Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Strömberg, Maggie: Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten (Atlas, 2016), ISBN 9789173894517.

Journalisten Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten är både spännande och lärorik. För den som jobbar politiskt är det värdefullt att lära sig om de politiska partiet man arbetar mot, konkurrerar med och/eller kanske ska samarbeta med. Miljöpartiet är ju ibland svårt att begripa sig på, de vill inte placera in sig på höger-vänsterskalan och de kan svänga snabbt i politiska frågor, till exempel för eller emot vinster i välfärden. Själv gör jag det kanske lätt för mig i min syn på de rödgrönlila partier vi i Vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbete med eftersom jag håller mig till dikotomin socialistiska - icke-socialistiska partier. Vi kan vara överens med dem om mycket men just eftersom de inte är socialister och därför inte har en realistisk syn på kapitalismen kan de (såväl socialdemokrater som miljöpartister och fi:are) när som helst landa i för oss socialister omöjliga ståndpunkter. Den här orealistiska synen på kapitalismen är det som gjort att miljöpartister varit pådrivande för privatiseringar av vår gemensamma välfärd.

Boken handlar om Miljöpartiets hela historia. Det börjar med den stökiga folkpartisten Per Gahrton och slutar med att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inför vår inhumana migrationspolitik i november 2015. Den här boken ger inblickar i den högsta partitoppens förehavanden. Det är inte menat som kritik mot denna bok, men det är synd att vi så sällan får läsa om politik från basnivå och från periferin snarare än från centrum.

Som vänsterpartist har jag ofta under den senaste tidens turbulens inom och runt Miljöpartiet tänkt: Hur hade vi hanterat situationer som dessa? En sak verkar ganska uppenbar. Det är inte bra för ett avsevärt mindre parti att regera tillsammans med ett mycket större parti, särskilt inte ett som Socialdemokraterna som nog fortfarande, trots att realiteterna inte längre ser ut så, har en hel del av självtillräckligt maktparti i sig. Det ett avsevärt mindre parti till viss del skulle kunna uppväga sin litenhet med vore aktivism och en stark förankring utanför parlamentet. Hur som helst borde nog även en och annan miljöpartist och socialdemokrat nu ha insett att det hade varit med bättre med en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingått.

Något jag fastnade för i boken är vad som sägs om Miljöpartiets partikultur och ideologi. Maggie Strömberg hänvisar till Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer : kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag och skriver: "de gröna med sin individualistiska kultur och ledamöter som snarare ingår i ett nätverk sammanhållet av en ideologisk övertygelse, än en grupp som arbetar gemensamt i en strukturerad organisation." Detta ställs mot Socialdemokraterna där individen underordnar sig partiet. Ett parti där valda företrädare har rätt att driva sin egen linje blir svårt att samarbete med, kan lätt uppfattas som ett opålitligt parti.

Men hur är det då med Miljöpartiets ideologi? Jo, om den skriver Maggie Strömberg:

"Miljöpartiets stora paradox är att partiet gjort allt för att fördela makten på så många människor som möjligt och inte tillåta enskilda människor att få för stort utrymme. Ändå är partiet mer i händerna på sina ledare än de flesta andra. Det beror på att den grundläggande ideologin är otydlig, även för många av de egna medlemmarna. De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem - kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter - men så mycket djupare än så går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa. Det är därför rösttalen på kongresserna ofta slutar 47-53. Det finns gott om splittring och ont om ideologiska ryggmärgsreflexer. Det gör också att språkrörens egen politiska botten enkelt drar partiet i olika riktningar, trots rörelsens ultrademokratiska ambitioner."

Detta problem med en svag ideologi har inte Vänsterpartiet, men eftersom vi växt snabbt medlemsmässigt kan det vara värt att tänka över. Hur ger vi våra nya medlemmar, som kanske gått med på grund av en viss sakfråga eller på grund av missnöje med ett annat parti, möjlighet att bygga en grundläggande ideologisk övertygelse? Och vilken politisk kultur vill vi att våra nya medlemmar växer in i och ges möjlighet att omforma?

Polarisering och vardagskamp

Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."

Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".

Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."

Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.

Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.

Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.

Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?

Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).

Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."

Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.

Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.

Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga

Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."

Se även: Vänster- och högerprassel, Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012, Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.

Regeringsfrågan

Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.

De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.

Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.

Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.

Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.

Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.

Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.

Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.

Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?

Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?

Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?

Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.

Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.

Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.

Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.

Alltså:

1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.

Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!

Miljöpartiet lierar sig med Moderaterna

Jag brukar ofta försvara Miljöpartiet när andra på vänsterkanten kallar dem "borgare" eller opålitliga.

Det ska jag nog sluta med.

Anledningen är att Miljöpartiet i Malmö nu tillsammans med Moderaterna går ut till försvar för profit i välfärden.

Miljöpartisterna i Malmö hävdar på fullt allvar att: "Strävan efter vinst leder till en mer innovativ och effektiv verksamhet, mer välfärd per krona."

Jag försvarade det rödgröna samarbetet 2010. Jag har svårt att se hur vi ska kunna byta regering 2014 utan ett rödgrönt samarbete. Men tyvärr har jag nu också svårt att se hur ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan leda till en politik som på avgörande grunder skiljer sig från nuvarande högerpolitik.

Det finns vettiga miljöpartister och det finns vettiga socialdemokrater men vilket inflytande kommer de att få inom sina partier?

Högsta prioritet nu är att bygga ett starkare, effektivare, smartare och bättre vänsterparti och att vi bygger breda allianser utanför partipolitiken.

Fel om Damberg och Romson

Gårdagens bloggrubrik var riktigt dålig. Varken Romson eller Damberg är politiskt naiva. Antagligen är det så att Damberg tillhör motståndarna till Vänsterpartiet i frågan om privata vinster i välfärden. Han tillhör antagligen en minoritet inom socialdemokratin. Vi får hoppas att minoriteten inte vinner striden inom socialdemokratin.

Romson är jag däremot mer osäker på. Hennes invändning tycker jag också, trots att jag menar att den är felaktig eller åtminstone inte tungt vägande, att vi bör ta på allvar.

Vi kan visa hur överetableringen av friskolor hotar byskolor. Den kommunala skolan utarmas i och med överetablering av friskolor och det drabbar sedan de mindre kommunala skolorna.

Vi bör arbeta fram konkreta förslag på hur den gemensamma välfärden kan utvecklas: ökat inflytande från brukare och anställda, bort med delade turer, rätt till heltid, effektiviseringar...

Vänsterpartiet bör gå vidare i frågan genom att utbilda medlemmar och arbeta konkret med välfärdsfrågorna i kommuner och landsting/regioner.

Vi ska visa hur den gemensamma välfärden kan utvecklas. Vi ska vara de starkaste kritikerna av missförhållanden och dåligt använda gemensamma resurser.

Är Åsa Romson och Mikael Damberg politisk naiva?

Åsa Romson (MP) och Mikael Damberg (S) reagerade snabbt på Vänsterpartiets konkreta och kloka förslag om en välfärd fri från kommersiella intressen.

Både Åsa Romson och Mikael Damberg vände sig emot att Vänsterpartiet vill ta bort den fria etableringsrätten.

Så här uttalar sig Åsa Romson om etableringsfriheten:

- Jag är besviken på att man i dag 2012 från Vänsterpartiet kan föreslå att man ska gå tillbaka till att inte ha en fri möjlighet för föräldrar att bedriva föräldrakooperativa dagis eller ta över byskolor i ideell eller privat form, utan kommunen ska kunna förbjuda en sådan etablering.

- Vi ställer fullt ut upp på etableringsfriheten. Den har vi slagits för. Den är oerhört grundläggande för att vi ska få en mångfald av aktörer.

Mikael Damberg försvarar etableringsfriheten mer luddigt:

- Man behöver olika alternativ, men måste se till att skattepengarna i första hand går till det de är avsedda för. Men det är klart att vi tycker att det är rimligt att man kan starta skolor om Skolinspektionen ger tillstånd.

Källa: Helsingborgs Dagblad 2012-07-05, se även DN.

Poängen med att avskaffa etableringsfriheten är att vi därmed kan styra välfärden efter behov. Vi får en demokratisk styrning istället för att låta företagens makt styra.

Varken Åsa Romson eller Mikael Damberg kan vara omedvetna om den ojämlikhet vi ser i dagens välfärd, med överetablering på viss platser och bristande resurser på andra. Ett konkret exempel i min närhet är överetableringen av friskolor i Helsingborg. Den påverkar även kringliggande kommuner och bidrar till att Höganäs kommunala gymnasium är hotat.

Gustav Fridolin (MP) har erkänt politisk naivitet i frågan om friskolor. Han menar att det fanns "en politisk naivitet i Sverige brett i politiken" när friskolorna släpptes fria. Till höger om Vänsterpartiet borde han ha sagt.

Jag hoppas att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan övervinna den politiska naiviteten. Om Miljöpartiet menar allvar med att de ska bli ett landsbygdsparti får de nog tänka om.

Åsa Romson ska i alla fall ha beröm för att det inte är Vänsterpartiets förslag på hur privata vinster ska förhindras att läcka ut ur välfärden som hon reagerat mot. Mikael Damberg tycks däremot mena att vinststoppet är omöjligt att genomföra.

Ändå baseras Vänsterpartiets förslag bland annat på bolagsformen Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning "som tillkom 2006 efter en proposition av Socialdemokraterna just i syfte att fungera för företag inom välfärdssektorn."

Det är skönt att det finns kloka Socialdemokrater som Bengt Silfverstrand och Daniel Suhonen som berömmer Vänsterpartiets förslag. Roligt också att Birger Schlaug gillar Vänsterpartiets förslag.

Så här skrev Daniel Suhonen på Facebook efter att Vänsterpartiet presenterat sitt förslag:

"Lysande att vänsterpartiet idag presenterar ett förslag som är en tydlig tolkning av innebörden i ordet non profit. Detta är inget förbud mot privat eller kooperativ entreprenörskap eller initiativkraft. Bara ett stopp för vinst som drivkraft. Nu måste de som förespråkar vinst förklara vad som tillförs, vad magiskt det är som sker om företag får ta ut stora vinster ur välfärden."

4,4 procent

Opinionsundersökningarna duggar tätt. Dagens väljarbarometer från Sifo var positiv såtillvida att de rödgröna fortsätter leda ganska stort över högeralliansen.

Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.

I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.

Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?

Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.

Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.

Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.

Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:

1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)

2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.

GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.

Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.

De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."

En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.

Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.

Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!

Vänsterpartiet vs Miljöpartiet

Igår var det partiledardebatt i riksdagen. Ingrid Runsten skriver om den i dagens ledare i Helsingborgs Dagblad.

Ingrid Runsten verkar vara en av alla dessa ledarskribenter som likställer förnyelse med att gå åt höger. Alltså skriver hon om Vänsterpartiet: "Men Vänsterpartiet står för samma gamla politiska förenklingar som tidigare, om än i mer tilltalade förpackning."

Vilka politiska förenklingar? Är det att vi vill ta bort vinstintressena ur välfärden? Eller att vi vill ha full sysselsättning som övergripande mål i budgeten? Eller att vi vill minska inkomstklyftorna i Sverige?

En upplysning till Ingrid Runsten: Vänsterpartiet har ny partiordförande, vi har inte bytt partiprogram. Vi är fortfarande ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologiskt grund.

Miljöpartiet tar inte avstånd från privata vinstintressen i välfärden. De verkar fortfarande leva i villfarelsen att det kommer växa fram en massa trevliga personal- och föräldrakooperativ. De ser inte att det är stora företag som Attendo och Carema som tar över. Den naiviteten var möjligen ursäktlig för ett antal år sedan. Nu däremot måste man vara ideologiskt förblindad om man inte ser vad privatiseringarna leder till.

Gustav Fridolin säger: "Om Vänsterpartiet fått bestämma hade inga nya idéer fått växa fram".

Vilka nya idéer inom välfärden har Carema och Attendo bidragit med? Att väga blöjor är möjligen en ny idé men knappast någon bra idé.

