Är Åsa Romson och Mikael Damberg politisk naiva?

Åsa Romson (MP) och Mikael Damberg (S) reagerade snabbt på Vänsterpartiets konkreta och kloka förslag om en välfärd fri från kommersiella intressen.

Både Åsa Romson och Mikael Damberg vände sig emot att Vänsterpartiet vill ta bort den fria etableringsrätten.

Så här uttalar sig Åsa Romson om etableringsfriheten:

- Jag är besviken på att man i dag 2012 från Vänsterpartiet kan föreslå att man ska gå tillbaka till att inte ha en fri möjlighet för föräldrar att bedriva föräldrakooperativa dagis eller ta över byskolor i ideell eller privat form, utan kommunen ska kunna förbjuda en sådan etablering.

- Vi ställer fullt ut upp på etableringsfriheten. Den har vi slagits för. Den är oerhört grundläggande för att vi ska få en mångfald av aktörer.

Mikael Damberg försvarar etableringsfriheten mer luddigt:

- Man behöver olika alternativ, men måste se till att skattepengarna i första hand går till det de är avsedda för. Men det är klart att vi tycker att det är rimligt att man kan starta skolor om Skolinspektionen ger tillstånd.

Källa: Helsingborgs Dagblad 2012-07-05, se även DN.

Poängen med att avskaffa etableringsfriheten är att vi därmed kan styra välfärden efter behov. Vi får en demokratisk styrning istället för att låta företagens makt styra.

Varken Åsa Romson eller Mikael Damberg kan vara omedvetna om den ojämlikhet vi ser i dagens välfärd, med överetablering på viss platser och bristande resurser på andra. Ett konkret exempel i min närhet är överetableringen av friskolor i Helsingborg. Den påverkar även kringliggande kommuner och bidrar till att Höganäs kommunala gymnasium är hotat.

Gustav Fridolin (MP) har erkänt politisk naivitet i frågan om friskolor. Han menar att det fanns "en politisk naivitet i Sverige brett i politiken" när friskolorna släpptes fria. Till höger om Vänsterpartiet borde han ha sagt.

Jag hoppas att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan övervinna den politiska naiviteten. Om Miljöpartiet menar allvar med att de ska bli ett landsbygdsparti får de nog tänka om.

Åsa Romson ska i alla fall ha beröm för att det inte är Vänsterpartiets förslag på hur privata vinster ska förhindras att läcka ut ur välfärden som hon reagerat mot. Mikael Damberg tycks däremot mena att vinststoppet är omöjligt att genomföra.

Ändå baseras Vänsterpartiets förslag bland annat på bolagsformen Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning "som tillkom 2006 efter en proposition av Socialdemokraterna just i syfte att fungera för företag inom välfärdssektorn."

Det är skönt att det finns kloka Socialdemokrater som Bengt Silfverstrand och Daniel Suhonen som berömmer Vänsterpartiets förslag. Roligt också att Birger Schlaug gillar Vänsterpartiets förslag.

Så här skrev Daniel Suhonen på Facebook efter att Vänsterpartiet presenterat sitt förslag:

"Lysande att vänsterpartiet idag presenterar ett förslag som är en tydlig tolkning av innebörden i ordet non profit. Detta är inget förbud mot privat eller kooperativ entreprenörskap eller initiativkraft. Bara ett stopp för vinst som drivkraft. Nu måste de som förespråkar vinst förklara vad som tillförs, vad magiskt det är som sker om företag får ta ut stora vinster ur välfärden."

Det lyfter inte av sig självt

Tre LO-företrädare skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet där de, vad jag förstår, förordar en ekonomisk politik i linje med Vänsterpartiets. De vill att massarbetslösheten tas på allvar i den ekonomiska politiken och att vi gör nödvändiga investeringar i bland annat infrastruktur.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski agerar intellektuellt hederligt och omprövar tidigare ställningstaganden i EU-politiken. Det ser ut som att han nu skulle ha mer utbyte av ett samtal med Jonas Sjöstedt än med Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven, för att inte tala om Jan Björklund.

Expressens Anna Dahlberg skriver: "Allt talar för Vänsterpartiet just nu. Marken skakar under eurozonen och frågan om vinster i välfärden blir hetare för varje dag som går. Inget parti har sagt nej med sådan emfas som Vänsterpartiet."

Till och med Dagens Samhälles Mats Edman har uttryckt respekt för Vänsterpartiets konsekventa linje i välfärdsfrågan.

Även Birger Schlaug noterar att det inte lyfter för Vänsterpartiet: "Sommaren för Jonas Sjöstedt blir tung, det lyfter inte i opinionen som hans parti kräver."

I DN/Ipsos junimätning ligger Vänsterpartiet på 5,2 procent, alltså något under det dåliga valresultatet 2010 på 5,6 procent.

Vad beror då detta på? Varför vänder det inte?

Visst kan vi plocka missnöjda röster från Socialdemokraterna, men för att bygga något varaktigt tror jag vi måste inse att det aldrig vänder av sig självt för Vänsterpartiet. Det är vi själva som måste lyfta partiet.

Vänsterpartiet är också ett parti som måste ta tillvara varje chans på bästa möjliga sätt och också verkligen anstränga sig för att undvika misstag. Anna Dahlberg förklarar Vänsterpartiets låga opinionssiffror med Jonas Sjöstedts "koleriska insats under partiledardebatten i Agenda." Det är inte mycket till förklaring men ändå ett råd att ta på allvar. Jag tror Vänsterpartiet vinner på att präglas av munter radikalism, ungefär som Göran Greider när han är som bäst, snarare än att vara det argaste oppositionspartiet. Vi ska visa glädjen i vår politik och vara, som Aron Etzler sagt, "det parti som förbereder framtiden".

Det är endast många aktiva och kunniga medlemmar som kan vända Vänsterpartiet långsiktigt. Vår politik förtjänar ett mycket större stöd än den har, men om den ska få det måste vi agera samfällt och bra på alla nivåer. Varje partiförening ska vara en motor i arbetet och en god kommunikatör för partiets politik.

När viktig central politik lanseras, till exempel vårbudgetmotionen, bör varje partiförening engageras. När många håller med oss bör vi hålla fast vid frågorna och inte gå vidare till andra eller "ta ett steg åt vänster". Det är inte fel att vara populär, som det står i strategidokumentet.

Varje partiförening ska arbeta för en gemensam välfärd utan privata vinstintressen. Om vi ska bli ett riktigt bra miljö- och klimatparti måste vi i varje parlamentarisk församling i är representerade i driva en kunnig miljö- och klimatpolitik och lägga de skarpaste och mest konkreta förslagen.

Vi behöver kombinera långsiktigt opinionsarbete, politikutveckling och snabba aktioner.

Läs:
Jonas Thunberg: Prioritera vinster i välfärden
Jonas Thunberg: Vänstern i centrum
Jonas Wikström: Strunta i de otrygga anställningarna

Vänsterpartiet vs Miljöpartiet

Igår var det partiledardebatt i riksdagen. Ingrid Runsten skriver om den i dagens ledare i Helsingborgs Dagblad.

Ingrid Runsten verkar vara en av alla dessa ledarskribenter som likställer förnyelse med att gå åt höger. Alltså skriver hon om Vänsterpartiet: "Men Vänsterpartiet står för samma gamla politiska förenklingar som tidigare, om än i mer tilltalade förpackning."

Vilka politiska förenklingar? Är det att vi vill ta bort vinstintressena ur välfärden? Eller att vi vill ha full sysselsättning som övergripande mål i budgeten? Eller att vi vill minska inkomstklyftorna i Sverige?

En upplysning till Ingrid Runsten: Vänsterpartiet har ny partiordförande, vi har inte bytt partiprogram. Vi är fortfarande ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologiskt grund.

Miljöpartiet tar inte avstånd från privata vinstintressen i välfärden. De verkar fortfarande leva i villfarelsen att det kommer växa fram en massa trevliga personal- och föräldrakooperativ. De ser inte att det är stora företag som Attendo och Carema som tar över. Den naiviteten var möjligen ursäktlig för ett antal år sedan. Nu däremot måste man vara ideologiskt förblindad om man inte ser vad privatiseringarna leder till.

Gustav Fridolin säger: "Om Vänsterpartiet fått bestämma hade inga nya idéer fått växa fram".

Vilka nya idéer inom välfärden har Carema och Attendo bidragit med? Att väga blöjor är möjligen en ny idé men knappast någon bra idé.

Grundorsaken till privatiseringarna av välfärden är att skapa möjligheter till profit inom nya områden.

Vi vill ha en gemensamt ägd och styrd välfärd. Vi bör utveckla och utöka inflytande från anställda, brukare och anhöriga inom vår gemensamma välfärd.

För övrigt bör Gustav Fridolin veta att klimat- och miljöfrågor inte är något nytt för Vänsterpartiet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ligger alltid i topp när Naturskyddsföreningen granskar de politiska partiernas miljöpolitik. I Skåne är faktiskt Vänsterpartiet det bästa miljöpartiet enligt Naturskyddsföreningen. Det beror på att Miljöpartiet valt att styra tillsammans med högern i Region Skåne. Klimat- och miljöengagemanget har fått gett vika för maktintresset. Till exempel står Miljöpartiet bakom de höjda biljettpriserna i kollektivtrafiken i Skåne. Vänsterpartiet har istället lagt motioner om avgiftsfri kollektivtrafik.

En ordentlig klimat- och miljöpolitik kräver att vi omfördelar från privat till gemensamt och att vi utjämnar de ekonomiska klyftorna.

Se även:
Birger Schlaug: Modigt, tydligt och trovärdigt av Sjöstedt
Jonas Sjöstedt under partiledardebatten

Tredje kongressdagen

Även denna dag har jag suttit klistrad framför datorn och följt Vänsterpartiets kongress. Det blev dock inte lika sent denna dag eftersom kongressdelegaterna ikväll är på en välförtjänt kongressfest. Hoppas de har riktigt, riktigt roligt och trevligt!

Idag har allmänpolitiska motioner behandlats. Hans Linde höll en exemplariskt pedagogisk inledning till behandlingen av de allmänpolitiska motionerna där han förklarade partistyrelsens yttranden över dem. Några av de beslut som fattats är:

Att Vänsterpartiet aktivt verkar för att förstatliga grund- och gymnasieskolan.

Att Vänsterpartiet motsätter sig införandet av anmälningsplikt vid idrottsarrangemang och motsätter sig även alla andra eventuella repressiva inslag som kan tänkas komma upp till förslag gällande människors rättigheter kring/på idrottsarrangemang.

Att Vänsterpartiet arbetar strategiskt och målmedvetet för att alla barn och ungdomar oavsett bostadsort ska ha tillgång till en avgiftsfri kulturskola.

Att partistyrelsen på nästa kongress presenterar en strategi om hur ett eventuellt regeringsunderlag ska beslutas, under så demokratiska former som möjligt.

Den sistnämnda att-satsen ingick i en motion skriven av Ruzica Stanojevic från Kristianstad. Både Busi Dimitriu och Ruzica Stanojevic pläderade väl för motionen. Ruzica påminde om att Jonas Sjöstedt argumenterat för att vi i Vänsterpartiet på olika sätt ska prova nya arbetsmetoder för att bli ett öppnare parti och stärka medlemsinflytandet. För mig har just detta varit ett av de skäl till att jag förordat Jonas Sjöstedt som partiordförande. Han har till exempel skrivit så här på sin blogg: "Vi bör också överväga att ibland avgöra viktiga politiska vägval i vårt parti, som en framtida regeringsmedverkan, genom medlemsomröstning. Det skulle skapa mer debatt och större inflytande för den vanlige medlemmen".

Strategidokumentet har idag antagits i sin helhet. Jag hoppas att detta innebär att dokumentet nu börjar omsättas i praktisk handling hos medlemmar, partiföreningar, distrikt och centralt. Siv Holma och Ida Gabrielsson har idag i TV diskuterat strategidokumentet. Jag delar inte Siv Holmas åsikter om dokumentet. Jag menar att Vänsterpartiet behöver prioritera organisation och kommunikation. Det gör strategidokumentet. Dagens Konflikt har uppmärksammat det unika med att kongressen har beslutat om ett strategidokument. Det är, vilket Thaher Pelaseyed tidigare påpekat, ett sätt att stärka kongressens roll.

Däremot undrar jag om det stora antalet allmänpolitiska motioner endast enbart är något positivt. Visst visar det att vi har aktiva och engagerade medlemmar, men det kan också tyda på att internkommunikationen inte fungerar som den ska. Dels har medlemmar motionerat om sådant som redan är partiets politik. I de fallen känner kanske alltså inte medlemmarna tillräckligt väl till partiets politik. Det kan i så fall vara ett exempel på bristfällig internkommunikation. Det kan också vara så att en del av de förslag som nu skickats in som motioner inte hade behövt föras fram som motioner att behandla på en kongress. Kanske en del motionärer nöjt sig med att skicka in dem som förslag till partistyrelsen för att få ett svar. Så var det nog ärligt talat för mig med vissa av mina motioner, åtminstone den om ett bibliotekspolitisk program.

De personval som idag förättats är: val av suppleanter till partistyrelsen, ordinarie revisorer, valberedning och programkommission. Valen kommer redovisas imorgon.

Lars Ohly har avtackats. Kalle Larsson höll ett vackert tal där han poängterade att Lars Ohly lagt den grund som gör det möjligt för oss att bygga ett ännu mer demokratiskt och öppet Vänsterparti samt att han gjort Vänsterpartiet till ett möjligt regeringsparti. Jonas Sjöstedt höll ett tal där han citerade Birger Schlaug, som skrivit att Lars Ohly är "den mest demokratiske partiledare" han stött på under alla år. Avtackningen finns att se på YouTube.

Angående gårdagens val av ordinarie partistyrelseledamöter har jag idag sett röstsiffrorna. Antal avgivna röster var 224. Antal giltiga röster var 219. Ulla Andersson fick hela 201 röster. Att hon är väldigt populär i partiet märktes igår också när hon gick upp i talarstolen. Hon fick stående ovationer. Applåderna tog nästan aldrig slut. Josefin Brink, Hans Linde och Aron Etzler fick alla 191 röster.

Aron Etzler har alltså ett starkt stöd för att sitta i partistyrelsen. Detta kan tala för att utse honom till partisekreterare om partistyrelsen tycker att han har de egenskaper och kunskaper de anser att Vänsterpartiets nya partisekreterare bör ha.

Men kan ett feministiskt parti välja en man till partisekreterare när vi samtidigt har en manlig partiordförande? Ja, jag tycker det om partistyrelsen tycker att Aron Etzler är bäst lämpad för posten. Huvudsaken är att vi har minst 50 procent kvinnor i såväl partistyrelse som verkställande utskott. Av de 23 ordinarie ledamöterna i partistyrelsen är 14 kvinnor och 9 män. Vad jag förstår kommer vi även fortsättningsvis ha en kvinnlig vice ordförande - antingen Ulla Andersson eller Rosanna Dinamarca. Det är också viktigt att vi blir bättre på att lyfta fram fler av våra förtroendevalda, särskilt kvinnorna, och att vi prioriterar vårt internfeministiska arbete hårdare.

Idag har både Aftonbladet och TV4Nyheterna uppmärksammat det de kallar en "strid" om partisekreterarposten. Själv tycker jag att det är väldigt positivt att vi har flera som vill och kan bli partisekreterare. Aftonbladet har även skrivit om att Aron Etzler ska ge ut en bok om Moderaterna.

Även idag har det varit en glädje att följa kongressen. Vi har så många goda företrädare och aktiva. Särskilt glad blir jag över att se alla dessa unga partiaktivister som håller intelligenta och välformulerade inlägg från talarstolen. De är Vänsterpartiets framtid!

