Att jag gick med 2010 berodde på flera saker. Jag insåg att det i längden är ohållbart för en socialist att vara oorganiserad. Det är ju nu ganska många år sedan jag slutade vara aktiv i Folket i Bild/Kulturfront. Jag ville också engagera mig någonstans där jag fick lära mig om och ägna mig åt praktisk, vardaglig politik. När jag då läste Vänsterpartiets partiprogram och gillade vad jag läste tyckte jag att det var dags att bli medlem. Det har jag inte ångrat en sekund. Jag känner mig hemma i Vänsterpartiet, jag har lärt mig massor och lär mig fortfarande mycket nytt hela tiden.
Jag läste inte enbart partiprogrammet utan även andra partidokument. Jag började prenumerera på Flamman och läste Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångs historier från Norge och Nederländerna. Aron Etzlers ledare och hans bok hade en effekt på mig som liknade när jag som ung började läsa Jan Myrdal. Jag blev peppad och såg nya saker.
Ytterligare en anledning var att jag ville bidra till att byta regering och politik i valet 2010. Det jag såg ske med Sverige gjorde mig förbannad, rädd och ledsen. För mig var det rödgröna samarbetet något positivt. Det blev sedan inte bra, men grundtanken var jag- och är fortfarande - för.
Valförlusten 2010 och Socialdemokratins kris är - menar jag - vänsterns och arbetarrörelsens kris. Det handlar inte främst om Håkan Juholt eller ens om det rödgröna samarbetet. Det rödgröna samarbetet blev fel eftersom det byggdes uppifrån, vi fick aldrig någon rödgrön rörelse, för många uppgörelser gjordes in i det sista i slutna rum och de rödgröna vågade aldrig utmana högerns berättelse om samhället. De politiska skillnaderna blev för små. Redan där syntes Socialdemokratins kris. De mäktade inte med att formulera sin egen politik utan förhöll sig istället till högerns. Den läxan verkar de ännu inte lärt.
Vi vänsterpartister känner oss nu optimistiska. Det är rätt och riktigt. Vi har kommit en bit på väg i vårt utvecklingsarbete.
En anledning till att jag förordar Jonas Sjöstedt som partiledare är att han förklarar Vänsterpartiets politik på ett sätt jag gillar. När han berättar om hur miljö- och klimatpolitik hänger ihop med en politik för jämlikhet ser jag hur en helt ny politisk berättelse börjar formuleras. Den vill jag vara med och formulera och sprida. Jonas Sjöstedt pratar också om Vänsterpartiet som organisation på ett nytt sätt.
Nu var inte detta blogginlägg tänkt som ännu ett argumenterande för vissa personer. Men samma hoppfulla känsla inför politiken som Jonas Sjöstedt ger mig kände jag när jag läste vad Aron Etzler vill göra som partisekreterare.
Jag tycker att det är viktigt att Vänsterpartiet nu bygger ett nytt självförtroende samtidigt som vi intar en prövande och självkritisk hållning till vår politik och organisation.
Därför kan jag känna viss tveksamhet inför den uppblossade debatten kring sex timmars arbetsdag. Anledningen är inte att jag är emot en arbetstidsförkortning. Men jag tycker det är svårt att förhålla sig till frågan utan att veta mer hur strategin för att nå fram ska se ut. Om det är som det skrivs i denna artikel att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson står för en annan strategi än Rossana Dinamarca tycker jag det vore olyckligt om de olika strategierna ska göras till personfrågor. Antingen hade vi inför kongressen fört ordentliga diskussioner kring olika strategier och sedan beslutat vilken vi väljer på kongressen eller så ger vi partistyrelsen i uppdrag att utarbeta en strategi. Ytterligare ett alternativ är att vi på kongressen 2012 beslutar om vilken strategi som är den riktiga.
Det är också viktigt att vi inser att en fråga som sex timmars arbetsdag ska passa in i en heltäckande politik, i vår berättelse om hur vi vill att Sverige ska se ut. Arbetstidsförkortning ska fungera tillsammans med och sättas i relation till sådant som: en radikal klimat- och miljöpolitik, höjda löner för lågavlönade, bättre arbetsvillkor (slut på delade turer och varannan helg), ökad personaltäthet, rätt till heltid, ökade resurser till offentlig sektor, utbyggnad av välfärden...
