Vänsterpartiet har ett absolut krav för regeringsmedverkan: inga skattepengar för vård, skola, förskola och äldreomsorg ska gå till företag som är ute efter att ta ut vinst.
Efter att ha hört Jonas Sjöstedt säga "'man kan ha olika utförare', och 'man kan visst välja, det är inte valmöjligheten vi är ute efter utan vinstintresset'" tror Lotta Hördin att detta krav "kan ha luckrats upp".
Lotta Hördin verkar ha missuppfattat Vänsterpartiets linje i välfärdspolitiken. I rapporten "En välfärd fri från kommersiella intressen" (2012) står det:
"Kooperativa företag och ideellt drivna utövare ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden om de driver den utan vinst. Detsamma gäller andra ägarformer som övergår till att bedriva sin verksamhet utan vinstsyfte, till exempel till en särskild bolagsform anpassad för detta."
Vänsterpartiet är det parti du ska rösta på om du vill ha en välfärd fri från kommersiella intressen och en regering fri från borgerliga partier.
Erik Edwardson, Vänsterpartiet Höganäs
fredag 29 augusti 2014
torsdag 9 maj 2013
Polarisering och vardagskamp
Helsingborgs Dagblads Ingrid Runsten tycker inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska samarbeta med Vänsterpartiet eftersom "[d]e politiska skillnaderna har snarare ökat med Jonas Sjöstedt som partiledare."
Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".
Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."
Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.
Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.
Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.
Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?
Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).
Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."
Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.
Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.
Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga
Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."
Se även: Vänster- och högerprassel, Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012, Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.
Sanningen är den är att Vänsterpartiet fortsätter driva en tydlig vänsterpolitik, medan däremot Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vågar ta en ordentlig konflikt med alliansregeringen. Det är bland annat tydligt i skattepolitiken där Ulf Bjereld säger att "S ligger närmare Moderaterna än V".
Ingrid Runsten tycker också det vore bra med "blocköverskridande lösningar" eftersom "[d]et finns frågor där Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte ligger speciellt långt ifrån till exempel Folkpartiet."
Är det då kärnkraftsutbyggnad och anslutning till Nato hon tänker på? Det är klart att det finns frågor där S, MP och FP är överens. Det finns frågor där V och FP är överens (förstatligande av skolan) och det finns frågor där V och KD är överens (surrogratmödraskap). Det säger inget om vilka partier som kan eller bör samarbeta.
Vem som helst som följer svensk politik ser och vet att S och MP har mer gemensamt med V än med FP. Om HD:s ledarredaktion missat detta rekommenderar jag dem att titta på statistiken för samstämmighet i riksdagsvoteringar. V och MP röstar likadant i 66 procent av voteringarna. MP och FP röstar likadant i 41 procent av voteringarna. V och S röstar likadant i 57 procent av voteringarna. S och FP röstar likadant i 44 procent av voteringarna.
Ibland blir det väldigt tydligt att ledarskribenternas jobb inte enbart, eller kanske inte ens främst, går ut på att analysera svensk politik, utan snarare går ut på att skriva fram det för dem önskvärda.
Att en ledarskribent på en borgerlig dagstidning hoppas på samarbete S-MP-FP och att V ska ställas utanför är vare sig förvånande eller upprörande. Värre är att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tydligen vill att S ska inleda samtal med FP och C. Bryr sig inte Karl-Petter Thorwaldsson alls om vilken politik FP och C står för? Var inte LO:s ställningstagande mot vinster i välfärden värt mer? Har inte Karl-Petter Thorwaldsson noterat att Vänsterpartiet ofta är de som först formulerar den politik som LO sedan (ibland något urvattnad) gör till sin (exempel: vinster i välfärden, överskottsmålet)?
Demoskops väljarbarometer för maj visar att andelen osäkra väljare är hög, hela 17,8 procent. Det tyder på att skillnaderna i svensk politik är för små. Partierna gyttrar ihop sig i mitten (och mitten har förflyttats högerut).
Vad LO:s ordförande borde efterlysa av Socialdemokratin är tydligare konfliktlinjer i politiken, att skillnaderna mellan vänster och höger blir tydligare. Det skulle LO:s medlemmar vinna på och det är också det enda sätter att kämpa ned Sverigedemokraterna. Det är som Jonas Sjöstedt sa i söndagens partiledardebatt: "Det handlar om klass."
Vänsterpartiets uppgift är fortsatt att driva en klar och tydlig vänsterpolitik, att göra de politiska konflikterna tydliga genom att lägga konkreta förslag som går i en annan riktning än den förda högerpolitiken. Det vore bra för Sverige om Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, gjorde detsamma.
Vänsterpartiet kan kanske vinna på att vara det enda tydliga alternativet till högerpolitiken, men risken finns att väljarna inte ser vår politik som realistisk, i bemärkelsen möjlig att genomföra, om vi står helt ensamma mot högerpolitiken. Politisk realism är framför allt en maktfråga.
Den andra uppgiften Vänsterpartiet har är därför att bygga partiet starkare och att bygga allianser med krafter utanför parlamenten, bidra till gräsrotsaktivism och arbeta i folkrörelser, att skapa bredast möjliga enhet i varje fråga
Om Karl-Petter Thorwaldssons uttalande är en besvikelse så är Stefan Lindborgs invigningstal till Ung Vänsters 46:e kongress upplyftande läsning. Ung Vänster har fattat vad som krävs nu: polarisering och vardagskamp - "De verkligt radikala finns i vardagen."
Se även: Vänster- och högerprassel, Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012, Är det omöjligt att höja skatten?, Upp till kamp för välfärd utan vinst och Utförsäljning kan bli stoppad.
tisdag 7 maj 2013
Regeringsfrågan
Fredrik Reinfeldt gjorde sitt bästa för att få söndagens partiledardebatt att handla om vad som ska hända 2014 istället för om politiken här och nu.
De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.
Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.
Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.
Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.
Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.
Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.
Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.
Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?
Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?
Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?
Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.
Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.
Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.
Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.
Alltså:
1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.
Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!
De politiska debatterna kommer bli väldigt tråkiga om den så kallade regeringsfrågan ska överskugga de samhällsproblem vi ser dagligen. Men som vänsterpartist är jag inte oroad över regeringsfrågan. Vi diskuterar den i partiet och ska gemensamt bestämma hur vi ser på en eventuell regeringsmedverkan 2014. Det är bra, så gör ett demokratiskt parti och den här typen av politiska diskussioner utvecklar vårt politiska tänkande. Det är nyttigt att tvingas formulera sig.
Varför är jag då inte oroad? Jo, för att jag tror att vi - om vi sköter frågan rätt - kan vinna vare sig S (och MP) vill ha med oss i en regering eller inte.
Jonas Sjöstedt har sagt att han menar att en rödgrön regering där V ingår är det bästa alternativet för Sverige. Han har också sagt att en förutsättning för att Vänsterpartiet ska sätta sig i en regering är att nuvarande privatiseringspolitik inte fortsätter, att vinstintresset tas bort ur välfärden.
Det är bra. Jag tycker att vi öppet ska formulera de krav som inte är förhandlingsbara. Vänsterpartiet skulle inte med bibehållen politisk trovärdighet kunna kompromissa om vinster i välfärden. Att vi går ut öppet och förklarar att detta kompromissar vi inte om sätter press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det stärker vinstmotståndarna i S och MP. För min del skulle jag gärna se att vi öppet går ut med ytterligare krav som inte är förhandlingsbara. Det är nog då klokt att välja krav som ligger inom ramen för välfärdspolitiken, för en välfärd fri från kommersiella intressen.
Vänsterpartiet bör bredda frågan om privata vinster i välfärden. Kommersialiseringen har ätit sig in i den gemensamma välfärden genom NPM, "valfrihetsreformer" och andra påfund. Välfärden behöver ökade resurser. Vänsterpartiet ska inte vara rädda för att öppet och tydligt säga: skatterna måste höjas.
Socialdemokraterna verkar inte våga säga det före valet, kanske de vågar genomföra skattehöjningar efter att ha vunnit valet. Men i dagsläget är det Vänsterpartiet som står för en realistisk och ansvarsfull ekonomisk politik: utan skattehöjningar och slopat överskottsmål kommer vi inte kunna sänka arbetslösheten, höja kvaliteten i välfärden och ta oss an klimatkrisen.
Genom att bredda och fortsätta driva frågan om vinster i välfärden kan vi förhoppningsvis se till att den inte desarmeras före valet.
Vore det bra för Sverige om Vänsterpartiet deltar i en koalitionsregering efter valet?
Sverige skulle må bra av att Vänsterpartiet påverkar Sveriges politik, ju mer desto bättre. Jag tror nog att Jonas Sjöstedt har rätt. Det bästa för Sverige vore en rödgrön majoritetsregering där Vänsterpartiet ingår. Men det förutsätter att vi inte bara sitter med i regeringen utan att vi också verkligen påverkar avgörande politikområden. Men det är inte självklart - kanske vi kan påverka politiken lika mycket utan sitta med i regeringen?
Vore det bra för Vänsterpartiet att delta i en koalitionsregering efter valet?
Det finns flera exempel på vänsterpartier som drabbats hårt av att sitta i regeringsställning. Vad som händer beror såklart på vilken politik som förs, om vi får verkligt inflytande över avgörande politikområden och om vår påverkan på politiken blir känd för medborgarna. Om det skulle fungera tror jag det skulle kunna vara bra för Vänsterpartiets image (många tycks ju tro att vi inte förmår styra och ta ansvar) men också för vår självkänsla och vårt självförtroende. Det skulle också kunna bidra till att motverka de tendenser till "argaste opposition" snarare än att vilja vara den rörelse som konkret och praktiskt tar sig an samhällsproblem som faktiskt finns (utan att vara dominerande) här och var i vänsterfamiljen (V, UV, VSF), alltså den outsidermentalitet som vi ibland hemfaller åt.
Ärligt talat har jag svårt att se att Vänsterpartiet kan göra något annat än att: gå till val på sin egen politik, driva en hård och effektiv valrörelse med några få prioriterade frågor, vilja sitta med i en regering som driver rödgrön politik samtidigt som vi öppet går ut med vad vi aldrig kompromissar om och arbeta för ett så starkt valresultat som möjligt.
Jag tycker att vi tydligt ska profilera oss även gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet (det är främst med dem vi tävlar om väljare). Vi ska driva, formulera och utveckla vår egen politik snarare än att skälla och gnälla på våra politiska motståndare.
Sedan får vi väl se vad som händer efter valet. Om S och MP inte bjuder in oss till regeringsmedverkan lär vi få en tillströmning av folk från S. Om S och MP inte kan göra upp med oss på grund av att vi inte kompromissar om vinster i välfärden lär både S och MP förlora folk till oss. Om S och MP får för sig att göra upp med något högerparti (till exempel Folkpartiet, om nu detta verkligen är möjligt) lär den socialdemokratiska partiledningen straffas hårt av sina gräsrötter och den socialdemokratiska vänstern. Inte heller Miljöpartiets folk (som står till vänster om sin partiledning) lär jubla över en uppgörelse med ett kärnkrafts- och Natokramande högerparti.
Alltså:
1. Vänsterpartiets linje bör vara att vilja sitta i en rödgrön regering förutsatt att den driver rödgrön politik.
2. Vi bör i förväg gå ut och öppet redovisa vad vi inte kompromissar om.
3. Vi bör gå till val på vår egen politik, inte endast för att det är bäst för oss utan främst för att blockpolitiken är förödande för demokratin. Förhandlingar och uppgörelser görs efter valet.
4. Alla beslut (regeringsmedverkan eller ej samt eventuella kompromisser och uppgörelser) bör fattas med så stor interndemokrati som möjligt.
Läs:
V vill också vara med i en rödgrön regering.
Jonas Wikström: Vänsterns valprofil.
Jonas Sjöstedts 1 maj-tal: text, YouTube.
Tysk vänster in i maktens centrum (om förhandlingstaktik).
Jonas Lundgren: Snart går vi utan er!
tisdag 23 oktober 2012
Lös verkliga problem först
Folkpartisten Jasenko Selimovic tycker att alla partier, utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna, ägnar för lite tid och kraft åt att diskutera integration. Han uppmanar oppositionen (varför inte övriga regeringspartier?): "Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna." Monica Gunne gav i Aftonbladet eldunderstöd till Jasenko.
Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:
- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.
- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.
- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.
Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".
Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.
Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.
För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:
"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."
Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder
Jag tycker precis tvärtom. Strunta i integrationen. Lös istället konkreta och reella problem i samhället. Några exempel på praktisk politik som Sverige behöver:
- Arbete åt alla. Vi behöver en ekonomisk politik med full sysselsättning som mål. Alla har rätt till arbete och alla har rätt till arbete med vettiga villkor.
- Alla har rätt till en bostad. Vi behöver fler hyresrätter till rimliga priser.
- Alla barn och ungdomar har rätt till en bra skola. För det måste vi bryta den segregerande skolpolitik som Folkpartiet och andra borgerliga partier driver.
Listan kan göras längre, men om vi löser dessa problem skulle vi göra Sverige till ett bättre land. Lös dessa problem och låt oss sedan se vad som återstår av "integrationsproblematik".
Men konkreta, faktiska problem som dessa kan inte lösas med borgerlig politik. Uppgifterna löses med vänsterpolitik.
Om vänsterpolitik ska få genomslag i Sverige krävs, bland annat, ett starkare, bättre och smartare Vänsterparti. Sverige behöver ett folkligt radikalt och folkligt förankrat Vänsterparti. Vi måste bli bättre på att "ta människors vardag på allvar", som Bim Clinell säger i en intervju i Flamman. Läs hennes bok De hunsades revansch, av den har vi en hel del att lära.
För övrigt har jag svårt att se att just Folkpartiet skulle vara särskilt lämpat att ta fighten med Sverigedemokraterna. Om de ska göra det måste de först göra upp med och göra avbön för politik som denna:
"Att göra burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet för flyktingar till huvudfrågor, fyra veckor före valet, förstärker bara bilden av att Folkpartiets ledning fiskar i grumligt vatten och spelar på främlingsrädsla."
Lästips:
Ali Esbati: Våga vägra ta debatten
Christina Höj Larsen: Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem
Jonas Wikström: Alla onda spiralers moder
måndag 22 oktober 2012
Klassintresset ljuger aldrig
Förespråkarna för att vår välfärd ska styras av profithunger istället för behov och kvalitet blir alltmer desperata. Den senaste debattvinkeln är att inta en förment feministisk ståndpunkt.
Åsa Moberg inledde med att publicera en fri fantasi i Dagens Nyheter som är så fluffig att den knappt går att återberätta eller angripa.
Avsaknaden av konkretion och fakta i Åsa Mobergs artikel kan visas genom att ställa några enkla frågor till texten.
- Domineras den vinstdrivna välfärdsindustrin (till exempel Attendo och Carema) av kvinnor i ledande ställning?
- Har de anställda kvinnorna inom den vinstdrivna välfärden goda arbetsvillkor och löner och har de fler arbetskamrater än deras kollegor inom gemensamt driven verksamhet?
- Är det rimligt att jämföra metallindustri med skola och äldreomsorg? Ser inte Åsa Moberg några skillnader mellan vård, skola, omsorg och metallindustri?
- Bidrar profithunger till mångfald inom välfärden? Är det inte tvärtom så att nuvarande profitstyrda välfärdsmarknad leder till att verksamheter som kooperativ slås ut av de stora och kapitalstarka aktörerna?
Jag tror också att Åsa Moberg egentligen vet att många av oss som arbetar för en välfärd fri från kommersiella intressen samtidigt arbetar för bättre villkor för de anställda inom välfärden och ökade resurser till välfärden. Hon skulle heller inte ha samma dystopiska syn på välfärdens framtida finansiering om hon frigjorde sig från det rådande tankemönstret att vi inte kan omfördela resurser inom samhället. Vi kan omfördela från privat till gemensam konsumtion och vi kan omfördela från rika till fattiga. Däremot är givetvis en gemensam välfärd av hög kvalitet för alla omöjlig att upprätthålla om vi ska fortsätta att sänka skatter och upprätthålla höga privata profitnivåer. En av flera anledningar att vara emot privata vinster inom välfärden är också att varje skattekrona ska gå dit den var avsedd.
Åsa Mobergs krönika gav sedan upphov till texter på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor samt Helsingborg Dagblads debattsida. Ingen av dessa texter tillför dock något av värde.
Klassintresset ljuger aldrig, inte ens om det kommer i feministisk förklädnad.
Om ovan nämnda skribenter har lust att börja driva feministiska frågor av verkligt konkret värde har jag här några förslag:
- Ordentliga resurser till välfärden. Fler anställda behövs.
- Bygg ut äldreomsorgen så att inte kvinnor tvingas till deltid för att ta hand om sina åldrande föräldrar.
- Barnomsorg på obekväm arbetstid behövs i alla kommuner.
- Bättre löner, arbetsvillkor och utbildning till alla välfärdsarbetare.
För att genomföra detta behövs höjda skatter och skatt efter bärkraft. Vi måste omfördela från privat till gemensam konsumtion.
Jag har själv kritiserat Kommunals ordförande Annelie Nordström för hennes uttalanden mot non-profit inom välfärden. Men nu har hon i en intervju påpekat att hon "är ett redskap" för Kommunals medlemmar. Kommunal har ännu inte fattat beslut i frågan om vinstutdelning inom välfärden. Annelie Nordström har givetvis rätt i att ett vinstförbud inte löser alla problem inom välfärden. Men ett sådant beslut är ett steg på vägen mot en bättre välfärd och, tror jag, är också en nödvändig förutsättning för en gemensam välfärd av hög kvalitet.
Behov och kvalitet, inte profithunger, är vad som ska vara prioriterat inom välfärden. Driftsform spelar roll. Vi vill ha en gemensamt ägd och styrd välfärd. Meddelarfrihet och offentlighetsprincip ska gälla inom all skattefinansierad verksamhet oavsett utförare. Vi behöver utveckla medborgarnas, brukarnas och de anställdas inflytande över verksamheterna. Vi behöver skapa mångfald inom gemensamt driven välfärd. Välfärdsfrågor ska vara politiskt prioriterade och vi medborgare ska hålla tummen i ögat på ansvariga politiker. De är ansvariga oavsett utförare.
Annelie Nordström påpekar helt korrekt att:
- Bemanningen är egentligen det absolut bästa måttet på kvalitet i välfärden, alltså fokus på kompetens samt antal faktiskt arbetande i verksamheten. Sedan måste också vikten av ökade resurser till välfärden betonas.
Lena Sommestad, som vet vad hon talar om, har gett ett bra svar på frågan om vinst i välfärden är bra för jämställdheten. Läs också Anna Hövenmarks svar till Åsa Moberg.
Det irriterande med en text som den Åsa Moberg producerat är egentligen inte att man inte håller med. Det irriterande är den låga intellektuella nivån. Av en som har till yrke att skriva och som kan ägna hela sina dagar åt att läsa in sig på fakta och sedan formulera sig bör man kräva mer. Men sådana texter kanske krävs för att man ska kvalificera sig för fortsatt bokutgivning på Timbro?
En högre nivå än så här måste debatten kunna föras på. Ärligt talat har jag inte hört ett enda vettigt argument från profitförespråkarna. Tyvärr är det inte alltid de goda argumenten som vinner i politiken. Starka kapitalintressen står bakom fortsatt vinstuttag inom välfärden. Det ligger i kapitalets intresse att kunna skapa profit på vår gemensamma välfärd.
Tur då att det finns enstaka liberaler av högre kvalitet, till exempel Expressens Anna Dahlberg.
Läs material och fakta från Vänsterpartiet: Nästan 9 miljarder till skattefinansierad vinst i välfärdsföretagen, Flygblad och FAQ om vinster i välfärden, En välfärd fri från kommersiella intressen.
Läs Statistiska centralbyråns Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg 2010.
Läs gärna Daniel Ankarloos Välfärdsmyter för en annan syn på välfärdens framtida finansiering än den gängse borgerliga. Här en text av Kaj Raving om Daniel Ankarloos korrigering av den snedvridna debatten, eller snarare borgerliga propagandan.
Åsa Moberg inledde med att publicera en fri fantasi i Dagens Nyheter som är så fluffig att den knappt går att återberätta eller angripa.
Avsaknaden av konkretion och fakta i Åsa Mobergs artikel kan visas genom att ställa några enkla frågor till texten.
- Domineras den vinstdrivna välfärdsindustrin (till exempel Attendo och Carema) av kvinnor i ledande ställning?
- Har de anställda kvinnorna inom den vinstdrivna välfärden goda arbetsvillkor och löner och har de fler arbetskamrater än deras kollegor inom gemensamt driven verksamhet?
