Sten Andersson: Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid

Andersson, Sten: Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid (Karneval förlag, 2019), ISBN: 9789188729170.

"Här utvecklar han idén om en decentraliserad och konkret socialism, som han ställer mot 'den abstrakta socialismen'. Det är en tanke som han väver samman med kolonialismens centraliserade och abstrakta förtryck. Mot detta ställer han de enskilda folkens rätt till sin egen kultur, sitt eget språk, sina egna traditioner som han menar är 'en annan socialism'. Det är nödvändigt att skapa 'den socialistiska människan på grundval av hennes jord, hennes språk, till och med hennes nya moral', säger han. 'Det är endast då som människan upphör att vara en produkt av sina produkter och äntligen blir människobarn.'

Det han här lägger fram är en helt annan tanke än vad han tidigare hade argumenterat för när han utifrån 'den tredje ståndpunkten' ville skapa ett gemensamt Europa som motvikt mot de två blocken under ledning av USA och Sovjetunionen." (s. 653)

Marianne Fors recenserar Vi två är ett : Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid i tidskriften Förr och Nu : tidskrift för en folkets kultur och historia. Tillsammans med Lars Andrée redigerade Marianne Fors ett temanummer om Jean-Paul Sartre, nummer 1992 : 1.

Anders Sundelin: Brevbäraren som försvann

Sundelin, Anders: Brevbäraren som försvann (Weyler förlag, 2019), ISBN 9789176811856.

Anders Sundelins bok Brevbäraren som försvann handlar om Bosse Janssons försvinnande 1976. Bosse Jansson arbetade som brevbärare och var medlem i SKP och Svensk-albanska föreningen.

Boken är spännande som en deckare, eller egentligen mer spännande eftersom den handlar om ett riktigt fall. Många frågor ställs, men inga besvaras. Många trådar följs och många hypoteser prövas: var Bosse Jansson agent, begick han självmord, råkade han ut för en olycka, blev han kidnappad och förd till Nordkorea?

Själv är jag ändå mer intresserad av att läsa om personen Bosse Jansson och den miljö och tid han verkade i. Det är också här jag har en del invändningar. Anders Sundelin var själv medlem i SKP, 1976 var han chefredaktör för ungdomsförbundet Röd Ungdoms tidning Rödluvan och 1978 började han som reporter på SKP:s tidning Gnistan. På sin hemsida anger han följande som sitt motto: "No regrets, no surrender, no apologies" (Tom Russell), men i boken Brevbäraren som försvann tycker jag nog att han inte bara verkar ångra mycket av det den maoistiska rörelsen stod för, utan att han också undervärderar det arbete de gjorde.

En brist med de skildringar av den maoistiska rörelsen jag läst (Lars Åke Augustsson & Stig Hansén: De svenska maoisterna, Ingrid Wållgren: Mao i Sverige) är perspektivet de är skrivna ur. De skildrar rörelsen ovanifrån och inifrån den centrala ledningen. Jag tror vi skulle få en annan bild om istället rörelsen skildrades underifrån och från periferin. Hur såg det konkreta arbetet ut i fackföreningar och hyresgäströrelse? Hur såg arbetet ut i de lokala partiföreningarna, till exempel i de få kommuner där SKP hade kommunalpolitiska framgångar? Mariestad vore ett bra exempel att undersöka.

På dessa sidor skriver Anders Sundelin om KFML/SKP: 25-29, 99-102, 151-161, 183-193.

Några citat ur boken med mina kommentarer:

"Det är klart att bara hans medlemskap i Sveriges kommunistiska part, SKP, gjorde honom särpräglad. Partiet fick som mest 0,4 procent i ett riksdagsval och det var 1970. Då röstade 21 232 personer på partiet. Sedan gick det sakta utför. Tio år efter Bosse Janssons försvinnande fanns inte partiet längre. Det hade bildats 1967 under namnet Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, inspirerats av det maoistiska Kina, med drömmar om ett framtida klasslöst samhälle, övertygat om att så skulle det bli. De flesta medlemmar var unga, många studenter, många med intellektuella yrken. Det var inte hela bilden.

I den partiavdelning jag själv tillhörde under sjuttiotalet var de flesta under trettio, merparten arbetade, många - faktiskt - i yrken som inte krävde längre utbildning. Jag ringer en god vän från den tiden, vi träffas fortfarande; han stannade längre kvar där vi då bodde, har ett bättre minne, och efter att ha fått en stunds betänketid kan han räkna upp dem: en lärare, en förskollärare, en grafisk formgivare, en kontorist, en sjökapten, en pianist, ännu en lärare, en doktorand i företagsekonomi, en apotekstekniker, en verkstadsarbetare med egen firma, en metallarbetare, en barnskötare, ännu en metallarbetare, en läkare, en bibliotekarie och ytterligare några. Ungefär hälften hade tagit studenten, inte fler. Nästan lika många kvinnor som män. Många, om än inte majoriteten, kom ur arbetarklassen, några hade tagit stora kliv på sin klassresa (som min vän säger). Kort sagt en partiavdelning präglad av medelklassen. De flesta bodde i lägenheter, några i radhus. I kollektiv tror jag inte någon bodde." (s. 26f.)

Kommentar: Höjdpunkten politiskt/organisatoriskt för KFML/SKP var knappast 1970. Om man ser till kommunalpolitiken gjorde SKP, enligt Wikipedia, sitt bästa val 1985. Men än viktigare är att Anders Sundelin här bortser från arbetet inom fackförenings- och hyresgäströrelse, som inte var utvecklat 1970. Det sägs ofta att KFML/SKP främst bestod av studenter och akademiker. Det tror jag är en förenklad bild, vilket också Anders Sundelin bekräftar i citatet ovan. Det var en ungdomlig rörelse och den verkade i en tid då fler från arbetarklassen tog studenten och fick tillträde till högre utbildning på högskolor och universitet.

"Maoismens lockelse? En enkel förklaring på komplicerade problem. En kraft som går utanför individen, är större än individen, som ger hela livet mål och mening, en riktning. Vi skulle tjäna folket. Det var centralt.
- Något religiöst?
- Varför inte?" (s. 101)

Kommentar: Att ingå i något som "är större än individen" är väl den psykologiska orsaken till all (politisk) organisering? Att hänvisa till religion kan nog vara både korrekt (jämför med den tidiga frikyrkliga rörelsen) men kan också bidra till att mystifiera, snarare än att förklara, den maoistiska rörelsen. Anders Sundelin använder längre fram i boken orden "frälsning" (s. 186), "läsare" (s. 187) och "väckelsen" (s. 187) för att ytterligare knyta an till något religiöst för att förklara sitt och andras engagemang i den maoistiska rörelsen.

"Sven Bergenstråhle hette ordföranden på mötet och han skötte uppdraget med van hand och den sortens milda stämma som jag snart skulle lära mig att de ledande kamraterna lagt sig till med: de talade försiktigt, nästan tyst, med ett dröjande tonfall utan stålkanter, hela tiden lyssnande, inkännande, blicken riktad mot den som talade, invändningar restes för det mesta som frågor." (s. 157)

"Till skillnad från Ignazio Silone - som växte upp i det fattiga södra Italien och verkade under en fascistisk regim - riskerade vi ingenting. Vi trodde i likhet med honom på kommunismen, till skillnad från honom kunde vi fortsätta våra vanliga liv, vi kunde trycka våra tidningar och gå i våra demonstrationer och rösta på vad vi ville, utan att riskera annat än en notering från säkerhetspolisen. Efteråt kunde vi lämna rörelsen som om ingenting hade hänt." (s. 186)

Kommentar: Här tycker jag att Anders Sundelin nedvärderar det arbete som utfördes i den antiimperialistiska rörelsen och i den maoistiska rörelsen. För honom, som verkade som redaktör och journalist inom rörelsen, ingick åren i KFML/SKP i karriärvägen, men många andra lade ner många timmars politiskt arbete vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han bortser också från sådant som Leander-fallet. Oavsett om ingenting riskerades ska väl de som arbetat ideellt i den antiimperialistiska rörelsen, fackligt, i hyresgäströrelsen eller kommunalpolitiskt hedras snarare än ses ned på?

"Vid mitten av sjuttiotalet drog en proletariseringsvåg fram genom SKP. Eftersom få av oss var arbetare samtidigt som arbetarklassen stod i centrum för vår uppmärksamhet men inte tycktes hörsamma anropen, fanns ingen annan utväg än att själva dra in i fabrikerna. Om inte berget kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Vi hade stått utanför fabriksgrindarna med våra flygblad, nu skulle vi in bakom dem. På Scania i Södertälje fanns snart flera kamrater, vid löpande bandet och på Södra växellådan, och de stannade några månader, ett år, två år, för att sedan bli journalister, lärare, försäljare, en blev professor i sociologi. De kom och de gick utan att lämna efter sig något, betyda någonting, Ingen minns att de varit där." (s. 190f.)

