Tyckte mycket om denna bok, både för innehållets skull och Olle Svennings sätt att skriva.
s. 14f: "Erlanders återhållsamhet inför Per Albin Hanssons gestalt och gärning kom aldrig att omfatta partiets andra historiskt ledande gestalter: Gustav Möller, Ernst Wigforss och Östen Undén. De var alla ministrar i Erlander-regeringen. Erlander, annars så främmande för hjältedyrkan, förhöll sig något beundrande till dem."
s. 15: "Gustav Möller var den som stod närmast Erlander. De hade konstruerat stora delar av välfärdssystemet tillsammans. Möller som socialminister, Erlander som hans statssekreterare."
s. 33: "Tillsammans med Agne Gustavsson arbetade de [Leif Andersson och Ingvar Carlsson, min anm] med att bygga in ett 'kommunalt samband' i den kommande regeringsformen. De hade Erlanders entusiastiska stöd. Gustavsson hade varit min och många andra studenters lärare i kommunalkunskap och jag visste att han var en stark anhängare av kommunal demokrati, decentralisering och medborgarskapsidén."
s. 64ff: om nyvänster, tidskriften Zenith, Göran Therborn, E. P. Thompson, Stuart Hall... Boken Out of apathy nämns - "den brittiska nya vänsterns första centrala bok".
s. 66f: om Clarté, DYG (Den Yngre Gubben), Per Nyström - 30-talsradikalismen i Lund.
s. 67f: "Laddningen mellan de två äldre männen berodde delvis på ideologiska motsättningar. Båda var på en gång utpräglat intellektuella och stenhårt agitatoriska. De tolkade den demokratiska socialismens teorier olika. Wigforss bar vidare ett frihetligt socialistiskt ideal, en föreställning om den decentraliserade socialismen, befriad från kapitalets överhöghet och styrd enligt den industriella demokratins principer. Han företrädde en på en gång radikal, socialistisk tradition och en liberal och humanistisk samhällssyn, nära brittiska utopister. Wigforss var inte som britterna, pacifist, däremot antimilitarist och han hade tagit reservationslöst avstånd från konstruktion av en svensk atombomb."
Erlanders perspektiv var mer centralistiskt, inriktad på någon form av planhushållning. Socialdemokratin skulle företräda det rationella:planering, effektivitet, modernism och stå i förbund med den mest progressiva vetenskapen. Samhällsresurserna måste växa för att garantera full sysselsättning och rättvis fördelning, främst genom socialpolitik, utbildning och progressiv skattepolitik. För Erlander var tryggheten det centrala begreppet, för Wigforss jämlikheten.
Erlandertraditionen hade sedan länge segrat, eftertryckligt..."
s. 69ff: den nya vänsterns brytning med SAP, CH Hermansson, VPK, Jörn Svensson...
s. 72: om tidskriften Tidsignal [av Olle Svenning felaktigt stavad Tidssignal], Socialistiska förbundet...
s. 84; "Hermansson representerade något nytt, ett slags frigörelse från Moskva-kommunismen och kunde bli hotfull för socialdemkraterna, vana vid Hilding Hagbergs gamla parti, som alltid stödde 'arbetarregeringen'."
s. 94: "Regeringskansliet hade begärt hjälp av ekonomen Assar Lindbeck och bett honom skriva en ny jordbrukspolitik som skulle kunna sänka livsmedelspriserna med så mycket som 30 procent. Det var möjligt, visade Lindbeck. Förutsättningarna var att ett stort antal småbrukare övergav sina gårdar och att självförsörjningsgraden i livsmedelssystemet sänktes."
s. 97: "Mellan Mehr och [Hjalmar Mehr, min anm] Eckerberg [landshövdingen Per Exkerberg, min anm] reste sig decennier av socialistiska strider mellan den marxistiska centralismens tro på produktivkrafternas utveckling och på modernismen å ena sidan och den vänstersocialistiska humanismen och decentralismen å den andra. Mehr var alltid förtjust över att bekänna sig till austromarxismen och den ideologin utmanade Eckerbergs William Morris och Carl Lindhagen-inspirerade samhällssyn.
Erlander stod närmare Mehr än Eckerberg. 60-talets politik följde den stora omvandlingens principer: de ekonomiska lagarna förutsätter strukturomvandling och de näringar som inte bär sig måste slås ut."
s. 112f: "Erlander hänvisade mycket sällan till 'folkhemmet', Per Albin Hanssons begränsade och provinsiella metafor. Jag kan inte påminna mig att Erlander någonsin bad oss lägga in något resonemang om folkhemsidén i de tal han skulle hålla. För rättvisans skull: Per Albin själv använde ytterst sällan uttrycket 'folkhem'.
Föreställningen om 'de provisoriska utopierna' tillhörde främst Ernst Wigforss och den ville inte Erlander ta över. Han valde så småningom ut en egen bild för sin ideologi och praktik: 'Det starka samhället'. Och lade omedelbart till en reservation: 'Vi vill inte ha en auktoritär stat som är människors förmyndare'.
Det starka samhället har ibland tolkats som en centralistiskt orienterad idé, ungefär som fransk ideologisk republikanism: en mäktig stat ska skydda individen och som motpresentation ska denne eller denna anpassa sig till samällets lagar och principer, dessutom upprätthålla ett aktivt medborgarskap.
I den mest groteska varianten har 'det starka samhället' beskrivits som en attack på demokratin och individens frihet: 'Staten ska lägga livet tillrätta'. Det är en paroll för diktatorer men fullkomligt främmande för Erlander.
Hans föreställning om ett starkt samhälle rymde flera dimensioner. En övergripande tanke var att stat och kommun skulle bygga väl fungerande samhällsinstitutioner, från skola till sjukhus, från universitet till polis. Den offentliga sektorn skulle garantera likvärdig behandling av medborgarna. Vård, utbildning och trygghet skulle vara tillgängliga för alla. Erlander uttryckte tanken så här: 'Det handlar inte om att samhället ska bestämma över människor utan om att samhället ska ge förutsättningar för människor att bestämma och välja själva, bortanför ekonomiskt nödtvång'.
Individens frihet växer när han eller hon så långt som möjligt befrias från sociala och ekonomiska begränsningar. En självklar del av socialdemokratisk ideologi, praktik och historia.
Det starka samhället har under senare tid definierats som 'statsindividualism'. En sådan patriarkal relation mellan stat och individ tänkte sig inte Erlander. Han förutsatte att folkrörelser, fackliga organisationer, religiösa sammanslutningar, hela det finmaskiga nät av föreningar i landet, var delar av 'det starka samhället'. Det var genom föreningslivet som medborgare kunde formulera gemensamma krav till den politiska makten och utkräva ansvar av den. Helt enkelt utöva sina demokratiska rättigheter. Facklig kollektiv kraft kunde balansera privatkapitalistisk makt.
Så tolkade Erlander den sociala demokratin."
s. 117: Om Alvar Alsterdal, som skrivit en del böcker jag borde läsa, bland annat en om Axel Danielsson.
s. 238: "Medan den upproriska Vietnamrörelsne förlorade folkligt stöd genom sekterism och försvar av våldsaktioner ökade socialdemokratins trovärdighet som kritiker av USA:s krig." - Var det inte snarare så att DFFG drev (s) och (vpk) framför sig?