söndag 17 juni 2012

4,4 procent

Opinionsundersökningarna duggar tätt. Dagens väljarbarometer från Sifo var positiv såtillvida att de rödgröna fortsätter leda ganska stort över högeralliansen.

Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.

I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.

Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?

Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.

Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.

Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.

Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:

1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)

2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.

GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.

Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.

De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."

En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.

Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.

Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!

1 kommentar: