torsdag 28 juni 2012
Högeralliansen och demokratin
Justitieminister Beatrice Ask (M) meddelar idag att regeringen tillsatt "en utredning som ska se över frågan om ett stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet."
Beatrice Ask påstår att: "Alliansregeringens utgångspunkt är att vi ska slå vakt om den svenska öppenheten."
Om högeralliansens engagemang för öppenhet hade varit stort och äkta hade de givetvis inte tillåtit en enda privatisering av vår gemensamma välfärd innan samma meddelarfrihet och offentlighetsprincip gällt i privatiserad verksamhet som i gemensamt ägd och styrd verksamhet.
söndag 17 juni 2012
4,4 procent
Opinionsundersökningarna duggar tätt. Dagens väljarbarometer från Sifo var positiv såtillvida att de rödgröna fortsätter leda ganska stort över högeralliansen.
Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.
I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.
Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?
Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.
Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.
Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.
Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:
1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)
2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.
GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.
Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.
De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."
En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.
Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.
Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!
Partierna i storleksordning: (S) 38,8%; (M) 27,6%; (MP) 8,6%; (FP) 5,6%; (SD) 5,4%; (C) 4,8%; (V) 4,4%, (KD) 3,9%.
I december 2011 såg siffrorna ut så här: (M) 34,4%; (S) 25,4%; (MP) 12,3%; (V) 6,3%; (FP) 5,5%; (C) 5,4%; (SD) 5,2%; (KD) 4,3%.
Både (V) och (MP) går alltså bakåt. Varför?
Vi i Vänsterpartiet har ett stort arbete framför oss och bör tänka till ordentligt. Varför vill inte fler rösta på oss trots att vi vet att många håller med oss i viktiga frågor. LO säger nej till privata vinster i välfärden, PRO vill inte att privat äldreomsorg tvingas på kommuner, ja till och med Expressens ledarsida håller med Vänsterpartiet om att privata vinstintressen inte har i skolan att göra.
Jag tror inte problemet är att vi inte nått ut med vårt budskap. Problemet finns nog någon annanstans. Men jag tror inte problemet finns där Svenska Dagbladets Fredrik Kärrholm hoppas det finns.
Nu vet jag att mycket, både avseende organisation och kommunikation, är på gång i Vänsterpartiet. Jag är hoppfull. Jag tror vi vänder det här.
Om jag ändå ska säga något om vad jag tror behövs göras om vi ska vända skutan så väljer jag två saker:
1. Den lokala nivån är avgörande. Vi måste bli bättre, kunnigare, smartare, trovärdigare, synligare, folkligare och effektivare kommunalpolitiker. Vi ska vara ett enat och sammanhållet parti. Vänsterpartiets politik ska inte principiellt skilja sig från ort till ort. Vi ska vara de främsta lokalpatrioterna. (Vi ska inte lägga motioner om sittkissande, välja nämndemän som inte står för partiets politik, låta barnen slå på borgarpiñatas eller ha Lenin- eller Che Guevara-fanor i våra 1 maj-tåg.)
2. Vi måste bli bättre på att sprida, informera och prata om vår centrala politik lokalt. Allt material som framställs bör användas. Vänsterpartiets budgetmotioner får inte cred på borgerliga ledarsidor. Då måste vi själva prata om dem och förstå dem.
GP påpekar att Jonas Sjöstedt "inte vänt Vänsterpartiet." Nä, det trodde åtminstone inte jag att han skulle göra. Det är en kollektiv uppgift. Fast jag får erkänna att jag nog trodde att vi skulle ligga lite högre i opinionen än så här.
Peter Högberg har noterat att Svenska Dagbladet försöker putta över Miljöpartiet till den blå sidan. Vad som händer efter 2014 vet ingen, men ärligt talat - hur troligt är det med Miljöpartiet i en borgerlig regering? Visst - de styr med borgarna i regioner/landsting och kommuner, men det finns ju även röd-blå samarbeten på lokal nivå.
De rödgröna partierna är - som tur är - inte överens i allt, men vi har mycket gemensamt. Det är som Per Gahrton skriver: "2014 är det hög tid att byta ut borgaralliansen mot ett grönrött alternativ."
En sak till förresten. För ett tag sedan läste jag två böcker om Moderaterna: Anders Pihlblads "Ett partis fall och uppgång : berättelsen om de nya moderaterna" och Anita Kratz "Reinfeldt ensamvargen". Några saker jag slogs av under läsningen var att Moderaterna under Reinfeldt, Borg, Schlingmann med flera hade en ledning som jobbade tajt och bra och att de var oerhört målmedvetna. De lyckades också utmana så väl väljarnas som de aktivas bild av partiet.
Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti. Vänsterpartiet kan inte och ska inte kopiera Moderaternas arbetssätt, men jag tror att även vi måste utmana både oss själva och väljarnas bild av oss.
Mitt största orosmoment är fortfarande att krismedvetenhet, medvetenheten om att "nu är det allvar" och viljan till förnyelse och förändring inte finns överallt i partiet. Om Vänsterpartiet ska vara ett bra socialistiskt och feministiskt parti duger det inte att vi har en ledning som gör rätt, vi måste alla göra det. Alla ska med!
fredag 15 juni 2012
Åsa Moberg och privata vinstintressen i välfärden
Åsa Moberg tar i Dagens Nyheter strid för privata vinstintressen i välfärden. Hennes argument är de samma som i den artikel i Expressen 2006 där hon kom ut som borgare. Argumenten har inte vunnit i styrka under de sex år som gått sedan hon först formulerade dem.
Hon har två argument för privata vinstintressen i välfärden:
1. Privat vård kan inte vara dålig, åtminstone inte i längden. Så här tänker Åsa Moberg: "Dåliga privata vårdföretag kommer inte att bli stora. Det är bara i offentlig regi som dålig vård kan pågå år efter år."
2. Vinstdrivande välfärdsföretag är tydligen av någon anledning per automatik bättre på att kommunicera med brukare och närstående. I den offentliga välfärden fungerar det däremot så här enligt Åsa Moberg: "Det finns ingen kanal för kommunikation mellan brukare, närstående och politiker, inte heller mellan personalen och politikerna."
Om man inte anser punkt 1 redan vara överbevisad, vilket uppenbarligen inte Åsa Moberg, som säkert noga följer med i diverse massmedia, gör bör hon inse att hennes resonemang bygger på en - som jag ser det - minst sagt naiv "valfrihetsfilosofi". Denna "valfrihet" förutsätter ett ständigt överskott av vårdplatser, alltså att varje brukare ständigt har ett antal vårdplatser och vårdutövare att välja mellan. Hennes resonemang bygger också på att exempelvis våra äldre ska kunna byta boende ungefär som vi byter - låt säga - en sorts tandkräm mot en annan. Riktigt så funkar det ju inte, och det vet nog egentligen Åsa Moberg också. Hoppas jag i alla fall.
Vad gäller punkt två så återstår det för Åsa Moberg att bevisa på vilket sätt det skulle vara enklare för en brukare eller anhörig att påverka ledningen för Attendo eller Carema än politikerna i den lokala socialnämnden. Den borgerligt styrda kommun jag och Åsa Moberg bor i är inte något demokratiskt under, men om så krävs kan vi som bor här kontakta våra lokala politiker. Vi kan faktiskt till och med få en pratstund med självaste kommunalrådet.
Jag har högre tankar om vår representativa demokrati och rösträtt än vad Åsa Moberg har. Enligt henne leder maktskiften inte till något annat än "omorganisationer som endast slumpmässigt resulterar i" förbättringar.
Offentligt driven välfärd måste bli bättre. Generellt behövs ökade resurser (det är möjligt precis på samma sätt som de senaste årens stora skattesänkningar varit möjliga) men också ökat inflytande från brukare, anhöriga och anställda. I det avseendet tvivlar jag på att de stora vinstdrivande vårdbolagen är någon inspirationskälla.
Själv tycker jag att den gemensamt ägda och styrda välfärden är något viktigt, vackert och bra. Vissa saker har vi bestämt oss för att driva gemensamt genom våra demokratiskt valda ombud. När vi använder den gemensamma välfärden är vi inte kunder, det är vi som äger den - vi är medborgare.
Jag skulle vilja att vi utökar det gemensamt ägda och styrda - allmänningen.
Åsa Moberg verkar också ha glömt två små men ack så viktiga ord: meddelarfrihet och offentlighetsprincip.
Åsa Moberg vill inte att vi ser privata vinster i välfärden som en "ideologisk fråga". Texten hon själv producerat är dock rent ideologisk.
Den röda ytan på vissa inom 1970-talsvänstern var tunn. Intresset ljuger aldrig.
Hon har två argument för privata vinstintressen i välfärden:
1. Privat vård kan inte vara dålig, åtminstone inte i längden. Så här tänker Åsa Moberg: "Dåliga privata vårdföretag kommer inte att bli stora. Det är bara i offentlig regi som dålig vård kan pågå år efter år."
2. Vinstdrivande välfärdsföretag är tydligen av någon anledning per automatik bättre på att kommunicera med brukare och närstående. I den offentliga välfärden fungerar det däremot så här enligt Åsa Moberg: "Det finns ingen kanal för kommunikation mellan brukare, närstående och politiker, inte heller mellan personalen och politikerna."
Om man inte anser punkt 1 redan vara överbevisad, vilket uppenbarligen inte Åsa Moberg, som säkert noga följer med i diverse massmedia, gör bör hon inse att hennes resonemang bygger på en - som jag ser det - minst sagt naiv "valfrihetsfilosofi". Denna "valfrihet" förutsätter ett ständigt överskott av vårdplatser, alltså att varje brukare ständigt har ett antal vårdplatser och vårdutövare att välja mellan. Hennes resonemang bygger också på att exempelvis våra äldre ska kunna byta boende ungefär som vi byter - låt säga - en sorts tandkräm mot en annan. Riktigt så funkar det ju inte, och det vet nog egentligen Åsa Moberg också. Hoppas jag i alla fall.
Vad gäller punkt två så återstår det för Åsa Moberg att bevisa på vilket sätt det skulle vara enklare för en brukare eller anhörig att påverka ledningen för Attendo eller Carema än politikerna i den lokala socialnämnden. Den borgerligt styrda kommun jag och Åsa Moberg bor i är inte något demokratiskt under, men om så krävs kan vi som bor här kontakta våra lokala politiker. Vi kan faktiskt till och med få en pratstund med självaste kommunalrådet.
Jag har högre tankar om vår representativa demokrati och rösträtt än vad Åsa Moberg har. Enligt henne leder maktskiften inte till något annat än "omorganisationer som endast slumpmässigt resulterar i" förbättringar.
Offentligt driven välfärd måste bli bättre. Generellt behövs ökade resurser (det är möjligt precis på samma sätt som de senaste årens stora skattesänkningar varit möjliga) men också ökat inflytande från brukare, anhöriga och anställda. I det avseendet tvivlar jag på att de stora vinstdrivande vårdbolagen är någon inspirationskälla.
Själv tycker jag att den gemensamt ägda och styrda välfärden är något viktigt, vackert och bra. Vissa saker har vi bestämt oss för att driva gemensamt genom våra demokratiskt valda ombud. När vi använder den gemensamma välfärden är vi inte kunder, det är vi som äger den - vi är medborgare.
Jag skulle vilja att vi utökar det gemensamt ägda och styrda - allmänningen.
Åsa Moberg verkar också ha glömt två små men ack så viktiga ord: meddelarfrihet och offentlighetsprincip.
Åsa Moberg vill inte att vi ser privata vinster i välfärden som en "ideologisk fråga". Texten hon själv producerat är dock rent ideologisk.
Den röda ytan på vissa inom 1970-talsvänstern var tunn. Intresset ljuger aldrig.
Etiketter:
Gemensam välfärd,
Privata vinstintressen,
Privatiseringar,
Välfärden,
Åsa Moberg
torsdag 14 juni 2012
Henrik Bromander: Smålands mörker
Henrik Bromander är en kompomisslös serietecknare och berättare som inte väjer för det mörka, jobbiga, otäcka eller äckliga.
I den drygt 600 sidor tjocka serieromanen möter vi Erik, som växer upp i Nässjö. Vi följer Erik från 1987 till 2011. Nässjö är en stad på dekis och Eriks familj är trasig. Ljuspunkterna i Eriks liv är hans farfar, en vän och skaparglädjen. Han tecknar serier och ger ut en fansin som heter Ansikte.
Erik vänder trasigheten i sitt liv till ett sorts övermänniskotänkande, han blir en övertygad fascist. Allt går sönder. Han möter kärleken, men blir sviken. Hans bästa vän dör utan att de hinner bli sams efter ett gräl. Erik åker i fängelse efter en misshandel.
Så här uttalar sig Henrik Bromander själv om boken:
"När jag väl bestämde mig för att göra en lång, episk serieroman ville jag att den skulle handla om något viktigt, något värt att ta på allvar. Högervridningen av samhället är något som bekymrat mig mycket under lång tid, både vad gäller Alliansens maktövertagande och de högerextremas framgångar i parlamentariska val här hemma och nere i Europa. Utvecklingen är skrämmande och det riktigt läskiga är att vänstern verkar sakna idéer och initiativ till motstånd. Men för att kunna bekämpa sin fiende måste man förstå den, därför gjorde jag den här resan in i en fascists psyke."
Smålands mörker är en stark berättelse. Jag rekommenderar den varmt, även om jag inte är så säker på att vi egentligen lär oss så mycket om vad högervridningen av samhället beror på. Vi får en trovärdig historia om hur en person blir fascist, men frågan är hur de högerextrema idéerna kan få fotfäste hos såpass många att de får ett samhälleligt genomslag och till exempel når parlamentarisk representation.
En bok som konkret berättar om hur ett högerextremt parti nått framgångar är De hunsades revansch : en resa i fascismens Frankrike av Bim Clinell. Läs gärna den.