- Är det rimligt att jämföra metallindustri med skola och äldreomsorg? Ser inte Åsa Moberg några skillnader mellan vård, skola, omsorg och metallindustri?
- Bidrar profithunger till mångfald inom välfärden? Är det inte tvärtom så att nuvarande profitstyrda välfärdsmarknad leder till att verksamheter som kooperativ slås ut av de stora och kapitalstarka aktörerna?
Jag tror också att Åsa Moberg egentligen vet att många av oss som arbetar för en välfärd fri från kommersiella intressen samtidigt arbetar för bättre villkor för de anställda inom välfärden och ökade resurser till välfärden. Hon skulle heller inte ha samma dystopiska syn på välfärdens framtida finansiering om hon frigjorde sig från det rådande tankemönstret att vi inte kan omfördela resurser inom samhället. Vi kan omfördela från privat till gemensam konsumtion och vi kan omfördela från rika till fattiga. Däremot är givetvis en gemensam välfärd av hög kvalitet för alla omöjlig att upprätthålla om vi ska fortsätta att sänka skatter och upprätthålla höga privata profitnivåer. En av flera anledningar att vara emot privata vinster inom välfärden är också att varje skattekrona ska gå dit den var avsedd.
Åsa Mobergs krönika gav sedan upphov till texter på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor samt Helsingborg Dagblads debattsida. Ingen av dessa texter tillför dock något av värde.
Klassintresset ljuger aldrig, inte ens om det kommer i feministisk förklädnad.
Om ovan nämnda skribenter har lust att börja driva feministiska frågor av verkligt konkret värde har jag här några förslag:
- Ordentliga resurser till välfärden. Fler anställda behövs.
- Bygg ut äldreomsorgen så att inte kvinnor tvingas till deltid för att ta hand om sina åldrande föräldrar.
- Barnomsorg på obekväm arbetstid behövs i alla kommuner.
- Bättre löner, arbetsvillkor och utbildning till alla välfärdsarbetare.
För att genomföra detta behövs höjda skatter och skatt efter bärkraft. Vi måste omfördela från privat till gemensam konsumtion.
Jag har själv kritiserat Kommunals ordförande Annelie Nordström för hennes uttalanden mot non-profit inom välfärden. Men nu har hon i en intervju påpekat att hon "är ett redskap" för Kommunals medlemmar. Kommunal har ännu inte fattat beslut i frågan om vinstutdelning inom välfärden. Annelie Nordström har givetvis rätt i att ett vinstförbud inte löser alla problem inom välfärden. Men ett sådant beslut är ett steg på vägen mot en bättre välfärd och, tror jag, är också en nödvändig förutsättning för en gemensam välfärd av hög kvalitet.
Behov och kvalitet, inte profithunger, är vad som ska vara prioriterat inom välfärden. Driftsform spelar roll. Vi vill ha en gemensamt ägd och styrd välfärd. Meddelarfrihet och offentlighetsprincip ska gälla inom all skattefinansierad verksamhet oavsett utförare. Vi behöver utveckla medborgarnas, brukarnas och de anställdas inflytande över verksamheterna. Vi behöver skapa mångfald inom gemensamt driven välfärd. Välfärdsfrågor ska vara politiskt prioriterade och vi medborgare ska hålla tummen i ögat på ansvariga politiker. De är ansvariga oavsett utförare.
Annelie Nordström påpekar helt korrekt att:
- Bemanningen är egentligen det absolut bästa måttet på kvalitet i välfärden, alltså fokus på kompetens samt antal faktiskt arbetande i verksamheten. Sedan måste också vikten av ökade resurser till välfärden betonas.
Lena Sommestad, som vet vad hon talar om, har gett ett bra svar på frågan om vinst i välfärden är bra för jämställdheten. Läs också Anna Hövenmarks svar till Åsa Moberg.
Det irriterande med en text som den Åsa Moberg producerat är egentligen inte att man inte håller med. Det irriterande är den låga intellektuella nivån. Av en som har till yrke att skriva och som kan ägna hela sina dagar åt att läsa in sig på fakta och sedan formulera sig bör man kräva mer. Men sådana texter kanske krävs för att man ska kvalificera sig för fortsatt bokutgivning på Timbro?
En högre nivå än så här måste debatten kunna föras på. Ärligt talat har jag inte hört ett enda vettigt argument från profitförespråkarna. Tyvärr är det inte alltid de goda argumenten som vinner i politiken. Starka kapitalintressen står bakom fortsatt vinstuttag inom välfärden. Det ligger i kapitalets intresse att kunna skapa profit på vår gemensamma välfärd.
Tur då att det finns enstaka liberaler av högre kvalitet, till exempel Expressens Anna Dahlberg.
Läs material och fakta från Vänsterpartiet: Nästan 9 miljarder till skattefinansierad vinst i välfärdsföretagen, Flygblad och FAQ om vinster i välfärden, En välfärd fri från kommersiella intressen.
Läs Statistiska centralbyråns Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg 2010.
Läs gärna Daniel Ankarloos Välfärdsmyter för en annan syn på välfärdens framtida finansiering än den gängse borgerliga. Här en text av Kaj Raving om Daniel Ankarloos korrigering av den snedvridna debatten, eller snarare borgerliga propagandan.
torsdag 20 september 2012
Miljöpartiet lierar sig med Moderaterna
Jag brukar ofta försvara Miljöpartiet när andra på vänsterkanten kallar dem "borgare" eller opålitliga.
Det ska jag nog sluta med.
Anledningen är att Miljöpartiet i Malmö nu tillsammans med Moderaterna går ut till försvar för profit i välfärden.
Miljöpartisterna i Malmö hävdar på fullt allvar att: "Strävan efter vinst leder till en mer innovativ och effektiv verksamhet, mer välfärd per krona."
Jag försvarade det rödgröna samarbetet 2010. Jag har svårt att se hur vi ska kunna byta regering 2014 utan ett rödgrönt samarbete. Men tyvärr har jag nu också svårt att se hur ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan leda till en politik som på avgörande grunder skiljer sig från nuvarande högerpolitik.
Det finns vettiga miljöpartister och det finns vettiga socialdemokrater men vilket inflytande kommer de att få inom sina partier?
Högsta prioritet nu är att bygga ett starkare, effektivare, smartare och bättre vänsterparti och att vi bygger breda allianser utanför partipolitiken.
Det ska jag nog sluta med.
Anledningen är att Miljöpartiet i Malmö nu tillsammans med Moderaterna går ut till försvar för profit i välfärden.
Miljöpartisterna i Malmö hävdar på fullt allvar att: "Strävan efter vinst leder till en mer innovativ och effektiv verksamhet, mer välfärd per krona."
Jag försvarade det rödgröna samarbetet 2010. Jag har svårt att se hur vi ska kunna byta regering 2014 utan ett rödgrönt samarbete. Men tyvärr har jag nu också svårt att se hur ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan leda till en politik som på avgörande grunder skiljer sig från nuvarande högerpolitik.
Det finns vettiga miljöpartister och det finns vettiga socialdemokrater men vilket inflytande kommer de att få inom sina partier?
Högsta prioritet nu är att bygga ett starkare, effektivare, smartare och bättre vänsterparti och att vi bygger breda allianser utanför partipolitiken.
Etiketter:
Miljöpartiet,
Moderaterna,
Rödgrönt,
Socialdemokraterna,
Valet 2014,
Vänsterpartiet
Om Folkpartiet och ansvarstagande
En folkpartist vid namn Johan Pehrson tycker tydligen att Vänsterpartiet inte är "ansvarstagande".
Och det ska komma från en medlem i ett parti som vill ansluta Sverige till euron och Nato, som medvetet flörtar med främlingsfientliga strömningar och som utan att blinka sänker skatter trots att vi behöver stora investeringar i välfärd, infrastruktur, miljö- och klimat.
Som om inte detta vore nog är också Johan Pehrson medlem i ett parti som ansvarar för en helt bedrövlig skolpolitik.
Och det ska komma från en medlem i ett parti som vill ansluta Sverige till euron och Nato, som medvetet flörtar med främlingsfientliga strömningar och som utan att blinka sänker skatter trots att vi behöver stora investeringar i välfärd, infrastruktur, miljö- och klimat.
Som om inte detta vore nog är också Johan Pehrson medlem i ett parti som ansvarar för en helt bedrövlig skolpolitik.
Etiketter:
Folkpartiet,
Johan Pehrson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)