Sundelin, Anders, Kjell Höglund och hans värld, Kaunitz-Olsson, [Stockholm], 2024
Intressant om pappan Erik "Ecka" Höglund och barndomen i Klövsjö och Rossön och sedan gymnasieåren i Strömsund. Pappan var bagare och kommunist, Rossön sjöd av aktivitet och i Strömsund arrangerade Sällskapet Lajbanerna konserter och annat. Det var tider då Sverige hade levande småorter och ett levande civilsamhälle. Ecka verkar ha varit den sortens kommunist man möter i C. H. Hermanssons intervjuböcker Kommunister.
"Ecka, säger människor jag talar med. Ecka var 'speciell'. Han hade humor. Han var slagfärdig. Också snäll. Jättetrevlig. Eckas långskorpor och limpor var 'outstanding'. han skrev bra, mest insändare men även dikter, rimmad vers, och de handlade om människor han mött, orättvisor han stött på, politik naturligtvis. Han tog sig tid att sitta ner och formulera sig, renskrev dikterna på skrivmaskin, fick så utlopp för sin ilska, sin humor. Kvinnan från barnavårdsnämnden i Östersund, hon som försökt ta Valborg ifrån honom, späkar i flera efterlämnade dikter. 'Min färg var den röda - men även gul och blå / byråkratin som var kvinna - kunde jag aldrig först.'" (s. 73)
"Man tog en kopp kaffe på Eckas, köpte bröd hos Eckas, diskuterade politik med Ecka. Han engagerade sig återigen i politiken, valdes in i kommunfullmäktige, satt i skolnämnden, vinnlade sig i övrigt om näringsliv och arbetsmarknad. Han hyste planer för bygden, var aldrig rädd att säga sin hjärtas mening. Han ville alltid mer.
- Jag har aldrig varit rädd för att diskutera och föreslå andra vägar, säger han i tevedokumentären Jag klev av tåget på den här planeten och här är jag. Men som regel har jag förlorat." (s. 74)
"Peter Frost, en trettiotvå år yngre partikamrat, säger att Ecka var humanist i själ och hjärta. Han säger att Ecka höll låg profil, väsnades inte, var en duktig organisatör. Han kom senare att bli partiombudsman. Barnen säger att det fanns ett rättvisepatos som drev fader: att ta från de rika och ge till de fattiga. Han var god man för många, hjälpte människor med bouppteckningar och skrivelser. Han satt i kyrkofullmäktige fastän han var kommunist, säger någon. Han var kyrkokassör." (s. 75)
"Då fanns en skola, en folkskola med tjugo, tjugofem elever i varje klass, upp till och med sjuan. Då fanns Konsum och Kontantaffären och Palles och ytterligare en livsmedelsbutik. Då fanns postkontor och bankkontor, manufaktur med damkonfektion, en pappershandel som också sålde herrkläder, en färghandel som också sålde cyklar. Guldsmed. Järnhandel. Blomsterhandel. Bröderna Anderssons Verskstäder förstås med tjugotalet anställda och doningar som såldes ända bort i Japan. Finbageriet fanns, det vill säga Eckas, 'Kondis', och ytterligare ett bageri. Pensionat. Fortfarande finns sjöarna och älven, de många små öarna, detta vidsträckta vattenrike med låga flacka stränder." (s. 85)
"Sällskapet [Lajbanerna, min anm.] hade bildats i februari /.../ Under två år kom Lajbanerna att arrangera popgalor, popkonserter och jazzkvällar, visaftnar /.../ Strömsunds första diskotek, en konstutställning /.../ Lajbanerna fortsatte med att arrangera en Bachkonsert i kyrkan /.../ Femhundra medlemmar. Initiativtagar evar unga gymnasister från Strömsund, Gäddede och Östersund. Genom gymnasiet hade byn blivit metropol i provinsen." (s. 113)