Aaron Bastani: Helautomatisk lyxkommunism

Bastani, Aaron: Helautomatisk lyxkommunism (Verbal förlag, 2019), ISBN: 9789187777820

Aaron Bastani har en doktorsexamen från University of London och är en av grundarna av Novara Media. Bokens originaltitel är Fully Automated Luxury Communism : a manifesto och den utgavs av förlaget Verso.

När jag först läste om denna bok blev jag skeptisk på grund av bokens titel. Helautomatisk - vill och kan vi verkligen automatisera allt arbete? Lyx - är det något eftersträvansvärt? Vad är "lyx" och vad är behov? Kommunism - använder författaren ordet på ett seriöst sätt eller handlar det om någon sorts frasradikalism? Jag tyckte också att titeln antyder en naiv teknikoptimism, att vi löser miljö- och klimatfrågorna endast/främst med hjälp av teknik. På grund av ordet "helautomatisk" misstänkte jag också att boken skulle innehålla den sorts "arbetskritik" man ibland möter hos delar av vänstern och den gröna rörelsen. Jag menar att vi i vänstern ska värdera arbetet högt; det är inte arbetet som är fienden, det är kapitalismen.

Aaron Bastani använder ordet "kommunism" så här:

"'Kommunism' används här för ökad precision; syftet är att benämna ett samhälle där jobb inte finns, där brist ersatts med överflöd och där arbete och fritid smälter ihop." (s. 51)

"Vissa av det nya samhällets drag var han [Karl Marx, min anmärkning] säker på, trots allt. Ett var att kommunismens ankomst skulle innebära slutet på varje åtskillnad mellan arbete och fritid. På ett mer grundläggande plan skulle den markera mänsklighetens utträde ur det han kallade 'nödvändighetens rike' och inträde i ' frihetens rike'.

Men vad innebar det? För Marx var nödvändighetens rike platsen där vi 'kämpade mot naturen för att fylla våra behov och upprätthålla och reproducera liv' - med andra ord var det en värld definierad av brist, något som konfronterat människan sedan våra hominida förfäders tid. På Marx tid var det den klassiska politiska ekonomins centrala fråga: hur kan vi effektivt och rättvist fördela resurser i en värld där dessa är begränsade?

För Marx var nödvändighetens rike så väldigt att det till och med inkluderade socialismen. Detta eftersom den, liksom kapitalismen, hade inslag som arbete och brist - även om dessa var mer rationaliserade och mer socialt rättvisa i ett system underkastat demokratisk kontroll. Även om den utan tvekan var att föredra framför kapitalismen, och värd att aktivt kämpa för, var socialismen för Marx ett steg på vägen mot något annat: kommunismen och frihetens rike." (s. 55)

Aaron Bastani redogör för tre "omstörtningar" i mänsklighetens historia: 1) Jordbruket, 2) Industrialismen, 3) Informationens befrielse. (s. 31-49)

Den tredje omstörtningen pågår nu och innebär att "maskiner i växande utsträckning kan överta såväl kognitiva som fysiska uppgifter." (s. 37)

Den tredje omstörtningen  innebär "en omvandling på energins område lika mycket som arbetets. Liksom den första omstörtningen var beroende av energin från tamboskap, människor och elementen, och den andra drevs av de fossila bränslenas kondenserade solenergi, innebär den tredje ett skifte bort från kolväten och tillbaka till förnyelsebar energi - i synnerhet solkraft. (s. 38)

"Den [tredje omstörtningen, min anmärkning] kommer att innebära slutet för brist på energi överhuvudtaget i takt med att en ny matris av teknologi och energi - ständigt smartare maskiner i kombination med billigare och renare energi - möjliggör utvinning av naturresurser bortom vår planet [på asteroider, min anmärkning, se s 121 ff.], grunden för extremt utbud av resurser. Därmed fullbordas en utveckling som tillåter mänskligheten att fullständigt överskrida våra nuvarande begränsningar."

I kapitlet "Nya resenärer" (s. 71-185) redogör Aaron Bastani för fem hot under den tredje omstörtningen: 1) Arbetslöshet, 2) Energi, 3) Brist på mineraler (som krävs för att lagra energi), 4) En åldrande befolkning, 5) Brist på mat.

