Så här avslutar Jenny Lindahl Persson sin artikel "Hjältar i vardagen":
"Det är en sådan gärning som bara är möjlig när allt det här härliga sammanträffar i en rörelse: dynamisk teoretisk debatt, engagemang från breda medlemslager i programskrivningar och teoretiska frågeställningar samt möjlighet för medlemmarna att i demokratiska processer få fälla avgörandet. Och därtill en helt enastående utåtriktad verksamhet, som både utvecklar och får ledning av den teoretiska debatten." (Sprängkraft : systerskap för förändring, Nixon 2011, s. 19).
Den sista meningen i stycket tänker jag på när jag läser motionen "Socialism för 2000-talet!" som ska behandlas på Vänsterpartiets kongress 5-8 januari 2012.
Så här lyder motionen:
"Socialism för 2000-talet!
En utbredd känsla har snabbt spridit sig över världen: saker kan inte fortsätta som förut. En drastisk förändring behövs. Denna känsla delas av ensamstående mammor i arbetslöshet, industriarbetare, läkare, hemtjänstpersonal, datorprogrammerare och många fler. Fattigdom, krig, stress, oro inför avbetalningar, rädsla för arbetslöshet, hot mot klimatet, försämrad välfärd och pension, brist på förskolor, maktlöshet på jobbet, en enorm ökning av klassklyftorna och en avsky inför korruptionen i toppen har lagts på hög och lett till ett förakt för etablissemanget. Förtroendet för auktoriteter – politiker, direktörer, banker, fackföreningsledare, media – är lägre än på länge.
Men trots detta har inte ens de mest aktiva demonstranterna på gatorna i Barcelona och Aten en klar idé om ett alternativ till kapitalismen. Och arbetarrörelsen i Europa går på knäna. I några länder har ordet 'socialism' blivit populärt igen, men även där har de flesta svårt att förklara konkret vad de menar med 'Socialism för 2000-talet'.
Vi behöver en vision av ett nytt samhälle, som inte är baserat på modeller från det förflutna utan på verkligheten här och nu, och som omfattar de omedelbara steg som behöver tas för att ta oss ur den kris vi befinner oss i och börja bygga något bättre.
Det måste vara en bred och öppen diskussion som inte bara innefattar partimedlemmar utan också arbetarrörelsens organisationer, forskare och allmänhet. Om vårt parti tog spetsen i den här frågan hoppas vi att det skulle kunna bidra till en renässans för socialistiska idéer, men även stora framsteg för vår organisation. Därför vill vi att programkommissionen ges särskilt ansvar att initiera en sådan diskussion i och utanför partiet. Partistyrelsen bör givetvis även delta och ta ett stort ansvar, men programkommissionen har en särskild ställning i utvecklandet av våra idéer.
Vi yrkar
att programkommissionen ges i uppdrag att under kommande kongressperiod initiera en bred diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet, med deltagande av partimedlemmar, arbetarrörelseorganisationer, folkrörelser, forskare och allmänhet."
Programkommissionen föreslår kongressen att bifalla motionen:
"Programkommissionen tycker att motion B36 förslag angående en bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet är bra och viktig. Nästkommande programkommission måste kunna få forma sitt eget arbete, men förslaget i B36 är tillräckligt öppet skrivet för att detta ska kunna ske. Programkommissionen tycker att motion B36 intentioner att fördjupa och bredda den ideologiska diskussionen i Vänsterpartiet är goda. En sådan diskussion ska kopplas konkret till dagens strategiska ställningstaganden för att flytta fram arbetarklassens positioner, samtidigt som det ska finnas plats för mer långtgående diskussioner rörande en socialistisk strategi.
Programkommissionen föreslår
att motion B36 bifalls"
Om det är bra eller inte att bifalla denna motion tycker jag är svårt att sia om i nuläget. Det kan bli bra, men det kan också bli dåligt. En "bred diskussion om en socialistisk strategi för 2000-talet" måste bottna i praxis. De teoretiska diskussionerna måste hänga samman med konkret, praktiskt politiskt arbete. Praxis utvecklar teorin och vice versa, precis som Jenny Lindahl Persson skriver om Ung Vänsters feministiska teori och praktik.
Ett socialistiskt parti bör givetvis diskutera socialismen. Det förutsätter dock även att vi inte strävar efter att bli överens i alltför många frågor. Vänsterpartiet är och bör under överskådlig framtid vara ett brett vänsterparti. Vi kan ha olika åsikter om sådant som plan kontra marknad till exempel. Men det finns också ställningstaganden där vi inte får ha skilda uppfattningar. Ett sådant ställningstagande är enligt min mening att vi är ett demokratiskt socialistiskt parti. Vi vill ha en demokratisk socialism. De borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna (yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv) är stora folkliga framsteg som vi vill försvara och utvidga. Av detta följer att jag delar Jonas Sjöstedts syn på Kuba: "Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier." Det är också Vänsterpartiets linje: ”För vänsterpartiet är mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val nödvändiga beståndsdelar i varje demokratiskt samhälle. Det är i praktiken inte möjligt att dra en skarp gräns mellan demokratier och icke-demokratier, men Kuba uppfyller i detta avseende inte de minimikrav som måste ställas på en demokrati.” (Antaget på kongressen 2008). Vänsterpartiet är inte, precis som Proletären skriver, något kommunistiskt parti.
Jag är rädd att diskussionerna kommer att föras vid sidan av, eller ovan, den politiska praktiken i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet befinner sig också i ett läge där vi har en svag organisation. Den måste förstärkas och utvecklas. Det är som Aron Etzler säger i en intervju i Clarté: "hur en organisation arbetar är synnerligen politiskt".
Vänsterpartiet har mycket att lära av nederländska Socialistiska partiet.
Läs vidare:
"Partiet som gaskar upp vänstern i Holland"
"Socialt arbete grunden för politisk aktion"
"Holländska vänstern ignorerar rasismen"