Så här lyder ett, enligt min mening, centralt avsnitt i Vänsterpartiets strategidokument:
"Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar. Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet."
Det är ord som förpliktigar. På kort sikt måste vi snart se att det händer något i Vänsterpartiet. Fram till och med kongressen hoppas jag på breda, konstruktiva diskussioner. Kritik och självkritik behövs. Efter kongressen behöver vi fortsatt snack men framför allt verkstad. Vi behöver en verklig ledning som inte räds organisatoriska och kanske också politiska förändringar. Vår partistyrelse bestämde sig för efter valnederlaget att vi inte skulle ha en extrakongress utan istället tillsattes Framtidskommisionen. Det var nog ett klokt beslut, men ibland undrar jag. Som medlem i en liten partiförening tycker jag mig nämligen inte sett mycket av central ledning efter valnederlaget. Tack vare vår öppna process inför partiledarvalet får nu ändå Vänsterpartiet mycket massmediautrymme men vad sittande partistyrelse gör vet jag inte. De har ju faktiskt inte avgått än utan ska utgöra vår ledning fram till kongressen i januari. Detta kanske är orättvis kritik men det är så det ser ut från min horisont. Fram till 2014 måste vi växa som organisation, gå fram i opinionen, stärka vår organisation och utveckla vår politik för att efter valet 2014 bli en stark och självständig del i en rödgrön regering.
Här nedan några ostrukturerade synpunkter och kanske en del orättvis kritik
Partistyrelsens arbete: om öppenhet, delaktighet och engagemang
När partistyrelsen beslutade att inte genomföra en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan utbröt en livlig diskussion på Facebook. Några partistyrelseledamöter bloggade också om frågan. Det var en positiv upplevelse, även om partistyrelsen inte beslutade som jag önskat och heller inte lyckades övertyga mig med sina argument mot rådgivande medlemsomröstningar. I normala fall har åtminstone inte jag en susning om vad partistyrelsen diskuterar och beslutar på sin möten. Jag tror vi behöver en mycket större öppenhet i arbetet om vi ska uppnå kollektivt ledarskap och få fler engagerade medlemmar. I vårt förändringsarbete behöver vi ha stor tilltro till vår ledning och då behöver vi också veta vad de gör. Alla kallelser och protokoll bör finnas enkelt tillgängliga för alla medlemmar. Ett argument emot det är att det kan göra att partistyrelsen inte vågar diskutera vissa känsliga frågor. Så här säger Stig Henriksson: "Vi måste göra upp med partikulturen. Den nya ledningen måste få utrymme att leda utan att få så stor intern kritik." Jag tror det ligger något i det, fast det får ju inte betyda att det blir lågt i tak eller att vi lägger locket på. Därför är diskussionerna fram till och med kongressen viktiga. Det är nu vi ska lägga grunden för vårt nödvändiga förändringsarbete. En öppen och ärlig process fram till kongressen kan ge partistyrelsen den förankring i partiet de behöver för att kunna genomföra organisatoriska och politiska förändringar. Rossana Dinamarca sa under den första partiledarkandidatutfrågningen att vi arbetar med ett industripolitiskt program (är detta vår industripolitik?) och med att uppdatera frågan om sex timmars arbetsdag. Martina Nilsson, Ida Legnemark, Ana Rubin och Tamara Spiric skriver i Flamman: "Det feministiska arbete är heller inte något som hänger på en enskild individ utan det måste skapas förutsättningar i hela partiet för en ordentlig feministisk offensiv. Det arbetet har vi inlett...". På Facebook har jag läst att vi har en ny strategiplan. Allt detta skulle jag som medlem vilja veta något om.
Vänsterpartisternas relation till massmedia
Förra veckan intervjuades jag av borgerliga Helsingborgs Dagblad. Journalisten avslutade intervjun skämtsamt med orden "nu får du vara med i borgarpressen". Jag svarade då att jag har inga problem med borgarpressen. Men en hel del partimedlemmar verkar ha det. Oftast klagar man över att vi inte får något massmediautrymme, att vi inte får våra insändare publicerade. Dessa klagomål kombineras sedan ibland med att man drömmer om en socialistisk dagstidning. Men nu när vi i och med våra partiledarkandidater får mycket massmediauppmärksamhet är inte heller det bra. Det handlar ju, tycker vissa, bara om "person", inte om "politik". Vi måste lära oss hantera massmedia och att gilla läget. Tobias Smedberg har skrivit klokt om detta i Socialistisk debatt nummer 197. Istället för att drömma om en socialistisk dagstidning tycker jag vi ska göra allt för att sprida Flamman och Socialistisk debatt.
Om personfrågor
Det verkar inte vara riktigt fint att diskutera personfrågor i Vänsterpartiet. I den aktuella situationen anser jag detta vara dubbelt fel. För det första handlar all uppmärksamhet kring våra partiledarkandidater om politik. För det andra är personfrågor viktiga och omöjliga att särskilja från politiken. Mitt preliminära ställningstagande är att Jonas Sjöstedt är den starkaste av våra kandidater och det baserar jag bland annat på hans förmåga att kommunicera, att vinna debatter och värva röster. Vi behöver en partiledare som kan bli populär och omtyckt. Jag skulle önska att vi öppet, ärligt och kamratlig diskuterar för- och nackdelar med våra partiledarkandidater. Helst skulle jag vilja se en sådan öppen diskussion kring alla personval som ska göras på kongressen.
Om internkommunikation
På Facebook har jag lite barnsligt och provokativt föreslagit att vi lägger ned Vänsterpress och i Skåne också medlemstidningen Menander och istället satsar på att utveckla vår digitala kommunikation. Det är nog inte bra förslag men jag tror verkligen att det är den digitala kommunikationen vi bör utveckla och prioritera (hemsida, intranät, sociala medier). Detta bör kombineras med en satsning på att ge alla partimedlemmar chansen att lära sig använda internet. Det är också redan nu så att de som inte använder internet missar mycket information och många diskussioner. Mycket av Framtidskommissionens diskussioner har bara förts på internet, kandidatsajten ligger på nätet och om man inte följer den diskussion som förs på bloggar och Facebook missar man mycket. Ett exempel är Thaher Pelaseyeds blogginlägg mot delat partiledarskap och den diskussion den gav upphov till. Inom parentes sagt verkar det tyvärr inte som Lars Ohly läst kommentarerna på Thaher Pelaseyeds blogginlägg.
Om EU-frågan
Som jag ser det finns det tre olika alternativ i Vänsterpartiets EU-politik: 1. Behålla utträdeskravet men inte driva det, 2. Behålla utträdeskravet och börja driva det, 3. Ta bort utträdeskravet och bli EU-kritiker istället för EU-motståndare. Jag hoppas innerligt att alternativ 1 eller 2 vinner på kongressen. Vad jag hört diskuterades alternativ 3 på EU-konferensen. Om det var så borde alla olika alternativ presenterats före kongressen så att även vi som inte deltog på den kunde komma med argument före kongressen. Vi måste föra våra diskussioner så öppet som möjligt och eftersträva att involvera så många som möjligt. Glöm inte de medlemmar som är aktiva i små partiföreningar.
Om förändringsvilja
Som jag tidigare framfört är ett av mina argument för att förorda Jonas Sjöstedt att han verkar ha vilja och mod att förändra Vänsterpartiet. Han verkar ha en verklig ambition att få Vänsterpartiet att växa och bli en självständig politisk kraft. Främst har han visat det genom att tidigt utmana Lars Ohly om partiledarskapet. Om inte han gjort det hade vi inte haft den öppna process vi nu har. Men annars tycker jag mig se en viss förändringsovilja: man vill inte ha delat partiledarskap (det vill kanske inte jag heller i och för sig, har inte bestämt mig än), man vill inte ha rådgivande medlemsomröstningar, man vill inte välja en partiledare som inte sitter i den avgående partistyrelsen. Jag kan respektera att man är emot de exempel på förändringar jag gett exempel på ovan, men kan heller inte låta bli att fundera över hur länge krisen pågått i Vänsterpartiet. Det var ju inte så att vi drabbades av en kris i samband med valnederlaget 2010, krisen har pågått länge. Det känns då lite svagt att bara hänvisa till strategidokumentet som ska antas på kongressen i januari 2012. Vad har gjorts tidigare? Vad görs nu? Varför ser vi inga reaktioner från partiledningen på de dåliga opinionssiffrorna?
Om långsiktighet och envishet
Jag har tidigare skrivit om att uthållighet krävs både i vårt politiska arbeta och i vårt organisatoriska arbete. Jag påmindes om detta då kampanjen Fråga förorten nämndes i Flammans kandidatutfrågning. Sådana kampanjer måste tillåtas pågå länge för att göra verkan. De ska inte främst ses om värvning av röster och medlemmar utan som en långsiktig metod att bygga ett lyssnande rörelseparti, som ett sätt att långsiktigt förändra vår politik. Dörrknackning och andra metoder för att undersöka, lyssna och lära ska vara självklara beståndsdelar av vårt arbete, ja kanske själva grundvalen i vårt arbete. Samtidigt måste vi bli ett kampanjparti som kan agera snabbt och samfällt. Vänsterpartiet behöver genomgå en minst lika omfattande förändring som Moderaterna, men det är svårare för oss eftersom vi är ett demokratiskt parti med viljestarka medlemmar. Det är samtidigt vår styrka, medlemmarna är vår styrka. Jonas Thunberg har skrivit: "Partiet behöver både en organisatorisk och politisk nystart. Om vi börjar med organisationen kan vi konstatera att de mest framgångsrika vänsterpartierna i Europa har en sak gemensamt: de är medlemspartier, och har därmed lätt att mobilisera till kampanjer på lokal nivå."
Något om varför jag gick med i Vänsterpartiet 2010
Jag är född 1967 och har alltid röstat på Vänsterpartiet (med undantag av mina två första val då jag röstade på Kommunal vänster (SKP:s efterföljare) i kommunvalet i Mariestad. Jag har varit politiskt engagerad sedan jag gick på gymnasiet. Aktiv har jag varit främst i Folket i Bild/Kulturfront. Jag kände mer och mer att jag ville göra något konkret och praktiskt politiskt och efter att ha noga tänkt igenom saken bestämde jag mig för att gå med i Vänsterpartiet 2010. Det berodde mycket på att Vänsterpartiet faktiskt är ett parti som sitter med i parlamentariska församlingar, som verkligen deltar i det konkreta och inte alltid så romantiska politiska arbetet. Den rödgröna valrörelsen entusiasmerade mig också, även om jag senare blivit kritisk mot hur den utföll. Den blev ju aldrig någon rörelse utan bara uppgörelser i slutna förhandlingsrum. Jag har senare också tänkt att kanske Vänsterpartiet gav upp för mycket av sin politik för att få vara med i samarbetet. Men just då tyckte jag att det var rätt eftersom det visade på en faktisk vilja från Vänsterpartiets sida att vara med och göra politik. Jag ville inte längre vara aktiv i en så utpräglat intellektuell organisation som FiB/K utan i en mer praktisk. Därför blir jag heller inte så väldigt imponerad när det till exempel förs fram som en stor politisk framgång i vår skolpolitik att vinst in privatskolor ska utredas, när vi behöver en (skol)politik som ger oss röster eller ännu hellre att vi lyckas förändra den faktiska verkligheten.
För att återkoppla till inledningen vill jag alltså att vi Vänsterpartiet på allvar gör vad vi kan för att blir ett parti som får politiskt inflytande, att vi på allvar eftersträvar att bli en självständig politisk kraft och att vi efter kongressen påbörjar det nödvändiga förändringsarbete som krävs för att vi återigen ska bli ett relevant parti i svensk politik. Jag tror att mycket måste förändras på alla nivåer i partiet om detta ska kunna bli verklighet.
Vår öppna process i partiledarvalet är bra och hoppingivande men vi behöver också i större utsträckning än nu diskutera organisation och politik. Strategidokumentet kan vara en bra ingång till de diskussionerna.
Länkar:
Sjöstedt storfavorit som ny V-ledare.
Ida Gabrielsson: "Människor går inte igång på teknikaliteter eller floskler".
Johanna Palmström: Hänger det på Vänsterpartiet? (Dagens Arena).
Ulla Andersson: "Jag vill sätta kvinnors behov i centrum".
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att ´bli relevant i människors vardag".
Jonas Fogelqvist: Drömmar om Vänsterpartiet.
Fyra vänsterkandidater visar upp sig / Jonas Thunberg och Staffan Norberg (SR P1).
Vart är Vänsterpartiet på väg? Gudrun Schyman och Aron Etzler i SVT.
Lars Ohly, Stefan Lindborg, Jonas Thunberg och Rossana Dinamarca i SR P1.
Gudrun Schyman: Vänsterpartiet måste bli spännande igen.
Intervju med Hans Linde i Fria Tidningen.
Intervju med Ulla Andersson i Fria Tidningen.
Intervju med Rossana Dinamarca i Fria Tidningen.
Rossana Dinamarca vill också leda Vänsterpartiet (SR P1).
Intervju med Jonas Sjöstedt i SVT.
Jonas Sjöstedt kritiserar Juholt i SVT.
Intervju med Ulla Andersson i SVT.
Intervju med Ulla Andersson SVT Gävledala.
Intervju med Rossana Dinamarca i SVT.
Intervju med Hans Linde i SVT.
Jonas Wikström: 10 punkter för ett bättre (V).
Jonas Wikström: Vänstern och 4,6 miljoner.