Han visar hur samtliga dessa hot kan avvärjas med hjälp av (ny) teknologi. Till exempel kan de mineraler vi behöver för att lagra den oändliga energin från solen brytas genom gruvdrift på asteroider och sjukdomar som Alzheimers och cancer kan motarbetas med genteknik.

Även om Aaron Bastani skriver mycket och detaljerat om teknik som kan lösa problem och ge oss möjligheten att träda in i "frihetens rike" så förklarar han samtidigt att ett nytt ekonomiskt-politiskt system krävs för att teknikens och vetenskapens möjligheter ska komma oss alla till godo. Kapitalismen kan inte hantera ett överflöd utan kommer skapa konstlade brister, produktionskrafterna kommer i konflikt med produktionsförhållandena.

I det avslutande kapitlet "Det återfunna paradiset" )s. 189-249) är Aaron Bastani mer konkret politisk och för en del intressanta resonemang.

Aaron Bastani hävdar att "varje framgångsrik politik som försöker rikta den tredje omstörtningens möjligheter mot människors behov snarare än profiten måste vara populistisk". (s. 190)

Lyxkommunismen är internationalistisk, inte globalistisk. Pratet om "inget land kan ensamt lösa dessa problem" (s. 201) har endast legitimerat politisk passivitet. Vad vi behöver är exemplets makt - nationer som går före.

Ett intressant resonemang är det om "lokal protektionism" (s. 212ff.) med den engelska staden Preston som exempel. De beslutade att "så mycket som möjligt av deras utgifter och upphandlingar skulle styras mot den lokala ekonomin." (s. 213)

Vissa har framfört idén om en basinkomst som lösningen på några av de kriser, till exempel arbetslöshet på grund av automatisering, vi ser under den tredje omstörtningen. Till min glädje är inte Aaron Bastani någon förespråkare av basinkomst utan han framhåller istället "universella grundläggande tjänster". (s. 229f.)

Även om inte min förutfattade skepsis utbyttes mot en odelad entusiasm inför boken kom en hel del av mina författade meningar på skam. Jag tycker att boken är läsvärd och innehåller mycket värdefull information och intressanta och användbara resonemang.

Med tanke på den akuta kris klimat- och miljöhoten innebär har jag svårt att se annat än att vi nu kommer behöva ställa om samhället till ett med i vissa avseenden lägre materiell standard, en sorts "livbåtssocialism". Antagligen kommer ransonering och förbud krävas för att ställa om samhället tillräckligt snabbt. Men redan här och nu kan den helautomatiska lyxkommunismen användas som en vision om ett annat samhälle. Mathias Wåg skriver så här i bokens förord. "Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge en knapphetens socialism."

Jag tror i och för sig inte att sådant som gruvdrift på asteroider eller begrepp som "lyx" är vad som krävs för att kunna skapa folkligt engagemang och acceptans för en nödvändig klimatomställning. Jag tror att vi redan här och nu kan visa att ett hållbart samhälle kan vara bättre än nuvarande kaoskapitalism, även om det i vissa avseenden innebär lägre materiell standard. Ett jämlikt samhälle där alla har tryggheten och friheten som basbehov som ett meningsfullt och utvecklande arbete, möjlighet att leva där man vill, en bostad man trivs i, tid att umgås med vänner och familj, möjlighet till en utvecklande fritid ger är väl en vision så god som någon. Mycket av det goda i livet har inget med materiell standard att göra, men alla behöver en materiell trygghet.

Det är inte bara klimat- och miljöhoten som gör att samtiden och den närmsta framtiden ser mörk ut, det gör även de politiska styrkeförhållandena. Men när vi här och nu kämpar mot privatiseringar och för en generell välfärd av hög kvalitet är det samtidigt en kamp för "frihetens rike".

