ett dörrknackningsprojekt för att pröva ut och testa dörrknackningsmetoden. 11 partiföreningar med olika karaktär har plockats ut för att genomföra projektet under 2008. Projektets syfte är att skapa gemensamma erfarenheter, värdera för- och nackdelar med metoden samt ta fram underlag och material, allt i syfte att stärka partiets arbete och om möjligt genomföra dörrknackningsmetoden på bred front från och med 2009."
Jag skulle vilja att vi gör en ny satsning på dörrknackning, att det blir ett självklart arbetssätt i partiföreningarna. Givetvis är det, särskilt för mindre partiföreningar, svårt att hinna med allt. Men då krävs prioriteringar. Sådant som dörrknackning, eller "att göra politik", måste pågå under lång tid. Arbetssätten ska inte ses som värvning av röster eller medlemmar, utan som ett sätt för oss att bli ett bättre parti, ett sätt att utveckla en bättre politik. Vi behöver säkert utveckla och förändra vår politik men det gör vi bäst i dialog med våra väljare, eller de som borde vara våra väljare.
Metoder och arbetssätt för dörrknackning och annat måste utvecklas. Partiföreningarna behöver stöd från centralt håll. Även andra metoder för att lyssna och undersöka kan prövas och utvecklas: telefonlinjer, e-post, enkäter.
Om det ska vara möjligt för oss att genomföra sådant som dörrknackning eller olika sätt "att göra politik" krävs omprioriteringar på alla nivåer i partiet. Vi kanske inte mäktar med att lägga till arbetsuppgifter utan att ta bort andra. Sådana prioriteringar kan vara smärtsamma att göra, men är nödvändiga för ett parti som vill förändras och förnyas. Moderaternas förändringsarbete har säkert varit smärtsamt för många moderater men det har gett resultat. Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete kan inte genomföras på samma sätt som Moderaternas eftersom vi är ett medlemsstyrt parti. Vi behöver komma överens på kongressen och sedan vara överens om att verkligen genomföra kongressens beslut på alla nivåer i partiet.
Ytterligare något som krävs om vi ska klara av ett omfattande förändrings- och förnyelsearbete är att partiets ekonomi stärks. Därför måste partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag införas på alla nivåer i partiet och vi måste också öka partiets självfinansiering på andra sätt: gåvor, insamlingar, autogiro, SMS-gåvor.
Jag hoppas att sådant som dörrknackning eller andra metoder för att lyssna och undersöka samt "att göra politik" blir något annat än projekt i Vänsterpartiet. Jag hoppas det blir naturliga och självklara arbetsmetoder för oss.
Läs Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna om du vill veta mer om folkligt radikala arbetsmetoder. Om du redan läst den - läs den igen! Läs också Socialistisk debatt 2009 : 2 som innehåller flera värdefulla artiklar, bland annat en av Steve Mcgiffen, som är en av Socialistiska partiets ledande aktivister.
En konkret sak jag gärna skulle vilja se förverkligad är att vi tar oss an uppgiften att samla in människors erfarenheter av byråkrati och missförhållanden i offentlig verksamhet. Vi samlar in uppgifterna och driver dem sedan politiskt. Det räcker inte att vi är emot privatiseringar och vill öka resurserna till välfärdsverksamheterna. Vi måste också visa hur vi vill utveckla välfärden. Vi måste också effektivisera och prioritera, inte bara kräva ökade resurser.
Låt oss tillämpa masslinjen i vårt arbete! Låt oss börja knacka dörr igen!
Det är som Mikael Nyberg skriver i artikeln "Den pantsatta välfärdens land" (Clarté 2010 : 4): "Rörelseriktningen måste vara den motsatta, ut ur de sociala reservat där allt det nödvändiga förblir otänkbart, bort från Stockholms innerstad, ut i landet, ut i de slitna förorterna, ner till verkstäder, lagercentraler och vårdfabriker. Först där blir det praktiskt möjligt att, som managementkonsulterna uttrycker det, tänka utanför boxen."
Läs vidare:
"Adam knackar dörr", Vänsterpress 2008 : 3, s. 16.
"Operation dörrknackning", Vänsterpress 2008 : 4, s. 6f.
Aron Etzler: "Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.", Flamman 2008-05-29.
Mikael Nyberg: "Först med folkrörelsen blir det något av vänsterns löften", Aftonbladet 2008-02-25.
Martin Hofverberg: "'Ett stärkt parti efter helgens kongress'", Dagens Konflikt.
Daniel Cederqvist och Olle Josephson: "Dom längs bak måste röra på sig", Clarté 2008 : 1.
Aron Etzler: "Partiet som gaskar upp vänstern i Holland", Flamman 2005-02-17.
Aron Etzler: "Socialt arbete grunden för politisk organisation", Flamman 2005-02-24.
Men det är också som Jonas Wikström skriver om strategidokumentet: "Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för."
Hans Linde skriver i sin partiledarkandidatartikel: "Alltför många satsningar på att bygga vårt parti har varit halvhjärtade eller runnit ut i sanden. Ska vi bygga partiet starkt måste vi våga göra tydliga prioriteringar, ändra våra arbetssätt och bli ett mer sammanhållet parti."
Strategidokumentet innehåller tydliga influenser från nederländska Socialistiska partiet. Det är bra. Avsnittet i strategidokumentet om "att göra politik" är kanske det som uppmärksammats mest och också kritiserats mest. Själv har jag också invändningar och känner viss tveksamhet, men tycker ändå det ska stå kvar eftersom vi behöver prova nya arbetsmetoder.
Något jag däremot saknar i strategidokumentet är mer utförliga skrivningar om hur vi ska bli ett, som det står, "lyssnande och bekräftande parti som tar tillvara människors erfarenheter." I Vänsterpress 4/08 läser jag: "Konsten att bygga ett parti (KABEP), Vänsterpartiets organisationsgrupp driver sedan 2007 ett dörrknackningsprojekt för att pröva ut och testa dörrknackningsmetoden. 11 partiföreningar med olika karaktär har plockats ut för att genomföra projektet under 2008. Projektets syfte är att skapa gemensamma erfarenheter, värdera för- och nackdelar med metoden samt ta fram underlag och material, allt i syfte att stärka partiets arbete och om möjligt genomföra dörrknackningsmetoden på bred front från och med 2009."
Jag skulle vilja att vi gör en ny satsning på dörrknackning, att det blir ett självklart arbetssätt i partiföreningarna. Givetvis är det, särskilt för mindre partiföreningar, svårt att hinna med allt. Men då krävs prioriteringar. Sådant som dörrknackning, eller "att göra politik", måste pågå under lång tid. Arbetssätten ska inte ses som värvning av röster eller medlemmar, utan som ett sätt för oss att bli ett bättre parti, ett sätt att utveckla en bättre politik. Vi behöver säkert utveckla och förändra vår politik men det gör vi bäst i dialog med våra väljare, eller de som borde vara våra väljare.
Metoder och arbetssätt för dörrknackning och annat måste utvecklas. Partiföreningarna behöver stöd från centralt håll. Även andra metoder för att lyssna och undersöka kan prövas och utvecklas: telefonlinjer, e-post, enkäter.
Om det ska vara möjligt för oss att genomföra sådant som dörrknackning eller olika sätt "att göra politik" krävs omprioriteringar på alla nivåer i partiet. Vi kanske inte mäktar med att lägga till arbetsuppgifter utan att ta bort andra. Sådana prioriteringar kan vara smärtsamma att göra, men är nödvändiga för ett parti som vill förändras och förnyas. Moderaternas förändringsarbete har säkert varit smärtsamt för många moderater men det har gett resultat. Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete kan inte genomföras på samma sätt som Moderaternas eftersom vi är ett medlemsstyrt parti. Vi behöver komma överens på kongressen och sedan vara överens om att verkligen genomföra kongressens beslut på alla nivåer i partiet.
Ytterligare något som krävs om vi ska klara av ett omfattande förändrings- och förnyelsearbete är att partiets ekonomi stärks. Därför måste partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag införas på alla nivåer i partiet och vi måste också öka partiets självfinansiering på andra sätt: gåvor, insamlingar, autogiro, SMS-gåvor.
Jag hoppas att sådant som dörrknackning eller andra metoder för att lyssna och undersöka samt "att göra politik" blir något annat än projekt i Vänsterpartiet. Jag hoppas det blir naturliga och självklara arbetsmetoder för oss.
Läs Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna om du vill veta mer om folkligt radikala arbetsmetoder. Om du redan läst den - läs den igen! Läs också Socialistisk debatt 2009 : 2 som innehåller flera värdefulla artiklar, bland annat en av Steve Mcgiffen, som är en av Socialistiska partiets ledande aktivister.
En konkret sak jag gärna skulle vilja se förverkligad är att vi tar oss an uppgiften att samla in människors erfarenheter av byråkrati och missförhållanden i offentlig verksamhet. Vi samlar in uppgifterna och driver dem sedan politiskt. Det räcker inte att vi är emot privatiseringar och vill öka resurserna till välfärdsverksamheterna. Vi måste också visa hur vi vill utveckla välfärden. Vi måste också effektivisera och prioritera, inte bara kräva ökade resurser.
Låt oss tillämpa masslinjen i vårt arbete! Låt oss börja knacka dörr igen!
Det är som Mikael Nyberg skriver i artikeln "Den pantsatta välfärdens land" (Clarté 2010 : 4): "Rörelseriktningen måste vara den motsatta, ut ur de sociala reservat där allt det nödvändiga förblir otänkbart, bort från Stockholms innerstad, ut i landet, ut i de slitna förorterna, ner till verkstäder, lagercentraler och vårdfabriker. Först där blir det praktiskt möjligt att, som managementkonsulterna uttrycker det, tänka utanför boxen."
Läs vidare:
"Adam knackar dörr", Vänsterpress 2008 : 3, s. 16.
"Operation dörrknackning", Vänsterpress 2008 : 4, s. 6f.
Aron Etzler: "Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.", Flamman 2008-05-29.
Mikael Nyberg: "Först med folkrörelsen blir det något av vänsterns löften", Aftonbladet 2008-02-25.
Martin Hofverberg: "'Ett stärkt parti efter helgens kongress'", Dagens Konflikt.
Daniel Cederqvist och Olle Josephson: "Dom längs bak måste röra på sig", Clarté 2008 : 1.
Aron Etzler: "Partiet som gaskar upp vänstern i Holland", Flamman 2005-02-17.
Aron Etzler: "Socialt arbete grunden för politisk organisation", Flamman 2005-02-24.
lördag 6 augusti 2011
Kickstarta igång Vänsterpartiet
Lars Ohly och Elise Norberg Pilhem (sammankallande i valberedningen) intervjuas i Lunchekot idag angående Vänsterpartiets partiledarval.
Enligt intervjun vill valberedningen ha en öppen process och Lars Ohly poängterar att han tycker det är bra att vi har flera partiledarkandidater. Allt gott alltså? Nej, jag tycker inte det för Elise Norberg Pilhem säger också att vi inte fullt ut ska efterlikna Centerpartiets process. Ambitionsnivån är tydligen inte högre än att vi "kommer nog vara ute lite mer i distriktsorganisationerna" och ha "lite mer diskussioner än vad vi haft tidigare".
Det duger inte tycker jag. Nu är det dags att ta situationen på allvar och utnyttja den vilja till förändring och förnyelse som förhoppningsvis finns bland partiets medlemmar. Det borde arrangeras utfrågningar av partiledarkandidaterna i alla distrikt, strategidokument och EU-dokument bör diskuteras i alla partiföreningar. Utnyttja också de texter som finns samlade i Socialistisk debatt nr 197 för diskussioner i partiföreningar och distrikt.
