Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."
Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".
Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."
Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.
Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.
Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.
Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?
Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).
Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."
Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.
Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.
Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga
Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."
Se även: Vänster- och högerprassel, Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012, Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.
Visar inlägg med etikett Socialdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Socialdemokraterna. Visa alla inlägg
torsdag 9 maj 2013
tisdag 7 maj 2013
Regeringsfrågan
Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.
De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.
Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.
Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.
Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.
Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.
Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.
Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.
Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?
Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?
Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?
Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.
Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.
Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.
Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.
Alltså:
1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.
Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!
De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.
Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.
Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.
Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.
Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.
Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.
Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.
Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?
Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?
Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?
Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.
Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.
Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.
Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.
Alltså:
1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.
Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!
torsdag 20 september 2012
Miljöpartiet lierar sig med Moderaterna
Jag brukar ofta försvara Miljöpartiet när andra på vänsterkanten kallar dem "borgare" eller opålitliga.
Det ska jag nog sluta med.
Anledningen är att Miljöpartiet i Malmö nu tillsammans med Moderaterna går ut till försvar för profit i välfärden.
Miljöpartisterna i Malmö hävdar på fullt allvar att: "Strävan efter vinst leder till en mer innovativ och effektiv verksamhet, mer välfärd per krona."
Jag försvarade det rödgröna samarbetet 2010. Jag har svårt att se hur vi ska kunna byta regering 2014 utan ett rödgrönt samarbete. Men tyvärr har jag nu också svårt att se hur ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan leda till en politik som på avgörande grunder skiljer sig från nuvarande högerpolitik.
Det finns vettiga miljöpartister och det finns vettiga socialdemokrater men vilket inflytande kommer de att få inom sina partier?
Högsta prioritet nu är att bygga ett starkare, effektivare, smartare och bättre vänsterparti och att vi bygger breda allianser utanför partipolitiken.
Det ska jag nog sluta med.
Anledningen är att Miljöpartiet i Malmö nu tillsammans med Moderaterna går ut till försvar för profit i välfärden.
Miljöpartisterna i Malmö hävdar på fullt allvar att: "Strävan efter vinst leder till en mer innovativ och effektiv verksamhet, mer välfärd per krona."
Jag försvarade det rödgröna samarbetet 2010. Jag har svårt att se hur vi ska kunna byta regering 2014 utan ett rödgrönt samarbete. Men tyvärr har jag nu också svårt att se hur ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan leda till en politik som på avgörande grunder skiljer sig från nuvarande högerpolitik.
Det finns vettiga miljöpartister och det finns vettiga socialdemokrater men vilket inflytande kommer de att få inom sina partier?
Högsta prioritet nu är att bygga ett starkare, effektivare, smartare och bättre vänsterparti och att vi bygger breda allianser utanför partipolitiken.
Etiketter:
Miljöpartiet,
Moderaterna,
Rödgrönt,
Socialdemokraterna,
Valet 2014,
Vänsterpartiet
Annelie Nordström, profit och demokratisk socialism
Kommunals ordförande Annelie Nordström förklarar i Dagens Samhälle 2012 : 32 att hon inte tror på non profit. Nähä. Undrar om hon tror på Kommunals stadgar? På vilket sätt bidrar profit i välfärden till "en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval"?
Annelie Nordström har rätt i att det är politikerna som ska hållas ansvariga för villkoren i välfärden oavsett om den bedrivs i gemensam regi eller privat, men så mycket annat är jag inte överens med henne om.
Tydligen var Kommunal och Annelie Nordström naiva nog att tro att privatiseringar i välfärden skulle ge Kommunals medlemmar bättre villkor. Den naiviteten är oförsvarbar hos en facklig företrädare som, åtminstone om hon skriver under på sitt förbunds stadgar, befinner sig på den politiska vänsterkanten. Det är också sorgligt att se hur blinda ledande sociademokrater och fackliga företrädare är för frågor kring makt och demokrati.
Välfärd i kommunal regi är inte socialism men hur någon som kallar sig demokratisk socialist kan försvara att gemensam välfärd privatiseras är för mig obegripligt.
Det största hotet mot socialdemokratin är inte Moderaternas schlingmannifiering av begreppen. Det största hotet är socialdemokraternas egna devalvering och förfalskning av grundläggande värden och begrepp.