Grundorsaken till privatiseringarna av välfärden är att skapa möjligheter till profit inom nya områden.

Vi vill ha en gemensamt ägd och styrd välfärd. Vi bör utveckla och utöka inflytande från anställda, brukare och anhöriga inom vår gemensamma välfärd.

För övrigt bör Gustav Fridolin veta att klimat- och miljöfrågor inte är något nytt för Vänsterpartiet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ligger alltid i topp när Naturskyddsföreningen granskar de politiska partiernas miljöpolitik. I Skåne är faktiskt Vänsterpartiet det bästa miljöpartiet enligt Naturskyddsföreningen. Det beror på att Miljöpartiet valt att styra tillsammans med högern i Region Skåne. Klimat- och miljöengagemanget har fått gett vika för maktintresset. Till exempel står Miljöpartiet bakom de höjda biljettpriserna i kollektivtrafiken i Skåne. Vänsterpartiet har istället lagt motioner om avgiftsfri kollektivtrafik.

En ordentlig klimat- och miljöpolitik kräver att vi omfördelar från privat till gemensamt och att vi utjämnar de ekonomiska klyftorna.

Se även:
Birger Schlaug: Modigt, tydligt och trovärdigt av Sjöstedt
Jonas Sjöstedt under partiledardebatten

En eller två partiledare?

Vänsterpartiets kongress inleds torsdagen den 5 januari. Efter öppningsprogrammet ska beslut fattas om vi ska ha delat ledarskap eller ej. Jag har skrivit om frågan tidigare. Trots att jag noga följt debatten har jag svårt att själv bestämma mig för om jag vill att vi inför delat ledarskap eller inte.

De bästa argumenten för och emot finns samlade på Thaher Pelaseyeds blogg (missa inte kommentarerna!) samt på bloggen Homo Politicus.

Ruzica Stanojevic, distriktsordförande i Vänsterpartiet Skåne, skriver i ledaren i interntidningen Menander 2011 : 6 att hon "gått från att vara försiktigt positiv till att vara väldigt tveksam". Tyvärr finns inte texten på nätet. 

Ruzica argumenterar emot delat ledarskap med Miljöpartiet som avskräckande exempel. Om jag förstår Ruzica rätt så menar hon att delat ledarskap riskerar att leda till att vi får en kvinna som hamnar i skuggan av en man samt till att vi blir ett  toppstyrt parti.

Även Lars Ohly har varnat för att delat ledarskap kan leda till att vi blir ett mer toppstyrt parti. Se till exempel talet han höll på Vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar. Partistyrelsen varnade också för toppstyrning när de sa nej till delat ledarskap.

Argumenten har bemötts bra av andra men jag drar dem här igen. Delat ledarskap behöver inte innebära mer toppstyrning om vi inte vill ha det. Två partiledare behöver inte ges större befogenheter eller beslutanderätt än vad en har. Socialdemokraterna och Moderaterna är bägge exempel på toppstyrda partier med en partiledare. Visst kan två partiledare bli ett sammansvetsat par som blir betydelsefulla i partistyrelsen och verkställande utskottet, men samma sak kan hända med en partiordförande och en vice ordförande eller med en partiordförande och en partisekreterare eller någon annan konstellation.

Delat ledarskap behöver heller inte med någon sorts automatik leda till att kvinnan hamnar i skuggan av en man. Ruzica menar att Åsa Romson är totalt frånvarande. Jag gissar att Åsa Romson kommer synas mer framöver och om Miljöpartiet vill göra henne mer synlig bör de föra fram henne mer i debatterna. Om vi tittar på den förra ledarduon i Miljöpartiet var det väl snarast Maria Wetterstrand som lyste starkast. Hon växte in i sin uppgift.

Alltså - delat ledarskap går mycket väl att kombinera med det kollektiva ledarskap vi vill ha i Vänsterpartiet och delat ledarskap behöver givetvis inte innebära att en kvinna hamnar i skuggan av en man. Det innebär däremot att vi vet att vi alltid får minst en kvinna i vår yttersta ledning.

Ruzica hävdar också att det förs diskussioner i Vänsterpartiet om huruvida "vår feministiska profil bör stärkas eller tonas ner". Jag har inte sett några sådana diskussioner. Tvärtom tycker jag det verkar som att vi är överens om att vår feministiska profil ska stärkas. Detta framgår till exempel av det av partistyrelsen antagna strategidokumentet.

Ruzica tonar också ned betydelsen av att diskutera personfrågor. Det har hon gjort tidigare också. Jag tycker inte det är bra. Personfrågor och organisatoriska frågor är politiska. Vi måste öppet och kamratligt kunna argumentera för och emot olika kandidater till ledande positioner. Jag tycker att vi bör vara glada och stolta över vår öppna process och goda partiledarkandidater. Att närmare 500 personer kom till Moriskan i Malmö för att lyssna på våra partiledarkandidater tyder på att intresset för vem eller vilka som väljs till partiledare i Vänsterpartiet är stort. Det ser också märkligt ut när Ruzica vill tona ned betydelsen av personfrågor när hon själv argumenterat för Rossana Dinamarca och mot Jonas Sjöstedt.

Jag hoppas också på att den öppenhet vi sett inför valet av partiordförande kommer finnas även på lokal- och distriktsnivå i Vänsterpartiet.

Men åter till frågan om delat ledarskap eller inte. Den är inte enkel. Jag har själv inte lyckats bestämma mig ännu men har gått från att vara övervägande negativ till att vara försiktigt positiv. Jag hoppas alla kongressombuden läser igenom argumenten för och emot.

För övrigt anser jag att Menander borde kompletteras - och kanske på sikt ersättas - med att allt material i den läggs ut på Vänsterpartiet Skånes hemsida med möjlighet till RSS-bevakning.

Det rödgröna

Precis som Jonas Sjöstedt och Jonas Wikström tror jag att det är nödvändigt med ett rödgrönt regeringsalternativ inför valet 2014 om vi ska ha någon chans att byta regering. Ett starkt Vänsterparti är nödvändigt om regeringsbytet ska leda till en verklig förändring i politiken.

Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.

Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.

Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.

Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.

Rödgrönt haveri

Miljöpartiet gör upp med regeringen om det statliga ägandet och Socialdemokraterna viker ner sig i frågan om kravet på en lag som reglerar partibidrag. Det är sorgligt. Vi skulle behöva en kraftfull rödgrön opposition. Nu får Vänsterpartiet ensamt ta på sig ansvaret att bedriva rödgrön oppositionspolitik. Jag hoppas ändå att en del kontakter och beröringspunkter finns kvar från det rödgröna samarbetet inför valet 2010, inte minst bland de unga intellektuella som samlades i boken Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Men som läget ser ut nu med en förvirrad socialdemokrati och ett miljöparti som flörtar med högern känns ett samarbete inför valet 2014 mycket avlägset. Vänsterpartiets uppgift nu är att fokusera på sin egen politik och organisation med målet att bygga ett slagkraftigt parti som kan nå framgångar såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt. Vänsterpartiet ska bli det rödgröna alternativet i svensk politik. Vi har en hel del att göra. Organisationen måste skärpas men också politiken, inte minst miljö- och klimatpolitiken samt regionalpolitiken. Men vi har också betydande styrkor, Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som säger nej till privata vinster i välfärden, vi har den mest progressiva ekonomiska politiken och vi vinner debatterna om euron och bankerna. Endast ett socialistiskt parti kan möta kapitalismens kris, alltså miljö- och klimatkrisen och den ekonomiska krisen.


Läs också: Lena Sommestad.

Om stadgar

Det förs omfattande diskussioner i Vänsterpartiet. Vem, eller vilka, ska vi välja till partiledare? Ska vi ha en eller två partiledare? Hur skapar vi förutsättningar för en öppen och bra process inför kongressen i januari 2012?

Det har förts fram önskemål om att låta medlemmarna rösta direkt om vem, eller vilka, de vill se som partiledare. Jag tror Jonas Sjöstedt var den som först väckte denna idé. Wiwi-Anne Johansson vill se en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan efter att samtliga kandidater rest runt i landet och presenterat sig och blivit utfrågade av partimedlemmarna. I Vänsterpartiets stadgar står: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär."