På kongressen 2012 måste vi välja en partistyrelse med vilja och mod nog att genomföra omfattande förändringar. Det krävs också en långsiktighet och envishet i arbetet. Vad hände till exempel med "dörknackningskampanjen"? Av medlemmar, partiföreningar och partidistrikt krävs också en vilja och beredskap till förändring.
Lars Ohly säger i intervjun att "nu måste vi faktiskt diskutera allt som vi tillsammans kan göra för att få Vänsterpartiet att bli starkare". Han har rätt i att vi måste göra det och att det är ett kollektivt ansvar. Det största ansvaret faller såklart på partistyrelsen men även partiföreningar och distriktens styrelser bör se självkritiskt på sitt eget arbete, ja varje medlem bör kritiskt granska sitt arbete. Under perioden fram till kongressen bör vi diskutera brett och med högt i tak. Eftersom alla i ledningen verkar inse att förändringar krävs kan jag inte låta bli att undra varför inte mer gjorts. Krisen inträffade inte i samband med valet 2010 eller i och med någon av de senare opinionsmätningarna. Vi befinner i oss i en länge pågående kris.
Det finns redan massor av goda idéer formulerade om Vänsterpartiets framtid. Läs strategidokumentet, Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna samt Socialistisk debatt nr 2/90 och nr 197! Socialistisk debatt behöver förresten digitaliseras, om så krävs bör Vänsterpartiet stödja tidskriften så att de kan bygga en ordentlig hemsida.
Efter kongressen är det viktigt att det snabbt börjar hända saker. Som Jonas Wikström säger är det dags för ledarskap i Vänsterpartiet.
Enligt intervjun vill valberedningen ha en öppen process och Lars Ohly poängterar att han tycker det är bra att vi har flera partiledarkandidater. Allt gott alltså? Nej, jag tycker inte det för Elise Norberg Pilhem säger också att vi inte fullt ut ska efterlikna Centerpartiets process. Ambitionsnivån är tydligen inte högre än att vi "kommer nog vara ute lite mer i distriktsorganisationerna" och ha "lite mer diskussioner än vad vi haft tidigare".
Det duger inte tycker jag. Nu är det dags att ta situationen på allvar och utnyttja den vilja till förändring och förnyelse som förhoppningsvis finns bland partiets medlemmar. Det borde arrangeras utfrågningar av partiledarkandidaterna i alla distrikt, strategidokument och EU-dokument bör diskuteras i alla partiföreningar. Utnyttja också de texter som finns samlade i Socialistisk debatt nr 197 för diskussioner i partiföreningar och distrikt.
På kongressen 2012 måste vi välja en partistyrelse med vilja och mod nog att genomföra omfattande förändringar. Det krävs också en långsiktighet och envishet i arbetet. Vad hände till exempel med "dörknackningskampanjen"? Av medlemmar, partiföreningar och partidistrikt krävs också en vilja och beredskap till förändring.
Lars Ohly säger i intervjun att "nu måste vi faktiskt diskutera allt som vi tillsammans kan göra för att få Vänsterpartiet att bli starkare". Han har rätt i att vi måste göra det och att det är ett kollektivt ansvar. Det största ansvaret faller såklart på partistyrelsen men även partiföreningar och distriktens styrelser bör se självkritiskt på sitt eget arbete, ja varje medlem bör kritiskt granska sitt arbete. Under perioden fram till kongressen bör vi diskutera brett och med högt i tak. Eftersom alla i ledningen verkar inse att förändringar krävs kan jag inte låta bli att undra varför inte mer gjorts. Krisen inträffade inte i samband med valet 2010 eller i och med någon av de senare opinionsmätningarna. Vi befinner i oss i en länge pågående kris.
Det finns redan massor av goda idéer formulerade om Vänsterpartiets framtid. Läs strategidokumentet, Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna samt Socialistisk debatt nr 2/90 och nr 197! Socialistisk debatt behöver förresten digitaliseras, om så krävs bör Vänsterpartiet stödja tidskriften så att de kan bygga en ordentlig hemsida.
Efter kongressen är det viktigt att det snabbt börjar hända saker. Som Jonas Wikström säger är det dags för ledarskap i Vänsterpartiet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)