Pål Steigan: På den himmelske freds plass : om ml-bevegelsen i Norge

Steigan, Pål., På den himmelske freds plass: om ml-bevegelsen i Norge, Aschehoug, Oslo, 1985

Jag har läst pdf-utgåvan som finns hos pdf-arkivet. Boken finns också hos Projekt Runeberg.

Aaron Bastani: Helautomatisk lyxkommunism

Bastani, Aaron: Helautomatisk lyxkommunism (Verbal förlag, 2019), ISBN: 9789187777820

Aaron Bastani har en doktorsexamen från University of London och är en av grundarna av Novara Media. Bokens originaltitel är Fully Automated Luxury Communism : a manifesto och den utgavs av förlaget Verso.

När jag först läste om denna bok blev jag skeptisk på grund av bokens titel. Helautomatisk - vill och kan vi verkligen automatisera allt arbete? Lyx - är det något eftersträvansvärt? Vad är "lyx" och vad är behov? Kommunism - använder författaren ordet på ett seriöst sätt eller handlar det om någon sorts frasradikalism? Jag tyckte också att titeln antyder en naiv teknikoptimism, att vi löser miljö- och klimatfrågorna endast/främst med hjälp av teknik. På grund av ordet "helautomatisk" misstänkte jag också att boken skulle innehålla den sorts "arbetskritik" man ibland möter hos delar av vänstern och den gröna rörelsen. Jag menar att vi i vänstern ska värdera arbetet högt; det är inte arbetet som är fienden, det är kapitalismen.

Aaron Bastani använder ordet "kommunism" så här:

"'Kommunism' används här för ökad precision; syftet är att benämna ett samhälle där jobb inte finns, där brist ersatts med överflöd och där arbete och fritid smälter ihop." (s. 51)

"Vissa av det nya samhällets drag var han [Karl Marx, min anmärkning] säker på, trots allt. Ett var att kommunismens ankomst skulle innebära slutet på varje åtskillnad mellan arbete och fritid. På ett mer grundläggande plan skulle den markera mänsklighetens utträde ur det han kallade 'nödvändighetens rike' och inträde i ' frihetens rike'.

Men vad innebar det? För Marx var nödvändighetens rike platsen där vi 'kämpade mot naturen för att fylla våra behov och upprätthålla och reproducera liv' - med andra ord var det en värld definierad av brist, något som konfronterat människan sedan våra hominida förfäders tid. På Marx tid var det den klassiska politiska ekonomins centrala fråga: hur kan vi effektivt och rättvist fördela resurser i en värld där dessa är begränsade?

För Marx var nödvändighetens rike så väldigt att det till och med inkluderade socialismen. Detta eftersom den, liksom kapitalismen, hade inslag som arbete och brist - även om dessa var mer rationaliserade och mer socialt rättvisa i ett system underkastat demokratisk kontroll. Även om den utan tvekan var att föredra framför kapitalismen, och värd att aktivt kämpa för, var socialismen för Marx ett steg på vägen mot något annat: kommunismen och frihetens rike." (s. 55)

Aaron Bastani redogör för tre "omstörtningar" i mänsklighetens historia: 1) Jordbruket, 2) Industrialismen, 3) Informationens befrielse. (s. 31-49)

Den tredje omstörtningen pågår nu och innebär att "maskiner i växande utsträckning kan överta såväl kognitiva som fysiska uppgifter." (s. 37)

Den tredje omstörtningen  innebär "en omvandling på energins område lika mycket som arbetets. Liksom den första omstörtningen var beroende av energin från tamboskap, människor och elementen, och den andra drevs av de fossila bränslenas kondenserade solenergi, innebär den tredje ett skifte bort från kolväten och tillbaka till förnyelsebar energi - i synnerhet solkraft. (s. 38)

"Den [tredje omstörtningen, min anmärkning] kommer att innebära slutet för brist på energi överhuvudtaget i takt med att en ny matris av teknologi och energi - ständigt smartare maskiner i kombination med billigare och renare energi - möjliggör utvinning av naturresurser bortom vår planet [på asteroider, min anmärkning, se s 121 ff.], grunden för extremt utbud av resurser. Därmed fullbordas en utveckling som tillåter mänskligheten att fullständigt överskrida våra nuvarande begränsningar."

I kapitlet "Nya resenärer" (s. 71-185) redogör Aaron Bastani för fem hot under den tredje omstörtningen: 1) Arbetslöshet, 2) Energi, 3) Brist på mineraler (som krävs för att lagra energi), 4) En åldrande befolkning, 5) Brist på mat.

