Lös verkliga problem först

Folkpartisten Jasenko Selimovic tycker att alla partier, utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna, ägnar för lite tid och kraft åt att diskutera integration. Han uppmanar oppositionen (varför inte övriga regeringspartier?): "Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna." Monica Gunne gav i Aftonbladet eldunderstöd till Jasenko.

Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:

- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.

- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.

- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.

Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".

Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.

Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.

För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:

"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."

Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder

Henrik Bromander: Smålands mörker

Henrik Bromander är en kompomisslös serietecknare och berättare som inte väjer för det mörka, jobbiga, otäcka eller äckliga.

I den drygt 600 sidor tjocka serieromanen möter vi Erik, som växer upp i Nässjö. Vi följer Erik från 1987 till 2011. Nässjö är en stad på dekis och Eriks familj är trasig. Ljuspunkterna i Eriks liv är hans farfar, en vän och skaparglädjen. Han tecknar serier och ger ut en fansin som heter Ansikte.

Erik vänder trasigheten i sitt liv till ett sorts övermänniskotänkande, han blir en övertygad fascist. Allt går sönder. Han möter kärleken, men blir sviken. Hans bästa vän dör utan att de hinner bli sams efter ett gräl. Erik åker i fängelse efter en misshandel.

Så här uttalar sig Henrik Bromander själv om boken:

"När jag väl bestämde mig för att göra en lång, episk serieroman ville jag att den skulle handla om något viktigt, något värt att ta på allvar. Högervridningen av samhället är något som bekymrat mig mycket under lång tid, både vad gäller Alliansens maktövertagande och de högerextremas framgångar i parlamentariska val här hemma och nere i Europa. Utvecklingen är skrämmande och det riktigt läskiga är att vänstern verkar sakna idéer och initiativ till motstånd. Men för att kunna bekämpa sin fiende måste man förstå den, därför gjorde jag den här resan in i en fascists psyke."

Smålands mörker är en stark berättelse. Jag rekommenderar den varmt, även om jag inte är så säker på att vi egentligen lär oss så mycket om vad högervridningen av samhället beror på. Vi får en trovärdig historia om hur en person blir fascist, men frågan är hur de högerextrema idéerna kan få fotfäste hos såpass många att de får ett samhälleligt genomslag och till exempel når parlamentarisk representation.

En bok som konkret berättar om hur ett högerextremt parti nått framgångar är De hunsades revansch : en resa i fascismens Frankrike av Bim Clinell. Läs gärna den.

Henrik Bromander har tidigare gett ut dessa böcker: Hur vi ser på varandra, Tidigt på morgonen och Det händer här.

Se en trailer på YouTube.
Följ Henrik Bromanders blogg.

Jonas Sjöstedt i Malmö och något om vänsterpopulism och annat

Idag har jag och cirka 249 andra varit på Tryckeriet i Malmö och lyssnat på Jonas Sjöstedt. Det var verkligen mäktigt och hoppingivande inför framtiden att vi var så många. Applåderna var många och långa. Vänsterpartiet är verkligen på gång!

Jonas Sjöstedt pekade ut fyra områden där vänstern är helt nödvändig i svensk politik.

1. EU-krisen.
2. Välfärden och högerns privatiseringar.
3. Klimatpolitiken där vår politik är unik och nödvändig eftersom vi till skillnad från Miljöpartiet har en radikal fördelningspolitik.
4. Arbetsmarknaden där vi är partiet som står upp för arbetarnas rättigheter och arbetets värde.

En av Jonas Sjöstedts stora styrkor är att han lyckas koppla samman olika politiska frågor till en sammanhållen berättelse om ett annat och bättre samhälle. Jag tycker också mycket om hans resonerande och lågmälda men samtidigt skarpa och tydliga sätt att uttrycka sig.

Jonas sa också många kloka saker om Vänsterpartiet som organisation. Vi måste bli starkare och vi måste bli mer av ett aktionsparti. Han framhöll nederländska Socialistiska partiet som ett positivt och eftersträvansvärt exempel.

Jonas sa: "Det finns tillfällen i partiers historia då de har möjlighet att få nya människor att lyssna. Vi är där nu." Det tror jag han har rätt i. Det gäller nu att vi lyckas utnyttja detta tillfälle.

Vi ska givetvis göra allt vi kan för att byta regering och politik 2014. Men jag menar att det också är viktigt att vi tänker längre än så. Avgörande nu är att vi gör allt för att utveckla vår egen politik och vår egen organisation. Liksom Jonas Fogelqvist menar jag att det nu är hög tid att vi på allvar lossar "förtöjningarna till moderskeppet" Socialdemokratin.

Vi ska bli det folkligt radikala partiet i svensk politik. Det visar vi genom tydliga och spektakulära manifestationer som när Vänsterpartiet i Umeå konkret visar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Vi kan också lära oss av exempelvis Förbundet Allt åt allas uppmärksammade överklassafari till Solsidan. Vi ska också vara det parti som protesterar mot orimliga löner och förmåner.

Vi måste lära oss att prioritera. Om vi ska prioritera det utomparlamentariska och utåtriktade arbetet kan vi tvingas att nedprioritera det parlamentariska arbetet. Vänsterpartiet Landskrona har valt att satsa på arbetet i fullmäktige och utomarlamentariskt arbete och har därför valt att inte ta alla kommunalpolitiska platser de kunnat få. Bra tänkt tycker jag. Vi kan lära av nederländska Socialistiska partiet vars partiföreningar inte ställer upp i parlamentariska val förrän de nått en viss storlek och styrka.

Vi måste bli bättre på att visa upp och vara stolta över våra styrkor. Vi borde till exempel stolt berätta hur många kvinnor vi har i vår partistyrelse. Vi måste tänka långsiktigt och ta tillvara på och lyfta fram våra begåvningar. De är vår framtida ledning.

Själv funderar jag över hur en positiv och bra vänsterpopulism skulle se ut. Med ordet populism menar jag en folkligt radikal politik, en vänsterpolitik som, med Daniel Suhonens ord, "lyckas kanalisera folkets vrede".

Efter att ha läst om det högerextrema partiet Jobbik i Ungern är jag än mer övertygad om att det är i den riktningen Vänsterpartiet bör gå. Risken är annars stor att folket vrede inte riktas uppåt utan nedåt, mot "den andre". Det är vi, inte de högerextrema, som ska ha örat mot marken, leva och verka "bland tuvor, gräsrötter och ogräs".

Jag har lånat hem och ska läsa om Bim Clinells bok De hunsades revansch som, om jag minns rätt, tydligt visar hur franska Front national lyckades mobilisera för att vänstern inte gjorde sitt jobb, inte fanns i folks vardag.

Till sådant som att se bortom valet 2014 och inte göra det till den allt avgörande frågan, vänsterns relation till Socialdemokratin, nödvändigheten av att fokusera på vår egen organisation och politik och vad vänsterpopulism kan eller bör vara återkommer jag.

Tre intervjuer med Jonas Sjöstedt: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten.