Aaron Bastani: Helautomatisk lyxkommunism

Bastani, Aaron: Helautomatisk lyxkommunism (Verbal förlag, 2019), ISBN: 9789187777820

Aaron Bastani har en doktorsexamen från University of London och är en av grundarna av Novara Media. Bokens originaltitel är Fully Automated Luxury Communism : a manifesto och den utgavs av förlaget Verso.

När jag först läste om denna bok blev jag skeptisk på grund av bokens titel. Helautomatisk - vill och kan vi verkligen automatisera allt arbete? Lyx - är det något eftersträvansvärt? Vad är "lyx" och vad är behov? Kommunism - använder författaren ordet på ett seriöst sätt eller handlar det om någon sorts frasradikalism? Jag tyckte också att titeln antyder en naiv teknikoptimism, att vi löser miljö- och klimatfrågorna endast/främst med hjälp av teknik. På grund av ordet "helautomatisk" misstänkte jag också att boken skulle innehålla den sorts "arbetskritik" man ibland möter hos delar av vänstern och den gröna rörelsen. Jag menar att vi i vänstern ska värdera arbetet högt; det är inte arbetet som är fienden, det är kapitalismen.

Aaron Bastani använder ordet "kommunism" så här:

"'Kommunism' används här för ökad precision; syftet är att benämna ett samhälle där jobb inte finns, där brist ersatts med överflöd och där arbete och fritid smälter ihop." (s. 51)

"Vissa av det nya samhällets drag var han [Karl Marx, min anmärkning] säker på, trots allt. Ett var att kommunismens ankomst skulle innebära slutet på varje åtskillnad mellan arbete och fritid. På ett mer grundläggande plan skulle den markera mänsklighetens utträde ur det han kallade 'nödvändighetens rike' och inträde i ' frihetens rike'.

Men vad innebar det? För Marx var nödvändighetens rike platsen där vi 'kämpade mot naturen för att fylla våra behov och upprätthålla och reproducera liv' - med andra ord var det en värld definierad av brist, något som konfronterat människan sedan våra hominida förfäders tid. På Marx tid var det den klassiska politiska ekonomins centrala fråga: hur kan vi effektivt och rättvist fördela resurser i en värld där dessa är begränsade?

För Marx var nödvändighetens rike så väldigt att det till och med inkluderade socialismen. Detta eftersom den, liksom kapitalismen, hade inslag som arbete och brist - även om dessa var mer rationaliserade och mer socialt rättvisa i ett system underkastat demokratisk kontroll. Även om den utan tvekan var att föredra framför kapitalismen, och värd att aktivt kämpa för, var socialismen för Marx ett steg på vägen mot något annat: kommunismen och frihetens rike." (s. 55)

Aaron Bastani redogör för tre "omstörtningar" i mänsklighetens historia: 1) Jordbruket, 2) Industrialismen, 3) Informationens befrielse. (s. 31-49)

Den tredje omstörtningen pågår nu och innebär att "maskiner i växande utsträckning kan överta såväl kognitiva som fysiska uppgifter." (s. 37)

Den tredje omstörtningen  innebär "en omvandling på energins område lika mycket som arbetets. Liksom den första omstörtningen var beroende av energin från tamboskap, människor och elementen, och den andra drevs av de fossila bränslenas kondenserade solenergi, innebär den tredje ett skifte bort från kolväten och tillbaka till förnyelsebar energi - i synnerhet solkraft. (s. 38)

"Den [tredje omstörtningen, min anmärkning] kommer att innebära slutet för brist på energi överhuvudtaget i takt med att en ny matris av teknologi och energi - ständigt smartare maskiner i kombination med billigare och renare energi - möjliggör utvinning av naturresurser bortom vår planet [på asteroider, min anmärkning, se s 121 ff.], grunden för extremt utbud av resurser. Därmed fullbordas en utveckling som tillåter mänskligheten att fullständigt överskrida våra nuvarande begränsningar."

I kapitlet "Nya resenärer" (s. 71-185) redogör Aaron Bastani för fem hot under den tredje omstörtningen: 1) Arbetslöshet, 2) Energi, 3) Brist på mineraler (som krävs för att lagra energi), 4) En åldrande befolkning, 5) Brist på mat.

Han visar hur samtliga dessa hot kan avvärjas med hjälp av (ny) teknologi. Till exempel kan de mineraler vi behöver för att lagra den oändliga energin från solen brytas genom gruvdrift på asteroider och sjukdomar som Alzheimers och cancer kan motarbetas med genteknik.