Gustav Landström har tidigare i Vänsterpartiets framtidsdiskussion framfört att om Vänsterpartiet vill bli ett gräsrotsparti kan vi inte låta partistyrelsen domineras av "personer som är riksdagsledamöter, heltids- eller deltidsavlönade parlamentariker på kommun eller landstingsnivå".

Vissa av de saker som diskuteras kräver stadgeförändringar. Jag har tittat på Miljöpartiets stadgar och här nedan samlat sådant som jag tycker kan vara värt att diskutera.

Ur Miljöpartiets stadgar:

§ 7 Kongress

7.7.11 välja partisekreterare

§ 10 Valberedning

§ 10.1 Valberedningen väljs av kongressen och består av en ledamot från varje riksdagsvalkrets, utsedd av respektive regions årsmöte, samt två personer, en av vardera kön, utsedda av Grön Ungdoms årsmöte.

§ 11 Språkrör

11.1 Kongressen väljer, före val av partistyrelse, två jämställda språkrör. 

11.2 Språkrören ska vara en kvinna och en man. 

11.3 Språkrören ingår som ordinarie ledamöter i partistyrelsen. 

11.4 Språkrörens uppgift är att företräda partiet och föra ut dess åsikter. 

11.5 Om språkrör avgår ska nyval ske vid en kongress. 

11.6 Språkrören kan även vara riksdagsledamöter eller EU-parlamentariker.

§12 Partisekreterare

12.1 Partisekreteraren väljs av kongressen på ett år dock högst nio år i följd. 

12.2 Partisekreteraren arbetar på uppdrag av partistyrelsen, arbetsutskottet och språkrören. 

12.3 Partisekreterarens roll är huvudsakligen att ha översikt över partiets verksamhet samt fungera som sammanhållande länk inom partiet och svara för externa kontakter utifrån sitt uppdrag. 

12.4 Partisekreteraren är ständigt adjungerad till partistyrelsen och arbetsutskottet.

§ 13 Partistyrelse

13.5 Högst en tredjedel av ledamöterna i partistyrelsen får samtidigt vara riksdagsledamöter eller EU-parlamentariker. 

13.5.1 Om, efter inträde som riksdagsledamot eller EU-parlamentariker, antalet riksdagsledamöter och EU-parlamentariker blir för högt, får dock alla ledamöter sitta kvar till nästföljande kongress.

13.6 Partistyrelsens uppgift är: 

13.6.1 att leda partiets arbete, 

13.6.2 att vara ett stöd för språkrören, 

13.6.3 att sammankalla och förbereda kongressen och förtroenderådet, 

13.6.4 att med språkrören som främsta medel företräda partiet och föra ut dess politik, 

13.6.5 att verkställa kongressbeslut, 

13.6.6 att förvalta och ansvara för partiets tillgångar. 

13.6.7 att utveckla partiets program och visioner för partiets idémässiga

§ 17 Förtroendevalda

17.1 Varje organ i riksorganisationen ska bestå av minst 40 procent av varje kön, men sträva efter minst 50 procent kvinnorepresentation (principen om könskvotering). 

17.2 Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd. Riksdagsledamot och EU-parlamentariker får sitta trerespektive två mandatperioder. Samma person får därefter ej väljas till samma igen inom tre år (principen mot långsittande). 

17.3 Ingen får samtidigt vara ledamot i flera av riksorganisationens organ (principen mot mångsyssleri)

17.4 Personer som är anställda av miljöpartiets riksorganisation får inte sitta i något av riksorganisationens organ (principen mot tjänstemannavälde).

§ 19 Medlemsomröstning

19.1 Kongressen eller partistyrelsen kan besluta att genomföra medlemsomröstning i viktiga och/eller kontroversiella frågor. 

19.2 Medlemsomröstning ska genomföras om minst 10 procent av partiets medlemmar begär det hos kongressen eller partistyrelsen.

