I denna tunna bok, den är endast på 92 sidor, redogör Christian Andersson för hur populismbegreppet används i forskning, gör nedslag i populismens historia och resonerar kring om, och i så fall vad, olika populistiska rörelser har gemensamt. Vad kännetecknar populismen?
Forskaren Paul Taggart menar att det är svårt att ge en definition av populismen, men han hävdar att dessa teman är kännetecknande för populismen (s. 18):
- en fientlighet mot representativ politik
- en identifikation med ett idealiserat hjärtland (heart-land) inom det samhälle som populisten tillhör
- en ideologi som saknar egna grundläggande värden
- en kraftfull reaktion på en utbredd känsla av kris
- grundläggande dilemman som gör att populismen själv sätter gränser för sin expansion
- en anpassning till omgivningen "färger", populismen som kameleont
Med begreppet hjärtland menas "en romantiserad bild av en livsstil och ett landskap, befolkat av ett anständigt och enhetligt folk." (s. 20.)
Sir Isaiah Berlin menade 1967 att populismen har dessa sex kännetecken (s. 23):
- föreställningen om ett integrerat och sammanhållet samhälle
- ointresse för politiska institutioner eftersom populismen tror på samhället mer än vad den tror på staten
- historien i backspegeln, strävan efter det "naturliga tillståndet" som rådde före "krisen"
- försök att återuppliva traditionella normer och värderingar
- referenser till folket och folkviljan, i praktiken majoriteten
- populism framträder ofta i samhällen som genomgår en snabb samhällsförändring eller kris
Ernesto Laclau har kritiserat definitionsförsöken för att vara cirkelbevis. Om man väljer ut vissa rörelser som populistiska och sedan letar efter gemensamma nämnare utgår man från det man ska bevisa.
I boken Politics and ideology in Marxist theory : capitalism, fascism, populism (1977) "gör Laclau en klassanalys som går ut på att populism i olika historiska situationer har använts av olika sociala klasser. Populism ska ses som ett instrument för social mobilisering mot en dominerande ideologi." (s. 24.)
Enligt Christian Andersson menar Laclau i sina senare skrifter att populism handlar om "hur det politiska budskapet formuleras, i vilken utsträckning den institutionella ordningen ifrågasätts och i vilken utsträckning folket används i lanseringen av olika politiska alternativ." (s. 24.)
Margaret Canovan hävdar i boken Populism (1981) att det inte är möjligt att ge en generell definition av populism men att man kan "klassificera populistiska rörelser i olika kategorier för att påvisa gemensamma kännetecken" (s. 25).
AGRARPOPULISM
1. jordbrukarradikalism (t.ex. People's party i USA i slutet på 1800-talet
2. bonderörelser (t.ex. agrarpartier i Öst- och Centraleuropa efter första världskriget)
3. intellektuell agrarsocialism (t.ex. narodnikrörelsen i Ryssland i slutet på 1800-talet)
POLITISK POPULISM
4. populistisk diktatur (en karismatisk ledare som bygger en diktatur på att gå förbi den etablerade eliten och det politiska systemet och vända sig direkt till folket, t.ex Perón i Argentina efter andra världskriget)
5. populistisk demokrati (en praktisk politisk ideologi som försöker ge det demokratiska idealet ett innehåll genom olika former av direktdemokrati, folkomröstningar, medborgarinitiativ och folkligt deltagande; Schweiz är det främsta exemplet men det finns också inslag av populistisk demokrati i många författningar såsom "We, the People" i den amerikanska konstitutionen
6. reaktionär populism (mobiliseringen av folklig konservatism, ignorans och fördom i opposition mot den utbildade och liberala elitens progressiva och upplysta åsikter, i synnerhet etniska fientligheter och krav på lag och ordning, t.ex. guvernör George Wallace i Alabama på 1960-, 1970- och 1980-talen och nypopulismen i Europa under de senaste decennnierna
7. politikernas populism (försök att bygga en så bred koalition som möjligt genom att vädja till folket och därmed undvika splittrande frågor om klass och ideologi, t.ex. enhetspartier i Afrika efter avkolonialiseringen eller Berlusconis Frihetens folk, PdL, i dagens Italien). (s. 25f.)
I kapitel tre redogör Christian Andersson för ett antal historiska populistiska rörelser: den nordamerikanska populismen - People's Party, den ryska populismen - narodnikrörelsen (här står att läsa om Lenins polemik med narodnikerna i skriften Kapitalismens utveckling i Ryssland och Christian Andersson menar att "maoismens syn på bönderna som revolutionär kraft innehåller element som påminner om narodnikrörelsens romantiska bild av bondesamhällets solidaritet och jämlikhet" (s. 41) och den latinamerikanska populismen - peronismen.
Efter denna historiska genomgång ägnar sedan Christian Andersson kapitel fem åt att redogöra för flera nypopulistiska rörelser. Dessa uppstod i Europa under början av 1970-talet och de har det gemensamt att de är högerpartier. "De politiska frågor som det handlade om gällde oftast skattepolitik, invandring, regionala och etniska motsättningar och motstånd mot europeisk integration och EU." (s. 48.)
Efter dessa konkreta exempel på populistiska partier försöker författaren ge en analys av nypopulismen och visar tre bärande element som återkommer i de flesta definitioner av populistiska rörelser (s 69f.):
1. De säger sig representera ett homogent folk som har gemensamma intressen oberoende av klass, kön eller ursprung.
2. De har ett antagonistiskt förhållande till eliten som beskrivs om mer eller mindre korrupta kotterier av självintressen medan folket är hederligt och okorrumperat.
3. De har en kritisk inställning till den konstitutionella representativa demokratin (ockuperad av eliten) och förordar olika typer av direktdemokrati (t.ex. folkomröstningar). Det innebär att den egna parti- och ombudsorganisationen i allmänhet är svagt utvecklad och att partiet i stället är beroende av en karismatisk ledare som talar direkt till folket eller till skattebetalarna, via medierna.
Är populismen ett hot mot demokratin? De belgiska forskarna Koen Abts och Stefan Rummens menar att populisterna ska ses som "politiska fiender som måste isoleras från makt och och inflytande" eftersom synen på folket som något homogent och enhetligt kan leda till ett totalitärt samhälle (s. 71). Mot detta hävdar Christian Andersson att "[o]m populismen är ett hot mot demokratin eller inte måste istället bedömas med utgångspunkt från hur den populistiska rörelsen förhåller sig till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter." (s. 71.)
Författaren tar upp det paradoxala att vissa populistiska partier får stöd och röster från arbetarklassen trots att de driver en politik som inte ligger i arbetarklassens intresse. Exemplen är norska Fremskrittspartiet (där Christian Andersson använder sig av Magnus E. Marsdals bok Frp-koden, Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess) och franska Front National. Marsdal menar att norska Arbeiderpartiet blivit ett elitparti och att därför kan Fremskrittspartiet med sin elitkritik attrahera arbetarklassen. I Frankrike har socialistpartiet aldrig varit ett arbetarparti, det var kommunistpartiet som var det. Bim Clinell har skrivit om det franska exemplet i boken De hunsades revansch.
På sidan 76 i boken ges exempel på vänsterpopulism: grekiska PASOK, polska Samoobrona, nederländska Socialistische Partij, tyska Die Linke, tjeckiska KSCM, slovakiska Smer och Scottish Socialist Party.
Författaren menar att det är motsägelsefullt att tala om vänsterpopulism (socialpopulism är begreppet Cas Mudde använder) eftersom "idén om det homogena folket är ett av de viktigaste elementen i populistisk ideologi, borde den rent logiskt vara oförenlig med med ideologier som bygger på klassmotsättningar och klassanalys." (s. 76).
Avslutningsvis skriver Christian Andersson:
"Populism kan i första hand vara en politisk stil och en politisk strategi för rörelser över hela det politiska fältet. I andra hand kan populism vara en mentalitet, ett förhållningssätt till demokrati, som många forskare menar kan beskrivas som en politisk filosofi eller ideologi. Det är däremot svårt att klassa politiska frågor i sig själva som med eller mindre populistiska." (s. 87.)
"Populism handlar inte i första hand om vad man säger utan hur man säger det, inte vilken fråga som man vill driva utan själva formen, förenklingen, generaliseringen, förytligandet som bottnar i en likaledes förenklad bild av hur samhället är strukturerat och av olika samhällsgruppers intressen och prioriteringar. Populism är en del av den mycket större frågan om demokratins innehåll och framtid. Det är det som gör problemet att försöka ringa populismen i verkligheten så besvärlig, men också så nödvändig."
Lästips om vänsterpopulism:
Andres Lokko: I Degerfors råder fotbolls-marxism.
Peter Pedersen: "Gör som Degerfors, Jonas Sjöstedt".