Högeralliansen och demokratin

Justitieminister Beatrice Ask (M) meddelar idag att regeringen tillsatt "en utredning som ska se över frågan om ett stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet."

Beatrice Ask påstår att: "Alliansregeringens utgångspunkt är att vi ska slå vakt om den svenska öppenheten."

Om högeralliansens engagemang för öppenhet hade varit stort och äkta hade de givetvis inte tillåtit en enda privatisering av vår gemensamma välfärd innan samma meddelarfrihet och offentlighetsprincip gällt i privatiserad verksamhet som i gemensamt ägd och styrd verksamhet.

Ska vi diskutera socialismen?

Så här avslutar Jenny Lindahl Persson sin artikel "Hjältar i vardagen":

"Det är en sådan gärning som bara är möjlig när allt det här härliga sammanträffar i en rörelse: dynamisk teoretisk debatt, engagemang från breda medlemslager i programskrivningar och teoretiska frågeställningar samt möjlighet för medlemmarna att i demokratiska processer få fälla avgörandet. Och därtill en helt enastående utåtriktad verksamhet, som både utvecklar och får ledning av den teoretiska debatten." (Sprängkraft : systerskap för förändring, Nixon 2011, s. 19).

Den sista meningen i stycket tänker jag på när jag läser motionen "Socialism för 2000-talet!" som ska behandlas på Vänsterpartiets kongress 5-8 januari 2012.

Så här lyder motionen:

"Socialism för 2000-talet!

En utbredd känsla har snabbt spridit sig över världen: saker kan inte fortsätta som förut. En drastisk förändring behövs. Denna känsla delas av ensamstående mammor i arbetslöshet, industriarbetare, läkare, hemtjänstpersonal, datorprogrammerare och många fler. Fattigdom, krig, stress, oro inför avbetalningar, rädsla för arbetslöshet, hot mot klimatet, försämrad välfärd och pension, brist på förskolor, maktlöshet på jobbet, en enorm ökning av klassklyftorna och en avsky inför korruptionen i toppen har lagts på hög och lett till ett förakt för etablissemanget. Förtroendet för auktoriteter – politiker, direktörer, banker, fackföreningsledare, media – är lägre än på länge.

Men trots detta har inte ens de mest aktiva demonstranterna på gatorna i Barcelona och Aten en klar idé om ett alternativ till kapitalismen. Och arbetarrörelsen i Europa går på knäna. I några länder har ordet 'socialism' blivit populärt igen, men även där har de flesta svårt att förklara konkret vad de menar med 'Socialism för 2000-talet'.

Vi behöver en vision av ett nytt samhälle, som inte är baserat på modeller från det förflutna utan på verkligheten här och nu, och som omfattar de omedelbara steg som behöver tas för att ta oss ur den kris vi befinner oss i och börja bygga något bättre.

Det måste vara en bred och öppen diskussion som inte bara innefattar partimedlemmar utan också arbetarrörelsens organisationer, forskare och allmänhet. Om vårt parti tog spetsen i den här frågan hoppas vi att det skulle kunna bidra till en renässans för socialistiska idéer, men även stora framsteg för vår organisation. Därför vill vi att programkommissionen ges särskilt ansvar att initiera en sådan diskussion i och utanför partiet. Partistyrelsen bör givetvis även delta och ta ett stort ansvar, men programkommissionen har en särskild ställning i utvecklandet av våra idéer.

Vi yrkar

att programkommissionen ges i uppdrag att under kommande kongressperiod initiera en bred diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet, med deltagande av partimedlemmar, arbetarrörelseorganisationer, folkrörelser, forskare och allmänhet."

Programkommissionen föreslår kongressen att bifalla motionen:

"Programkommissionen tycker att motion B36 förslag angående en bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet är bra och viktig. Nästkommande programkommission måste kunna få forma sitt eget arbete, men förslaget i B36 är tillräckligt öppet skrivet för att detta ska kunna ske. Programkommissionen tycker att motion B36 intentioner att fördjupa och bredda den ideologiska diskussionen i Vänsterpartiet är goda. En sådan diskussion ska kopplas konkret till dagens strategiska ställningstaganden för att flytta fram arbetarklassens positioner, samtidigt som det ska finnas plats för mer långtgående diskussioner rörande en socialistisk strategi.


Programkommissionen föreslår

att motion B36 bifalls"

Om det är bra eller inte att bifalla denna motion tycker jag är svårt att sia om i nuläget. Det kan bli bra, men det kan också bli dåligt. En "bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet" måste bottna i praxis. De teoretiska diskussionerna måste hänga samman med konkret, praktiskt politiskt arbete. Praxis utvecklar teorin och vice versa, precis som Jenny Lindahl Persson skriver om Ung Vänsters feministiska teori och praktik.

Ett socialistiskt parti bör givetvis diskutera socialismen. Det förutsätter dock även att vi inte strävar efter att bli överens i alltför många frågor. Vänsterpartiet är och bör under överskådlig framtid vara ett brett vänsterparti. Vi kan ha olika åsikter om sådant som plan kontra marknad till exempel. Men det finns också ställningstaganden där vi inte får ha skilda uppfattningar. Ett sådant ställningstagande är enligt min mening att vi är ett demokratiskt socialistiskt parti. Vi vill ha en demokratisk socialism. De borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna (yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv) är stora folkliga framsteg som vi vill försvara och utvidga. Av detta följer att jag delar Jonas Sjöstedts syn på Kuba: "Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier." Det är också Vänsterpartiets linje: ”För vänsterpartiet är mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val nödvändiga beståndsdelar i varje demokratiskt samhälle. Det är i praktiken inte möjligt att dra en skarp gräns mellan demokratier och icke-demokratier, men Kuba uppfyller i detta avseende inte de minimikrav som måste ställas på en demokrati.” (Antaget på kongressen 2008). Vänsterpartiet är inte, precis som Proletären skriver, något kommunistiskt parti.

Jag är rädd att diskussionerna kommer att föras vid sidan av, eller ovan, den politiska praktiken i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet befinner sig också i ett läge där vi har en svag organisation. Den måste förstärkas och utvecklas. Det är som Aron Etzler säger i en intervju i Clarté: "hur en organisation arbetar är synnerligen politiskt".

Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet.

Läs vidare:
"Partiet som gaskar upp vänstern i Holland"
"Socialt arbete grunden för politisk aktion"
"Holländska vänstern ignorerar rasismen"

Statligt eller kommunalt?

I Flamman 2011 : 48 argumenterar Jonas Thunberg för att skolan bör förstatligas. Det är lätt att hålla med om hans argument. Kommunaliseringen har lett till att vi får en mindre likvärdig skola i Sverige. Men samtidigt finns det starka skäl till att driva skolan kommunalt. Besluten fattas närmare brukarna. Och om man vill förstatliga skolan så varför då inte också förstatliga äldreomsorg, barnomsorg, bibliotek?

Jag kommer att tänka på vad som står om Gustav Möller i Tomas Forsers biografi över Per Nyström: "I hela Möllers filosofi ingick att mer och mer skulle decentraliseras ut till kommunalmännen." ("Jag har speglat århundradet" : en bok om Per Nyström : historiken, publicisten, ämbetsmannen, s. 152).

Frågan är inte enkel. Kan likvärdig välfärd garanteras med kommunal drift? Är likvärdighet viktigare än principen att flytta besluten närmare medborgarna? Jag vet inte. Diskussioner behövs.

Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Vänstern och skolpolitiken.
Rossana Dinamarca: V:s skolpolitik - inte bara betygskritik.
Alla rätt till kunskap - Vänsterpartiets utbildningspolitiska program.

Det odelbara ordet

I Sydsvenskan 2011-08-21 läser jag att tumult uppstått i samband med att Sverigedemokraternas ungdomsförbund hållit ett torgmöte på Värnhemstorget i Malmö och att de där mötts av motdemonstranter. Två personer omhändertogs - en sverigedemokrat och en motdemonstrant - för "störande av allmänna ordningen".

Sydsvenskan rapporterar: "De många motdemonstranterna överröstade talarna på mötet med hjälp av sina röster och megafoner."

En antirasism som uttrycks på detta vis tror jag inte bara skadar saken i sig utan vad som är än allvarligare visar den att de säkerligen välmenande motdemonstranterna inte riktigt förstått vad våra demokratiska fri- och rättigheter går ut på.

Yttrande- och tryckfrihet, demonstrationsfrihet och mötesfrihet gäller inte endast oss själva eller åsikter vi antingen håller med om eller kan finna uthärdliga.

Vår inställning till demokrati ställs på prov genom vår inställning till motståndarens rättigheter. Som Rolf Andersson skriver i förordet till Jan Myrdals viktiga bok Det odelbara ordet : texter om yttrande- och tryckfrihet och rasism (Hägglunds förlag 2002): "De medborgerliga fri- och rättigheterna är odelbara. Motståndaren - hur vämjeliga och motbjudande hans åsikter än må vara - har liksom du yttrande- och tryckfrihet." Detta gäller givetvis även mötes- och demonstrationsfrihet.

Det kan vara helt ok med motdemonstrationer eller protestmöten men de måste hållas på ett sådant sätt att de inte stör eller hotar mötet eller demonstrationen man vill protestera mot. De måste utföras på ett sätt som respekterar våra motståndares medborgerliga fri- och rättigheter.

Om vänstern vill få folklig förankring menar jag att vi måste göra upp med detta arbetssätt. Vi i vänstern ska vara de bästa demokraterna - främst för att det är en utökad, fördjupad och utvidgad demokrati vi vill ha, men också för uppnå politisk trovärdighet.
...
Uppdatering 2011-08-28:
En liknande motdemonstration hölls i Norrköping 2011-08-27. Jag blir glad när jag läser att Ung Vänster inte deltog i motdemonstrationen som tydligen hade som uttalat syfte att störa SDU:s möte och därmed kränka SDU:s mötes- och demonstrationsfrihet. Vi måste klara av att bedriva en tydlig antirasistiskt politik och samtidigt respektera våra motståndares demokratiska fri- och rättigheter.

Om Vänsterpartiets EU-politik

Den 3-4 september håller Vänsterpartiet en EU-konferens i Göteborg. På konferensen ska en ny skrivning om EU i partiprogrammet diskuteras. Beslut om förändringar i partiprogrammet tas sedan av kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012. På EU-konferensen ska också ett uttalande om aktuella EU-frågor antas.

Enligt Lars Ohly ska Vänsterpartiet genom att tona ned utträdeskravet ge "en signal till svenska folket om att Vänsterpartiet är med i fighten om miljön, arbetsrätten och välfärden inom EU" ("V dämpar krav på att lämna EU", Kommunalarbetaren 2011-07-05).

I diskussionsmaterialet inför konferensen står följande att läsa: "Partiet har inte drivit kravet på utträde ur EU" samt "Däremot har vi angett i program och valplattformar att vi önskar lämna EU."

Det står också i diskussionsmaterialet att programkommissionen med sitt förslag till ny EU-text i partiprogrammet vill "förtydliga att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel, samt under vilka förhållanden vänsterpartiet bör driva det aktivt."

För mig är utträdeskravet ett mål i sig, eftersom det är EU:s överstatlighet jag vänder mig emot. I vårt partiprogram står det på sidan 14: "Ett försvar av demokratin kräver idag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." På sidan 17 står det: "Överstatliga organ som kränker de nationella folkvalda parlamentens suveränitet är ingen hållbar lösning."

Visst finns det anledning att diskutera om vårt utträdeskrav bidragit till att presumtiva väljare inte förstått att vi bedriver konstruktivt politiskt arbete inom EU. All politik bör kontinuerligt utvärderas och kritiskt granskas och som det står i partiprogrammet på sidan 31: "Den mest radikala vänsterpolitiken är inte nödvändigtvis den som vid varje tidpunkt ställer de mest långtgående kraven." Men vi har ju faktiskt inte drivit utträdeskravet aktivt.

Enligt diskussionsmaterialet "har våra politiska motståndare ifrågasatt trovärdigheten i våra krav på förändringar, när vi ändå vill gå ur EU."

Vad våra politiska motståndare tycker om oss ska inte påverka vårt partiprogram. Det finns anledning att påminna om vad som står i partistyrelsens strategidokument: "Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta."

Jag tvivlar på att utträdeskravet, som ju inte ens drivits, skrämt bort presumtiva väljare. Till och med borgerliga Helsingborgs Dagblads ledarskribent Ingrid Runsten ("Viktigt vardagsslit i EU", Helsingborgs Dagblad 2011-05-30) har i positiva ordalag framhållit Eva-Britt Svensson arbete i EU. Det kanske tvärtom är så att vi, som Erik Berg skrev på sin blogg Approximation 2009-10-06, istället borde "uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen." Det är nog som med Vänsterpartiets övriga politik: vi måste se över vår organisation och vår kommunikation. Louise Granaths insändare i Flamman 2011 : 30 ("Dags att ompröva utträdeskravet") tyder på att vi till och med inom vänstern bättre måste kommunicera vår EU-politik.

Vänsterpartiets EU-politik, förutsatt att vi inte döljer vårt motstånd mot EU:s överstatlighet, kan - särskilt nu när Miljöpartiet anpassat sig till det politiska etablissemanget - bidra till att vi blir ett relevant parti för svenska folket. Vi vill väl inte lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna? En tydlig linje i EU-politiken kan kanske också bidra till att vi blir ett starkare parti på landsbygden?

Jag hoppas på och räknar med ordentliga diskussioner i EU-frågan inför konferensen och kongressen. Det är viktigt att vi inte anpassar oss efter övriga politiska partier utan tydligt vågar driva vår egen linje. Det är som Nina Björk och Björnbrum påpekat: själva poängen med demokrati är att vi har alternativ att välja mellan. Vänsterpartiet har allt att vinna på en tydlig profilering och ett väl formulerat konfliktperspektiv.

2014 är det inte bara val till riksdag, landsting och kommuner utan också till Europarlamentet. Det kan förhoppningsvis vara en fördel för Vänsterpartiet.

Bli gärna medlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Läs Jonas Sjöstedts skrift Eurokrisen & vänsterns svar.