Länkar:
AB 1, AB 2, Alltid rött alltid rätt, Birger Schlaug, Dagbladet, DN 1, DN 2, DN 3, DN 4, DN 5, DN 6, Expr 1, Expr 2, GP 1, GP 2, HD 1, HD 2, Kaj Raving, Politik och poesi, SvD 1, SvD 2, SvD 3, SvD 4, SvD 5, SVT 1, SVT 2, SVT 3, SR.

Inväntar kongressdebatten

I morse skrev jag detta om delat partiledarskap: "Men jag är nu försiktigt positiv. Om jag hade varit kongressombud hade jag antagligen röstat för."

Efter att ha läst Jonas Wikströms kloka inlägg i frågan ändrar jag mig igen. Jag hoppas det blir möjligt att följa kongressdebatten via TV eller internet. Om inget nytt framkommer under debatten skulle jag, om jag vore kongressombud, låta försiktighetsprincipen råda och antingen rösta emot delat partiledarskap eller lägga ner min röst i frågan.

Det finns goda argument både för och emot delat partiledarskap. Frågan är heller inte kongressens viktigaste. Jag hoppas på ett peppat Vänsterparti efter kongressen som med gott mod och stor entusiasm tar sig an vårt nödvändiga utvecklingsarbete. Ta fasta på Framtidskommissionens råd!

Om det blir delat partiledarskap hoppas jag vi ändrar stadgarna så att vi kan välja om vi vill ha delat partiledarskap eller ej.

Läs:
Birger Schlaug: Lars Ohly, Vänsterpartiet och kapitalismens kreativitet...

Frågan om V:s framtida ledarskap fortfarande öppen

Om partiledarskap

I skrivande stund har tre personer öppet anmält att de kandiderar till partiledarposten i Vänsterpartiet: Ulla Andersson, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Det är bra att vi nu äntligen har flera partiledarkandidater och det är bra att de kandiderar öppet. Övriga namn jag sett nämnas i diskussionerna om Vänsterpartiets framtida partiledare är Josefin Brink, Rosanna Dinamarca, Kalle Larsson, Hans Linde och Ana Rubin.

Vissa har kritiserat det faktum att Jonas Sjöstedts kandidatur slogs upp stort i massmedia under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Kritikerna menar att politiken skymdes av personfrågorna. Det håller jag inte med om. Vänsterpartiets politik försvann inte. Lars Ohlys tal - ett bra tal som många berömde - refererades och Lars Ohlys och Ulla Anderssons gemensamma debattartikel uppmärksammades. Men framför allt menar jag att vi nu bör vara glada över att vi äntligen har flera partiledarkandidater. Personfrågor är också politik. När nu Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt kandiderar öppet visar vi att vi är ett levande parti som tar valnederlaget och de dåliga opinionssiffrorna på allvar.

En annan sak är det med de distriktsordförande och riksdagsledamöter som uttalat sig i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Det är en sak att uttala sig som enskild partimedlem, en annan sak att uttala sig i egenskap av förtroendevald. En distriktsordförande bör i princip inte uttala sig i egenskap av distriktsordförande utan att veta att den har distriktet bakom sig. Alltså i detta fall att distriktet hållit ett möte och beslutat sig för vilken partiledarkandidat distriktet stödjer. Men enligt min mening bör inte heller detta skymma det positiva att vi nu har flera partiledarkandidater och att vi har mycket (politik, organisation, kommunikation, personfrågor, strategidokumentet, EU-frågor) att diskutera inför kongressen i januari. Vi har en innehållsrik och spännande höst och vinter framför oss!

Detta har aktualiserat frågan om hur vi bör, eller kan, förhålla oss till massmedia. Utan att kunna formulera någon princip tror jag att inställningen att "interna frågor får inte läcka ut i borgerliga medier" inte är vare sig konstruktiv eller hållbar. Jag tror inte vi förlorar på att öppet visa att det finns olika åsikter i partiet, inte ens på att öppet visa att det ibland finns motsättningar i partiet. I en del av kritiken mot att partiledarkandidaterna diskuteras i media tycker jag mig också se åsikten att det inte är riktigt fint att öppet visa att man vill bli ordförande i partiet. Som jag förstått det råder en sådan kultur i socialdemokratin. Jag tror att det är en destruktiv kultur. Jag tycker tvärtom att det är bra att vi har kandidater som i god tid visar vad de vill och inte skäms för att visa att det.

I Vänsterpartiet diskuteras inte bara vem vi vill se som partiordförande utan också om vi ska en eller två partiledare. Även andra organisationsfrågor diskuteras. Många vill att vi inför dubbelt partiledarskap, i likhet med Miljöpartiets språkrörsmodell. Själv har jag inte beslutat mig för vad jag ska tycka i denna fråga. Frågan om delat partiledarskap är en av alla de frågor som bör diskuteras grundligt.

Av de som kandiderar till partiledare är det endast Jonas Sjöstedt som direkt förordar delat partiledarskap. Han ger dessa argument: "Det ligger något rimligt i att ha fler ansikten som syns för ett parti, det ger en mer rimlig bild av vad partiet är. Dessutom blir det en mer rimlig situation för dem som får uppdragen.", "Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - en kvinna och en man." och "Ja, jag tycker att det vore klokt. Jag tror att det skulle ge en mycket bättre bild av vilken sorts parti vi är, att vi som feministiskt parti ska ha minst en kvinna på partiledarposten".

Lars Ohly säger så här om delat partiledarskap: "Vi hade den diskussionen på kongressen i maj och då avslog kongressen motioner om det med stor majoritet. Men jag tycker inte att man ska avfärda den diskussionen för jag har hört att det nu är fler som är intresserade av ett delat ledarskap. Jag utesluter inte att kongressen fattar ett sådant beslut, även om jag är tveksam själv, det måste jag ju medge. Om kongressen gör det, så får jag väl ta ställning till om jag ska vara en av de kandidaterna eller inte". Lars Ohly har också framhållit (kan inte hitta just det citatet nu) att det kan vara svårt för en kongress att välja ett partiledarpar som passar ihop eftersom partiledarna väljs en och en.

Ulla Andersson poängterar att hon kandiderar som ensam ordförande och säger: "Det finns både för-och nackdelar med ett delat ledarskap. Det är bra att dela med någon men samtidigt svårt att vara två. Vi har sett hur Miljöpartiet har kämpat med det och nu är man ju på väg att få bara en ledare igen. Så det är inte så enkelt. Men låt oss diskutera det".

Bland de namn som diskuteras som partiledare har jag sett Josefin Brink och Rosanna Dinamarca uttala sig om delat ledarskap. Josefin Brink (som förresten här klart uttrycker att hon inte vill bli partiledare) säger: "Det finns både för- och nackdelar. Jag skulle inte ta strid mot en sådan idé men det är ingen perfekt lösning". Rossana Dinamarca menar att delat partiledarskap är "ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man."

Flera av de i Vänsterpartiet som förordar delat partiledarskap ser säkert Miljöpartiets framgångsrika språkrörsduo Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som en förebild. Men deras framgång är kanske inte typisk för Miljöpartiets språkrörsmodell. Så här står det i en artikel i tidskriften Fokus: "Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger."

Av Miljöpartiets nuvarande språkrör var Gustav Fridolin självskriven. Strid blev det om posten som det är svårt att se som något annat än den andra språkrörsposten, den bredvid Gustav Fridolin.

En kritik som framförts mot delat ledarskap är att det kan leda till ett otydligt ledarskap. Så här säger det tidigare språkröret Lotta Hedström: "Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen."

Ett tidigare språkrör som däremot är positiv till delat ledarskap är Birger Schalug. I polemik mot Rossana Dinamarca skriver han: "Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör."

Rosa Lundmark och Britt Löfgren har argumenterat för delat ledarskap på sina bloggar. Jag tycker att de bägge ger flera goda argument. Läs deras artiklar! Men jag tycker samtidigt att flera av de argument de för fram för delat partiledarskap bättre skulle lösas med en aktiv och synlig partistyrelse, att vi har mer av kollektivt ledarskap.