Notera bland annat att Miljöpartiets kongress utser partisekreterare, att de har regler för att inte parlamentariker (dock endast riksdagsledamöter och EU-parlamentariker) ska dominera partistyrelsen, att de har regler för hur länge man får inneha en post, att de inte har någon programkommission utan att partistyrelsen ansvarar för arbetet med partiets program och idéutveckling .

Själv tycker jag det vore bra med en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan inför kongressen 2012.

Jag anser också, precis som Jonas Sjöstedt, att vi borde använda oss av medlemsomröstningar (beslutande eller rådgivande) i olika politiska eller organisatoriska frågor. Det skulle öka interndemokratin och medlemmarnas engagemang. Vi skulle också i högre utsträckning kunna använda oss av medlemsenkäter i olika frågor.

Ett problem med medlemsomröstningar i partiledarfrågan är att det är möjligt att kandidera under pågående kongress. Kanske vi måste ange ett sista datum för kandidaturer om vi ska använda oss av medlemsomröstningar?

Vi bör diskutera om vi i stadgarna ska ange att det inför varje partiledarval ska hållas en beslutande eller rådgivande medlemsomröstning.

Om vi ska börja använda oss av medlemsomröstningar är det viktigt att medlemmarna ges ordentliga besluts- och diskussionsunderlag och att goda möjligheter till diskussion (både fysiska och nätbaserade) ges.

I strategidokumentet, som ska antas på kongressen, står: "En partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag rekommenderas på alla nivåer i partiet." Jag tycker att partiskatt ska införas, inte bara rekommenderas. Kanske det bör stå med i stadgarna?

Nu ser jag fram emot öppna, breda och hederliga diskussioner inför kongressen i januari. Jag har inget emot hårda diskussioner om så krävs, men jag anser att man ska träda fram öppet. Om man uttalar sig i massmedia ska man göra det med namns nämnande.

Vi ska inte bara diskutera vem, eller vilka, vi vill ha som partiledare. Samtliga personval på kongressen är viktiga. Det ideala vore om alla som kandiderar till förtroendeposter på kongressen i god tid öppet träder fram, presenterar sig och berättar hur de vill utveckla Vänsterpartiet.

Vi måste också diskutera vår politik och organisation. En bra början är att läsa, kritiskt granska och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför höstens EU-konferens.

Läs vidare:

"Önskemål om delat ledarskap för V" (Svenska Dagbladet 2011-08-10).

"Kritik mot toppstyrda ledarval" (Svenska Dagbladet 2011-08-12).

"Låt medlemmarna avgöra" (Helsingborgs Dagblad 2011-08-13).

"Vänsterpartiets framtid och liberalismen" (Alltid rött alltid rätt 2011-08-13).

Om Vänsterpartiets EU-politik

Den 3-4 september håller Vänsterpartiet en EU-konferens i Göteborg. På konferensen ska en ny skrivning om EU i partiprogrammet diskuteras. Beslut om förändringar i partiprogrammet tas sedan av kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012. På EU-konferensen ska också ett uttalande om aktuella EU-frågor antas.

Enligt Lars Ohly ska Vänsterpartiet genom att tona ned utträdeskravet ge "en signal till svenska folket om att Vänsterpartiet är med i fighten om miljön, arbetsrätten och välfärden inom EU" ("V dämpar krav på att lämna EU", Kommunalarbetaren 2011-07-05).

I diskussionsmaterialet inför konferensen står följande att läsa: "Partiet har inte drivit kravet på utträde ur EU" samt "Däremot har vi angett i program och valplattformar att vi önskar lämna EU."

Det står också i diskussionsmaterialet att programkommissionen med sitt förslag till ny EU-text i partiprogrammet vill "förtydliga att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel, samt under vilka förhållanden vänsterpartiet bör driva det aktivt."

För mig är utträdeskravet ett mål i sig, eftersom det är EU:s överstatlighet jag vänder mig emot. I vårt partiprogram står det på sidan 14: "Ett försvar av demokratin kräver idag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." På sidan 17 står det: "Överstatliga organ som kränker de nationella folkvalda parlamentens suveränitet är ingen hållbar lösning."