Om vi tänker oss att före en eventuell lyxkommunism kommer en period av socialism, fortfarande ett "knapphetens rike" men ett samhälle där ekonomi och produktion styrs demokratiskt i folkets intresse så är det kanske inte säkert att alla de möjligheter tekniken ger kommer att användas. Under socialismen kommer beslut om automatisering och annan teknisk utveckling fattas demokratiskt. Socialismen kommer också vara en period där vi "bygger om" allt det som byggts omänskligt eller irrationellt under kapitalismen.

Här och nu behöver vi ta politisk strid om tekniken och dess användande, om sådant som: patent, intellektuella rättigheter, öppen källkod, öppna standarder, kvalitet/hållbarhet, möjlighet att reparera/uppgradera, återvinning, återbruk, delningsekonomi, energisnåla lösningar.

Vi behöver också både kamp för att försvara de "universella grundläggande tjänster" (den generella välfärden) vi tillkämpat oss, kämpa för att återta sådant som stulits från oss (järnväg, telefoni, postväsende till exempel) samt kämpa för att utvidga befintliga och skapa nya "universella grundläggande tjänster" (till exempel fri kollektivtrafik, fri tillgång till internet och telefoni). En kamp för att skapa allmänningar.

Idén om "lokal protektionism" tycker jag om. Den bör då kombineras med "nationell protektionism", till exempel att kraftigt öka självförsörjningsgraden av livsmedel. Detta innebär att vi måste bryta med EU.

Arbetstidsförkortning är en reform som skulle kunna väcka engagemang här och nu och samtidigt ta oss en bit närmre en bättre framtid.

Läs vidare:

Aron Etzler: "Maskinerna kommer göra oss fria" (Aftonbladet 2019-08-13).

Jan Czajkowski: "Helautomatiserad lyxkommunism åt alla!(?)" (Internationalen 2019-07-27).

Johan Persson: "Liv i lyx eller livbåtssocialism?" (Flammans 2019-12-09).

David Jonstad: "Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser" (2019-11-25).

Jonas Nordling: "När framtiden är så ljus att den kräver solglasögon" (Dagens Arena 2019-11-15).

Marcus Priftis: "Bastanis lyxkommunism glömmer bort kvinnorna" (Arbetet 2019-11-07).

Erling Bronsberg: "Är maskinerna våra vänner?" (Proletären 2019-12-27).

Per-Anders Svärd: "För en helautomatisk lyxkommunism" (Arbetaren 2019-08-30).

Daniel Swedin: "Vi måste inte gå in i klimatkatastrofen" (Aftonbladet 2020-01-06).

Tor Gasslander: "Enfaldig optimism är faktiskt farlig" (Flammans 2019-06-09).

Magnus Göransson: "Kommunism i lyxförpackning" (Clarté 2019 : 3).

Max Ajl: "Kommunismen kräver gröna fingrar" (Clarté 2019 : 3).

Rasmus Fleischer: "För en halvautomatisk lyxkommunism" (Copyriot 2019-09-08).

"Helautomatisk lyxkommunism" (Brand 2019-09-09).

Lyssna på ett samtal mellan bokens förläggare Per Björklund och Mathias Wåg, som skrivit förordet till den svenska utgåvan av Helautomatisk lyxkommunism i podden Apans anatomi.

Christian Andersson: Populism

Andersson, Christian: Populism (SNS förlag, 2009), ISBN 9789186203269.

I denna tunna bok, den är endast på 92 sidor, redogör Christian Andersson för hur populismbegreppet används i forskning, gör nedslag i populismens historia och resonerar kring om, och i så fall vad, olika populistiska rörelser har gemensamt. Vad kännetecknar populismen?

Forskaren Paul Taggart menar att det är svårt att ge en definition av populismen, men han hävdar att dessa teman är kännetecknande för populismen (s. 18):

• en fientlighet mot representativ politik
• en identifikation med ett idealiserat hjärtland (heart-land) inom det samhälle som populisten tillhör
• en ideologi som saknar egna grundläggande värden
• en kraftfull reaktion på en utbredd känsla av kris
• grundläggande dilemman som gör att populismen själv sätter gränser för sin expansion
• en anpassning till omgivningen "färger", populismen som kameleont

Med begreppet hjärtland menas "en romantiserad bild av en livsstil och ett landskap, befolkat av ett anständigt och enhetligt folk." (s. 20.)

