Jonas Sjöstedt: Socialister

Sjöstedt, Jonas, Socialister, Verbal, [Stockholm], 2022

Läs också:

Hermansson, C. H., Kommunister: en intervjubok. Första boken, 1. uppl., Arbetarkultur, Stockholm, 1977

Hermansson, C. H., Kommunister: en intervjubok. Andra boken, 1. uppl., Arbetarkultur, Stockholm, 1980

Jessica Nordh & Jonas Sjöstedt: Allt kommer att bli bra : memoarer

Nordh, Jessica, Sjöstedt, Jonas: Allt kommer att bli bra : memoarer (Albert Bonniers förlag, [2021]), ISBN: 9789100189242.

Från traditionellt kommunistparti till socialistiskt vänsterparti

Från traditionellt kommunistparti till socialistiskt vänsterparti : [rapport / från analysgruppen, november 2005]

2004 utsåg Vänsterpartiets partistyrelse en arbetsgrupp "med uppgift att granska partiets demokratisyn och internationella förbindelser." Arbetsgruppens fem delrapporter presenteras i denna skrift. De fem rapporterna är:

Kjell E Johansson: "Två strömningar - kominterntraditionen och vänstersocialismen"

Margareta Pettersson: "Demokrati - lättare sagt än gjort"

Margareta Pettersson:  "Vänsterpartiets internationella nätverk under fyra decennier"

Britta Ring: "Hur fövaltas kongressens beslut? Intern demokrati i Vänsterpartiets ledande organ"

Peter Pedersen: "Demokratisynen i vänsterns program"

Peter Pedersen går i sin delrapport kortfattat igenom Vänsterpartiets (tidigare namn: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna) partiprogram genom tiderna. Här nedan utdrag ur texten:

"SSV 1917: första världskriget, ryska revolutionen, rösträttsreform
I 1917 års Program och Demokratiska grundlagar för Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti kan det senare sägas vara ett slags överordnade stadgar med uppgift att skydda partiet från den byråkratisering och toppstyrning, som man försökte bekämpa före utbrytningen ur socialdemokratin. /.../

SKP 1919: Komintern, de 21 teserna
1919 går partiet med i Komintern, Kommunistiska Internationalen, och partiet tar namnet Sveriges Kommunistiska Parti som en bekräftelse på detta och det stärks genom antagandet av de s.k. 21 testerna 1921. /.../

SKP 1928: ett gemensamt program inom Komintern, fascism, ekonomisk depression och ultravänsterlinje
1928 antar medlemspartierna i Komintern, däribland det svenska kommunistpartiet, ett gemensamt program. Det kommer att innebära att de ingående medlemspartierna saknar egna program ända fram till Kominterns upplösning 1943. /.../

SKP 1944: Komintern har upplösts, Andra världskriget efterföljs av ett kallt krig i en delar värld, Folkrepubliken Kina tillkommer
1944 antar SKP Grundsatser och därmed får man det första egna programmet sedan 1928. Det är ett kortfattat program, som i mångt och mycket utgår från socialdemokraternas program från 1920. /.../

SKP 1953: antikommunism och nya ledare i Moskva
1953 antar SKP partiprogrammet Sveriges väg till socialismen, som kan sägas vara det första egna heltäckande partiprogrammet sedan 1921. /.../

SKP 1961: Berlinmuren, Kubakrisen, C.H. Hermansson träder till 1964, en ny vänster växer fram
1961 avger SKP en kortare programförklaring, som kan ses som en sammanfattning av den huvudlinje som partiet följt i den politiska verksamheten. /.../

VPK 1967: Vietnamkriget, studentrevolt i Paris, Pragvåren krossas, en flora av vänstergrupper växer fram
1967 byter partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och 1967 års program benämns Socialistiskt alternativ. /.../

VPK 1972: Chilekuppen, befrielsekamp i Afrika, fascismen störtas i Spanien och Portugal, nyliberalismen växer fram, spekulationsekonomi och börsbubblor
Även i 1972 års partiprogram framgår att partiet bekämpar varje inskränkning i och slåss för varje utvidgning av folket demokratiska rättigheter, som exemplifieras som tidigare med en lång rad fri- och rättigheter. /.../

VPK 1987: Berlinmurens fall och sammanbrott för de s.k. socialistiska staterna
1987 års program ligger hela femton år efter det senast antagna partiprogrammet. /.../

Vänsterpartiet 1990: självkritik och omvändelse, traditionalism kontra förnyelse
1990 byter Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) med mycket knapp kongressmajoritet namn till Vänsterpartiet. /.../

Vänsterpartiet 1993: EU-frågan, feminism och socialism
1993 antar Vänsterpartiet ett helt nytt partiprogram, där det klart uttrycks att partiet är ett socialistiskt parti som verkar för att kapitalismen avskaffas. /.../

Vänsterpartiet 1996: Partiprogrammet revideras, feminismen lyfts in, samarbete med socialdemokratin efter vänsterframgångar i valet 1998
1996 revideras partiprogrammet något. Det viktigaste är att feminismen lyfts in i programmet och att begreppet civil ohörsamhet blir civil olydnad, med förtydligandet att våld och skadegörelse aldrig kan rättfärdigas som protest mot politiska beslut i en demokrati. /.../

Vänsterpartiet 2000: partiprogrammet revideras något igen
Även 2000 revideras partiets program från 1993 även om partiordföranden Schyman förespråkade ett helt nytt program och ett tydligt avståndstagande från kommunismen. /.../

Vänsterpartiet 2004: nytt partiprogram, nära samarbete med socialdemokratin i riksdagen och runt om i landet, ny kommunistdebatt sätter fokus på program, politik och ledarskap
Inför antagandet av 2004 års partiprogram pågår en intensiv intern debatt om partiets roll, förhållandet till socialdemokratin och eventuell regeringsmedverkan. Programkommissionen ger ut ett antal ambitiösa programskrifter. Programkommissionen kan dock inte enas om ett gemensamt förslag. Efter en intensiv och helt öppen debatt före och under kongressen antas majoritetsförslaget med bred marginal som partiets nya program. Missnöjet med partiets ideologiska inriktning, partiets syn på ägandefrågor, synen på ev. regeringsmedverkan, valet av personer i partistyrelsen osv. gör att en minoritet i partiet fortsätter sin kritik mot Vänsterpartiets politik och ledning även efter kongressen och där så småningom delar av denna grupp organiserar sig i föreningen Vägval Vänster. /.../"

Ett urval litteraturtips ur rapporten:

Hermansson, C.H.: Vänsterns väg (1965)

Hermansson, C.H.: Kommunister I-II (1977, 1980)

Hermansson, C.H.: Minnen (1993)

Hermansson, Jörgen: Kommunism på svenska (1984)

Hirdmann, Yonne: Sverges Kommunistiska parti 1939-1945 (1974)

Lik i garderoben? (2:a utökade upplagan 1996)

Olssson, Sven E. (red): från SKP till VPK - en antologi (1976)

Po Tidholm: Läget i landet

Tidholm, Po: Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror (Teg publishing, 2017), ISBN 9789188035103.