Han visar hur samtliga dessa hot kan avvärjas med hjälp av (ny) teknologi. Till exempel kan de mineraler vi behöver för att lagra den oändliga energin från solen brytas genom gruvdrift på asteroider och sjukdomar som Alzheimers och cancer kan motarbetas med genteknik.

Även om Aaron Bastani skriver mycket och detaljerat om teknik som kan lösa problem och ge oss möjligheten att träda in i "frihetens rike" så förklarar han samtidigt att ett nytt ekonomiskt-politiskt system krävs för att teknikens och vetenskapens möjligheter ska komma oss alla till godo. Kapitalismen kan inte hantera ett överflöd utan kommer skapa konstlade brister, produktionskrafterna kommer i konflikt med produktionsförhållandena.

I det avslutande kapitlet "Det återfunna paradiset" )s. 189-249) är Aaron Bastani mer konkret politisk och för en del intressanta resonemang.

Aaron Bastani hävdar att "varje framgångsrik politik som försöker rikta den tredje omstörtningens möjligheter mot människors behov snarare än profiten måste vara populistisk". (s. 190)

Lyxkommunismen är internationalistisk, inte globalistisk. Pratet om "inget land kan ensamt lösa dessa problem" (s. 201) har endast legitimerat politisk passivitet. Vad vi behöver är exemplets makt - nationer som går före.

Ett intressant resonemang är det om "lokal protektionism" (s. 212ff.) med den engelska staden Preston som exempel. De beslutade att "så mycket som möjligt av deras utgifter och upphandlingar skulle styras mot den lokala ekonomin." (s. 213)

Vissa har framfört idén om en basinkomst som lösningen på några av de kriser, till exempel arbetslöshet på grund av automatisering, vi ser under den tredje omstörtningen. Till min glädje är inte Aaron Bastani någon förespråkare av basinkomst utan han framhåller istället "universella grundläggande tjänster". (s. 229f.)

Även om inte min förutfattade skepsis utbyttes mot en odelad entusiasm inför boken kom en hel del av mina författade meningar på skam. Jag tycker att boken är läsvärd och innehåller mycket värdefull information och intressanta och användbara resonemang.

Med tanke på den akuta kris klimat- och miljöhoten innebär har jag svårt att se annat än att vi nu kommer behöva ställa om samhället till ett med i vissa avseenden lägre materiell standard, en sorts "livbåtssocialism". Antagligen kommer ransonering och förbud krävas för att ställa om samhället tillräckligt snabbt. Men redan här och nu kan den helautomatiska lyxkommunismen användas som en vision om ett annat samhälle. Mathias Wåg skriver så här i bokens förord. "Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge en knapphetens socialism."

Jag tror i och för sig inte att sådant som gruvdrift på asteroider eller begrepp som "lyx" är vad som krävs för att kunna skapa folkligt engagemang och acceptans för en nödvändig klimatomställning. Jag tror att vi redan här och nu kan visa att ett hållbart samhälle kan vara bättre än nuvarande kaoskapitalism, även om det i vissa avseenden innebär lägre materiell standard. Ett jämlikt samhälle där alla har tryggheten och friheten som basbehov som ett meningsfullt och utvecklande arbete, möjlighet att leva där man vill, en bostad man trivs i, tid att umgås med vänner och familj, möjlighet till en utvecklande fritid ger är väl en vision så god som någon. Mycket av det goda i livet har inget med materiell standard att göra, men alla behöver en materiell trygghet.

Det är inte bara klimat- och miljöhoten som gör att samtiden och den närmsta framtiden ser mörk ut, det gör även de politiska styrkeförhållandena. Men när vi här och nu kämpar mot privatiseringar och för en generell välfärd av hög kvalitet är det samtidigt en kamp för "frihetens rike".

Om vi tänker oss att före en eventuell lyxkommunism kommer en period av socialism, fortfarande ett "knapphetens rike" men ett samhälle där ekonomi och produktion styrs demokratiskt i folkets intresse så är det kanske inte säkert att alla de möjligheter tekniken ger kommer att användas. Under socialismen kommer beslut om automatisering och annan teknisk utveckling fattas demokratiskt. Socialismen kommer också vara en period där vi "bygger om" allt det som byggts omänskligt eller irrationellt under kapitalismen.

Här och nu behöver vi ta politisk strid om tekniken och dess användande, om sådant som: patent, intellektuella rättigheter, öppen källkod, öppna standarder, kvalitet/hållbarhet, möjlighet att reparera/uppgradera, återvinning, återbruk, delningsekonomi, energisnåla lösningar.

Vi behöver också både kamp för att försvara de "universella grundläggande tjänster" (den generella välfärden) vi tillkämpat oss, kämpa för att återta sådant som stulits från oss (järnväg, telefoni, postväsende till exempel) samt kämpa för att utvidga befintliga och skapa nya "universella grundläggande tjänster" (till exempel fri kollektivtrafik, fri tillgång till internet och telefoni). En kamp för att skapa allmänningar.