Henrik Bromander har tidigare gett ut dessa böcker: Hur vi ser på varandra, Tidigt på morgonen och Det händer här.
Se en trailer på YouTube.
Följ Henrik Bromanders blogg.
I den drygt 600 sidor tjocka serieromanen möter vi Erik, som växer upp i Nässjö. Vi följer Erik från 1987 till 2011. Nässjö är en stad på dekis och Eriks familj är trasig. Ljuspunkterna i Eriks liv är hans farfar, en vän och skaparglädjen. Han tecknar serier och ger ut en fansin som heter Ansikte.
Erik vänder trasigheten i sitt liv till ett sorts övermänniskotänkande, han blir en övertygad fascist. Allt går sönder. Han möter kärleken, men blir sviken. Hans bästa vän dör utan att de hinner bli sams efter ett gräl. Erik åker i fängelse efter en misshandel.
Så här uttalar sig Henrik Bromander själv om boken:
"När jag väl bestämde mig för att göra en lång, episk serieroman ville jag att den skulle handla om något viktigt, något värt att ta på allvar. Högervridningen av samhället är något som bekymrat mig mycket under lång tid, både vad gäller Alliansens maktövertagande och de högerextremas framgångar i parlamentariska val här hemma och nere i Europa. Utvecklingen är skrämmande och det riktigt läskiga är att vänstern verkar sakna idéer och initiativ till motstånd. Men för att kunna bekämpa sin fiende måste man förstå den, därför gjorde jag den här resan in i en fascists psyke."
Smålands mörker är en stark berättelse. Jag rekommenderar den varmt, även om jag inte är så säker på att vi egentligen lär oss så mycket om vad högervridningen av samhället beror på. Vi får en trovärdig historia om hur en person blir fascist, men frågan är hur de högerextrema idéerna kan få fotfäste hos såpass många att de får ett samhälleligt genomslag och till exempel når parlamentarisk representation.
En bok som konkret berättar om hur ett högerextremt parti nått framgångar är De hunsades revansch : en resa i fascismens Frankrike av Bim Clinell. Läs gärna den.
Henrik Bromander har tidigare gett ut dessa böcker: Hur vi ser på varandra, Tidigt på morgonen och Det händer här.
Se en trailer på YouTube.
Följ Henrik Bromanders blogg.
Etiketter:
Bim Clinell,
Böcker,
Fascism,
Henrik Bromander,
Skönlitteratur,
Tecknade serier
måndag 11 juni 2012
Om feministiskt självförsvar och Nyamko Sabuni
Vänsterpartiet har bildat ett kvinnonätverk. Ida Gabrielsson är dess ordförande. Vänsterpartiet ska vara Sveriges viktigaste feministiska kraft och vi ska vara Sveriges mest jämställda organisation.
När kvinnonätverkets konkreta planer presenterades i Svenska Dagbladet gick Nyamko Sabuni ut och raljerade dumt. Att Vänsterpartiets kvinnliga politiker ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar kommenterade Nyamko Sabuni på detta oförskämda vis:
- Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar.
Tramsigt! Och också tråkigt att hon väljer att förlöjliga en så viktig fråga som kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor.
Men det finns som tur är folkpartister som är positiva till feministiskt självförsvar. Så här skriver Tina Acketoft:
"Självförsvar för självförtroende
För många tjejer och kvinnor är vardagen begränsad av obehag och rädsla för att bli utsatt för oönskade närmanden eller övergrepp. Man går inte på det där mötet efter mörkrets inbrott, man promenerar inte hem ensam på kvällen, man cyklar inte ensam i mörka områden, man tar en taxi hem och så vidare.
Statistiken talar för att det är ett klokt beteende. 2003 anmäldes 2 565 våldtäkter, varav cirka var fjärde utomhus. Var tredje våldtäkt blev utomhus inte mer än försök, inomhus var nionde. Oftast tack vare kvinnans försvar. När angriparen flydde berodde det oftast på att kvinnan skrek eller att någon kom och "störde". Det visar alltså att det lönar sig att kunna försvara sig.
En enkel översikt en vanlig dag på skolgårdarna överallt i Sverige visar tydliga skillnader i flickors och pojkars beteende. Tjejer brottas, kastar, kämpar och ropar sällan som killar gör. Man använder helt enkelt inte sin kropps fulla resurser på samma sätt som killarna, och därmed saknar man kunskap om sin egen styrka. Och detta får oanade effekter i förlängningen. Det är samhällets absoluta uppgift att skydda individer från brott, men det utesluter inte att man med enkla men medvetna medel skulle kunna göra mycket för att stärka tjejers kroppsmedvetenhet och därmed självförtroende.
För sanningen är att vetskap om sin egen rösts och kropps styrka samt en grundläggande kunskap i självförsvar kan bidra till den ökade självkänsla och säkerhet som skulle utöka kvinnors begränsade livsutrymme i dag.
