Edin, Fredrik: Exkluderande design (Verbal förlag, 2017), ISBN 9789187777288.
Vi har säkert alla sett dem - bänkar på stationer eller andra offentliga platser som lutar så mycket att det ska vara omöjligt att ligga på dem. Denna form, och andra former av, exkluderande design undersöker Fredrik Edin. Men han inte bara beskriver dessa fenomen utan resonerar också kring vad de säger om vårt samhälle och vilken ideologisk funktion de fyller.
Utöver de rent fysiska exemplen (lutande bänkar, spikar etc) av exkluderande design nämner Fredrik Edin också sådant som konsumtionskrav (exempel: de enda sittplatser som finns är inne på caféer eller restauranger) och budskapshinder (exempel: godkänd och avgiftsbelagd annonsering är tillåten, affischering är det inte).
Vad säger den exkluderande designen om vårt samhälle? Om vi bedömer samhället efter hur de mest utsatta behandlas visar de lutande bänkarna att vårt samhälle nog inte präglas av något större mått av humanitet.
Men Fredrik Edin menar också att den exkluderande designen fyller en ideologisk funktion:
"För det första: den döljer och förstärker maktrelationer. /.../ För det andra påverkar den beteenden genom sin blotta utformning. Att bänken är konstruerad på ett visst sätt påverkar hur vi använder den, vilket i sin tur påverkar våra föreställningar och åsikter. /.../ För det tredje och framför allt är exkluderande design en del i en större samhällsutveckling där den samverkar med andra former av ideologi samt starka ekonomiska krafter. Där det skapas en hegemoni som delar in människor i tillräckliga och otillräckliga konsumenter." (sid. 73f.)
Fredrik Edin menar, med utgångspunkt från Zygmunt Bauman och David Harvey att vi gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle: "Bauman menar att den arbetsetik som varit nödvändig för att produktionssamhället skulle fungera måste ersättas av konsumtionsetik. Människor måste tränas och fostras att uppfylla de krav som konsumtionssamhället ställer. Tekniker och system för att kontrollera produktionen och de som arbetar där, som löpande band, anställningsavtal, stämpelklockor, svartlistning av militanta arbetare och strejkbryteri ersätts gradvis av motsvarande kontrollapparater inom konsumtionen, som exempelvis kreditkort, bonussystem, reklamindustri, betalningsanmärkningar och exkluderande design."
Min invändning här är att det nog inte är så att kontroll av konsumtion ersätter kontroll av produktion (arbete, alltså varu- eller tjänsteproduktion) utan att kontrollen av arbetet kompletteras med kontroll av konsumtionen.
Men även om Fredrik Edin menar att vi gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle tror han inte på konsumentmakt som politisk strategi. Han hänvisar till Zygmunt Bauman som menar att konsumentaktivism (köpa vissa varor, men inte andra) visar att: "Människor ger upp sina förhoppningar på demokrati och kollektivism och sätter istället sin tilltro till marknaden och den egna förmågan att konsumera." (s. 35.)
Fredrik Edin påpekar också att konsumentmakt "sammanfaller med var och ens förmåga att konsumera. Ju tjockare plånbok, desto större makt." (s. 35.)
Hur kan vi då göra motstånd? Fredrik Edin är inte svartsynt, han menar att det "pågår ett motstånd mot den samhällsutveckling som exkluderande design är en del av." (s. 66.)
Fredrik Edin hänvisar till David Harvey som menar att vad som krävs är en global rörelse som "enas kring parollen 'rätten till staden'. Han [David Harvey] menar att 'ett steg mot att ena olika kamper är att anta rätten till staden, både som arbetsbeskrivning och politiskt ideal, just för att det fokuserar på frågan om vem som kontrollerar den nödvändiga kopplingen mellan urbanisering, produktion och nyttjande'. Rent praktiskt kan detta ske genom att skapa vad David Harvey kallar 'allmänningar' ('commons'). Allmänningar är utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri. Där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst. Harvey gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska), att skilja mellan initiativ som beskrivs ovan och sådant som tillhandahålls av stat och kommun. Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt - det är tvärtom ofta sådant som arbetarklassen har nytta och glädje av, som skolor, vattenledningar, hälsovård och bostäder till överkomliga priser - utan för att vi inte längre kan ha samma tillit till det offentliga." (s 70f.)
Min ena anmärkning här är att vi bör fråga oss om urbaniseringen är önskvärd. Dels med tanke på klimathotet, men också för att vi även av andra skäl vill se en allsidig utveckling av landet. Att urbaniseringen pågår är givetvis ingen naturnödvändighet, med en demokratisk kontroll av produktion och ekonomi (socialism alltså) kan vi styra även den utvecklingen. Se min text om Po Tidholms bok Läget i landet.
Min andra anmärkning här är att, hur mycket jag än önskar att allmänningar (exempel: "mikrobibliotek i en trappuppgång", "folkkök som serverar mat till behövande", s. 71) skapas och byggs tror jag att i Sverige är (än så länge) huvuduppgiften att försvara, utveckla och utvidga det offentliga (skola, vård, kultur etc). Men allmänningar kan spela stor roll för att organisera och skapa hopp om förändring, de kan tjäna som bilder av vad som är möjligt och visa upp en handlingskraftig/praktisk vänster (jämför med vad Aron Etzler skriver om nederländska Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna). Och vi kan bygga inslag av "allmänningar" i det offentliga, till exempel genom samverkan mellan ideella föreningar och kommunala verksamheter som folkbibliotek.
Det stora värdet med boken är hur den mycket konkret visar hur ideologin rättfärdigar den rådande ordningen och skapar "samtycke kring både enskilda frågor och samhällssystemet som helhet." (s. 46.)
Läs också:
Fredrik Edins blogg Skumrask.
Ali Esbati: Offentliga rum - är de bara på låtsas?