Även om Aaron Bastani skriver mycket och detaljerat om teknik som kan lösa problem och ge oss möjligheten att träda in i "frihetens rike" så förklarar han samtidigt att ett nytt ekonomiskt-politiskt system krävs för att teknikens och vetenskapens möjligheter ska komma oss alla till godo. Kapitalismen kan inte hantera ett överflöd utan kommer skapa konstlade brister, produktionskrafterna kommer i konflikt med produktionsförhållandena.

I det avslutande kapitlet "Det återfunna paradiset" )s. 189-249) är Aaron Bastani mer konkret politisk och för en del intressanta resonemang.

Aaron Bastani hävdar att "varje framgångsrik politik som försöker rikta den tredje omstörtningens möjligheter mot människors behov snarare än profiten måste vara populistisk". (s. 190)

Lyxkommunismen är internationalistisk, inte globalistisk. Pratet om "inget land kan ensamt lösa dessa problem" (s. 201) har endast legitimerat politisk passivitet. Vad vi behöver är exemplets makt - nationer som går före.

Ett intressant resonemang är det om "lokal protektionism" (s. 212ff.) med den engelska staden Preston som exempel. De beslutade att "så mycket som möjligt av deras utgifter och upphandlingar skulle styras mot den lokala ekonomin." (s. 213)

Vissa har framfört idén om en basinkomst som lösningen på några av de kriser, till exempel arbetslöshet på grund av automatisering, vi ser under den tredje omstörtningen. Till min glädje är inte Aaron Bastani någon förespråkare av basinkomst utan han framhåller istället "universella grundläggande tjänster". (s. 229f.)

Även om inte min förutfattade skepsis utbyttes mot en odelad entusiasm inför boken kom en hel del av mina författade meningar på skam. Jag tycker att boken är läsvärd och innehåller mycket värdefull information och intressanta och användbara resonemang.

Med tanke på den akuta kris klimat- och miljöhoten innebär har jag svårt att se annat än att vi nu kommer behöva ställa om samhället till ett med i vissa avseenden lägre materiell standard, en sorts "livbåtssocialism". Antagligen kommer ransonering och förbud krävas för att ställa om samhället tillräckligt snabbt. Men redan här och nu kan den helautomatiska lyxkommunismen användas som en vision om ett annat samhälle. Mathias Wåg skriver så här i bokens förord. "Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge en knapphetens socialism."

Jag tror i och för sig inte att sådant som gruvdrift på asteroider eller begrepp som "lyx" är vad som krävs för att kunna skapa folkligt engagemang och acceptans för en nödvändig klimatomställning. Jag tror att vi redan här och nu kan visa att ett hållbart samhälle kan vara bättre än nuvarande kaoskapitalism, även om det i vissa avseenden innebär lägre materiell standard. Ett jämlikt samhälle där alla har tryggheten och friheten som basbehov som ett meningsfullt och utvecklande arbete, möjlighet att leva där man vill, en bostad man trivs i, tid att umgås med vänner och familj, möjlighet till en utvecklande fritid ger är väl en vision så god som någon. Mycket av det goda i livet har inget med materiell standard att göra, men alla behöver en materiell trygghet.

Det är inte bara klimat- och miljöhoten som gör att samtiden och den närmsta framtiden ser mörk ut, det gör även de politiska styrkeförhållandena. Men när vi här och nu kämpar mot privatiseringar och för en generell välfärd av hög kvalitet är det samtidigt en kamp för "frihetens rike".

Om vi tänker oss att före en eventuell lyxkommunism kommer en period av socialism, fortfarande ett "knapphetens rike" men ett samhälle där ekonomi och produktion styrs demokratiskt i folkets intresse så är det kanske inte säkert att alla de möjligheter tekniken ger kommer att användas. Under socialismen kommer beslut om automatisering och annan teknisk utveckling fattas demokratiskt. Socialismen kommer också vara en period där vi "bygger om" allt det som byggts omänskligt eller irrationellt under kapitalismen.

Här och nu behöver vi ta politisk strid om tekniken och dess användande, om sådant som: patent, intellektuella rättigheter, öppen källkod, öppna standarder, kvalitet/hållbarhet, möjlighet att reparera/uppgradera, återvinning, återbruk, delningsekonomi, energisnåla lösningar.

Vi behöver också både kamp för att försvara de "universella grundläggande tjänster" (den generella välfärden) vi tillkämpat oss, kämpa för att återta sådant som stulits från oss (järnväg, telefoni, postväsende till exempel) samt kämpa för att utvidga befintliga och skapa nya "universella grundläggande tjänster" (till exempel fri kollektivtrafik, fri tillgång till internet och telefoni). En kamp för att skapa allmänningar.

Idén om "lokal protektionism" tycker jag om. Den bör då kombineras med "nationell protektionism", till exempel att kraftigt öka självförsörjningsgraden av livsmedel. Detta innebär att vi måste bryta med EU.

Arbetstidsförkortning är en reform som skulle kunna väcka engagemang här och nu och samtidigt ta oss en bit närmre en bättre framtid.

Läs vidare:

Aron Etzler: "Maskinerna kommer göra oss fria" (Aftonbladet 2019-08-13).

Jan Czajkowski: "Helautomatiserad lyxkommunism åt alla!(?)" (Internationalen 2019-07-27).

Johan Persson: "Liv i lyx eller livbåtssocialism?" (Flammans 2019-12-09).

David Jonstad: "Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser" (2019-11-25).

Jonas Nordling: "När framtiden är så ljus att den kräver solglasögon" (Dagens Arena 2019-11-15).

Marcus Priftis: "Bastanis lyxkommunism glömmer bort kvinnorna" (Arbetet 2019-11-07).

Erling Bronsberg: "Är maskinerna våra vänner?" (Proletären 2019-12-27).

Per-Anders Svärd: "För en helautomatisk lyxkommunism" (Arbetaren 2019-08-30).

Daniel Swedin: "Vi måste inte gå in i klimatkatastrofen" (Aftonbladet 2020-01-06).

Tor Gasslander: "Enfaldig optimism är faktiskt farlig" (Flammans 2019-06-09).

Magnus Göransson: "Kommunism i lyxförpackning" (Clarté 2019 : 3).

Max Ajl: "Kommunismen kräver gröna fingrar" (Clarté 2019 : 3).

Rasmus Fleischer: "För en halvautomatisk lyxkommunism" (Copyriot 2019-09-08).

"Helautomatisk lyxkommunism" (Brand 2019-09-09).

Lyssna på ett samtal mellan bokens förläggare Per Björklund och Mathias Wåg, som skrivit förordet till den svenska utgåvan av Helautomatisk lyxkommunism i podden Apans anatomi.

Vänsterpartiet Klimatpartiet

Vänsterpartiet är på god väg att formulera en verkligt bra och stark sammanhållen politik för arbete, välfärd, jämlikhet och klimatomställning.

Jämlikhet är bra för klimatet. De stora offentliga investeringar som krävs för klimatomställningen skapar jobb. Vänsterpartiet är det enda partiet som tar ställning mot privata vinstintressen i välfärden. Vi arbetar både för full sysselsättning och vettiga villkor på arbetsmarknaden.

Endast ett parti som vill omfördela från rika till fattiga och från privat till offentligt förmår formulera en politik som bygger ett samhälle som klarar klimatkrisen på ett humant sätt.

Jag tror det kan gå riktigt bra för Vänsterpartiet om vi lyckas formulera och föra ut vår politik som en trovärdig och sammanhållen helhet.

Läs vidare:
"Så vill vi göra Sverige till en klimatpolitisk föregångare" (DN 2012-02-27).
Sjöstedt lovar inget överflöd (Fria Tidningen 2012-02-24).

Prioritera miljö- och klimatarbetet i Höganäs kommun

Höganäs kommun får en bottenplacering i en klimatrapport utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting. Rapporten bygger på siffror från 2009. Ansvariga tjänstemän och politiker i Höganäs kommun tar dock lätt på rapporten. De menar dels att siffrorna inte stämmer, dels att mycket gjorts sedan 2009.

Jag vill då påminna om Miljöaktuells miljörankning av Sveriges kommuner från 2010 där Höganäs hamnade på plats 123 och Naturskyddsföreningens klimatindex från 2010 där Höganäs hamnade på plats 189.

Kan de placeringarna också bortförklaras?

Det faktum att en miljöstrateg ännu inte anställts visar att miljö- och klimatarbetet i Höganäs kommun inte alls värderas lika högt som exempelvis näringslivsarbetet. En näringslivsansvarig har vi men alltså ingen miljöstrateg.

Ett enkelt förslag är att Höganäs kommun hädanefter lägger minst lika stor vikt vid undersökningar av kommunens miljö- och klimatarbete som vid Svenskt Näringslivs tendentiösa undersökningar av det de kallar "företagsklimat" i Sveriges kommuner.

Jag föreslår kommunledningen att hädanefter prioritera miljö- och klimatarbetet högt. Sätt som mål att vi ska inta topp tio-placeringar i kommande undersökningar. Miljö- och klimatmedvetande måste genomsyra all politik.

För övrigt är enligt Naturskyddsföreningen Vänsterpartiet Skånes bästa miljöparti.

