fredag 13 januari 2012

Om diskussionen kring partisekreteraren

Detta är ett försök att - åtminstone för mig själv - skapa ordning i en pågående diskussion. Ämnet för diskussionen är: Vem ska utses till partisekreterare i Vänsterpartiet?

Till saken hör att jag bara varit medlem i Vänsterpartiet sedan 2010. Jag är inte särskilt insatt i Vänsterpartiets organisation och känner till få personer i partiet. Jag är också aktiv ute i periferin, i en liten partiförening.

Bakgrunden är att Vänsterpartiet i helgen valde en ny partistyrelse. Partistyrelsen består av 23 personer. Den ska utgöra Vänsterpartiets kollektiva ledning. Vi brukar framhålla att vi bland annat av detta skäl är mer demokratiska än andra partier. I Vänsterpartiet ska inte partiordföranden bestämma ensam. Partiordföranden kan bli nedröstad av övriga i partistyrelsen. Lars Ohly har också framhållit att han, till skillnad från socialdemokraternas och Miljöpartiets ordföranden, ibland i de rödgröna förhandlingarna inför valet 2010 var tvungen att säga: Detta kan jag inte ensam besluta om, det måste jag ta upp i det verkställande utskottet.

Inom partistyrelsen ska vissa poster utses. Partistyrelsen utser inom sig partisekreterare och vice ordförande. Partistyrelsen kan välja en eller två vice ordföranden. Om två vice ordförande väljs ska en vara förste vice ordförande och en andre vice ordförande.

Inom partistyrelsen ska ett verkställande utskott utses. Det verkställande utskottet ska enligt stadgarna bestå av maximalt sju personer. I verkställande utskottet ska partiordförande, vice ordförande och partisekreterare ingå. Verkställande utskottets uppgift är att mellan partistyrelsemötena besluta i löpande ärenden, verkställa partistyrelsens beslut, kalla till och förbereda partistyrelsemötena samt att på uppdrag av partistyrelsen ansvara för partiets ekonomiska förvaltning.

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. I våra stadgar syns det genom bestämmelsen att kvinnor ska vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent. Den nyvalda partistyrelsen har denna könsfördelning: 21 kvinnor, 12 män.

Men feminismen kan aldrig enbart eller ens främst bestå av att vi räknar huvuden. Vi är medvetna om att patriarkala strukturer finns även inom vårt eget parti. Därför arbetar vi med internfeministiska frågor. På kongressen syntes detta genom att vi genomförde separata möten med kvinnliga och manliga ombud inför förhandlingarna. Vi måste vara uppmärksamma på vilka som tar plats, vilka som hörs, hur olika arbetsuppgifter med olika status fördelas, vilka som är våra synliga företrädare och vilka som utses till de tyngsta posterna i Vänsterpartiet.

Vi har beslutat oss för en feministisk uppryckning i Vänsterpartiet. Det gäller både vår utåtriktade politik och vår organisation. Internfeminism ska prioriteras. Vi har bildat ett kvinnopolitiskt nätverk. Vi ska få fram fler kvinnor på våra listor inför valet 2014.

Vad har då allt detta med valet av partisekreterare att göra? Jo, vi är nu i den situationen att vi har valt en manlig partiordförande och vi har tre kandidater till posten som partisekreterare, två kvinnor och en man.

Det är som sagt partistyrelsen som utser partisekreterare. Partiordförande valdes genom att våra valda ombud röstade på kongressen. Vi som inte var medlemmar kunde styra över valet genom att nominera till partistyrelsen samt genom vilka ombud vi röstade fram till kongressen. Det sistnämnda fungerade dock inte i Skåne eftersom medlemmarna inte informerades om vilken kandidat de vi röstade fram som kongressombud föredrog.

I valet av partisekreterare vet jag inte hur vi medlemmar ska kunna påverka partistyrelsens val. Eftersom det inte finns något formaliserat kring detta, vi uppmanas till exempel inte att nominera, vet jag inte ens om det är önskvärt att vi gör det.

Som jag ser det måste partistyrelsen nu ställa sig två frågor:

1. Vilken uppgift har partisekreteraren?
2. Kan ett feministiskt parti med en manlig partiordförande utse en man till partisekreterare?

Efter att ha besvarat den första frågan är det upp till partistyrelsen att bestämma vilken av kandidaterna som bäst lever upp till kravspecifikationen. Det är inte säkert att den behöver, eller bör, vara särskilt detaljerad.

Om partistyrelsen svarar nej på den andra frågan kan den manlige kandidaten sorteras bort oavsett vilka kvalifikationer han har.

De två kvinnliga kandidaterna är Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Den manlige kandidaten är Aron Etzler.

Jag vet i princip ingenting om Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby. Aron Etzler känner jag till genom de böcker och artiklar han skrivit.

Mitt svar på fråga ett är att partisekreteraren ska leda och driva Vänsterpartiets organisatorisk-politiska utveckling och förnyelse. Utgångspunkten för detta ska vara det arbete som Vänsterpartiets framtidskommission gjort. Många ville avslå eller återremittera det strategidokument som antogs på kongressen. Det betyder att det inte kommer bli helt lätt att förverkliga strategidokumentets intentioner på alla nivåer i partiet. Denna debatt mellan Ida Gabrielsson och Siv Holma tycker jag är talande för detta.

Vi behöver en partisekreterare med ett brinnande intresse för att utveckla och förändra Vänsterpartiets organisation. Vi behöver en partisekreterare som kan arbeta och tänka självständigt inom kollektivets ram. Vi behöver en partisekreterare som kan lyssna och entusiasmera men också ta ansvar för och verkställa obekväma beslut. Detta arbete är helt avgörande för vänsterns framtida möjligheter. Arbetarrörelsens och vänsterns kris yttrar sig bland annat i förlorade val och ledningsproblem av typen Juholt men beror på organisatoriskt-politiska nederlag och misslyckanden. Vi måste förändra saker i vår organisation, vi måste tänka och göra nytt. Några saker pekar i rätt riktning: den öppna processen i partiledarvalet, vi har skärpt reglerna för partiskatten och vi har antagit ett strategidokument.

Vi har i dagsläget en svag organisation. Det är smärtsamt tydligt för den som i likhet med mig är medlem i en liten partiförening. Om vi ska leva upp till de ökade krav vi själva och den politiska verkligheten ställer på oss måste mycket göras. Vi kommer tvingas till smärtsamma prioriteringar och vi kommer inte vara överens om allt. Jag menar att vi står vid en vändpunkt. Det är nu eller aldrig. Vi kan inte längre skylla på externa faktorer som "högervindar", "borgerliga media" eller "Timbro". Nu är det upp till oss att göra det bästa möjliga av varje situation. Vi måste våga och orka vända blicken inåt. Vad gör vi dåligt? Vad ska vi prioritera? Vilka personer passar bäst på vilka poster?

Jag kan inte betona detta tillräckligt hårt: arbetarrörelsen och vänstern befinner sig i en långvarig kris. Det är nu vårt förbannade ansvar att göra allt som står i vår makt för att komma ur denna kris.

Det finns också anledning att påminna om att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Vårt mål är inte byta regering och politik i valet 2014. Vårt mål är socialismen. Dit når vi inte utan att bli ett verkligt rörelse- och aktionsparti. Det ska vi mäkta med att kombinera med vårt parlamentariska arbete. Det parlamentariska och det utomparlamentariska ska fås att samverka och befrukta varandra, inte leva sida vid sida. Det utomparlamentariska arbetet måste prioriteras starkare.

Mitt svar på fråga två är att vi kan välja en manlig partisekreterare även om vi har en manlig partiordförande om vi tror att den manlige kandidaten bättre än de kvinnliga uppfyller de krav vi och den politiska omgivningen ställer. Det motiverar jag bland annat med den situation vi befinner oss i och de krav som ställs på oss (arbetarrörelsens och vänsterns kris). Vår politik (feminismen och socialismen) kräver att vi gör allt för att ta oss ur krisen. Jag tror också att diskussionerna kring om vi kan ha en manlig partiordförande eller en manlig partisekreterare snarare är tecken på bristande internfeminism än lösningar på bristande internfeminism.

Oavsett om partistyrelsen utser en manlig partisekreterare ska det verkställande utskottet bestå av en majoritet kvinnor. Vi måste också bli bättre på att profilera partistyrelseledamöter genom att utse olika talespersoner och ansvariga.

Sett till det jag vet om Aron Etzler är han en väldigt stark kandidat. Vad jag förstår skulle hans tankar och idéer om organisation och politik passa bra i vårt utvecklingsarbete. De ligger i linje med vad som står i strategidokumentet. Jonas Sjöstedt har också uttryckligen nämnt nederländska Socialistiska partiet som en förebild för Vänsterpartiets organisationsutveckling.

Jag kan inte argumentera bättre för Aron Etzler än han själv gjort. Läs hans böcker om du inte gjort det. De heter: Ta det tillbaka : kampen om arbetarklassen och framtiden, Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna och i vår kommer boken Allt rött blir blått. Den sistnämnda kan du läsa om här.

Kolla också dessa länkar om hur Aron Etzler ser på partisekreteraruppdraget: Etzler vill bli partisekreterare i Vänsterpartiet, Etzler vill bli partisekreterare i V, Vill Aron Etzler jämföras med Per Schlingmann?, Alla ska fatta vad Vänstern vill, Spännande vecka för Vänstern, Vänstern måste tala så folk begriper, Höga förväntningar att få fart på Vänsterpartiet, Vart är Vänsterpartiet på väg?, Vänsterpartiets ledarkandidater frågas ut,

Mia Sydow Mölleby har i artikeln Stärk Vänsterpartiets organisation berättat om hur hon ser på partisekreteraruppdraget. I en tidigare artikel har hon sagt att hon inte vill bli partisekreterare eftersom det inte går att kombinera med riksdagsarbetet. Tydligen har hon av någon anledning omvärderat detta. Det kan man göra, det är helt ok att ändra sig.

Karin Rågsjö och Mia Sydow Mölleby har också medverkat i två TV-intervjuer: denna och denna.

Vid kongressens val av ordinarier ledamöter i partistyrelsen fick Aron Etzler 191 röster, Karin Rågsjö fick 142 röster och Mia Sydow Mölleby fick 118 röster.

Jag tycker att det var bra av Aron Etzler att öppet meddela sitt intresse av att bli partisekreterare. Så vill jag att det ska fungera i Vänsterpartiet. De som vill väljas till olika poster ska berätta om detta öppet.

Alltså - jag anser att vi kan välja Aron Etzler till partisekreterare. Jag menar också att mycket talar för att han inte bara är den starkaste kandidaten utan också precis den kandidat vi nu behöver. Utifrån vad jag vet om honom kan vi inte önska oss en bättre kandidat.

Avslutningsvis två citat:

Ur strategidokumentet:
"För att Vänsterpartiet ska stärkas organisatorisk de kommande åren måste vi bli bättre på att hitta rätt uppgift till varje person och hitta rätt person till varje uppgift."

Ur Jonas Sjöstedts linjetal på kongressen:
"Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar."

Utöver detta vill jag också säga:

1. Personfrågor är viktiga, inte minst för ett litet parti.
2. Personfrågorna blir inte mindre viktiga av att vi tillämpar kollektivt ledarskap.
3. Vi måste bli bättre på att hantera personfrågor. Vi måste lära oss att öppet och kamratligt diskutera för och emot olika kandidater. Den nu pågående diskussionen om partisekreteraren visar att vi har mycket att lära. Alla pläderingar inför partiledarvalet under kongressen var heller inte så upplyftande. Rossana Dinamarcas främsta politiska egenskap är till exempel kanske inte att hon är småbarnsmamma utan snarare att hon starkt drivit skolfrågor. Jonas Sjöstedt må vara en utomordentlig partiordförande men han kommer knappast inte rädda klimatet.
4. Vi måste fortsätta vårt arbete för att göra Vänsterpartiet till ett mer öppet och demokratiskt parti.
...
Uppdatering 2011-01-15:
Jöran Fagerlund har bloggat om val av verkställande utskott och partisekreterare.

1 kommentar:

  1. Mia Sydow Mölleby kan förstås inte komma ifråga med så låga röstsiffror i PS-valet. Förtroende ute i partiet är en första förutsättning för jobbet.

    SvaraRadera