Idén om "lokal protektionism" tycker jag om. Den bör då kombineras med "nationell protektionism", till exempel att kraftigt öka självförsörjningsgraden av livsmedel. Detta innebär att vi måste bryta med EU.

Arbetstidsförkortning är en reform som skulle kunna väcka engagemang här och nu och samtidigt ta oss en bit närmre en bättre framtid.

Läs vidare:

Aron Etzler: "Maskinerna kommer göra oss fria" (Aftonbladet 2019-08-13).

Jan Czajkowski: "Helautomatiserad lyxkommunism åt alla!(?)" (Internationalen 2019-07-27).

Johan Persson: "Liv i lyx eller livbåtssocialism?" (Flammans 2019-12-09).

David Jonstad: "Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser" (2019-11-25).

Jonas Nordling: "När framtiden är så ljus att den kräver solglasögon" (Dagens Arena 2019-11-15).

Marcus Priftis: "Bastanis lyxkommunism glömmer bort kvinnorna" (Arbetet 2019-11-07).

Erling Bronsberg: "Är maskinerna våra vänner?" (Proletären 2019-12-27).

Per-Anders Svärd: "För en helautomatisk lyxkommunism" (Arbetaren 2019-08-30).

Daniel Swedin: "Vi måste inte gå in i klimatkatastrofen" (Aftonbladet 2020-01-06).

Tor Gasslander: "Enfaldig optimism är faktiskt farlig" (Flammans 2019-06-09).

Magnus Göransson: "Kommunism i lyxförpackning" (Clarté 2019 : 3).

Max Ajl: "Kommunismen kräver gröna fingrar" (Clarté 2019 : 3).

Rasmus Fleischer: "För en halvautomatisk lyxkommunism" (Copyriot 2019-09-08).

"Helautomatisk lyxkommunism" (Brand 2019-09-09).

Lyssna på ett samtal mellan bokens förläggare Per Björklund och Mathias Wåg, som skrivit förordet till den svenska utgåvan av Helautomatisk lyxkommunism i podden Apans anatomi.

Sten Andersson: Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid

Andersson, Sten: Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid (Karneval förlag, 2019), ISBN: 9789188729170.

"Här utvecklar han idén om en decentraliserad och konkret socialism, som han ställer mot 'den abstrakta socialismen'. Det är en tanke som han väver samman med kolonialismens centraliserade och abstrakta förtryck. Mot detta ställer han de enskilda folkens rätt till sin egen kultur, sitt eget språk, sina egna traditioner som han menar är 'en annan socialism'. Det är nödvändigt att skapa 'den socialistiska människan på grundval av hennes jord, hennes språk, till och med hennes nya moral', säger han. 'Det är endast då som människan upphör att vara en produkt av sina produkter och äntligen blir människobarn.'

Det han här lägger fram är en helt annan tanke än vad han tidigare hade argumenterat för när han utifrån 'den tredje ståndpunkten' ville skapa ett gemensamt Europa som motvikt mot de två blocken under ledning av USA och Sovjetunionen." (s. 653)

Marianne Fors recenserar Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid i tidskriften Förr och Nu : tidskrift för en folkets kultur och historia. Tillsammans med Lars Andrée redigerade Marianne Fors ett temanummer om Jean-Paul Sartre, nummer 1992 : 1.

Ska vi diskutera socialismen?

Så här avslutar Jenny Lindahl Persson sin artikel "Hjältar i vardagen":

"Det är en sådan gärning som bara är möjlig när allt det här härliga sammanträffar i en rörelse: dynamisk teoretisk debatt, engagemang från breda medlemslager i programskrivningar och teoretiska frågeställningar samt möjlighet för medlemmarna att i demokratiska processer få fälla avgörandet. Och därtill en helt enastående utåtriktad verksamhet, som både utvecklar och får ledning av den teoretiska debatten." (Sprängkraft : systerskap för förändring, Nixon 2011, s. 19).

Den sista meningen i stycket tänker jag på när jag läser motionen "Socialism för 2000-talet!" som ska behandlas på Vänsterpartiets kongress 5-8 januari 2012.

Så här lyder motionen:

"Socialism för 2000-talet!

En utbredd känsla har snabbt spridit sig över världen: saker kan inte fortsätta som förut. En drastisk förändring behövs. Denna känsla delas av ensamstående mammor i arbetslöshet, industriarbetare, läkare, hemtjänstpersonal, datorprogrammerare och många fler. Fattigdom, krig, stress, oro inför avbetalningar, rädsla för arbetslöshet, hot mot klimatet, försämrad välfärd och pension, brist på förskolor, maktlöshet på jobbet, en enorm ökning av klassklyftorna och en avsky inför korruptionen i toppen har lagts på hög och lett till ett förakt för etablissemanget. Förtroendet för auktoriteter – politiker, direktörer, banker, fackföreningsledare, media – är lägre än på länge.

Men trots detta har inte ens de mest aktiva demonstranterna på gatorna i Barcelona och Aten en klar idé om ett alternativ till kapitalismen. Och arbetarrörelsen i Europa går på knäna. I några länder har ordet 'socialism' blivit populärt igen, men även där har de flesta svårt att förklara konkret vad de menar med 'Socialism för 2000-talet'.

Vi behöver en vision av ett nytt samhälle, som inte är baserat på modeller från det förflutna utan på verkligheten här och nu, och som omfattar de omedelbara steg som behöver tas för att ta oss ur den kris vi befinner oss i och börja bygga något bättre.

Det måste vara en bred och öppen diskussion som inte bara innefattar partimedlemmar utan också arbetarrörelsens organisationer, forskare och allmänhet. Om vårt parti tog spetsen i den här frågan hoppas vi att det skulle kunna bidra till en renässans för socialistiska idéer, men även stora framsteg för vår organisation. Därför vill vi att programkommissionen ges särskilt ansvar att initiera en sådan diskussion i och utanför partiet. Partistyrelsen bör givetvis även delta och ta ett stort ansvar, men programkommissionen har en särskild ställning i utvecklandet av våra idéer.

Vi yrkar

att programkommissionen ges i uppdrag att under kommande kongressperiod initiera en bred diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet, med deltagande av partimedlemmar, arbetarrörelseorganisationer, folkrörelser, forskare och allmänhet."

Programkommissionen föreslår kongressen att bifalla motionen:

"Programkommissionen tycker att motion B36 förslag angående en bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet är bra och viktig. Nästkommande programkommission måste kunna få forma sitt eget arbete, men förslaget i B36 är tillräckligt öppet skrivet för att detta ska kunna ske. Programkommissionen tycker att motion B36 intentioner att fördjupa och bredda den ideologiska diskussionen i Vänsterpartiet är goda. En sådan diskussion ska kopplas konkret till dagens strategiska ställningstaganden för att flytta fram arbetarklassens positioner, samtidigt som det ska finnas plats för mer långtgående diskussioner rörande en socialistisk strategi.


Programkommissionen föreslår

att motion B36 bifalls"

Om det är bra eller inte att bifalla denna motion tycker jag är svårt att sia om i nuläget. Det kan bli bra, men det kan också bli dåligt. En "bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet" måste bottna i praxis. De teoretiska diskussionerna måste hänga samman med konkret, praktiskt politiskt arbete. Praxis utvecklar teorin och vice versa, precis som Jenny Lindahl Persson skriver om Ung Vänsters feministiska teori och praktik.

Ett socialistiskt parti bör givetvis diskutera socialismen. Det förutsätter dock även att vi inte strävar efter att bli överens i alltför många frågor. Vänsterpartiet är och bör under överskådlig framtid vara ett brett vänsterparti. Vi kan ha olika åsikter om sådant som plan kontra marknad till exempel. Men det finns också ställningstaganden där vi inte får ha skilda uppfattningar. Ett sådant ställningstagande är enligt min mening att vi är ett demokratiskt socialistiskt parti. Vi vill ha en demokratisk socialism. De borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna (yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv) är stora folkliga framsteg som vi vill försvara och utvidga. Av detta följer att jag delar Jonas Sjöstedts syn på Kuba: "Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier." Det är också Vänsterpartiets linje: ”För vänsterpartiet är mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val nödvändiga beståndsdelar i varje demokratiskt samhälle. Det är i praktiken inte möjligt att dra en skarp gräns mellan demokratier och icke-demokratier, men Kuba uppfyller i detta avseende inte de minimikrav som måste ställas på en demokrati.” (Antaget på kongressen 2008). Vänsterpartiet är inte, precis som Proletären skriver, något kommunistiskt parti.

Jag är rädd att diskussionerna kommer att föras vid sidan av, eller ovan, den politiska praktiken i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet befinner sig också i ett läge där vi har en svag organisation. Den måste förstärkas och utvecklas. Det är som Aron Etzler säger i en intervju i Clarté: "hur en organisation arbetar är synnerligen politiskt".

Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet.

Läs vidare:
"Partiet som gaskar upp vänstern i Holland"
"Socialt arbete grunden för politisk aktion"
"Holländska vänstern ignorerar rasismen"