Som en följd av regeringens regleringsbrev till Skolverket år 2002 där man anslog medel till insatser för att stärka flickors självförtroende och bland annat ge möjlighet till självförsvarsträning, har ett flertal skolor inlett verksamheter med målet att stärka flickors självförtroende och självuppfattning.
Verksamheterna följer regleringsbrevets riktlinjer om att utgångspunkten ska vara elevernas egna frågor och erfarenheter samt att fokus bör riktas på diskussioner om identitet, relationer och makt. Självförsvar inom skolan är inte en kampsportsteknik och det handlar inte om att lära sig att slåss i allmänhet. Kampsport får man ägna sig åt på sin fritid om man är intresserad av det, och att slåss i allmänhet är aldrig en lösning på problemen.
Självförsvar för tjejer är en specifik form av träning som handlar om att först och främst lära sig säga ifrån och agera på ett så tydligt sätt att man kan undvika att bli utsatt för våld, där man fokuserar på tre delar, mental styrka, verbal styrka och fysiskt självförsvar.
Jag är övertygad om att många tjejers självförtroende skulle kunna stärkas med kunskap om självförsvar. Och dessutom, om en enda av de 2 565 våldtäkterna från 2003 skulle ha kunnat undvikas med självförsvarsutbildning så borde det vara tillräckligt med argument för alla skolor att erbjuda sina tjejer utbildning av detta slaget. (SNB)"
Läs:
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni ”oroad” över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Tina Acketoft: Självförsvar för självförtroende
Ida Gabrielsson: Märkligt att Sabuni oroar sig för oss
När kvinnonätverkets konkreta planer presenterades i Svenska Dagbladet gick Nyamko Sabuni ut och raljerade dumt. Att Vänsterpartiets kvinnliga politiker ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar kommenterade Nyamko Sabuni på detta oförskämda vis:
- Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar.
Tramsigt! Och också tråkigt att hon väljer att förlöjliga en så viktig fråga som kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor.
Men det finns som tur är folkpartister som är positiva till feministiskt självförsvar. Så här skriver Tina Acketoft:
"Självförsvar för självförtroende
För många tjejer och kvinnor är vardagen begränsad av obehag och rädsla för att bli utsatt för oönskade närmanden eller övergrepp. Man går inte på det där mötet efter mörkrets inbrott, man promenerar inte hem ensam på kvällen, man cyklar inte ensam i mörka områden, man tar en taxi hem och så vidare.
Statistiken talar för att det är ett klokt beteende. 2003 anmäldes 2 565 våldtäkter, varav cirka var fjärde utomhus. Var tredje våldtäkt blev utomhus inte mer än försök, inomhus var nionde. Oftast tack vare kvinnans försvar. När angriparen flydde berodde det oftast på att kvinnan skrek eller att någon kom och "störde". Det visar alltså att det lönar sig att kunna försvara sig.
En enkel översikt en vanlig dag på skolgårdarna överallt i Sverige visar tydliga skillnader i flickors och pojkars beteende. Tjejer brottas, kastar, kämpar och ropar sällan som killar gör. Man använder helt enkelt inte sin kropps fulla resurser på samma sätt som killarna, och därmed saknar man kunskap om sin egen styrka. Och detta får oanade effekter i förlängningen. Det är samhällets absoluta uppgift att skydda individer från brott, men det utesluter inte att man med enkla men medvetna medel skulle kunna göra mycket för att stärka tjejers kroppsmedvetenhet och därmed självförtroende.
För sanningen är att vetskap om sin egen rösts och kropps styrka samt en grundläggande kunskap i självförsvar kan bidra till den ökade självkänsla och säkerhet som skulle utöka kvinnors begränsade livsutrymme i dag.
Som en följd av regeringens regleringsbrev till Skolverket år 2002 där man anslog medel till insatser för att stärka flickors självförtroende och bland annat ge möjlighet till självförsvarsträning, har ett flertal skolor inlett verksamheter med målet att stärka flickors självförtroende och självuppfattning.
Verksamheterna följer regleringsbrevets riktlinjer om att utgångspunkten ska vara elevernas egna frågor och erfarenheter samt att fokus bör riktas på diskussioner om identitet, relationer och makt. Självförsvar inom skolan är inte en kampsportsteknik och det handlar inte om att lära sig att slåss i allmänhet. Kampsport får man ägna sig åt på sin fritid om man är intresserad av det, och att slåss i allmänhet är aldrig en lösning på problemen.
Självförsvar för tjejer är en specifik form av träning som handlar om att först och främst lära sig säga ifrån och agera på ett så tydligt sätt att man kan undvika att bli utsatt för våld, där man fokuserar på tre delar, mental styrka, verbal styrka och fysiskt självförsvar.
Jag är övertygad om att många tjejers självförtroende skulle kunna stärkas med kunskap om självförsvar. Och dessutom, om en enda av de 2 565 våldtäkterna från 2003 skulle ha kunnat undvikas med självförsvarsutbildning så borde det vara tillräckligt med argument för alla skolor att erbjuda sina tjejer utbildning av detta slaget. (SNB)"
Läs:
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni ”oroad” över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Tina Acketoft: Självförsvar för självförtroende
Ida Gabrielsson: Märkligt att Sabuni oroar sig för oss
Feminism, organisation, kommunikation, studier
Det är mycket på gång i Vänsterpartiet.
Vår partisekreterare Aron Etzler började berätta om vad som är på gång i ledaren till interntidningen Vänsterpress 2012 : 3. Han fastslog där att "de viktigaste framgångsfaktorerna är en långsiktigt riktig politisk strategi och en effektiv organisation."
En kartläggning av organisationen har gjort som visar att det finns stora skillnader i hur partiföreningarna fungerar och om de ökar eller minskar medlemsmässigt. I Vänsterpress skrev Aron Etzler att det inte betyder att partiledningen ska "göra katastrofutryckningar till de svagaste föreningarna". Istället "är det viktigt att utveckla de starkaste föreningarna, de största succéerna och de skickligaste organisatörerna. Det bästa i Vänsterpartiet skall användas för att rätta till det som är svagt."
Interkommunikationen har också fått en översyn. En ny hemsida arbetas fram som ska vara navet i vår kommunikation. Vänsterpress kommer läggas ned och ersättas av ett magasin som presenteras så här: "Den nuvarande medlemstidningen Vänsterpress ändrar form och blir ett magasin med utgivning 4 gånger per år. Innehållet kommer att utgöras av fördjupande reportage, porträtt, beskrivningar av positiva exempel på aktivism, referat av den pågående debatten och krönikor. Vi vill göra ett roligt, smart och snyggt magasin som visar upp Vänsterpartiet på ett nytt sätt. Magasinet ska kunna spridas även utanför partikretsen."
En storsatsning på studier görs. Vänsterskolan är ett studiepaket inom ämnen ekonomi, klimat, feminism, organisation, kommunikation. Många studiehandledare ska utbildas och tanken är att även partistyrelseledamöter ska arbeta som studiehandledare.
Feminismen och internfeminismen är högt prioriterad. Vänsterpartiet har nu ett kvinnonätverk som leds av Ida Gabrielsson, som tidigare var ordförande för Framtidskommissionen. Nätverket har bildats för att stärka feminismen i Vänsterpartiet och för att sätta de feministiska frågorna på den politiska dagordningen i Sverige. Bildandet av det feministiska nätverket är en del i den pågående feministiska offensiv som partistyrelsen beslutade om i samband med antagandet av verksamhetsplanen.
En plan för kvinnonätverkets arbete har antagits. Förtroendevalda kvinnor ska utbildas bland annat i debatteknik och retorik. Alla kvinnliga politiker ska också erbjudas en kurs i feministiskt självförsvar.
Allt detta ser mycket bra ut. Om det förverkligas kommer det göra Vänsterpartiet till en starkare och effektivare organisation.
Jag tror att studierna kan komma att spela stor roll i Vänsterpartiet. Många av oss behöver utbildas bättre. I höst ska vi också ute i partiföreningarna börja diskutera regeringsfrågan inför 2014. De diskussionerna tror jag kan bli betydelsefulla genom att bidra till att utveckla Vänsterpartiets medlemmar och organisation. Ett stort mått av medlemsdemokrati utvecklar organisationen och medlemmarna genom att ge dem ett ansvar.
Strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport innehåller också mängder av goda idéer som jag hoppas förverkligas.
Parallellt med detta utvecklas kontinuerligt Vänsterpartiets politik. Konkreta exempel på detta har vi till exempel sett i vårbudgeten, klimatrapporten och i nya förslag inom utbildningspolitiken.
Läs:
Kaj Raving: Rapport från PS 2-3 juni 2012
V lovar snabbt besked i regeringsfrågan
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni "oroad" över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Ida Gabrielsson: Makt, kön och kvinnors organisering
Ida Gabrielsson ordförande för kvinnonätverket
Aron Etzler: Låt oss... inte.. tala om organisation
Vår partisekreterare Aron Etzler började berätta om vad som är på gång i ledaren till interntidningen Vänsterpress 2012 : 3. Han fastslog där att "de viktigaste framgångsfaktorerna är en långsiktigt riktig politisk strategi och en effektiv organisation."
En kartläggning av organisationen har gjort som visar att det finns stora skillnader i hur partiföreningarna fungerar och om de ökar eller minskar medlemsmässigt. I Vänsterpress skrev Aron Etzler att det inte betyder att partiledningen ska "göra katastrofutryckningar till de svagaste föreningarna". Istället "är det viktigt att utveckla de starkaste föreningarna, de största succéerna och de skickligaste organisatörerna. Det bästa i Vänsterpartiet skall användas för att rätta till det som är svagt."
Interkommunikationen har också fått en översyn. En ny hemsida arbetas fram som ska vara navet i vår kommunikation. Vänsterpress kommer läggas ned och ersättas av ett magasin som presenteras så här: "Den nuvarande medlemstidningen Vänsterpress ändrar form och blir ett magasin med utgivning 4 gånger per år. Innehållet kommer att utgöras av fördjupande reportage, porträtt, beskrivningar av positiva exempel på aktivism, referat av den pågående debatten och krönikor. Vi vill göra ett roligt, smart och snyggt magasin som visar upp Vänsterpartiet på ett nytt sätt. Magasinet ska kunna spridas även utanför partikretsen."
En storsatsning på studier görs. Vänsterskolan är ett studiepaket inom ämnen ekonomi, klimat, feminism, organisation, kommunikation. Många studiehandledare ska utbildas och tanken är att även partistyrelseledamöter ska arbeta som studiehandledare.
Feminismen och internfeminismen är högt prioriterad. Vänsterpartiet har nu ett kvinnonätverk som leds av Ida Gabrielsson, som tidigare var ordförande för Framtidskommissionen. Nätverket har bildats för att stärka feminismen i Vänsterpartiet och för att sätta de feministiska frågorna på den politiska dagordningen i Sverige. Bildandet av det feministiska nätverket är en del i den pågående feministiska offensiv som partistyrelsen beslutade om i samband med antagandet av verksamhetsplanen.
En plan för kvinnonätverkets arbete har antagits. Förtroendevalda kvinnor ska utbildas bland annat i debatteknik och retorik. Alla kvinnliga politiker ska också erbjudas en kurs i feministiskt självförsvar.
Allt detta ser mycket bra ut. Om det förverkligas kommer det göra Vänsterpartiet till en starkare och effektivare organisation.
Jag tror att studierna kan komma att spela stor roll i Vänsterpartiet. Många av oss behöver utbildas bättre. I höst ska vi också ute i partiföreningarna börja diskutera regeringsfrågan inför 2014. De diskussionerna tror jag kan bli betydelsefulla genom att bidra till att utveckla Vänsterpartiets medlemmar och organisation. Ett stort mått av medlemsdemokrati utvecklar organisationen och medlemmarna genom att ge dem ett ansvar.
Strategidokumentet och Framtidskommissionens slutrapport innehåller också mängder av goda idéer som jag hoppas förverkligas.
Parallellt med detta utvecklas kontinuerligt Vänsterpartiets politik. Konkreta exempel på detta har vi till exempel sett i vårbudgeten, klimatrapporten och i nya förslag inom utbildningspolitiken.
Läs:
Kaj Raving: Rapport från PS 2-3 juni 2012
V lovar snabbt besked i regeringsfrågan
V-politiker utbildas i självförsvar
Sabuni "oroad" över utbildning i självförsvar
V-kvinnor erbjuder Sabuni kurs i självförsvar
Ida Gabrielsson: Ministerstyre
Ida Gabrielsson: Makt, kön och kvinnors organisering
Ida Gabrielsson ordförande för kvinnonätverket
Aron Etzler: Låt oss... inte.. tala om organisation
måndag 4 juni 2012
Partisympatiundersökningen maj 2012
Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning maj 2012 visar på en hel del positiva och tänkvärda saker.
De rödgröna har egen majoritet 51,2 procent mot högeralliansens 42,5 procent. Vänsterpartiet går fram något jämfört med valet 2010 och har nu 5,9 procent (5,6 procent i valet). Vi är nu fjärde största parti. Vänsterpartiet är alltså större än C, FP, KD och SD.
Två av tre saker jag önskar se som valresultat är alltså uppnått: rödgrön seger med egen majoritet samt Vänsterpartiet som fjärde största parti. Den tredje saken jag önskar är att Vänsterpartiet går tydligt framåt jämfört med valet 2010, 7-8 procent skulle sitta fint och vore inte omöjligt att uppnå.
Men det är långt kvar till 2014. Ulf Bjereld påpekar "att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010."
De små partierna har det svårt och det är tight mellan dem. Egentligen är det ju helt sjukt att skillnaden mellan andra största (Moderaterna, 28,6 procent) och tredje största (Miljöpartiet, 8,1 procent) är så stor. I Novus undersökning Svensk Väljaropinion Maj 2012 var både FP och SD större än V.
De rödgröna har egen majoritet 51,2 procent mot högeralliansens 42,5 procent. Vänsterpartiet går fram något jämfört med valet 2010 och har nu 5,9 procent (5,6 procent i valet). Vi är nu fjärde största parti. Vänsterpartiet är alltså större än C, FP, KD och SD.
Två av tre saker jag önskar se som valresultat är alltså uppnått: rödgrön seger med egen majoritet samt Vänsterpartiet som fjärde största parti. Den tredje saken jag önskar är att Vänsterpartiet går tydligt framåt jämfört med valet 2010, 7-8 procent skulle sitta fint och vore inte omöjligt att uppnå.
Men det är långt kvar till 2014. Ulf Bjereld påpekar "att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010."
De små partierna har det svårt och det är tight mellan dem. Egentligen är det ju helt sjukt att skillnaden mellan andra största (Moderaterna, 28,6 procent) och tredje största (Miljöpartiet, 8,1 procent) är så stor. I Novus undersökning Svensk Väljaropinion Maj 2012 var både FP och SD större än V.
Enligt vad flera rapporterat går Vänsterpartiet framåt i Göteborg, Malmö och Stockholm. Bra, men vi måste också växa i styrka i mindre städer och på landsbygden. Thaher Pelaseyed konstaterade efter omvalet i Västra Götaland 2011 att vi inte klarar att "bedriva en stark valrörelse utanför storstadsregionerna." Vänsterpartiet har oftast svaga organisationer utanför storstäderna, något som Vänsterpartiets organisationsenhet gjort partistyrelsen uppmärksam på. Thaher Pelasyed har skrivit om detta.
Jonas Wikström noterar att Vänsterpartiet är starka i tjänstemannagrupperna och föreslår att vi värdesätter dem högre. Bra tänkt, tycker jag. Men vi är också starka hos kommunalarbetarna (9,6 procent). Vi är alltså starka bland offentliganställda.
Detta är en av flera anledningar till att vi bör bita oss fast i välfärdsfrågorna. Inte minst nu efter att LO sagt nej till privata vinster vård, skola och omsorg och en stor minoritet inom Miljöpartiet håller på Vänsterpartiets linje.
Vi vet att många socialdemokrater delar Vänsterpartiets syn på välfärdsfrågorna. När nu så stor andel som 21,4 procent av socialdemokraterna har Vänsterpartiet som näst bästa parti måste vi stå för en klar och tydlig linje i välfärdsfrågorna. Var Socialdemokraterna kommer landa vet vi ju inte. Om Vänsterpartiet är det enda partiet som står för en gemensamt ägd och styrd välfärd utan privata vinstintressen är det viktigt att vi håller fast i frågan och är mycket tydliga. Vi bör utveckla vår politik om hur vi vill utveckla välfärden, bland annat genom ökat inflytande från brukare och anställda.
Om Socialdemokraterna sviker i välfärdsfrågorna står Vänsterpartiet redo. Vi har redan högt förtroende i exempelvis äldreomsorgsfrågor. Om vi håller fast vid och utvecklar välfärdspolitiken kan det spela stor roll även i kommun- och landstings/regionvalen.
2014 är det också val till europaparlamentet. Om vi redan nu under eurokrisen ligger i driver vårt eu- och euromotstånd bör vi kunna göra ett bra val till europarlamantet. Det kan få betydelse även i riksdagsvalet.
Som Jonas Sjöstedt visat blir vår syn på den ekonomiska krisen allt mer accepterad och i Svenska Dagbladet försvarar Per Lindvall Vänsterpartiets ekonomiska politik.
Varför är vi då inte redan nu större när vi ser att många håller med oss och vi får rätt i fråga efter fråga? Aron Etzler har sagt en hel del klokt om detta. Visst behöver vår politik utvecklas men framför allt tror jag vi behöver bli starka, effektivare och kunnigare. Därför är det väldigt glädjande att se att partiets ledning tar itu just med sådana saker. Läs Kaj Ravings rapport från senaste partistyrelsemötet!
Varje medlem, partiförening och distrikt behövs! Jag tror vi medlemmar skulle kunna bli mycket bättre på att sprida partiets centrala politik och omsätta den lokalt. Tänk om hela partiet var inlästa på exempelvis vårbudgeten och pratade om den på arbetsplatser, gator och torg! En del material framställs redan nu centralt men hur väl används materialet?
Det är bra att vi redan i höst internt i Vänsterpartiet ska börja diskutera regeringsfrågan inför valet 2014. Vi kan komma fram till en stark och enad linje inom partiet och jag tror diskussionen kan utveckla partiet.
Mycket jobb krävs men jag tror det kan bli bra det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)