I skrivande stund har tre personer öppet anmält att de kandiderar till partiledarposten i Vänsterpartiet: Ulla Andersson, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Det är bra att vi nu äntligen har flera partiledarkandidater och det är bra att de kandiderar öppet. Övriga namn jag sett nämnas i diskussionerna om Vänsterpartiets framtida partiledare är Josefin Brink, Rosanna Dinamarca, Kalle Larsson, Hans Linde och Ana Rubin.
Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons
gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.
En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i
Aftonbladet och
Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor,
strategidokumentet,
EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!
Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.
I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.
Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument:
"Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.",
"Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och
"Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".
Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap:
"Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.
Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger:
"Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".
Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger:
"Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är
"ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."
Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus:
"Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."
Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.
En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström:
"Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."
Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot
Rossana Dinamarca skriver han:
"Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."
Rosa Lundmark och
Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.
Även
Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns
en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.
Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i
Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser
"krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver:
"Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."
Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.
Om vi ska tala i termer av centralism, eller
som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.
Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?
Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter.
"Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.
Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.
I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.
I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.
Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste
"diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna
strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som
Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.
Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson
"lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man." Jonas Sjöstedt har
framhållit miljöfrågorna och även skrivit
en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också
en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.
Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i
Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på
bloggar, i
Vänsterpress eller i
Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012.
Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen
"att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.
Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från
Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel
Degerfors eller
Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen
Ali Esbati,
Kalle Larsson och Flammans
Aron Etzler nämnts.
För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på
Flamman och
Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.
Läs och diskutera
strategidokumentet och
diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.