Det kan kanske vara så att sex timmars arbetsdag blivit en viktig symbolfråga för oss i Vänsterpartiet. Det är säkert en viktig fråga men sex timmars arbetsdag är inte målet med vår politik. Målet med vår politik är en demokratisk och jämställd socialism. Frågan om sex timmars arbetsdag hänger också samman med vår syn på arbete. Vi vill att arbetet ska präglas av glädje, personlig utveckling och demokratiska villkor. Arbetet är något gott. Det finns också mängder av värdefulla arbetsuppgifter att utföra som nu inte utförs.
På samma sätt som kanske diskussionerna kring om vi måste ha en kvinnlig partiordförande kanske sättet att behandla och reagera på frågan om sex timmars arbetsdag beror på att vi har en dåligt utvecklad diskussion kring socialism och en verkligt systemkritisk eller systemöverskridande politik som utmanar kapitalismen (strukturreformer).
Vi behöver visioner i politiken, vi behöver mål på kort, medellång och lång sikt. Jag ser gärna att vi driver arbetstidsförkortning men då behöver vi en strategi och vi behöver sätta frågan i relation till annat. Vi behöver en sammanhållen berättelse och en trovärdig politik. Vad som är trovärdigt avgörs till största delen av politiska maktförhållanden. Jag är inte insatt i frågan men åtminstone jag är inte i nuläget redo att avgöra vilken strategi som är realistisk eller vilken prioritet frågan ska ha.
Men jag är övertygad om att vi kan få sex timmars arbetsdag att ingå i vår berättelse om hur vi vill att Sverige ska se ut - ett jämlikt, jämställt och klimatsmart Sverige med full sysselsättning, en välfärd i toppklass, fördjupad, utökad och utvecklad demokrati. Alltså ett människovärdigare land där kapitalets makt minskar och folkets makt ökar.
Åter till det rödgröna samarbetet. Lars Ohly har sagt att en av hans främsta insatser som partiledare varit "att han fått partiet att göra upp med inställningen att stå vid sidan av och kräva allt-eller-inget". Det tycker jag vi ska hålla fast vid. Vi ska vara hårda förhandlare och vi ska inte kompromissa om vad som helst men vi ska tydligt visa att vi är ett parti som vill vara med och styra och vi ska ta vårt ansvar för att såväl regering som politik byts ut 2014. Bästa sättet att ta det ansvaret i nuläget är att vi utvecklar vår organisation och politik och att vi inte stänger några dörrar för eventuella samarbeten redan nu.
Åter till berättelsen. Den består av vår politik men också av vår organisation och vår kommunikation. Arbetarrörelsens kris tror jag grundas i att folkrörelsetanken och folkrörelsepraktiken urvattnats. Därför tycker jag att det av partistyrelsen antagna strategidokumentet och det av Vänsterpartiets framtidskommission framtagna slutdokumentet är viktiga. De visar på en annan väg att gå än PR-trick, think-tanks och politikerbroilers. Jag tycker också att vi ska fortsätta studera det nederländska Socialistiska partiet men kanske i ännu högre utsträckning svensk folk- och arbetarrörelsehistoria. Jag menar inte att vi ska kopiera historiska exempel eller exempel från andra länder men vi kan lära av dem. Vi kan bygga ett verkligt modernt feministiskt och socialistiskt parti.
Politiken och organisationen hänger ihop. Vi behöver en effektiv organisation för att föra ut vår politik. Men minst lika viktigt är det att det är med hjälp av en undersökande, lyssnande och verkligt demokratisk och öppen organisation som vi formulerar den bästa politiken. Politik, organisation och praktik hör intimt samman.
Jag ser ljust på Vänsterpartiets framtid. Under den kommande kongressen ska vi välja goda företrädare, diskutera brett och med högt i tak samt fatta en mängd viktiga beslut. Detta ska vi göra med stolthet och glädje samtidigt som vi inser att Vänsterpartiet, vänstern i stort och arbetarrörelsen, är i kris. Vi måste vara nyfikna, förändringsvilliga och ödmjuka.
Länkar:
Rossana Dinamarca: Jag vill förändra samhället i grunden
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson: "Hög tid att arbetstiden sänks för alla svenskar"
Birger Schalug: S och MP borde ha lyssnat mer på Lars Ohly
Johan Ehrenberg: Fridolin trixar för att slippa 6 timmarsdagen
Jenny Bengtsson: 6 timmars arbetdag - en klassfråga väl värd att väcka
Petter Larsson: Mr 12 procent?
Carina Högstedt: Därför är det nödvändigt med delat V-ledarskap