Visst finns det anledning att diskutera om vårt utträdeskrav bidragit till att presumtiva väljare inte förstått att vi bedriver konstruktivt politiskt arbete inom EU. All politik bör kontinuerligt utvärderas och kritiskt granskas och som det står i partiprogrammet på sidan 31: "Den mest radikala vänsterpolitiken är inte nödvändigtvis den som vid varje tidpunkt ställer de mest långtgående kraven." Men vi har ju faktiskt inte drivit utträdeskravet aktivt.

Enligt diskussionsmaterialet "har våra politiska motståndare ifrågasatt trovärdigheten i våra krav på förändringar, när vi ändå vill gå ur EU."

Vad våra politiska motståndare tycker om oss ska inte påverka vårt partiprogram. Det finns anledning att påminna om vad som står i partistyrelsens strategidokument: "Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta."

Jag tvivlar på att utträdeskravet, som ju inte ens drivits, skrämt bort presumtiva väljare. Till och med borgerliga Helsingborgs Dagblads ledarskribent Ingrid Runsten ("Viktigt vardagsslit i EU", Helsingborgs Dagblad 2011-05-30) har i positiva ordalag framhållit Eva-Britt Svensson arbete i EU. Det kanske tvärtom är så att vi, som Erik Berg skrev på sin blogg Approximation 2009-10-06, istället borde "uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen." Det är nog som med Vänsterpartiets övriga politik: vi måste se över vår organisation och vår kommunikation. Louise Granaths insändare i Flamman 2011 : 30 ("Dags att ompröva utträdeskravet") tyder på att vi till och med inom vänstern bättre måste kommunicera vår EU-politik.

Vänsterpartiets EU-politik, förutsatt att vi inte döljer vårt motstånd mot EU:s överstatlighet, kan - särskilt nu när Miljöpartiet anpassat sig till det politiska etablissemanget - bidra till att vi blir ett relevant parti för svenska folket. Vi vill väl inte lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna? En tydlig linje i EU-politiken kan kanske också bidra till att vi blir ett starkare parti på landsbygden?

Jag hoppas på och räknar med ordentliga diskussioner i EU-frågan inför konferensen och kongressen. Det är viktigt att vi inte anpassar oss efter övriga politiska partier utan tydligt vågar driva vår egen linje. Det är som Nina Björk och Björnbrum påpekat: själva poängen med demokrati är att vi har alternativ att välja mellan. Vänsterpartiet har allt att vinna på en tydlig profilering och ett väl formulerat konfliktperspektiv.

2014 är det inte bara val till riksdag, landsting och kommuner utan också till Europarlamentet. Det kan förhoppningsvis vara en fördel för Vänsterpartiet.

Bli gärna medlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Läs Jonas Sjöstedts skrift Eurokrisen & vänsterns svar.

Om partiledarskap

I skrivande stund har tre personer öppet anmält att de kandiderar till partiledarposten i Vänsterpartiet: Ulla Andersson, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Det är bra att vi nu äntligen har flera partiledarkandidater och det är bra att de kandiderar öppet. Övriga namn jag sett nämnas i diskussionerna om Vänsterpartiets framtida partiledare är Josefin Brink, Rosanna Dinamarca, Kalle Larsson, Hans Linde och Ana Rubin.

Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.

En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor, strategidokumentet, EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!

Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.

I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.

Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument: "Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.", "Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och "Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".

Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap: "Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.

Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger: "Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".

Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger: "Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är "ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."

Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus: "Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."

Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.

En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström: "Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."

Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot Rossana Dinamarca skriver han: "Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."

Rosa Lundmark och Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.

Även Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.

Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser "krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver: "Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."

Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.

Om vi ska tala i termer av centralism, eller som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.

Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?

Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter. "Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.

Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.

I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.

I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.

Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste "diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.

Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.

Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson "lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man."  Jonas Sjöstedt har framhållit miljöfrågorna och även skrivit en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.

Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på bloggar, i Vänsterpress eller i Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012. Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen "att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.

Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel Degerfors eller Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen Ali Esbati, Kalle Larsson och Flammans Aron Etzler nämnts.

För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på Flamman och Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.

Läs och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.