Vänsterpartiet vs Miljöpartiet

Igår var det partiledardebatt i riksdagen. Ingrid Runsten skriver om den i dagens ledare i Helsingborgs Dagblad.

Ingrid Runsten verkar vara en av alla dessa ledarskribenter som likställer förnyelse med att gå åt höger. Alltså skriver hon om Vänsterpartiet: "Men Vänsterpartiet står för samma gamla politiska förenklingar som tidigare, om än i mer tilltalade förpackning."

Vilka politiska förenklingar? Är det att vi vill ta bort vinstintressena ur välfärden? Eller att vi vill ha full sysselsättning som övergripande mål i budgeten? Eller att vi vill minska inkomstklyftorna i Sverige?

En upplysning till Ingrid Runsten: Vänsterpartiet har ny partiordförande, vi har inte bytt partiprogram. Vi är fortfarande ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologiskt grund.

Miljöpartiet tar inte avstånd från privata vinstintressen i välfärden. De verkar fortfarande leva i villfarelsen att det kommer växa fram en massa trevliga personal- och föräldrakooperativ. De ser inte att det är stora företag som Attendo och Carema som tar över. Den naiviteten var möjligen ursäktlig för ett antal år sedan. Nu däremot måste man vara ideologiskt förblindad om man inte ser vad privatiseringarna leder till.

Gustav Fridolin säger: "Om Vänsterpartiet fått bestämma hade inga nya idéer fått växa fram".

Vilka nya idéer inom välfärden har Carema och Attendo bidragit med? Att väga blöjor är möjligen en ny idé men knappast någon bra idé.

Grundorsaken till privatiseringarna av välfärden är att skapa möjligheter till profit inom nya områden.

Vi vill ha en gemensamt ägd och styrd välfärd. Vi bör utveckla och utöka inflytande från anställda, brukare och anhöriga inom vår gemensamma välfärd.

För övrigt bör Gustav Fridolin veta att klimat- och miljöfrågor inte är något nytt för Vänsterpartiet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ligger alltid i topp när Naturskyddsföreningen granskar de politiska partiernas miljöpolitik. I Skåne är faktiskt Vänsterpartiet det bästa miljöpartiet enligt Naturskyddsföreningen. Det beror på att Miljöpartiet valt att styra tillsammans med högern i Region Skåne. Klimat- och miljöengagemanget har fått gett vika för maktintresset. Till exempel står Miljöpartiet bakom de höjda biljettpriserna i kollektivtrafiken i Skåne. Vänsterpartiet har istället lagt motioner om avgiftsfri kollektivtrafik.

En ordentlig klimat- och miljöpolitik kräver att vi omfördelar från privat till gemensamt och att vi utjämnar de ekonomiska klyftorna.

Se även:
Birger Schlaug: Modigt, tydligt och trovärdigt av Sjöstedt
Jonas Sjöstedt under partiledardebatten

Kandidaterna och politiken

Ett antal vänsterpartister för fram Rossana Dinamarca som den av våra partiledarkandidater som vill prioritera frågan om sex timmars arbetsdag (se "Med Dinamarca för sex timmars arbetsdag", Flamman 2011 : 48).

Vänsterpartiet är, till skillnad från till exempel Socialdemokraterna, ett verkligt demokratiskt parti. Det är inte partiordföranden som bestämmer politiken eller "bygger ett lag". Kongressen beslutar om våra politiska prioriteringar. Att inte Anna-Klara Bratt, som fört fram de små politiska skillnaderna kandidaterna emellan som en brist i Vänsterpartiets val av ny partiordförande, förstått detta är en sak men framstående medlemmar i partiet borde veta bättre.

Själv har jag fört fram Jonas Sjöstedt engagemang för och kunnighet i miljö- och klimatfrågor som ett argument för honom. Gör jag då inte samma fel som de som kopplar samman frågan om sex timmars arbetsdag med Rossana Dinamarca? Nej, miljö- och klimatpolitiken och frågan om sex timmars arbetsdag är inte jämförbara storheter.

Om Vänsterpartiet ska bli ett verkligt rödgrönt parti måste miljö- klimatfrågorna genomsyra alla politikområden. Miljö- och klimatpolitiken är inte en fråga, utan ett perspektiv. Vi ska inte acceptera att miljö- och klimatfrågan ses som en fråga vid sidan av andra. Det är därför vi behöver en partiordförande som äger kunskap och engagemang som gör att vi kan få med miljö- och klimatfrågor som ett perspektiv i alla politiska frågor och debatter.

Jag hoppas att Vänsterpartiet vill bli det parti som på allvar tar sig an samtidens stora fråga, nämligen den som handlar om vår framtida överlevnad. Ett led i detta är att välja Jonas Sjöstedt som partiordförande. Ett annat är att skriva ett nytt miljöpolitiskt program. Men framför allt måste vi förmå att ha miljö- och klimatfrågorna som ett perspektiv som genomsyrar all vår politik. Att ta miljö- och klimatfrågorna på allvar innebär att en verkligt systemöverskridande politik måste föras. De hänger intimt samman med frågor om samhällelig kontroll över produktionen och med jämlikhet och rättvisa. Vi måste förändra stora delar av vårt samhälle (produktion, transporter, boende) om vi leva på ett hållbart sätt.

Under den sista kandidatutfrågningen fick Jonas Sjöstedt frågan vilken fråga han tycker är partiets viktigaste. Han svarade: "Ska vi ta ett lite större perspektiv så är det ju klimatfrågan. Om vi inte löser den, blir det andra lite meningslöst på sikt." Det är helt rätt.

I artikeln hävdas det också att Rossana Dinamarca tydligt profilerat sig i industripolitiken. Vad jag sett har den profileringen endast bestått i att hon sagt att Vänsterpartiet ska ta fram ett industripolitiskt program och att vi vi måste bygga ut och rusta upp järnvägen.

Vänsterpartiet behöver ett industripolitiskt program och om sex timmars arbetsdag verkligen är en fråga som bör prioriteras behöver vi en strategi för hur frågan ska drivas och genomföras. Men ännu har vi varken sett något industripolitiskt program eller någon strategi för sex timmars arbetsdag.

Läs vidare:

Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället

Pål Steigan: En gång skall jorden bliva vår
...
Uppdatering:
Vänsterpartiets valberedning föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande. Det glädjer mig. Valberedningen var inte enad. En minoritet förordade istället Rossana Dinamarca. Patrik Strand, som var en av de som förordade Rossana Dinamarca, menar att vi som feministiskt parti måste ha en kvinnlig partiordförande. Jag tycker att det är konstigt att de som nu säger så aldrig föreslog att Lars Ohly borde träda tillbaka till förmån för en kvinna. För övrigt tycker jag som Eva-Britt Svensson att det viktigaste är "att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik". Patrik Strand menar också att Rossana Dinamarca "står för en systemförändring när det gäller politiken, bland annat sex timmars arbetsdag". Rossana sitter i den avgående partistyrelsen och verkställande utskottet. Hon har länge tillhört ledningen för partiet. Jag har svårt att förstå att hon mer än någon annan skulle stå för en "systemförändring när det gäller politiken". Men i ett läge när vi haft fyra goda kandidater till partiledarposten är det naturligt att valberedningen inte varit enig. Jag tycker det är bra att Rossana fortsätter kandidera och hoppas också Ulla Andersson gör det. Hans Linde har beslutat sig för att dra tillbaka som kandidatur. Det är de valda ombuden på Vänsterpartiets kongress som väljer partiordförande och partiledning. Jag hoppas att alla fyra kandidaterna kommer finnas med i vår framtida ledning.

Föredömlig transparens

Idag har jag med stort intresse följt helgens partistyrelsemöte via hashtaggen #vbeslut på Twitter. Partistyrelsen har visat på föredömlig transparens genom att på detta sätt göra det möjligt för oss att följa detta viktiga möte då partistyrelsen gått igenom motionerna till Vänsterpartiets kongress i Uppsala den 5-8 januari 2012.

Den avgående partistyrelsen beslutade sig för att säga nej till delat (eller utökat) partiledarskap. Jag tycker partistyrelsens motivering tyder på att de är oroväckande nöjda med sakernas tillstånd: "Men vi har landat i att partiets nuvarande ledningsorganisation i allt väsentligt fungerar väl, och vi har utvecklat ett tydligt kollektivt ledarskap de senaste åren som vi bör fortsätta".

Jag hoppas och utgår från att partistyrelsen tagit till sig alla de goda argument för och emot delat partiledarskap som förts fram på Thaher Pelaseyeds blogg samt bloggen Homo Politicus.

Beslut jag glatt mig åt under dagen är att partistyrelsen bifaller en motion om att ett nytt miljöpolitisk program ska tas fram, att åkermark ska bevaras, att alla preventivmedel ska ingå i högkostnadsskyddet och att en feministisk checklista för politiska beslut ska tas fram.

Jag hoppas verkligen kongressen beslutar att vi ska ta fram ett nytt miljöpolitiskt program. Jag vill att Vänsterpartiet tydligare och starkare driver miljöpolitiska frågor.

Läs vidare: Anna Hövenmark, Homo Politicus, Jonas Sjöstedt.