Även Birger Schlaugs argument för delat partiledarskap, att det gör att sådana vågar ställa upp som annars inte skulle gjort det, kan lösas med att vi istället lyfter fram andra som sitter i partistyrelsen. De kan på så vis stärkas och partiledarrollen avdramatiseras. Samma sak med argumentet att det avlastar partiledaren. På Lars Ohlys bildblogg finns en fin bild av hur vårt ledarskap kan se ut. På bilden sitter Lars Ohly mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. Vi behöver inte låta partiledaren sitta i mitten.

Ärligt talat vet jag väldigt lite om hur Vänsterpartiet styrs i praktiken. Lars Ohly har i Vänsterpress 2011 : 4 framhållit styrkan av att Vänsterpartiet inte är toppstyrt av en partiledare som andra partier. Han exemplifierar med att Vänsterpartiet i samband med rödgröna uppgörelser "krävde tid för partistyrelsebehandling". Lars Ohly kunde alltså inte som partiledare ensam göra uppgörelserna, men av texten att döma kunde Mona Sahlin och Peter Eriksson & Maria Wetterstrand göra det. Lars Ohly skriver: "Det känns bättre att vara med i ett demokratiskt parti där medlemmarna väljer kongressombud och där kongressombuden har makten att välja PS. En partistyrelse som inte är något transportkompani utan har makten att avgöra i viktiga frågor."

Flera av de argument som framförs för delat partiledarskap kan ersättas med en aktiv och synlig partistyrelse, mer av kollektivt ledarskap. Däremot kan delat partiledarskap aldrig ersätta en aktiv och synlig partistyrelse. Delat partiledarskap kan däremot självklart kombineras med en aktiv och synlig partistyrelse.

Om vi ska tala i termer av centralism, eller som Peter Bowin säger, personkult, så tycker jag snarast att det är de som lägger stor fokus på delat partiledarskap som står för detta. Vi löser inte våra problem eller uppfyller vår politiska uppgift genom att välja två partiledare, hur bra de än är.

Men kanske delat partiledarskap kan bidra till att skapa en ny bild av Vänsterpartiet och ge partiet en skjuts framåt? Det kan kanske ge oss ny energi och ett större självförtroende?

Jag är alltså inte motståndare till delat partiledarskap (jag har inte bestämt vad jag tycker) men är rädd för att det kan skymma sikten för viktigare förändringar vi måste göra i vår organisation och politik. Jag ser också en del praktiska problem. Delat partiledarskap kan skapa en otydlighet. Det kan skapa konflikter. De två som väljs måste kunna samarbeta och de ska helst komplettera varandra. Eftersom vi väljer dem en och en blir det svårt att planera. Vi ska ju förhoppningsvis på våra kommande kongresser ha flera partiledarkandidater att välja på, jag tror det är bra med lite tävlan och kamp om våra förtroendeposter. "Lite strid skadar inte", som Jonas Wikström skriver. Risken finns att makt förskjuts från partistyrelsen till de två partiledarna. Istället för att det får oss att framstå som ett mer modernt parti så kan det se ut som att vi härmar Miljöpartiet.

Dessutom - om vi ska ha delat partiledarskap bör vi ha delat ledarskap på alla nivåer, även i partiföreningar och partidistrikt.

I diskussionen har det sagts att om vi inför delat partiledarskap så måste det i stadgarna fastslås att minst en av partiledarna ska vara kvinna. Synpunkten att vi skulle kunna ha stadgar som tillåter kongressen att välja en eller två partiledare har framförts. Det förstnämnda håller jag med om, det sistnämnda har jag ännu ingen åsikt om.

I diskussionerna kring Vänsterpartiets framtida ledning och organisation har det också sagts att vi inte alls borde välja en partiledare på kongressen utan istället låta partistyrelsen inom sig utse partiledare. Argumentet för det är att det skulle sätta fokus på partistyrelsevalet. Mot detta har anförts att eftersom ordföranden är så viktig så bör den posten väljas av kongressen. Det har också framhållits att partistyrelsen ska vara överordnad riksdagsledamöterna. Åsikten att vi ska ha partiledare som inte sitter i riksdagen har framförts. Det har dock prövats med negativa följder av Miljöpartiet och även Folkpartiet hade problem när Maria Leissner var partiordförande utan att sitta i riksdagen. Det har också framförts att vi istället för att ta beslut i verkställande utskottet som sedan går till partistyrelsen och kanske kongressen istället börjar i andra ändan, hos medlemmarna.