Sir Isaiah Berlin menade 1967 att populismen har dessa sex kännetecken (s. 23):

• föreställningen om ett integrerat och sammanhållet samhälle
• ointresse för politiska institutioner eftersom populismen tror på samhället mer än vad den tror på staten
• historien i backspegeln, strävan efter det "naturliga tillståndet" som rådde före "krisen"
• försök att återuppliva traditionella normer och värderingar
• referenser till folket och folkviljan, i praktiken majoriteten
• populism framträder ofta i samhällen som genomgår en snabb samhällsförändring eller kris

Ernesto Laclau har kritiserat definitionsförsöken för att vara cirkelbevis. Om man väljer ut vissa rörelser som populistiska och sedan letar efter gemensamma nämnare utgår man från det man ska bevisa.

I boken Politics and ideology in Marxist theory : capitalism, fascism, populism (1977) "gör Laclau en klassanalys som går ut på att populism i olika historiska situationer har använts av olika sociala klasser. Populism ska ses som ett instrument för social mobilisering mot en dominerande ideologi." (s. 24.)

Enligt Christian Andersson menar Laclau i sina senare skrifter att populism handlar om "hur det politiska budskapet formuleras, i vilken utsträckning den institutionella ordningen ifrågasätts och i vilken utsträckning folket används i lanseringen av olika politiska alternativ." (s. 24.)

Margaret Canovan hävdar i boken Populism (1981) att det inte är möjligt att ge en generell definition av populism men att man kan "klassificera populistiska rörelser i olika kategorier för att påvisa gemensamma kännetecken" (s. 25).

AGRARPOPULISM

1. jordbrukarradikalism (t.ex. People's party i USA i slutet på 1800-talet

2. bonderörelser (t.ex. agrarpartier i Öst- och Centraleuropa efter första världskriget)

3. intellektuell agrarsocialism (t.ex. narodnikrörelsen i Ryssland i slutet på 1800-talet)

POLITISK POPULISM

4. populistisk diktatur (en karismatisk ledare som bygger en diktatur på att gå förbi den etablerade eliten och det politiska systemet och vända sig direkt till folket, t.ex Perón i Argentina efter andra världskriget)

5. populistisk demokrati (en praktisk politisk ideologi som försöker ge det demokratiska idealet ett innehåll genom olika former av direktdemokrati, folkomröstningar, medborgarinitiativ och folkligt deltagande; Schweiz är det främsta exemplet men det finns också inslag av populistisk demokrati i många författningar såsom "We, the People" i den amerikanska konstitutionen

6. reaktionär populism (mobiliseringen av folklig konservatism, ignorans och fördom i opposition mot den utbildade och liberala elitens progressiva och upplysta åsikter, i synnerhet etniska fientligheter och krav på lag och ordning, t.ex. guvernör George Wallace i Alabama på 1960-, 1970- och 1980-talen och nypopulismen i Europa under de senaste decennnierna

7. politikernas populism (försök att bygga en så bred koalition som möjligt genom att vädja till folket och därmed undvika splittrande frågor om klass och ideologi, t.ex. enhetspartier i Afrika efter avkolonialiseringen eller Berlusconis Frihetens folk, PdL, i dagens Italien). (s. 25f.)

I kapitel tre redogör Christian Andersson för ett antal historiska populistiska rörelser: den nordamerikanska populismen - People's Party, den ryska populismen - narodnikrörelsen (här står att läsa om Lenins polemik med narodnikerna i skriften Kapitalismens utveckling i Ryssland och Christian Andersson menar att "maoismens syn på bönderna som revolutionär kraft innehåller element som påminner om narodnikrörelsens romantiska bild av bondesamhällets solidaritet och jämlikhet" (s. 41) och den latinamerikanska populismen - peronismen.

Efter denna historiska genomgång ägnar sedan Christian Andersson kapitel fem åt att redogöra för flera nypopulistiska rörelser. Dessa uppstod i Europa under början av 1970-talet och de har det gemensamt att de är högerpartier. "De politiska frågor som det handlade om gällde oftast skattepolitik, invandring, regionala och etniska motsättningar och motstånd mot europeisk integration och EU." (s. 48.)