Po Tidholm beskriver i boken Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror ett Sverige som dras isär, där klyftan mellan stad och land ökar. Orsakerna är politiska - EU-inträde, staten har abdikerat till förmån för marknadslösningar och regionaliserad regionalpolitik.

Jonas Sjöstedt samtalar med Po Tidholm i podden Hembakt med Jonas avsnitt 5. Det är ett intressant samtal och jag tror nog de två är överens om det mesta, även om Po kritiserar vänstern för att vi inte tillräckligt bra förstår oss på företagarvillkor och alternativa företagsformer, att det ibland krävs småskaliga lösningar på stora problem (31:40). Han utvecklar dock inte detta varken i boken eller i podden, så det är svårt att veta mer exakt vad han menar med denna kritik. Jag tror heller inte det är småföretagarpolitik som kommer att rädda landsbygden.

På sidan 75 i boken efterlyser Po Tidholm "en politisk samling. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det ska få kosta. För jag tror att alla svenskar egentligen vill ha de värden som landsbygden erbjuder, antingen de är tillfälliga turister, sommargäster, fastboende eller återvändare. Det måste bara formuleras."

Här tror jag Po Tidholm har fel. Jag tror inte vi kan få någon politisk samling som innebär att staten återtar sitt ansvar för regionalpolitiken eller att marknadslösningar ersätts med samhälleliga lösningar. Jonas Sjöstedt säger i podden att Vänsterpartiet kan komma överens med Centerpartiet när det handlar om sådant som bredbandsutbyggnad och solceller, men inte alls så snart det handlar om makt och ekonomi. Ett exempel på detta är när Vänsterpartiet föreslog en höjning av mineralavgiften och att denna intäkt skulle komma gruvregionerna till godo.

Politiskt kanske vi kan samlas kring vissa frågor, men knappast inte kring de som kommer få hela landet att leva. Ärligt talat har jag svårt att se att vi kommer få en allsidig utveckling av landet utan att bryta med EU och faktiskt också med kapitalismen. Att inte frågan om EU-medlemskapet tas upp i podden är häpnadsväckande.

Jonas Sjöstedt nämner några ord i podden (när han pratar om den kommunala gymnasieskolan) som vi skulle behöva se mer av i all politik. Orden är samordning och plan. Det är mer av detta vi behöver se i politiken om vi ska få en levande landsbygd - och också kunna leva på ett sätt som inte föröder miljö och klimat. Jag tror det är inom ramen för en ekonomisk politik inom planetens gränser som vi finner eller tvingas till förändringar som låter hela landet utvecklas. Om vi ska bli självförsörjande och minska transporter av livsmedel och annat kan vi inte låta städerna växa på landsbygdens bekostnad så som nu sker. Denna förändring kan antingen bli något som tvingas på oss, eller så kan vi driva fram en ekonomisk-politisk demokrati som tillåter både en allsidig utveckling av hela landet och hela människan, alltså en ekonomi som bryter med kapitalismens oförnuft, profithunger och specialisering.

Jag förstår såklart att vi måste formulera och driva politiska krav som kan göra skillnad här och nu, men de kommer att utmana både EU och kapitalismen som ekonomiskt-politiskt system.

Po Tidholm säger i podden, med anledning av att i början av 1800-talet levde mindre än 10% i städer och mer än 90% på landsbygden medan förhållande idag är nästan de omvända med cirka 85% i städer och 15% på landsbygden, att den här förflyttningen är helt naturlig, den hänger ihop med civilisations- och modernitetsprojektet, industrialiseringen och specialiseringen av arbetet (33:27).

Denna historiebeskrivning är ödesbestämd, utan att se att utvecklingen skulle ha kunnat se annorlunda ut tror jag att vi minskar våra möjligheter att se att något annat än den verklighet vi nu lever i är möjlig. Denna historiebeskrivning kan användas för att legitimera det som händer i vår samtid, att det är en naturgiven utveckling.

Om detta har Mikael Nyberg skrivit ("Håxås försommaren 1984", Clarté 1984 : 3, omtryckt i Clarté 1988 : 3-4):

"Framstegen är påtagliga. Arbetarna drev fram dem och led likväl nederlag. De förlorade fast än de trodde sig vinna. De fick kommunalt vatten och elektriskt ljus, men trakten där de levde slutade andas."

Istället för tendensfrihet - lokal organisering

Till Vänsterpartiet 41:a kongress 5-8 maj 2016 har förslag om att införa så kallad tendensfrihet framförts. Tendensfrihet skulle, vad jag förstår, undergräva principen om att gemensamt fattade beslut ska följas av alla. De som förordar tendensfrihet, eller att Vänsterpartiet ska bli en "radikal mosaikvänster" verkar vilja att Vänsterpartiet ska bli en "paraplyorganisation för hela vänstern" (citat ur någon diskussion på Facebook).

Det stämmer att Vänsterpartiet som parti måste förändras om vi ska kunna fylla vår funktion i svensk politik - organisera för att bygga socialism. Men är tendensfrihet den rätta vägen att gå? Jag tror inte det.

Tvärtom tror jag att vi behöver utveckla en starkare egen identitet, som är något annat än vänstersocialdemokrati. Denna identitet utvecklas genom diskussioner och studier, men främst genom praxis, alltså konkret politiskt arbete.

Vänsterpartiet är inte vänstern, vi är en del av vänstern. Idén om ett brett parti som ska samla hela vänstern tror jag inte på. Däremot behöver vi breda samarbeten kring sakfrågor. Vi bör sträva efter bredast möjliga enhet kring varje fråga.

För mig är en av själva poängerna med att vara organiserad i ett parti att vi gemensamt fattar beslut som vi sedan gemensamt följer. Det måste finnas goda möjligheter att diskutera innan beslut fattas, men väl fattat - i god demokratisk ordning - ska det följas av alla. Utan denna princip skulle vi få ett spretigt parti där valda företrädare skulle kunna driva sin egen linje, på tvärs emot majoritetsbeslut fattade på kongresser.

Vissa av de som kritiserar Vänsterpartiets nuvarande modell kallar den "demokratisk centralism". En del skyller på Lenin, andra på Stalin. I själva verket fungerar Vänsterpartiet enligt helt vanlig svensk folkrörelsepraxis. Vilken förening som helst fungerar så här: årsmötet (för Vänsterpartiets del kongressen) är högsta beslutande organ. De beslut som fattas där gäller tills något annat beslut fattas av efterföljande årsmöte.

En brist i resonemangen kring tendensfrihet är att inga exempel ges på vilka tendenser det skulle gälla. Det enda jag sett är Socialistiska partiet, som vill verka som tendens inom Vänsterpartiet och fortsätta vara medlemmar i Fjärde Internationalen. Men de ger inga exempel på sakfrågor där de inte skulle vara överens med oss i Vänsterpartiet. Som jag ser det verkar de vilja verka som ett parti inom Vänsterpartiet. För övrigt är ju Socialistiska partiet ett svenskt exempel på ett parti med tendensfrihet, som visar att tendensfrihet i sig inte gör ett parti framgångsrikt.

Istället för konkreta exempel på varför tendensfrihet behövs i Vänsterpartiet ges exempel på framgångsrika partier som har tendensfrihet. Exemplen är säkert värda att studera men då måste också hänsyn tas till att de politiska förutsättningarna i exempelvis Spanien skiljer sig från våra förhållanden. Själv skulle jag vilja att Vänsterpartiet blir mer av att vänsterpopulistiskt parti, men det innebär inte att vi kan kopiera Podemos.

Argumentation som bygger på Rosa Luxemburg vs Lenin eller på att nämna långa listor på andra vänsterpartier kanske i själva verket visar en brist hos Vänsterpartiet, en kultur som måste förändras om vi ska kunna växa som organisation och i betydelse?

Det vi behöver bli bra på är undersökningar och analyser av konkreta förhållanden och att organisera, kanske främst lokal organisering. Organiseringen kommer inte alltid innebära att värva medlemmar till Vänsterpartiet utan kan lika gärna bestå av att vi medverkar till att organisera kring en sakfråga, att bilda bredast möjliga enhetsfronter kring specifika frågor.

I senaste numret av Brand skriver Erik Persson, aktiv i Förbundet Allt åt alla:

"Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens."

Jag menar alltså att vad vi bör göra är att försvara och utveckla folkrörelsedemokratin i Vänsterpartiet. Vi måste också bli bättre på att även när det inte är valrörelse agera fokuserat och vi måste bli mer lokalt förankrade.

Jag hoppas att ekoeko-arbetet kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett bättre parti. Om vi ska bli Sveriges bästa miljö- och klimatparti måste detta genomsyra alla nivåer i partiet. Lokalt måste vi undersöka vilka förhållanden som råder och vilka allianser som kan byggas. Alltså: 1. Undersök, 2. Organisera.

Även om nu inte tendensfrihet är lösningen på Vänsterpartiets problem måste den partiledning som väljs på kongressen se att Vänsterpartiet som organisation måste utvecklas. Det lokala arbetet är det centrala, men för små partiföreningar som den jag själv är medlem i behövs initiativ och stöd från central och regional nivå. Vi behöver handledning i lokal organisering.

Vidare läsning:

Revolution, tidigare Avanti, är ett konkurrerande politiskt parti, Efterlyses: en radikal mosaikvänster, Ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering, Etzlers svar duger inte, Jag uppfattar mosaikvänster som en omskrivning för tendensfrihet, Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati, Så kan vänstern vända vinden, 5 frågor till Marcus Zingmark om tendensfrihet inför V:s kongress, Vänsterpartiet måste bli mer öppet, Motioner om tendensfrihet till Vänsterpartiets kongress 2016 samt partistyrelsens svar på dem.

Replik på Lotta Hördins ledare "Bara valvinst är ok"

Vänsterpartiet har ett absolut krav för regeringsmedverkan: inga skattepengar för vård, skola, förskola och äldreomsorg ska gå till företag som är ute efter att ta ut vinst.

Efter att ha hört Jonas Sjöstedt säga "'man kan ha olika utförare', och 'man kan visst välja, det är inte valmöjligheten vi är ute efter utan vinstintresset'" tror Lotta Hördin att detta krav "kan ha luckrats upp".

Lotta Hördin verkar ha missuppfattat Vänsterpartiets linje i välfärdspolitiken. I rapporten "En välfärd fri från kommersiella intressen" (2012) står det:

"Kooperativa företag och ideellt drivna utövare ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden om de driver den utan vinst. Detsamma gäller andra ägarformer som övergår till att bedriva sin verksamhet utan vinstsyfte, till exempel till en särskild bolagsform anpassad för detta."

Vänsterpartiet är det parti du ska rösta på om du vill ha en välfärd fri från kommersiella intressen och en regering fri från borgerliga partier.

Erik Edwardson, Vänsterpartiet Höganäs

Polarisering och vardagskamp

Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."

Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".

Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."

Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.

Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.

Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.

Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?

Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).

Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."

Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.

Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.

Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga

Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."

Se även: Vänster- och högerprassel, Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012, Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.

Regeringsfrågan

Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.

De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.

Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.

Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.

Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.

Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.

Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.

Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.

Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?

Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?

Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?

Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.

Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.

Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.

Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.

Alltså:

1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.

Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!

Lös verkliga problem först

Folkpartisten Jasenko Selimovic tycker att alla partier, utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna, ägnar för lite tid och kraft åt att diskutera integration. Han uppmanar oppositionen (varför inte övriga regeringspartier?): "Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna." Monica Gunne gav i Aftonbladet eldunderstöd till Jasenko.

Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:

- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.

- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.

- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.

Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".

Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.

Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.

För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:

"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."

Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder

Miljöpartiet lierar sig med Moderaterna

Jag brukar ofta försvara Miljöpartiet när andra på vänsterkanten kallar dem "borgare" eller opålitliga.

Det ska jag nog sluta med.

Anledningen är att Miljöpartiet i Malmö nu tillsammans med Moderaterna går ut till försvar för profit i välfärden.

Miljöpartisterna i Malmö hävdar på fullt allvar att: "Strävan efter vinst leder till en mer innovativ och effektiv verksamhet, mer välfärd per krona."

Jag försvarade det rödgröna samarbetet 2010. Jag har svårt att se hur vi ska kunna byta regering 2014 utan ett rödgrönt samarbete. Men tyvärr har jag nu också svårt att se hur ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan leda till en politik som på avgörande grunder skiljer sig från nuvarande högerpolitik.

Det finns vettiga miljöpartister och det finns vettiga socialdemokrater men vilket inflytande kommer de att få inom sina partier?

Högsta prioritet nu är att bygga ett starkare, effektivare, smartare och bättre vänsterparti och att vi bygger breda allianser utanför partipolitiken.

Är Åsa Romson och Mikael Damberg politisk naiva?

Åsa Romson (MP) och Mikael Damberg (S) reagerade snabbt på Vänsterpartiets konkreta och kloka förslag om en välfärd fri från kommersiella intressen.

Både Åsa Romson och Mikael Damberg vände sig emot att Vänsterpartiet vill ta bort den fria etableringsrätten.

Så här uttalar sig Åsa Romson om etableringsfriheten:

- Jag är besviken på att man i dag 2012 från Vänsterpartiet kan föreslå att man ska gå tillbaka till att inte ha en fri möjlighet för föräldrar att bedriva föräldrakooperativa dagis eller ta över byskolor i ideell eller privat form, utan kommunen ska kunna förbjuda en sådan etablering.

- Vi ställer fullt ut upp på etableringsfriheten. Den har vi slagits för. Den är oerhört grundläggande för att vi ska få en mångfald av aktörer.

Mikael Damberg försvarar etableringsfriheten mer luddigt:

- Man behöver olika alternativ, men måste se till att skattepengarna i första hand går till det de är avsedda för. Men det är klart att vi tycker att det är rimligt att man kan starta skolor om Skolinspektionen ger tillstånd.

Källa: Helsingborgs Dagblad 2012-07-05, se även DN.

Poängen med att avskaffa etableringsfriheten är att vi därmed kan styra välfärden efter behov. Vi får en demokratisk styrning istället för att låta företagens makt styra.

Varken Åsa Romson eller Mikael Damberg kan vara omedvetna om den ojämlikhet vi ser i dagens välfärd, med överetablering på viss platser och bristande resurser på andra. Ett konkret exempel i min närhet är överetableringen av friskolor i Helsingborg. Den påverkar även kringliggande kommuner och bidrar till att Höganäs kommunala gymnasium är hotat.

Gustav Fridolin (MP) har erkänt politisk naivitet i frågan om friskolor. Han menar att det fanns "en politisk naivitet i Sverige brett i politiken" när friskolorna släpptes fria. Till höger om Vänsterpartiet borde han ha sagt.

Jag hoppas att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan övervinna den politiska naiviteten. Om Miljöpartiet menar allvar med att de ska bli ett landsbygdsparti får de nog tänka om.

Åsa Romson ska i alla fall ha beröm för att det inte är Vänsterpartiets förslag på hur privata vinster ska förhindras att läcka ut ur välfärden som hon reagerat mot. Mikael Damberg tycks däremot mena att vinststoppet är omöjligt att genomföra.

Ändå baseras Vänsterpartiets förslag bland annat på bolagsformen Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning "som tillkom 2006 efter en proposition av Socialdemokraterna just i syfte att fungera för företag inom välfärdssektorn."

Det är skönt att det finns kloka Socialdemokrater som Bengt Silfverstrand och Daniel Suhonen som berömmer Vänsterpartiets förslag. Roligt också att Birger Schlaug gillar Vänsterpartiets förslag.

Så här skrev Daniel Suhonen på Facebook efter att Vänsterpartiet presenterat sitt förslag:

"Lysande att vänsterpartiet idag presenterar ett förslag som är en tydlig tolkning av innebörden i ordet non profit. Detta är inget förbud mot privat eller kooperativ entreprenörskap eller initiativkraft. Bara ett stopp för vinst som drivkraft. Nu måste de som förespråkar vinst förklara vad som tillförs, vad magiskt det är som sker om företag får ta ut stora vinster ur välfärden."

Det lyfter inte av sig självt

Tre LO-företrädare skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet där de, vad jag förstår, förordar en ekonomisk politik i linje med Vänsterpartiets. De vill att massarbetslösheten tas på allvar i den ekonomiska politiken och att vi gör nödvändiga investeringar i bland annat infrastruktur.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski agerar intellektuellt hederligt och omprövar tidigare ställningstaganden i EU-politiken. Det ser ut som att han nu skulle ha mer utbyte av ett samtal med Jonas Sjöstedt än med Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven, för att inte tala om Jan Björklund.

Expressens Anna Dahlberg skriver: "Allt talar för Vänsterpartiet just nu. Marken skakar under eurozonen och frågan om vinster i välfärden blir hetare för varje dag som går. Inget parti har sagt nej med sådan emfas som Vänsterpartiet."

Till och med Dagens Samhälles Mats Edman har uttryckt respekt för Vänsterpartiets konsekventa linje i välfärdsfrågan.

Även Birger Schlaug noterar att det inte lyfter för Vänsterpartiet: "Sommaren för Jonas Sjöstedt blir tung, det lyfter inte i opinionen som hans parti kräver."

I DN/Ipsos junimätning ligger Vänsterpartiet på 5,2 procent, alltså något under det dåliga valresultatet 2010 på 5,6 procent.

Vad beror då detta på? Varför vänder det inte?

Visst kan vi plocka missnöjda röster från Socialdemokraterna, men för att bygga något varaktigt tror jag vi måste inse att det aldrig vänder av sig självt för Vänsterpartiet. Det är vi själva som måste lyfta partiet.

Vänsterpartiet är också ett parti som måste ta tillvara varje chans på bästa möjliga sätt och också verkligen anstränga sig för att undvika misstag. Anna Dahlberg förklarar Vänsterpartiets låga opinionssiffror med Jonas Sjöstedts "koleriska insats under partiledardebatten i Agenda." Det är inte mycket till förklaring men ändå ett råd att ta på allvar. Jag tror Vänsterpartiet vinner på att präglas av munter radikalism, ungefär som Göran Greider när han är som bäst, snarare än att vara det argaste oppositionspartiet. Vi ska visa glädjen i vår politik och vara, som Aron Etzler sagt, "det parti som förbereder framtiden".

Det är endast många aktiva och kunniga medlemmar som kan vända Vänsterpartiet långsiktigt. Vår politik förtjänar ett mycket större stöd än den har, men om den ska få det måste vi agera samfällt och bra på alla nivåer. Varje partiförening ska vara en motor i arbetet och en god kommunikatör för partiets politik.

När viktig central politik lanseras, till exempel vårbudgetmotionen, bör varje partiförening engageras. När många håller med oss bör vi hålla fast vid frågorna och inte gå vidare till andra eller "ta ett steg åt vänster". Det är inte fel att vara populär, som det står i strategidokumentet.

Varje partiförening ska arbeta för en gemensam välfärd utan privata vinstintressen. Om vi ska bli ett riktigt bra miljö- och klimatparti måste vi i varje parlamentarisk församling i är representerade i driva en kunnig miljö- och klimatpolitik och lägga de skarpaste och mest konkreta förslagen.

Vi behöver kombinera långsiktigt opinionsarbete, politikutveckling och snabba aktioner.

Läs:
Jonas Thunberg: Prioritera vinster i välfärden
Jonas Thunberg: Vänstern i centrum
Jonas Wikström: Strunta i de otrygga anställningarna

4,4 procent

Opinionsundersökningarna duggar tätt. Dagens väljarbarometer från Sifo var positiv såtillvida att de rödgröna fortsätter leda ganska stort över högeralliansen.

Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.

I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.

Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?

Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.

Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.

Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.

Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:

1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)

2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.

GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.

Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.

De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."

En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.

Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.

Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!

Om feministiskt självförsvar och Nyamko Sabuni

Vänsterpartiet har bildat ett kvinnonätverk. Ida Gabrielsson är dess ordförande. Vänsterpartiet ska vara Sveriges viktigaste feministiska kraft och vi ska vara Sveriges mest jämställda organisation.

När kvinnonätverkets konkreta planer presenterades i Svenska Dagbladet gick Nyamko Sabuni ut och raljerade dumt. Att Vänsterpartiets kvinnliga politiker ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar kommenterade Nyamko Sabuni på detta oförskämda vis:

- Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar.

Tramsigt! Och också tråkigt att hon väljer att förlöjliga en så viktig fråga som kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor.

Men det finns som tur är folkpartister som är positiva till feministiskt självförsvar. Så här skriver Tina Acketoft:


"Självförsvar för självförtroende

För många tjejer och kvinnor är vardagen begränsad av obehag och rädsla för att bli utsatt för oönskade närmanden eller övergrepp. Man går inte på det där mötet efter mörkrets inbrott, man promenerar inte hem ensam på kvällen, man cyklar inte ensam i mörka områden, man tar en taxi hem och så vidare.

Statistiken talar för att det är ett klokt beteende. 2003 anmäldes 2 565 våldtäkter, varav cirka var fjärde utomhus. Var tredje våldtäkt blev utomhus inte mer än försök, inomhus var nionde. Oftast tack vare kvinnans försvar. När angriparen flydde berodde det oftast på att kvinnan skrek eller att någon kom och "störde". Det visar alltså att det lönar sig att kunna försvara sig.

En enkel översikt en vanlig dag på skolgårdarna överallt i Sverige visar tydliga skillnader i flickors och pojkars beteende. Tjejer brottas, kastar, kämpar och ropar sällan som killar gör. Man använder helt enkelt inte sin kropps fulla resurser på samma sätt som killarna, och därmed saknar man kunskap om sin egen styrka. Och detta får oanade effekter i förlängningen. Det är samhällets absoluta uppgift att skydda individer från brott, men det utesluter inte att man med enkla men medvetna medel skulle kunna göra mycket för att stärka tjejers kroppsmedvetenhet och därmed självförtroende.

För sanningen är att vetskap om sin egen rösts och kropps styrka samt en grundläggande kunskap i självförsvar kan bidra till den ökade självkänsla och säkerhet som skulle utöka kvinnors begränsade livsutrymme i dag.

Som en följd av regeringens regleringsbrev till Skolverket år 2002 där man anslog medel till insatser för att stärka flickors självförtroende och bland annat ge möjlighet till självförsvarsträning, har ett flertal skolor inlett verksamheter med målet att stärka flickors självförtroende och självuppfattning.

Verksamheterna följer regleringsbrevets riktlinjer om att utgångspunkten ska vara elevernas egna frågor och erfarenheter samt att fokus bör riktas på diskussioner om identitet, relationer och makt. Självförsvar inom skolan är inte en kampsportsteknik och det handlar inte om att lära sig att slåss i allmänhet. Kampsport får man ägna sig åt på sin fritid om man är intresserad av det, och att slåss i allmänhet är aldrig en lösning på problemen.

Självförsvar för tjejer är en specifik form av träning som handlar om att först och främst lära sig säga ifrån och agera på ett så tydligt sätt att man kan undvika att bli utsatt för våld, där man fokuserar på tre delar, mental styrka, verbal styrka och fysiskt självförsvar.

Jag är övertygad om att många tjejers självförtroende skulle kunna stärkas med kunskap om självförsvar. Och dessutom, om en enda av de 2 565 våldtäkterna från 2003 skulle ha kunnat undvikas med självförsvarsutbildning så borde det vara tillräckligt med argument för alla skolor att erbjuda sina tjejer utbildning av detta slaget. (SNB)"

Läs:
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni ”oroad” över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Tina Acketoft: Självförsvar för självförtroende
Ida Gabrielsson: Märkligt att Sabuni oroar sig för oss

Feminism, organisation, kommunikation, studier

Det är mycket på gång i Vänsterpartiet.

Vår partisekreterare Aron Etzler började berätta om vad som är på gång i ledaren till interntidningen Vänsterpress 2012 : 3. Han fastslog där att "de viktigaste framgångsfaktorerna är en långsiktigt riktig politisk strategi och en effektiv organisation."

En kartläggning av organisationen har gjort som visar att det finns stora skillnader i hur partiföreningarna fungerar och om de ökar eller minskar medlemsmässigt. I Vänsterpress skrev Aron Etzler att det inte betyder att partiledningen ska "göra katastrofutryckningar till de svagaste föreningarna". Istället "är det viktigt att utveckla de starkaste föreningarna, de största succéerna och de skickligaste organisatörerna. Det bästa i Vänsterpartiet skall användas för att rätta till det som är svagt."

Interkommunikationen har också fått en översyn. En ny hemsida arbetas fram som ska vara navet i vår kommunikation. Vänsterpress kommer läggas ned och ersättas av ett magasin som presenteras så här: "Den nuvarande medlemstidningen Vänsterpress ändrar form och blir ett magasin med utgivning 4 gånger per år. Innehållet kommer att utgöras av fördjupande reportage, porträtt, beskrivningar av positiva exempel på aktivism, referat av den pågående debatten och krönikor. Vi vill göra ett roligt, smart och snyggt magasin som visar upp Vänsterpartiet på ett nytt sätt. Magasinet ska kunna spridas även utanför partikretsen."

En storsatsning på studier görs. Vänsterskolan är ett studiepaket inom ämnen ekonomi, klimat, feminism, organisation, kommunikation. Många studiehandledare ska utbildas och tanken är att även partistyrelseledamöter ska arbeta som studiehandledare.

Feminismen och internfeminismen är högt prioriterad. Vänsterpartiet har nu ett kvinnonätverk som leds av Ida Gabrielsson, som tidigare var ordförande för Framtidskommissionen. Nätverket har bildats för att stärka feminismen i Vänsterpartiet och för att sätta de feministiska frågorna på den politiska dagordningen i Sverige. Bildandet av det feministiska nätverket är en del i den pågående feministiska offensiv som partistyrelsen beslutade om i samband med antagandet av verksamhetsplanen.

En plan för kvinnonätverkets arbete har antagits. Förtroendevalda kvinnor ska utbildas bland annat i debatteknik och retorik. Alla kvinnliga politiker ska också erbjudas en kurs i feministiskt självförsvar.

Allt detta ser mycket bra ut. Om det förverkligas kommer det göra Vänsterpartiet till en starkare och effektivare organisation.

Jag tror att studierna kan komma att spela stor roll i Vänsterpartiet. Många av oss behöver utbildas bättre. I höst ska vi också ute i partiföreningarna börja diskutera regeringsfrågan inför 2014. De diskussionerna tror jag kan bli betydelsefulla genom att bidra till att utveckla Vänsterpartiets medlemmar och organisation. Ett stort mått av medlemsdemokrati utvecklar organisationen och medlemmarna genom att ge dem ett ansvar.

Strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport innehåller också mängder av goda idéer som jag hoppas förverkligas.

Parallellt med detta utvecklas kontinuerligt Vänsterpartiets politik. Konkreta exempel på detta har vi till exempel sett i vårbudgeten, klimatrapporten och i nya förslag inom utbildningspolitiken.

Läs:
Kaj Raving: Rapport från PS 2-3 juni 2012
V lovar snabbt besked i regeringsfrågan
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni "oroad" över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Ida Gabrielsson: Makt, kön och kvinnors organisering
Ida Gabrielsson ordförande för kvinnonätverket
Aron Etzler: Låt oss... inte.. tala om organisation

Lokal aktivism

Idag har jag och en partikamrat delat ut flygblad om ett möte om sex timmars arbetsdag vår partiförening arrangerar nästa vecka. Vi stod utanför Systembolaget klockan 10.00.

Det var nog inte rätt plats och tid för att dela ut just detta flygblad. Intresset var måttligt av den enkla orsaken att många inte längre arbetade, de var pensionärer.

Hur som helst fick detta mig att fundera över praktiskt politiskt arbete på lokal nivå. Ida Gabrielsson har sagt:

– Det handlar också om vad man gör när man står där på gatorna. Man kan inte bara dela sitt flygblad eller ropa i sin megafon, det blir folk inte berörda av. Ibland när man går förbi en antirasistisk demonstration så känns det lite som en kuliss till 70-talet.

Det har hon rätt i, men samtidigt är det så på många orter att man faktiskt sticker ut och märks om man delar ut flygblad, demonstrerar eller ordnar politiska möten. Om Vänsterpartiet i Höganäs ofta och regelbundet ägnade sig åt flygbladsutdelning skulle vi vara det enda parti som gör det.

Men jag tror nog vi måste vara mer fantasifulla än så om vi ska nå framgång. Vänsterpartiets verkställande utskott har nyligen varit på studiebesök hos Socialistiska partiet i Nederländerna. Jag hoppas de har med sig goda idéer och inspiration därifrån.

Aron Etzler, Vänsterpartiets nye partisekreterare, har skrivit om Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Han visar i boken hur Socialistiska partiet gör praktisk politik och skapar förtroende genom lokal aktivism och kommunikation, till exempel dörrknackning.

Men det finns exempel att ta inspiration från på närmre håll. Några har jag nyligen läst om i Arbetaren: Långsiktigt längs tunnelbana, Pantrarna höjer förortens röst, Envisa ockupationer i Västerbotten, Ockupation, hemslöjd och läxhjälp och Fjorton år av folkkök.

Min personliga favorit bland exemplen ovan på praktisk politik är detta:

– En grupp bestämde sig till exempel för att höra av sig till områdets villaägare och bad att få plocka färsk frukt från deras äppelträd för att sedan dela ut bland områdets förskolor.

Jag tycker också att Förbundet Allt åt alla verkar göra en hel del bra saker, till exempel deras överklassafari. De verkar också paketera sin politik snyggt, till exempel är det smart att presentera en aktion på detta sätt med ett YouTube-klipp.

Om vi ska prioritera utomparlamentariskt arbete kan det leda till att vi måste göra det på bekostnad av det parlamentariska arbetet. Enligt Aron Etzlers bok ställer inte partiföreningar av Socialistiska partiet upp i parlamentariska val förrän de nått en viss storlek och styrka.

Men poängen är att det utomparlamentariska och parlamentariska arbetet ska samverka och förstärka varandra. Vi har större chans att få genomslag i parlamenten om vi mobiliserar utanför dem.

Det utomparlamentariska arbetet är inte heller enbart, eller ens främst, ett sätt att få genomslag för eller nå ut med vår politik. Det är också ett sätt att förbättra och utveckla vår politik. Vi lär av andra och genom praxis - alltså genom att göra politik.

Utöver detta kan vi också genom praktisk politik visa att förändring är möjlig - om vi arbetar tillsammans och är tillräckligt många. Det är ett livsnödvändigt budskap för ett socialistiskt parti.

Genom att arbeta tillsammans med andra - vi bör mobilisera så brett som möjligt i varje enskild fråga, bygga enhetsfronter underifrån alltså - visar vi att Vänsterpartiet inte är ett ensamt eller konstigt parti. Många delar Vänsterpartiets åsikter och värderingar.

Dagens flygbladsutdelning var bra trots att vi kanske inte lockade någon till vårt öppna möte. Vi har visat att Vänsterpartiet inte är ett parti som bara raggar röster under valrörelser, vi har fått träna vår argumentationsförmåga och övervinna det inledande motståndet mot att agera politiskt på gatan. En och annan tyckte nog också det var roligt att slänga lite käft med oss.

Om Vänsterpartiets framtid och Aron Etzler

Vänsterpartiet hade de största demonstrationstågen på 1 maj i de tre största städerna - och säkert på fler platser än så.

Många är överens med oss i avgörande frågor. Exempel på detta undersökningar, av Stefan Svallfors och andra, som visar att en majoritet av svenska folket vill att välfärd bedrivs i offentlig regi. Nyligen presenterades en undersökning som visar att 45 procent tycker att privata företag är ganska eller mycket dåliga på att bedriva vård och omsorg. Ett annat exempel är att över hälften av befolkningen inte vill se svensk trupp i Afghanistan.

Vi ser också hur högerregeringens politik misslyckas. Två exempel: arbetslösheten och den så kallade apoteksreformen, som leder till nedläggning av apotek på landsbygden.

Vänsterpartiet säger det många socialdemokrater tycker, till exempel säger vi - till skillnad från socialdemokratins ledning - klart och tydligt nej till privata vinster i välfärden.

Men trots detta ligger vi fortsatt lågt i opinionen. Vad beror det på?

Två saker tror jag man måste hålla i minne när man funderar på den frågan.

1. Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Vi står i opposition inte bara mot högerregeringen utan mot kapitalism, patriarkat och miljöförstöring. Det är svårare för ett verkligt systemkritiskt parti att få genomslag för sin politik eftersom vi utmanar så starka krafter.

2. Socialdemokraterna och Moderaterna är väldigt dominerande i svensk partipolitik. Miljöpartiet är det tredje största partiet i opinionsundersökningarna. De kommer inte ens upp i 10 procent. Det näst största partiet, Moderaterna, är mer än dubbelt så stora som det tredje största partiet. Se SIFO:s väljarbarometer. Alla småpartier, inte endast Vänsterpartiet, har problem.

Enligt DN/Ipsos nådde Vänsterpartiet i januari 2012 rekordsiffran 9,6 procent. Den sjönk så snart socialdemokratin stabiliserades. Vi kan inte förlita oss på andra partiets misslyckanden. Vi måste bygga vår egen politik och organisation. Men detta visar också att socialdemokrater åtminstone ser Vänsterpartiet som ett alternativ om inte deras eget parti håller måttet. Att folk också en gång tagit steget över till oss kan vara betydelsefullt. Tröskeln är inte oöverstiglig.

Aron Etzler, Vänsterpartiets nye partisekreterare, har länge studerat och skrivit om hur vänsterpolitik kan få genomslagskraft.

Lördagen den 5 maj var jag och lyssnade på honom i Lund och idag har han intervjuats av Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju.

I Lund inledde Aron med att resonera kring hur Vänsterpartiets vårbudget presenteras i massmedia. Vänsterpartiets förslag är fullt finanserade men ändå presenteras vår budget som farlig. Vi framställs som icke-trovärdiga.

Aron Etzler gav sedan konkreta exempel på att det i själva verket är högern som inte bör anses vara trovärdig.

Ändå framställs och uppfattas Vänsterpartiet som icke-trovärdiga. Vad beror det på?

Folk gillar våra idéer men förstår inte hur de ska kunna genomföras av två skäl.

1. Hur ska våra idéer fungera i praktiken?
2. Vilka krafter ska genomföra våra idéer?

Kring detta resonerade sedan Aron. Han menade bland annat att vi ska satsa på den lokala nivån för att konkret visa vad vi vill och att det fungerar. Lokalt kan vi också börja bygga upp ett förtroende för oss och vår politik samt visa att förändring är möjlig. Socialistiska partiet i Nederländerna ger exempel på hur man genom att ta itu med konkreta frågor på lokal nivå kan nå framgång.

Aron poängterade också behovet av att vi förändrar vår retorik. Vi ska tala mer om vad vi vill istället för att kritisera våra motståndare. Genom att ägna mycket utrymme åt att kritisera bidrar vi till att etablera världen som den är. Vi ska istället ge vår bild av vad vi vill.

En viktig sak är att vi inte ska utmåla oss som ensamma. I själva verket är det så att vi nästan alltid har ett stort stöd - i opinionen, hos andra organisationer och även hos andra partier - för vår politik.

I Ekots lördagsintervju fick Aron prata en hel del kring hur Vänsterpartiet ser på regeringsfrågan 2014. Det är naturligt att de rödgröna får sådana frågor. Aron Etzler var, till skillnad från Lars Ohly, tydlig med att det är vänsterpartiets medlemmar som ska bestämma om hur Vänsterpartiet ställer sig i regeringsfrågan.

Tomas Ramberg frågade också om denna skrivning av Aron Etzler om valnederlaget 2010:

"Valupplägget kan ha varit det mest generösa någonsin: V fick gå till val med närmast monopol på välfärdsfrågor inom koalitionen och föra en helt egen linje kring vinst på välfärden. Inte nog med det: man fick fritt spelrum i Afghanistanfrågan – ända till överenskommelsen – som sedan tydligt färgades av V. Och hela tiden maximalt medieutrymme. Den som anser att det var dåligt byte för ett parti på fem procent saknar politiskt omdöme."

Där tycker jag att Aron kunde framhållit att Vänsterpartiet faktiskt fick genomslag i debatten om privata vinster i välfärden. Jan Björklund tvingades svara på frågor om vinstdrivande friskolor. Men vårt problem är ju att även om många håller med oss i dessa frågor (både välfärden och Afghanistan) och vi har stort förtroende i välfärdsfrågor så röstar inte folk på oss.

Aron Etzler gjorde en bra insats i Ekots lördagsintervju. Han var resonerande, ärlig och uppriktig. Precis den stilen tycker jag att vänsterpartister ska ha. Vänsterpartiets uppgift ska vara att förbereda framtiden, inte vara det argaste oppositionspartiet.

Hur ska vi göra?

1. Utveckla politiken genom undersökningar och med stor öppenhet och väl utvecklad interndemokrati.

2. Arbeta lokalt och konkret för att skapa förtroende för oss och vår politik.

3. Arbeta tillsammans med andra, skapa bredast möjliga enhet i varje fråga. På så vis visar vi också att vi inte är ensamma. Jonas Sjöstedt kanske står ensam i en partiledardebatt när han säger nej till privata vinster i välfärden. Utanför TV-studion är det många som tycker som vi. Vi ska inte göra saker åt folk utan tillsammans med folk. Vänsterpartiet ska vara både ett aktivistparti och ett aktiverande parti.

4. Sprid goda exempel på vunna strider och genomförd politik. Det skapar både förtroende för Vänsterpartiet och visar att förändring är möjlig.

5. Prata om vår egen politik istället för att kritisera andra.

6. Gör upp med sådant som förminskar oss eller sänker vår trovärdighet. Det är inte bra att vi låter barn slå på borgarpiñatas på 1 maj eller att det viftas med Lenin- och Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg. Vår uppgift är större än att vara ett nostalgiskt 5-procentsparti. Vår uppgift är att bygga ett modernt vänsterparti. Det är heller inte acceptabelt att vi är ett parti som i negativ bemärkelse sticker ut i undersökningar av riksdagens inkomstgaranti.

Punkterna kan bli många. Om vi tar fasta på det goda arbete Vänsterpartiets framtidskommission utfört och genomför beslut och rekommendationer i strategidokument och slutrapport kommer Vänsterpartiet bli ett mycket bättre parti.

Läs:
V lovar snabbt besked i regeringsfrågan.
V utlovar besked om samarbete inom kort.
Sjöstedt vägrar ge besked om S-stöd.
V: kärnkraften inget hinder för samarbete.
Vänsterpartist ska lova söka jobb efter riksdagen.

Opinion i Skåne

Jag har tidigare rapporterat om att förtroendet ökar för Vänsterpartiet i viktiga politiska frågor. Nu har YouGov undersökt de politiska opinionsvindarna i Skåne.

Undersökningen visar dels hyfsat bra siffror, men också riktigt dåliga siffror.

Den fråga som anses vara viktigast är arbetslösheten. I denna fråga är Vänsterpartiet tredje största parti. Angående sjukvård anses Vänsterpartiet vara näst bästa parti och angående ekonomi delar Vänsterpartiet tredjeplatsen med Folkpartiet.

Sex procent av skåningarna skulle rösta på Vänsterpartiet till riksdagen. Det positiva är att det är en ökning med två procentenheter jämfört med riksdagsvalet 2010. Det negativa är att vi bara blir femte största parti. Tråkigt nog blir Sverigedemokraterna tredje största parti.

Fem procent av skåningarna skulle rösta på Vänsterpartiet till Region Skåne. Det positiva är att det är en ökning med en procentenhet jämfört med valet 2010. Men siffran är givetvis alldeles för låg. Bara Centern och Kristdemokraterna är mindre. Vänsterpartiet borde kunna nå mycket bättre siffror med tanke på vår politik i viktiga frågor för regionen, till exempel sjukvård och kollektivtrafik.

Det är sorgligt att se att Sverigedemokraterna når så högt i den skånska opinionen. Jag vidhåller trots detta att det är Moderaterna som är vår främsta politiska motståndare. Om vi lyckas bygga och föra ut en folkligt radikal politik som utmanar borgerligheten tror jag vi drar undan mattan för Sverigedemokraterna.

Läs:
YouGovs undersökning.
Artikel i Helsingborgs Dagblad om undersökningen.

Ta fighten med Moderaterna

Enligt Sifos undersökning för mars har de rödgröna partierna nu 50,1 procent av väljarsympatierna medan högeralliansen har 43 procent. Högern verkar trött och idéfattig och alliansen verkar präglas av begynnande splittring och mer eller mindre desperata och idiotiska utspel från småpartierna.

Men det är långt kvar till valet och mycket kan hända än. Vi vet heller inte var Socialdemokraterna står i avgörande politiska frågor och i vissa frågor som kring vinster i välfärden har de gett svaga besked. Det räcker inte att byta regering, vi måste byta politik också. Därför är det viktigt att Vänsterpartiet växer sig starkt och blir en betydande kraft i en framtida rödgrön regering. Risken finns annars att vi får en rödgrön regering som driver högerpolitik.

Moderaterna kommer heller inte ge ifrån sig makten utan en rejäl fight. Vi i Vänsterpartiet brukar kalla vårt parti för "Sveriges bästa parti". Vi har Sveriges bästa politik men Sveriges bästa parti är vi inte förrän vi har kraft nog att förverkliga vår politik. Politik går ut på att uppnå resultat. I den bemärkelsen är nu Moderaterna Sveriges bästa parti.

Vänsterpartiet bör ta på sig en ledande roll i oppositionspolitiken. Det är Moderaterna som är vår politiska huvudmotståndare, inte Centerpartiet trots deras tokiga utspel om lönesänkningar, inte heller Sverigedemokraterna trots deras avskyvärda politik. Om vi lyckas ta fighten med det stora högerpartiet sopar vi samtidigt undan mattan för de mindre högerpartierna. Att formulera och driva en folkligt radikal politik är det bästa sättet att ta striden med Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet är också ett systemkritiskt parti. Det betyder att våra verkliga motståndare är kapitalismen, patriarkatet, imperialismen, miljöförstörelsen och klimathotet. Det är viktigt att bevara det långsiktiga perspektivet.

Cecilia Garme har i dessa artiklar i tidskriften Fokus skrivit om hur högeralliansen och Moderaterna förbereder sig inför fighten om valet 2014: Strategisk splittring och Moderat dödssynd.

Läs artiklarna, det viktigt att vi lär känna vår fiende och Moderaterna har vi nog (fast kanske på ett bakvänt sätt) en hel att lära av. Se till exempel hur konkret de planerar fighten:

- Minst en debattartikel i veckan. Minst två moderata studiebesök i veckan på olika ställen. Minst 40 utåtriktade kampanjer per år. Vid varje kommunfullmäktigemöte en motion från alliansen och en från moderaterna, säger kommunalrådet Elisabeth Unell från Västerås, där moderaterna gick framåt men förlorade makten.

Vänsterpartiet Klimatpartiet

Vänsterpartiet är på god väg att formulera en verkligt bra och stark sammanhållen politik för arbete, välfärd, jämlikhet och klimatomställning.

Jämlikhet är bra för klimatet. De stora offentliga investeringar som krävs för klimatomställningen skapar jobb. Vänsterpartiet är det enda partiet som tar ställning mot privata vinstintressen i välfärden. Vi arbetar både för full sysselsättning och vettiga villkor på arbetsmarknaden.

Endast ett parti som vill omfördela från rika till fattiga och från privat till offentligt förmår formulera en politik som bygger ett samhälle som klarar klimatkrisen på ett humant sätt.

Jag tror det kan gå riktigt bra för Vänsterpartiet om vi lyckas formulera och föra ut vår politik som en trovärdig och sammanhållen helhet.

Läs vidare:
"Så vill vi göra Sverige till en klimatpolitisk föregångare" (DN 2012-02-27).
Sjöstedt lovar inget överflöd (Fria Tidningen 2012-02-24).