Liksom Thaher Pelaseyed menar jag att vi måste "diskutera de stora frågorna för partiet - bortom partiledarfrågan eller huruvida delat ledarskap är bra eller inte." Men vi måste också diskutera partiledarfrågan och frågan om delat ledarskap. Det är också viktiga frågor. Och ofta är personfrågor också politiska. Jag menar att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet är bra och visar på en väg ut ur den kris Vänsterpartiet befinner sig i. Men om tankarna och idéerna i strategidokumentet ska förverkligas behöver vi, precis som Jonas Wikström skriver, på kongressen 2012 välja en handlingskraftig partistyrelse. Varje medlem i partistyrelsen är viktig. Jag tror också vi måste förnya partistyrelsen och att vi behöver en ny partiordförande, eller två om vi väljer delat ledarskap. Förnyelsen kommer också kräva att vi medlemmar granskar oss själva, våra partiföreningar och våra distrikt.

Det är bra och hoppingivande att vi nu har tre kandidater till partiordförande och att det i partiet förs diskussioner om vår organisation och ledning. Jag skulle vilja se att de som vill väljas in i partistyrelsen 2012 träder fram och berättar vad de vill med partiet.

Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson har sagt en del om hur de vill utveckla Vänsterpartiets politik. Ulla Andersson "lyfter fram tre områden som hon vill driva — att göra det lättare att leva på landsbygden, en större delaktighet i samhällsbygget och arbetsvillkor för kvinnor som arbetar i välfärden." Hon framhåller också "att hon som kvinna har andra erfarenheter än en man."  Jonas Sjöstedt har framhållit miljöfrågorna och även skrivit en artikel där han pekar ut flera områden där Vänsterpartiets politik bör moderniseras. I senaste Flamman publicerade han också en artikel om Vänsterpartiets skolpolitik. Att det är val till Europaparlamentet 2014 bör vara ett argument för Jonas Sjöstedt som partiledare.

Jag skulle vilja veta hur våra partiledarkandidater och alla andra som vill väljas till förtroendeposter av kongressen 2012 ser på strategidokumentet. Jag skulle vilja att den levande debatt som fördes i bland annat Flamman efter valet, och som nu samlats i Socialistisk debatt nummer 197, fortsätter. Varje distrikt skulle kunna arrangera möten kring temanumret av Socialistisk debatt och strategidokumentet. Medlemmar kan skriva artiklar på bloggar, i Vänsterpress eller i Flamman eller delta i diskussionerna i gruppen Vänsterpartiets framtid på Facebook. Vi ska också revidera vår skrivning om EU i partiprogrammet på kongressen 2012. Diskussionsmaterialet bör läsas och diskuteras brett. Själv är jag kritisk till formuleringen "att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel" eftersom jag menar att vi ska vara mot överstatlighet i sig. Sverige ut ur EU är fortfarande en bra paroll.

Alltså - låt oss diskutera partiledarfrågan och frågan om partiledarskap tillsammans med alla andra frågor som rör Vänsterpartiets framtid - vår organisation, kommunikation och politik. Och när vi diskuterar personfrågor räcker det inte att vi diskuterar partiledare. Alla som väljs på kongressen 2012 är viktiga för Vänsterpartiets framtid. Själv skulle jag gärna se någon, eller några, från Framtidskommissionen i partistyrelsen för att lägga tonvikt på strategidokumentets betydelse. Och varför inte någon eller några från kommuner där Vänsterpartiet är framgångsrika, till exempel Degerfors eller Fagersta? I diskussionen kring ledarskapet har också rollen som partisekreterare tagits upp och då har namnen Ali Esbati, Kalle Larsson och Flammans Aron Etzler nämnts.

För övrigt anser jag att alla medlemmar i Vänsterpartiet bör prenumerera på Flamman och Socialistisk debatt. Vi behöver dem för att kunna hålla en levande debatt i partiet.

Läs och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför EU-konferensen.