lördag 31 december 2011

Reality check inför årsskiftet

Mycket ser ljust ut för Vänsterpartiet nu. Vi har haft en öppen och god process inför kongressen. Det ser ut som att vi kommer välja en lysande partiordförande, nämligen Jonas Sjöstedt. Vi kan få en kunnig och vass partisekreterare, nämligen Aron Etzler. Den föreslagna partistyrelsen och programkommissionen innehåller många bra namn. Partistyrelsen har antagit ett viktigt strategidokument och Vänsterpartiets framtidskommission har lagt fram ett slutdokument som innehåller mängder av goda förslag till den nya partistyrelsen.Stämningen verkar vara god i partiet och vi har fört breda diskussioner med högt i tak under hösten och vintern. Vi har genomfört lyckade kampanjer om sjukvård och äldreomsorg. Våra frågor (äldreomsorg, euron) är heta politiska frågor. Vi har fått många nya medlemmar. Opinionssiffrorna pekar försiktigt uppåt.

Allt detta ska vi glädjas åt. Men framför allt handlar det nu om att ta tillvara på de möjligheter vi har. Vi måste anta utmaningarna. Vi måste våga förändra och göra nödvändiga, kanske smärtsamma, prioriteringar.

Vänsterpartiet är fortfarande ett parti i kris.

- Vi ligger alldeles för lågt i opinionen.
- Visst fick vi nya medlemmar efter valet, men det fick även andra partier.
- Nu verkar alla nöjda med vårt öppna sätt att tillsätta partiordförande. Så lät det inte när Jonas Sjöstedt utmanade Lars Ohly under Almedalen. Alla har ännu inte insett att personfrågor och frågor kring organisation och kommunikation är politiska frågor.
- Vänsterpartiet är ett organisatoriskt och antagligen också politiskt svagt parti.
- Viljan att byta regering 2014 verkar vara låg hos vissa medlemmar. Utan rödgrönt samarbete inget regeringsbyte. Ett resultatinriktat Vänsterparti måste kunna förhandla och kompromissa.
- Vänsterpartiet har dålig ekonomi.
- Tendenser till plakatpolitik finns, till exempel när man propagerar för sex timmars arbetsdag utan att redogöra för hur den ska införas eller hur frågan ska drivas. Eller kanske man snarare ska säga att Vänsterpartiet håller sig med vissa symbolfrågor. Att vi "alltid" skanderat "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetdag" är inte i sig ett argument för sex timmars arbetsdag.
- Internfeminismen är inte tillräckligt utvecklad. Detta resulterar bland annat i att vissa kräver att nästa partiordförande måste vara en kvinna. Samma personer krävde dock inte att Lars Ohly borde avgå till förmån för en kvinna. Nu menar också vissa att om vi väljer en man till partiordförande så kan vi inte välja en man till partisekreterare. Jag menar att sådant i så fall måste anges i stadgarna. Vi bör se partistyrelsen som en kollektiv ledning för Vänsterpartiet. Vi ska ha en majoritet kvinnor i partistyrelsen och i verkställande utskottet. Vi ska också medvetet arbeta för att föra fram de kvinnor vi har i partistyrelse och programkommission samt tänka framåt. Vi skapar själva våra framtida företrädare.
- Vänsterpartiet har för svaga partiföreningar, särskilt på landsbygden. Vad jag sett och förstått finns inte i Nordvästra Skåne en enda väl fungerande partiförening. I hela Skåne är det väl bara Malmö som har en väl fungerande partiföreningen. Men även om vi betraktar partiföreningen i Malmö som stark så fick vi endast 5,18% av rösterna i kommunvalet 2010.
- Det är rätt och riktigt att förändringarna börjar uppifrån. Man städar som bekant en trappa uppifrån. Men vi måste också gå mot större öppenhet på lokal- och distriktsnivå. Skånedistriktets sätt att sköta valet av ombud till kongressen visar att den vilja till öppenhet som finns på central nivå ännu inte sipprat ned i organisationen.

Men vi är på rätt väg och jag är ser hoppfullt på Vänsterpartiets framtid. Jag tror att krisen kan göra oss till ett bättre parti.

Läs vidare:
Aron Etzler: Varje sten måste vändas
Thaher Pelaseyed: Omvalet en besvikelse

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar