Birgit Ståhl-Nyberg ; Mikael Nyberg, Sara Lidman: Det nya modet

Ståhl-Nyberg, Birgit ; Nyberg, Mikael ; Lidman, Sara: Det nya modet (Bokförlaget Arena, 2018), ISBN 9789178435203.

Konstnären Birgit Ståhl-Nyberg levde 1928-1982. Hon är kanske mest känd för sin utsmyckning av Akalla tunnelbanestation i Stockholm. Hon är mor till författaren och journalisten Mikael Nyberg och tecknaren Robert Nyberg.

Jag gillar många av bilderna, men det jag fastnar mest för i boken är Mikael Nyberg beskrivning av Birgit Ståhl-Nybergs uppväxtmiljö, byn Hammerdal som ligger sju mil norr om Östersund. Det var en levande bygd med levande folkrörelser. Det Mikael Nyberg skriver får mig att tänka på Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren.

Under 1960- och 1970-talen hämtar hon näring ur den tidens rörelser, den antiimperialistiska rörelsen, kvinnorörelsen och en radikaliserad arbetarrörelse.

Allt det här känns mycket avlägset.

Se ett urval av Birgit Ståhl-Nybergs bilder på Mikael Nybergs hemsida.
Se Birgit Ståhl-Nybergs bild av godtemplarlogen Ede Skans.
Läs Mikael Nybergs text "Grävskopans liv" hämtad från utställningskatalogen till utställningen Rusningstid.
Läs Mikael Nybergs presentation av utställningen Rusningstid.

Po Tidholm: Läget i landet

Tidholm, Po: Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror (Teg publishing, 2017), ISBN 9789188035103.

Po Tidholm beskriver i boken Läget i landet : 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror ett Sverige som dras isär, där klyftan mellan stad och land ökar. Orsakerna är politiska - EU-inträde, staten har abdikerat till förmån för marknadslösningar och regionaliserad regionalpolitik.

Jonas Sjöstedt samtalar med Po Tidholm i podden Hembakt med Jonas avsnitt 5. Det är ett intressant samtal och jag tror nog de två är överens om det mesta, även om Po kritiserar vänstern för att vi inte tillräckligt bra förstår oss på företagarvillkor och alternativa företagsformer, att det ibland krävs småskaliga lösningar på stora problem (31:40). Han utvecklar dock inte detta varken i boken eller i podden, så det är svårt att veta mer exakt vad han menar med denna kritik. Jag tror heller inte det är småföretagarpolitik som kommer att rädda landsbygden.

På sidan 75 i boken efterlyser Po Tidholm "en politisk samling. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det ska få kosta. För jag tror att alla svenskar egentligen vill ha de värden som landsbygden erbjuder, antingen de är tillfälliga turister, sommargäster, fastboende eller återvändare. Det måste bara formuleras."

Här tror jag Po Tidholm har fel. Jag tror inte vi kan få någon politisk samling som innebär att staten återtar sitt ansvar för regionalpolitiken eller att marknadslösningar ersätts med samhälleliga lösningar. Jonas Sjöstedt säger i podden att Vänsterpartiet kan komma överens med Centerpartiet när det handlar om sådant som bredbandsutbyggnad och solceller, men inte alls så snart det handlar om makt och ekonomi. Ett exempel på detta är när Vänsterpartiet föreslog en höjning av mineralavgiften och att denna intäkt skulle komma gruvregionerna till godo.

Politiskt kanske vi kan samlas kring vissa frågor, men knappast inte kring de som kommer få hela landet att leva. Ärligt talat har jag svårt att se att vi kommer få en allsidig utveckling av landet utan att bryta med EU och faktiskt också med kapitalismen. Att inte frågan om EU-medlemskapet tas upp i podden är häpnadsväckande.

Jonas Sjöstedt nämner några ord i podden (när han pratar om den kommunala gymnasieskolan) som vi skulle behöva se mer av i all politik. Orden är samordning och plan. Det är mer av detta vi behöver se i politiken om vi ska få en levande landsbygd - och också kunna leva på ett sätt som inte föröder miljö och klimat. Jag tror det är inom ramen för en ekonomisk politik inom planetens gränser som vi finner eller tvingas till förändringar som låter hela landet utvecklas. Om vi ska bli självförsörjande och minska transporter av livsmedel och annat kan vi inte låta städerna växa på landsbygdens bekostnad så som nu sker. Denna förändring kan antingen bli något som tvingas på oss, eller så kan vi driva fram en ekonomisk-politisk demokrati som tillåter både en allsidig utveckling av hela landet och hela människan, alltså en ekonomi som bryter med kapitalismens oförnuft, profithunger och specialisering.

Jag förstår såklart att vi måste formulera och driva politiska krav som kan göra skillnad här och nu, men de kommer att utmana både EU och kapitalismen som ekonomiskt-politiskt system.

Po Tidholm säger i podden, med anledning av att i början av 1800-talet levde mindre än 10% i städer och mer än 90% på landsbygden medan förhållande idag är nästan de omvända med cirka 85% i städer och 15% på landsbygden, att den här förflyttningen är helt naturlig, den hänger ihop med civilisations- och modernitetsprojektet, industrialiseringen och specialiseringen av arbetet (33:27).

Denna historiebeskrivning är ödesbestämd, utan att se att utvecklingen skulle ha kunnat se annorlunda ut tror jag att vi minskar våra möjligheter att se att något annat än den verklighet vi nu lever i är möjlig. Denna historiebeskrivning kan användas för att legitimera det som händer i vår samtid, att det är en naturgiven utveckling.

Om detta har Mikael Nyberg skrivit ("Håxås försommaren 1984", Clarté 1984 : 3, omtryckt i Clarté 1988 : 3-4):

"Framstegen är påtagliga. Arbetarna drev fram dem och led likväl nederlag. De förlorade fast än de trodde sig vinna. De fick kommunalt vatten och elektriskt ljus, men trakten där de levde slutade andas."

Uthållighet krävs

Vänsterpartiet behöver prioritera organisation, kommunikation och arbetsmetoder. På kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012 ska partistyrelsens förslag till strategidokument behandlas. Vissa har kritiserat strategidokumentet men liksom Thaher Pelaseyed menar jag att kongressen måste "ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar."  Själv tycker jag att strategidokumentet i huvudsak är bra men även om man tycker att det finns svagheter i dokumentet tror jag Vänsterpartiet måste ges en tydlig inriktning. Det kan strategidokumentet ge oss.

Men det är också som Jonas Wikström skriver om strategidokumentet: "Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för."

Hans Linde skriver i sin partiledarkandidatartikel: "Alltför många satsningar på att bygga vårt parti har varit halvhjärtade eller runnit ut i sanden. Ska vi bygga partiet starkt måste vi våga göra tydliga prioriteringar, ändra våra arbetssätt och bli ett mer sammanhållet parti."

Strategidokumentet innehåller tydliga influenser från nederländska Socialistiska partiet. Det är bra. Avsnittet i strategidokumentet om "att göra politik" är kanske det som uppmärksammats mest och också kritiserats mest. Själv har jag också invändningar och känner viss tveksamhet, men tycker ändå det ska stå kvar eftersom vi behöver prova nya arbetsmetoder.

Något jag däremot saknar i strategidokumentet är mer utförliga skrivningar om hur vi ska bli ett, som det står, "lyssnande och bekräftande parti som tar tillvara människors erfarenheter." I Vänsterpress 4/08 läser jag: "Konsten att bygga ett parti (KABEP), Vänsterpartiets organisationsgrupp driver sedan 2007 ett dörrknackningsprojekt för att pröva ut och testa dörrknackningsmetoden. 11 partiföreningar med olika karaktär har plockats ut för att genomföra projektet under 2008. Projektets syfte är att skapa gemensamma erfarenheter, värdera för- och nackdelar med metoden samt ta fram underlag och material, allt i syfte att stärka partiets arbete och om möjligt genomföra dörrknackningsmetoden på bred front från och med 2009."

Jag skulle vilja att vi gör en ny satsning på dörrknackning, att det blir ett självklart arbetssätt i partiföreningarna. Givetvis är det, särskilt för mindre partiföreningar, svårt att hinna med allt. Men då krävs prioriteringar. Sådant som dörrknackning, eller "att göra politik", måste pågå under lång tid. Arbetssätten ska inte ses som värvning av röster eller medlemmar, utan som ett sätt för oss att bli ett bättre parti, ett sätt att utveckla en bättre politik. Vi behöver säkert utveckla och förändra vår politik men det gör vi bäst i dialog med våra väljare, eller de som borde vara våra väljare.

Metoder och arbetssätt för dörrknackning och annat måste utvecklas. Partiföreningarna behöver stöd från centralt håll. Även andra metoder för att lyssna och undersöka kan prövas och utvecklas: telefonlinjer, e-post, enkäter.

Om det ska vara möjligt för oss att genomföra sådant som dörrknackning eller olika sätt "att göra politik" krävs omprioriteringar på alla nivåer i partiet. Vi kanske inte mäktar med att lägga till arbetsuppgifter utan att ta bort andra. Sådana prioriteringar kan vara smärtsamma att göra, men är nödvändiga för ett parti som vill förändras och förnyas. Moderaternas förändringsarbete har säkert varit smärtsamt för många moderater men det har gett resultat. Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete kan inte genomföras på samma sätt som Moderaternas eftersom vi är ett medlemsstyrt parti. Vi behöver komma överens på kongressen och sedan vara överens om att verkligen genomföra kongressens beslut på alla nivåer i partiet.

Ytterligare något som krävs om vi ska klara av ett omfattande förändrings- och förnyelsearbete är att partiets ekonomi stärks. Därför måste partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag införas på alla nivåer i partiet och vi måste också öka partiets självfinansiering på andra sätt: gåvor, insamlingar, autogiro, SMS-gåvor.

Jag hoppas att sådant som dörrknackning eller andra metoder för att lyssna och undersöka samt "att göra politik" blir något annat än projekt i Vänsterpartiet. Jag hoppas det blir naturliga och självklara arbetsmetoder för oss.

Läs Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna om du vill veta mer om folkligt radikala arbetsmetoder. Om du redan läst den - läs den igen! Läs också Socialistisk debatt 2009 : 2 som innehåller flera värdefulla artiklar, bland annat en av Steve Mcgiffen, som är en av Socialistiska partiets ledande aktivister.

En konkret sak jag gärna skulle vilja se förverkligad är att vi tar oss an uppgiften att samla in människors erfarenheter av byråkrati och missförhållanden i offentlig verksamhet. Vi samlar in uppgifterna och driver dem sedan politiskt. Det räcker inte att vi är emot privatiseringar och vill öka resurserna till välfärdsverksamheterna. Vi måste också visa hur vi vill utveckla välfärden. Vi måste också effektivisera och prioritera, inte bara kräva ökade resurser.

Låt oss tillämpa masslinjen i vårt arbete! Låt oss börja knacka dörr igen!

Det är som Mikael Nyberg skriver i artikeln "Den pantsatta välfärdens land" (Clarté 2010 : 4): "Rörelseriktningen måste vara den motsatta, ut ur de sociala reservat där allt det nödvändiga förblir otänkbart, bort från Stockholms innerstad, ut i landet, ut i de slitna förorterna, ner till verkstäder, lagercentraler och vårdfabriker. Först där blir det praktiskt möjligt att, som managementkonsulterna uttrycker det, tänka utanför boxen."

Läs vidare:
"Adam knackar dörr", Vänsterpress 2008 : 3, s. 16.
"Operation dörrknackning", Vänsterpress 2008 : 4, s. 6f.
Aron Etzler: "Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.", Flamman 2008-05-29.
Mikael Nyberg: "Först med folkrörelsen blir det något av vänsterns löften", Aftonbladet 2008-02-25.
Martin Hofverberg: "'Ett stärkt parti efter helgens kongress'", Dagens Konflikt.
Daniel Cederqvist och Olle Josephson: "Dom längs bak måste röra på sig", Clarté 2008 : 1.
Aron Etzler: "Partiet som gaskar upp vänstern i Holland", Flamman 2005-02-17.
Aron Etzler: "Socialt arbete grunden för politisk organisation", Flamman 2005-02-24.