Efter dessa konkreta exempel på populistiska partier försöker författaren ge en analys av nypopulismen och visar tre bärande element som återkommer i de flesta definitioner av populistiska rörelser (s 69f.):

1. De säger sig representera ett homogent folk som har gemensamma intressen oberoende av klass, kön eller ursprung.

2. De har ett antagonistiskt förhållande till eliten som beskrivs om mer eller mindre korrupta kotterier av självintressen medan folket är hederligt och okorrumperat.

3. De har en kritisk inställning till den konstitutionella representativa demokratin (ockuperad av eliten) och förordar olika typer av direktdemokrati (t.ex. folkomröstningar). Det innebär att den egna parti- och ombudsorganisationen i allmänhet är svagt utvecklad och att partiet i stället är beroende av en karismatisk ledare som talar direkt till folket eller till skattebetalarna, via medierna.

Är populismen ett hot mot demokratin? De belgiska forskarna Koen Abts och Stefan Rummens menar att populisterna ska ses som "politiska fiender som måste isoleras från makt och och inflytande" eftersom synen på folket som något homogent och enhetligt kan leda till ett totalitärt samhälle (s. 71). Mot detta hävdar Christian Andersson att "[o]m populismen är ett hot mot demokratin eller inte måste istället bedömas med utgångspunkt från hur den populistiska rörelsen förhåller sig till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter." (s. 71.)

Författaren tar upp det paradoxala att vissa populistiska partier får stöd och röster från arbetarklassen trots att de driver en politik som inte ligger i arbetarklassens intresse. Exemplen är norska Fremskrittspartiet (där Christian Andersson använder sig av Magnus E. Marsdals bok Frp-koden, Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess) och franska Front National. Marsdal menar att norska Arbeiderpartiet blivit ett elitparti och att därför kan Fremskrittspartiet med sin elitkritik attrahera arbetarklassen. I Frankrike har socialistpartiet aldrig varit ett arbetarparti, det var kommunistpartiet som var det. Bim Clinell har skrivit om det franska exemplet i boken De hunsades revansch.

På sidan 76 i boken ges exempel på vänsterpopulism: grekiska PASOK, polska Samoobrona, nederländska Socialistische Partij, tyska Die Linke, tjeckiska KSCM, slovakiska Smer och Scottish Socialist Party.

Författaren menar att det är motsägelsefullt att tala om vänsterpopulism (socialpopulism är begreppet Cas Mudde använder) eftersom "idén om det homogena folket är ett av de viktigaste elementen i populistisk ideologi, borde den rent logiskt vara oförenlig med med ideologier som bygger på klassmotsättningar och klassanalys." (s. 76).

Avslutningsvis skriver Christian Andersson:

"Populism kan i första hand vara en politisk stil och en politisk strategi för rörelser över hela det politiska fältet. I andra hand kan populism vara en mentalitet, ett förhållningssätt till demokrati, som många forskare menar kan beskrivas som en politisk filosofi eller ideologi. Det är däremot svårt att klassa politiska frågor i sig själva som med eller mindre populistiska." (s. 87.)

"Populism handlar inte i första hand om vad man säger utan hur man säger det, inte vilken fråga som man vill driva utan själva formen, förenklingen, generaliseringen, förytligandet som bottnar i en likaledes förenklad bild av hur samhället är strukturerat och av olika samhällsgruppers intressen och prioriteringar. Populism är en del av den mycket större frågan om demokratins innehåll och framtid. Det är det som gör problemet att försöka ringa populismen i verkligheten så besvärlig, men också så nödvändig."

Lästips om vänsterpopulism:

Andres Lokko: I Degerfors råder fotbolls-marxism.

Peter Pedersen: "Gör som Degerfors, Jonas Sjöstedt".

Jonas Sjöstedt i Malmö och något om vänsterpopulism och annat

Idag har jag och cirka 249 andra varit på Tryckeriet i Malmö och lyssnat på Jonas Sjöstedt. Det var verkligen mäktigt och hoppingivande inför framtiden att vi var så många. Applåderna var många och långa. Vänsterpartiet är verkligen på gång!

Jonas Sjöstedt pekade ut fyra områden där vänstern är helt nödvändig i svensk politik.

1. EU-krisen.
2. Välfärden och högerns privatiseringar.
3. Klimatpolitiken där vår politik är unik och nödvändig eftersom vi till skillnad från Miljöpartiet har en radikal fördelningspolitik.
4. Arbetsmarknaden där vi är partiet som står upp för arbetarnas rättigheter och arbetets värde.

En av Jonas Sjöstedts stora styrkor är att han lyckas koppla samman olika politiska frågor till en sammanhållen berättelse om ett annat och bättre samhälle. Jag tycker också mycket om hans resonerande och lågmälda men samtidigt skarpa och tydliga sätt att uttrycka sig.

Jonas sa också många kloka saker om Vänsterpartiet som organisation. Vi måste bli starkare och vi måste bli mer av ett aktionsparti. Han framhöll nederländska Socialistiska partiet som ett positivt och eftersträvansvärt exempel.

Jonas sa: "Det finns tillfällen i partiers historia då de har möjlighet att få nya människor att lyssna. Vi är där nu." Det tror jag han har rätt i. Det gäller nu att vi lyckas utnyttja detta tillfälle.

Vi ska givetvis göra allt vi kan för att byta regering och politik 2014. Men jag menar att det också är viktigt att vi tänker längre än så. Avgörande nu är att vi gör allt för att utveckla vår egen politik och vår egen organisation. Liksom Jonas Fogelqvist menar jag att det nu är hög tid att vi på allvar lossar "förtöjningarna till moderskeppet" Socialdemokratin.

Vi ska bli det folkligt radikala partiet i svensk politik. Det visar vi genom tydliga och spektakulära manifestationer som när Vänsterpartiet i Umeå konkret visar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Vi kan också lära oss av exempelvis Förbundet Allt åt allas uppmärksammade överklassafari till Solsidan. Vi ska också vara det parti som protesterar mot orimliga löner och förmåner.

Vi måste lära oss att prioritera. Om vi ska prioritera det utomparlamentariska och utåtriktade arbetet kan vi tvingas att nedprioritera det parlamentariska arbetet. Vänsterpartiet Landskrona har valt att satsa på arbetet i fullmäktige och utomarlamentariskt arbete och har därför valt att inte ta alla kommunalpolitiska platser de kunnat få. Bra tänkt tycker jag. Vi kan lära av nederländska Socialistiska partiet vars partiföreningar inte ställer upp i parlamentariska val förrän de nått en viss storlek och styrka.

Vi måste bli bättre på att visa upp och vara stolta över våra styrkor. Vi borde till exempel stolt berätta hur många kvinnor vi har i vår partistyrelse. Vi måste tänka långsiktigt och ta tillvara på och lyfta fram våra begåvningar. De är vår framtida ledning.

Själv funderar jag över hur en positiv och bra vänsterpopulism skulle se ut. Med ordet populism menar jag en folkligt radikal politik, en vänsterpolitik som, med Daniel Suhonens ord, "lyckas kanalisera folkets vrede".

Efter att ha läst om det högerextrema partiet Jobbik i Ungern är jag än mer övertygad om att det är i den riktningen Vänsterpartiet bör gå. Risken är annars stor att folket vrede inte riktas uppåt utan nedåt, mot "den andre". Det är vi, inte de högerextrema, som ska ha örat mot marken, leva och verka "bland tuvor, gräsrötter och ogräs".

Jag har lånat hem och ska läsa om Bim Clinells bok De hunsades revansch som, om jag minns rätt, tydligt visar hur franska Front national lyckades mobilisera för att vänstern inte gjorde sitt jobb, inte fanns i folks vardag.

Till sådant som att se bortom valet 2014 och inte göra det till den allt avgörande frågan, vänsterns relation till Socialdemokratin, nödvändigheten av att fokusera på vår egen organisation och politik och vad vänsterpopulism kan eller bör vara återkommer jag.

Tre intervjuer med Jonas Sjöstedt: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten.