Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Strömberg, Maggie: Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten (Atlas, 2016), ISBN 9789173894517.

Journalisten Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra : Miljöpartiets väg till makten är både spännande och lärorik. För den som jobbar politiskt är det värdefullt att lära sig om de politiska partiet man arbetar mot, konkurrerar med och/eller kanske ska samarbeta med. Miljöpartiet är ju ibland svårt att begripa sig på, de vill inte placera in sig på höger-vänsterskalan och de kan svänga snabbt i politiska frågor, till exempel för eller emot vinster i välfärden. Själv gör jag det kanske lätt för mig i min syn på de rödgrönlila partier vi i Vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbete med eftersom jag håller mig till dikotomin socialistiska - icke-socialistiska partier. Vi kan vara överens med dem om mycket men just eftersom de inte är socialister och därför inte har en realistisk syn på kapitalismen kan de (såväl socialdemokrater som miljöpartister och fi:are) när som helst landa i för oss socialister omöjliga ståndpunkter. Den här orealistiska synen på kapitalismen är det som gjort att miljöpartister varit pådrivande för privatiseringar av vår gemensamma välfärd.

Boken handlar om Miljöpartiets hela historia. Det börjar med den stökiga folkpartisten Per Gahrton och slutar med att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna inför vår inhumana migrationspolitik i november 2015. Den här boken ger inblickar i den högsta partitoppens förehavanden. Det är inte menat som kritik mot denna bok, men det är synd att vi så sällan får läsa om politik från basnivå och från periferin snarare än från centrum.

Som vänsterpartist har jag ofta under den senaste tidens turbulens inom och runt Miljöpartiet tänkt: Hur hade vi hanterat situationer som dessa? En sak verkar ganska uppenbar. Det är inte bra för ett avsevärt mindre parti att regera tillsammans med ett mycket större parti, särskilt inte ett som Socialdemokraterna som nog fortfarande, trots att realiteterna inte längre ser ut så, har en hel del av självtillräckligt maktparti i sig. Det ett avsevärt mindre parti till viss del skulle kunna uppväga sin litenhet med vore aktivism och en stark förankring utanför parlamentet. Hur som helst borde nog även en och annan miljöpartist och socialdemokrat nu ha insett att det hade varit med bättre med en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingått.

Något jag fastnade för i boken är vad som sägs om Miljöpartiets partikultur och ideologi. Maggie Strömberg hänvisar till Katarina Barrlings doktorsavhandling Partikulturer : kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag och skriver: "de gröna med sin individualistiska kultur och ledamöter som snarare ingår i ett nätverk sammanhållet av en ideologisk övertygelse, än en grupp som arbetar gemensamt i en strukturerad organisation." Detta ställs mot Socialdemokraterna där individen underordnar sig partiet. Ett parti där valda företrädare har rätt att driva sin egen linje blir svårt att samarbete med, kan lätt uppfattas som ett opålitligt parti.

Men hur är det då med Miljöpartiets ideologi? Jo, om den skriver Maggie Strömberg:

"Miljöpartiets stora paradox är att partiet gjort allt för att fördela makten på så många människor som möjligt och inte tillåta enskilda människor att få för stort utrymme. Ändå är partiet mer i händerna på sina ledare än de flesta andra. Det beror på att den grundläggande ideologin är otydlig, även för många av de egna medlemmarna. De har samlats kring några enskilda frågor som förenar dem - kärnkraft, miljö, pacifism, migration, mänskliga rättigheter - men så mycket djupare än så går det inte för många. Det är därför de är för vinst i välfärden ena året och emot nästa. Det är därför rösttalen på kongresserna ofta slutar 47-53. Det finns gott om splittring och ont om ideologiska ryggmärgsreflexer. Det gör också att språkrörens egen politiska botten enkelt drar partiet i olika riktningar, trots rörelsens ultrademokratiska ambitioner."

Detta problem med en svag ideologi har inte Vänsterpartiet, men eftersom vi växt snabbt medlemsmässigt kan det vara värt att tänka över. Hur ger vi våra nya medlemmar, som kanske gått med på grund av en viss sakfråga eller på grund av missnöje med ett annat parti, möjlighet att bygga en grundläggande ideologisk övertygelse? Och vilken politisk kultur vill vi att våra nya medlemmar växer in i och ges möjlighet att omforma?