Annelie Nordström tycker sig sig en "kreativ spirit" inom äldreomsorgen. Så här säger hon:
- Den här kreativiteten tar sig uttryck i att man både hos kommunala och privata utförare - något mer kanske hos privata - försöker hitta profiler för sina äldreboenden, försöker inrikta sig på målgrupper. Det erbjuder också möjligheter hos Kommunals medlemmar att söka jobb hos utförare som har en profil som de tycker är spännande och rolig.
Detta låter såklart bra. Jag tror att vi kan skapa en större mångfald inom vår gemensamma välfärd, till exempel äldreboenden och skolor. Men den stora utmaningen är att skapa en välfärd som ger varje brukare valfrihet i vardagen varje dag. En valfrihet som går ut på att välja det ena eller det andra äldreboendet eller skolan duger inte. I små kommuner lär det också vara svårt att profilera de få äldreboenden, eller skolor, som finns.
Annelie Nordström har ett förflutet som socialdemokratisk politiker i landsting och kommun. Socialdemokraterna är på många sätt snarare en koalition eller allians än ett politiskt parti. Inom socialdemokratin ryms åsikter som ligger lika långt till höger som inom vilket borgerligt parti som helst till de som ligger minst lika långt till vänster som inom Vänsterpartiet.
Så här analyserar Frances Tuuloskorpi Socialdemokraterna:
"Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom 'välfärdssektorn' har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen."
Till det bör tilläggas att Socialdemokraterna länge varit ett statsbärande maktparti.
Vad betyder den demokratiska socialismen för dessa socialdemokrater?
Annelie Nordström har rätt i att det är politikerna som ska hållas ansvariga för villkoren i välfärden oavsett om den bedrivs i gemensam regi eller privat, men så mycket annat är jag inte överens med henne om.
Tydligen var Kommunal och Annelie Nordström naiva nog att tro att privatiseringar i välfärden skulle ge Kommunals medlemmar bättre villkor. Den naiviteten är oförsvarbar hos en facklig företrädare som, åtminstone om hon skriver under på sitt förbunds stadgar, befinner sig på den politiska vänsterkanten. Det är också sorgligt att se hur blinda ledande sociademokrater och fackliga företrädare är för frågor kring makt och demokrati.
Välfärd i kommunal regi är inte socialism men hur någon som kallar sig demokratisk socialist kan försvara att gemensam välfärd privatiseras är för mig obegripligt.
Det största hotet mot socialdemokratin är inte Moderaternas schlingmannifiering av begreppen. Det största hotet är socialdemokraternas egna devalvering och förfalskning av grundläggande värden och begrepp.
Annelie Nordström tycker sig sig en "kreativ spirit" inom äldreomsorgen. Så här säger hon:
- Den här kreativiteten tar sig uttryck i att man både hos kommunala och privata utförare - något mer kanske hos privata - försöker hitta profiler för sina äldreboenden, försöker inrikta sig på målgrupper. Det erbjuder också möjligheter hos Kommunals medlemmar att söka jobb hos utförare som har en profil som de tycker är spännande och rolig.
Detta låter såklart bra. Jag tror att vi kan skapa en större mångfald inom vår gemensamma välfärd, till exempel äldreboenden och skolor. Men den stora utmaningen är att skapa en välfärd som ger varje brukare valfrihet i vardagen varje dag. En valfrihet som går ut på att välja det ena eller det andra äldreboendet eller skolan duger inte. I små kommuner lär det också vara svårt att profilera de få äldreboenden, eller skolor, som finns.
Annelie Nordström har ett förflutet som socialdemokratisk politiker i landsting och kommun. Socialdemokraterna är på många sätt snarare en koalition eller allians än ett politiskt parti. Inom socialdemokratin ryms åsikter som ligger lika långt till höger som inom vilket borgerligt parti som helst till de som ligger minst lika långt till vänster som inom Vänsterpartiet.
Så här analyserar Frances Tuuloskorpi Socialdemokraterna:
"Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom 'välfärdssektorn' har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt. De som sitter i socialdemokratins ledning har ofta närmare kontakter med företagsintressen än med rena arbetarintressen."
Till det bör tilläggas att Socialdemokraterna länge varit ett statsbärande maktparti.
Vad betyder den demokratiska socialismen för dessa socialdemokrater?
fredag 6 juli 2012
Fel om Damberg och Romson
Gårdagens bloggrubrik var riktigt dålig. Varken Romson eller Damberg är politiskt naiva. Antagligen är det så att Damberg tillhör motståndarna till Vänsterpartiet i frågan om privata vinster i välfärden. Han tillhör antagligen en minoritet inom socialdemokratin. Vi får hoppas att minoriteten inte vinner striden inom socialdemokratin.
Romson är jag däremot mer osäker på. Hennes invändning tycker jag också, trots att jag menar att den är felaktig eller åtminstone inte tungt vägande, att vi bör ta på allvar.
Vi kan visa hur överetableringen av friskolor hotar byskolor. Den kommunala skolan utarmas i och med överetablering av friskolor och det drabbar sedan de mindre kommunala skolorna.
Vi bör arbeta fram konkreta förslag på hur den gemensamma välfärden kan utvecklas: ökat inflytande från brukare och anställda, bort med delade turer, rätt till heltid, effektiviseringar...
Vänsterpartiet bör gå vidare i frågan genom att utbilda medlemmar och arbeta konkret med välfärdsfrågorna i kommuner och landsting/regioner.
Vi ska visa hur den gemensamma välfärden kan utvecklas. Vi ska vara de starkaste kritikerna av missförhållanden och dåligt använda gemensamma resurser.
Romson är jag däremot mer osäker på. Hennes invändning tycker jag också, trots att jag menar att den är felaktig eller åtminstone inte tungt vägande, att vi bör ta på allvar.
Vi kan visa hur överetableringen av friskolor hotar byskolor. Den kommunala skolan utarmas i och med överetablering av friskolor och det drabbar sedan de mindre kommunala skolorna.
Vi bör arbeta fram konkreta förslag på hur den gemensamma välfärden kan utvecklas: ökat inflytande från brukare och anställda, bort med delade turer, rätt till heltid, effektiviseringar...
Vänsterpartiet bör gå vidare i frågan genom att utbilda medlemmar och arbeta konkret med välfärdsfrågorna i kommuner och landsting/regioner.
Vi ska visa hur den gemensamma välfärden kan utvecklas. Vi ska vara de starkaste kritikerna av missförhållanden och dåligt använda gemensamma resurser.
Etiketter:
Almedalen,
Mikael Damberg,
Miljöpartiet,
Skolpolitik,
Socialdemokraterna,
Välfärden,
Åsa Romson
torsdag 5 juli 2012
Är Åsa Romson och Mikael Damberg politisk naiva?
Åsa Romson (MP) och Mikael Damberg (S) reagerade snabbt på Vänsterpartiets konkreta och kloka förslag om en välfärd fri från kommersiella intressen.
Både Åsa Romson och Mikael Damberg vände sig emot att Vänsterpartiet vill ta bort den fria etableringsrätten.
Så här uttalar sig Åsa Romson om etableringsfriheten:
- Jag är besviken på att man i dag 2012 från Vänsterpartiet kan föreslå att man ska gå tillbaka till att inte ha en fri möjlighet för föräldrar att bedriva föräldrakooperativa dagis eller ta över byskolor i ideell eller privat form, utan kommunen ska kunna förbjuda en sådan etablering.
- Vi ställer fullt ut upp på etableringsfriheten. Den har vi slagits för. Den är oerhört grundläggande för att vi ska få en mångfald av aktörer.
Mikael Damberg försvarar etableringsfriheten mer luddigt:
- Man behöver olika alternativ, men måste se till att skattepengarna i första hand går till det de är avsedda för. Men det är klart att vi tycker att det är rimligt att man kan starta skolor om Skolinspektionen ger tillstånd.
Källa: Helsingborgs Dagblad 2012-07-05, se även DN.
Poängen med att avskaffa etableringsfriheten är att vi därmed kan styra välfärden efter behov. Vi får en demokratisk styrning istället för att låta företagens makt styra.
Varken Åsa Romson eller Mikael Damberg kan vara omedvetna om den ojämlikhet vi ser i dagens välfärd, med överetablering på viss platser och bristande resurser på andra. Ett konkret exempel i min närhet är överetableringen av friskolor i Helsingborg. Den påverkar även kringliggande kommuner och bidrar till att Höganäs kommunala gymnasium är hotat.
Gustav Fridolin (MP) har erkänt politisk naivitet i frågan om friskolor. Han menar att det fanns "en politisk naivitet i Sverige brett i politiken" när friskolorna släpptes fria. Till höger om Vänsterpartiet borde han ha sagt.
Jag hoppas att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan övervinna den politiska naiviteten. Om Miljöpartiet menar allvar med att de ska bli ett landsbygdsparti får de nog tänka om.
Åsa Romson ska i alla fall ha beröm för att det inte är Vänsterpartiets förslag på hur privata vinster ska förhindras att läcka ut ur välfärden som hon reagerat mot. Mikael Damberg tycks däremot mena att vinststoppet är omöjligt att genomföra.
Ändå baseras Vänsterpartiets förslag bland annat på bolagsformen Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning "som tillkom 2006 efter en proposition av Socialdemokraterna just i syfte att fungera för företag inom välfärdssektorn."
Det är skönt att det finns kloka Socialdemokrater som Bengt Silfverstrand och Daniel Suhonen som berömmer Vänsterpartiets förslag. Roligt också att Birger Schlaug gillar Vänsterpartiets förslag.
Så här skrev Daniel Suhonen på Facebook efter att Vänsterpartiet presenterat sitt förslag:
"Lysande att vänsterpartiet idag presenterar ett förslag som är en tydlig tolkning av innebörden i ordet non profit. Detta är inget förbud mot privat eller kooperativ entreprenörskap eller initiativkraft. Bara ett stopp för vinst som drivkraft. Nu måste de som förespråkar vinst förklara vad som tillförs, vad magiskt det är som sker om företag får ta ut stora vinster ur välfärden."
Både Åsa Romson och Mikael Damberg vände sig emot att Vänsterpartiet vill ta bort den fria etableringsrätten.
Så här uttalar sig Åsa Romson om etableringsfriheten:
- Jag är besviken på att man i dag 2012 från Vänsterpartiet kan föreslå att man ska gå tillbaka till att inte ha en fri möjlighet för föräldrar att bedriva föräldrakooperativa dagis eller ta över byskolor i ideell eller privat form, utan kommunen ska kunna förbjuda en sådan etablering.
- Vi ställer fullt ut upp på etableringsfriheten. Den har vi slagits för. Den är oerhört grundläggande för att vi ska få en mångfald av aktörer.
Mikael Damberg försvarar etableringsfriheten mer luddigt:
- Man behöver olika alternativ, men måste se till att skattepengarna i första hand går till det de är avsedda för. Men det är klart att vi tycker att det är rimligt att man kan starta skolor om Skolinspektionen ger tillstånd.
Källa: Helsingborgs Dagblad 2012-07-05, se även DN.
Poängen med att avskaffa etableringsfriheten är att vi därmed kan styra välfärden efter behov. Vi får en demokratisk styrning istället för att låta företagens makt styra.
Varken Åsa Romson eller Mikael Damberg kan vara omedvetna om den ojämlikhet vi ser i dagens välfärd, med överetablering på viss platser och bristande resurser på andra. Ett konkret exempel i min närhet är överetableringen av friskolor i Helsingborg. Den påverkar även kringliggande kommuner och bidrar till att Höganäs kommunala gymnasium är hotat.
Gustav Fridolin (MP) har erkänt politisk naivitet i frågan om friskolor. Han menar att det fanns "en politisk naivitet i Sverige brett i politiken" när friskolorna släpptes fria. Till höger om Vänsterpartiet borde han ha sagt.
Jag hoppas att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan övervinna den politiska naiviteten. Om Miljöpartiet menar allvar med att de ska bli ett landsbygdsparti får de nog tänka om.
Åsa Romson ska i alla fall ha beröm för att det inte är Vänsterpartiets förslag på hur privata vinster ska förhindras att läcka ut ur välfärden som hon reagerat mot. Mikael Damberg tycks däremot mena att vinststoppet är omöjligt att genomföra.
Ändå baseras Vänsterpartiets förslag bland annat på bolagsformen Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning "som tillkom 2006 efter en proposition av Socialdemokraterna just i syfte att fungera för företag inom välfärdssektorn."
Det är skönt att det finns kloka Socialdemokrater som Bengt Silfverstrand och Daniel Suhonen som berömmer Vänsterpartiets förslag. Roligt också att Birger Schlaug gillar Vänsterpartiets förslag.
Så här skrev Daniel Suhonen på Facebook efter att Vänsterpartiet presenterat sitt förslag:
"Lysande att vänsterpartiet idag presenterar ett förslag som är en tydlig tolkning av innebörden i ordet non profit. Detta är inget förbud mot privat eller kooperativ entreprenörskap eller initiativkraft. Bara ett stopp för vinst som drivkraft. Nu måste de som förespråkar vinst förklara vad som tillförs, vad magiskt det är som sker om företag får ta ut stora vinster ur välfärden."
måndag 16 januari 2012
Olle Svenning om Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt
Olle Svenning tillhör de skribenter jag läser med stort intresse. Jag rekommenderar varmt hans bok Lojaliteter : min far(s), där han berättar den tragiska historien om sin far - den socialdemokratiske politikern Eric Svenning. Eric Svenning var en av dessa starka, patriarkala socialdemokratiska ledare som, på gott och ont, ledde byggandet av välfärdssverige. När makten sinade tog han sitt liv.
Den 15 januari publicerade Olle Svenning en kolumn ("Sjöstedt gör slut med v:s historia") i Aftonbladet om Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Den är, som alltid, läsvärd men några saker bör kommenteras.
Olle Svenning jämför Jonas Sjöstedt med C. H. Hermansson. Han menar att på bägge "ställs svindlande förväntningar". Det är nog både sant och inte sant. En skillnad mellan nu och då är att Vänsterpartiet, till skillnad från SKP/VPK, är ett enat parti. Alla var minsann inte nöjda med C. H. Hermansson och hans strävan att förändra SKP/VPK. Partiet var då djupt splittrat och motsättningarna tilltog. inte minst i samband med dåliga valresultatet 1968. Motsättningarna ledde sedan till att VPK splittrades.
En likhet mellan dagens Vänsterparti och C. H. Hermanssons ambitioner är viljan att skapa ett från socialdemokratin självständigt parti. Det uppskattades då inte av de moskvatrogna kommunisterna. Dagens vänsterpartister verkar enade kring ambitionen att bygga ett starkare Vänsterparti som kan ta ett större eget utrymme i politiken. Däremot tror jag många av oss inte riktigt inser vad det kommer betyda eller göra med partiet eller för den delen hur vi ska göra. Själv tror jag hårt på att vi sakta formulerar och omformulerar vår politik genom att vara ett lyssnande och undersökande parti med högt utvecklad interndemokrati. Med den metoden tror jag risken är liten att vi hamnar fel.
Det är såklart vanskligt med historiska jämförelser, mycket är väldigt förändrat både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt, men jag tror inte det är en dum idé att nu, när Vänsterpartiet ska transformeras, ägna en stund åt historiska studier. Detta trots att Vänsterpartiet är ett helt annat parti än dåvarande SKP/VPK. Själv läser jag Werner Schmidts C-H Hermansson : en politisk biografi.
Olle Svenning skriver också: "Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin."
Om det kan sägas att Vänsterpartiet inte är ett antiparlamentariskt parti, däremot har vi som ambition att verka såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt. Det finns en ambition att lägga mer energi på det utomparlamentariska arbetet, men den verkliga utmaningen är nog att framgångsrikt kombinera de två arbetssätten. De ska helst inte bara finnas bredvid varandra, utan samverka och förstärka varandra.
Om Olle Svenning tycker att Jonas Sjöstedt lika väl kunde vara socialdemokrat så tycker jag nog ett rimligare sätt att se på detta är: Många socialdemokrater skulle lika gärna kunna vara vänsterpartister. Socialdemokratin är nog snarare en allians än ett parti. Inom socialdemokratin ryms allt från vänsterpartistiska åsikter till rent borgerliga. Vänsterpartiet däremot, trots att det är ett brett parti med högt i tal, betraktar jag som ett avsevärt mer helgjutet parti. Den kannibalism vi nu ser inom socialdemokratin kan nog delvis bero på att partiet varit så sammanväxt med statsapparaten, att partiboken varit en väg till makt och inflytande. Många av de ledande personerna inom socialdemokratin verkar inte precis vara besjälade av någon "social demokrati".
För övrigt finns också i detta uttalande av Olle Svenning en likhet mellan Jonas Sjöstedt och C. H. Hermansson - socialdemokraterna ville gärna värva C. H. till socialdemokratin.
Läs också:
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH
Intervju med Jonas Sjöstedt i Aktuellt i politiken
Björn Johnson: Ljus framtid för V om Sjöstedt spelar sina kort rätt
Intervju med Aron Etzler i Resumé
Intervju med Jonas Sjöstedt i Flamman
Jonas Sjöstedt linjetal på kongressen (även på YouTube)
Vänsterns partikongress överraskade
Ledare i Folkbladet av Widar Andersson
Intervju med Jonas Sjöstedt i Arbetarbladet
Intervju med C. H. Hermansson
C. H. Hermansson: Vänsterns väg
Den 15 januari publicerade Olle Svenning en kolumn ("Sjöstedt gör slut med v:s historia") i Aftonbladet om Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Den är, som alltid, läsvärd men några saker bör kommenteras.
Olle Svenning jämför Jonas Sjöstedt med C. H. Hermansson. Han menar att på bägge "ställs svindlande förväntningar". Det är nog både sant och inte sant. En skillnad mellan nu och då är att Vänsterpartiet, till skillnad från SKP/VPK, är ett enat parti. Alla var minsann inte nöjda med C. H. Hermansson och hans strävan att förändra SKP/VPK. Partiet var då djupt splittrat och motsättningarna tilltog. inte minst i samband med dåliga valresultatet 1968. Motsättningarna ledde sedan till att VPK splittrades.
En likhet mellan dagens Vänsterparti och C. H. Hermanssons ambitioner är viljan att skapa ett från socialdemokratin självständigt parti. Det uppskattades då inte av de moskvatrogna kommunisterna. Dagens vänsterpartister verkar enade kring ambitionen att bygga ett starkare Vänsterparti som kan ta ett större eget utrymme i politiken. Däremot tror jag många av oss inte riktigt inser vad det kommer betyda eller göra med partiet eller för den delen hur vi ska göra. Själv tror jag hårt på att vi sakta formulerar och omformulerar vår politik genom att vara ett lyssnande och undersökande parti med högt utvecklad interndemokrati. Med den metoden tror jag risken är liten att vi hamnar fel.
Det är såklart vanskligt med historiska jämförelser, mycket är väldigt förändrat både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt, men jag tror inte det är en dum idé att nu, när Vänsterpartiet ska transformeras, ägna en stund åt historiska studier. Detta trots att Vänsterpartiet är ett helt annat parti än dåvarande SKP/VPK. Själv läser jag Werner Schmidts C-H Hermansson : en politisk biografi.
Olle Svenning skriver också: "Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin."
Om det kan sägas att Vänsterpartiet inte är ett antiparlamentariskt parti, däremot har vi som ambition att verka såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt. Det finns en ambition att lägga mer energi på det utomparlamentariska arbetet, men den verkliga utmaningen är nog att framgångsrikt kombinera de två arbetssätten. De ska helst inte bara finnas bredvid varandra, utan samverka och förstärka varandra.
Om Olle Svenning tycker att Jonas Sjöstedt lika väl kunde vara socialdemokrat så tycker jag nog ett rimligare sätt att se på detta är: Många socialdemokrater skulle lika gärna kunna vara vänsterpartister. Socialdemokratin är nog snarare en allians än ett parti. Inom socialdemokratin ryms allt från vänsterpartistiska åsikter till rent borgerliga. Vänsterpartiet däremot, trots att det är ett brett parti med högt i tal, betraktar jag som ett avsevärt mer helgjutet parti. Den kannibalism vi nu ser inom socialdemokratin kan nog delvis bero på att partiet varit så sammanväxt med statsapparaten, att partiboken varit en väg till makt och inflytande. Många av de ledande personerna inom socialdemokratin verkar inte precis vara besjälade av någon "social demokrati".
För övrigt finns också i detta uttalande av Olle Svenning en likhet mellan Jonas Sjöstedt och C. H. Hermansson - socialdemokraterna ville gärna värva C. H. till socialdemokratin.
Läs också:
Jonas Sjöstedt: Arvet efter CH
Intervju med Jonas Sjöstedt i Aktuellt i politiken
Björn Johnson: Ljus framtid för V om Sjöstedt spelar sina kort rätt
Intervju med Aron Etzler i Resumé
Intervju med Jonas Sjöstedt i Flamman
Jonas Sjöstedt linjetal på kongressen (även på YouTube)
Vänsterns partikongress överraskade
Ledare i Folkbladet av Widar Andersson
Intervju med Jonas Sjöstedt i Arbetarbladet
Intervju med C. H. Hermansson
C. H. Hermansson: Vänsterns väg
Etiketter:
Aftonbladet,
Eric Svenning,
Historia,
Olle Svenning,
SKP,
Socialdemokraterna,
VPK,
Vänsterpartiet
lördag 10 december 2011
Det rödgröna
Precis som Jonas Sjöstedt och Jonas Wikström tror jag att det är nödvändigt med ett rödgrönt regeringsalternativ inför valet 2014 om vi ska ha någon chans att byta regering. Ett starkt Vänsterparti är nödvändigt om regeringsbytet ska leda till en verklig förändring i politiken.
Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.
Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.
Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.
Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.
Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.
Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.
Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.
Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.
onsdag 7 december 2011
Vänsterpartiets ansvar och möjligheter
Vänsterpartiet får 5,2 procent av rösterna i Statistiska centralbyråns undersökning av partisympatierna i november 2011. Det är en uppgång jämfört med undersökningen från maj 2011 då vi fick 4,5 procent. Men det är en nedgång från valresultat 2010 då vi fick 5,6 procent. Siffrorna är usla och duger inte på långa vägar.
I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.
Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.
Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.
Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.
Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".
Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.
Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".
En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.
I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.
Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.
Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.
Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.
Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".
Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.
Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".
En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.
tisdag 22 november 2011
Rödgrönt haveri
Miljöpartiet gör upp med regeringen om det statliga ägandet och Socialdemokraterna viker ner sig i frågan om kravet på en lag som reglerar partibidrag. Det är sorgligt. Vi skulle behöva en kraftfull rödgrön opposition. Nu får Vänsterpartiet ensamt ta på sig ansvaret att bedriva rödgrön oppositionspolitik. Jag hoppas ändå att en del kontakter och beröringspunkter finns kvar från det rödgröna samarbetet inför valet 2010, inte minst bland de unga intellektuella som samlades i boken Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Men som läget ser ut nu med en förvirrad socialdemokrati och ett miljöparti som flörtar med högern känns ett samarbete inför valet 2014 mycket avlägset. Vänsterpartiets uppgift nu är att fokusera på sin egen politik och organisation med målet att bygga ett slagkraftigt parti som kan nå framgångar såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt. Vänsterpartiet ska bli det rödgröna alternativet i svensk politik. Vi har en hel del att göra. Organisationen måste skärpas men också politiken, inte minst miljö- och klimatpolitiken samt regionalpolitiken. Men vi har också betydande styrkor, Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som säger nej till privata vinster i välfärden, vi har den mest progressiva ekonomiska politiken och vi vinner debatterna om euron och bankerna. Endast ett socialistiskt parti kan möta kapitalismens kris, alltså miljö- och klimatkrisen och den ekonomiska krisen.
Läs också: Lena Sommestad.
Läs också: Lena Sommestad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)