Kommentar: Jämför detta med vad Göran Greider skriver i boken Det levande löftet : om realismen, demokratin och folkhemmet:

"På modell- och verktygsavdelningen är det lugnare än på smältverket. I ett fikarum pratar jag med Kjell Clasborn, styrelsemedlem i metallklubben och i dryga fyrtioårsåldern. Det faktum att en hästsvans sticker fram under mössan på honom, kunde kanske ses som en sista reminiscens från den sjuttiotalsvänster som en gång, under proletariseringsvågen, gav sig ut på svenska industrier för att möta arbetarklassen. Han tillhörde den skaran. Under många år har det ironiserats mycket över den revolutionära arbetarromantik som fick kanske tusentals människor över hela landet, som annars skulle haft mer lönsamma karriärvägar öppna, att istället bege sig till industrin. Folkhemmets narodniker, med Mao istället för Tolstoj som ledstjärnor. Vi talar om det. Själv drogs han med i vänstervågen i början av sjuttiotalet.

- Annars hade jag säkert utbildat mig till tekniker eller något liknande.

På SKF rörde det sig om ett tiotal personer som mer eller mindre av politiska skäl tog jobb där. En dag borde historien om dessa människor skrivas ner på allvar. Det revolutionära skramlet är borta, kvar finns den fackliga aktiviteten. Clasborn är förbannad över den bild som getts av dessa år: 'Jag känner inte igen mig i den.' Han har sett gamla SKP:are plötsligt dyka upp på högerkanten i det politiska livet. Själv har han stannat kvar, sitter med i klubbstyrelsen. Och faktum är att många inom facket idag saknar de där vänsteraktivisterna som drev på under mötena men som då upplevdes som så irriterande." (s. 61f.)

På sidorna 189-193 samtalar Anders Sundelin med en före detta partikamrat, som liksom Kjell Clasborn, fortsatt med det fackliga arbetet, fast på Scania. Denna före detta SKP:are kallar sig nu partilös kommunist. Om honom skriver Anders Sundelin:

"Han ångrar sig inte. Det gav honom mod att ställa sig upp på verkstadsklubbens möten och hävda sin mening. Han lärde sig saker, fick inblick i okända världar." (s. 192f)

Men jag tror denne före detta SKP:are har en förenklad bild av skillnaden mellan SKP och KPML(r) när han säger:

"- Hade jag kunnat mer hade jag nog blivit (r):are. Till skillnad från alla sprakfåglar i SKP, som hade sina egna karriärer att tänka på, var de ju arbetare." (s. 192)

Om han valt att bli (r):are hade parollerna "Ställ facket åt sidan! Leve de vilda strejkerna!" gällt istället för SKP:s "Gör facket till en kamporganisation!". Läs Per-Åke Lindbloms KFML(r) och facket angående detta.

Samma misstag gör Jan Myrdal när han i boken Mao i Sverige av Ingrid Wållgren säger:

"Jag tycker att r-arna hade fel ideologiskt och politiskt, men de hade en facklig bas som gjorde att de kunde överleva. De var intressanta på det sättet." (s. 323)

Lyssna på Sara Lundins radiodokumentär om Bosse Jansson.

Birgit Ståhl-Nyberg ; Mikael Nyberg, Sara Lidman: Det nya modet

Ståhl-Nyberg, Birgit ; Nyberg, Mikael ; Lidman, Sara: Det nya modet (Bokförlaget Arena, 2018), ISBN 9789178435203.

Konstnären Birgit Ståhl-Nyberg levde 1928-1982. Hon är kanske mest känd för sin utsmyckning av Akalla tunnelbanestation i Stockholm. Hon är mor till författaren och journalisten Mikael Nyberg och tecknaren Robert Nyberg.

Jag gillar många av bilderna, men det jag fastnar mest för i boken är Mikael Nyberg beskrivning av Birgit Ståhl-Nybergs uppväxtmiljö, byn Hammerdal som ligger sju mil norr om Östersund. Det var en levande bygd med levande folkrörelser. Det Mikael Nyberg skriver får mig att tänka på Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren.

Under 1960- och 1970-talen hämtar hon näring ur den tidens rörelser, den antiimperialistiska rörelsen, kvinnorörelsen och en radikaliserad arbetarrörelse.

Allt det här känns mycket avlägset.

Se ett urval av Birgit Ståhl-Nybergs bilder på Mikael Nybergs hemsida.
Se Birgit Ståhl-Nybergs bild av godtemplarlogen Ede Skans.
Läs Mikael Nybergs text "Grävskopans liv" hämtad från utställningskatalogen till utställningen Rusningstid.
Läs Mikael Nybergs presentation av utställningen Rusningstid.

Howard Sounes: Dylan. Dylan. Dylan. : biografin

Sounes, Howard: Dylan. Dylan. Dylan. : biografin (Norstedt, 2001), ISBN 911301000X.

Denna biografi handlar om Bob Dylans liv och verk fram till år 2000.

Édouard Louis: Vem dödade min far

Louis, Édouard: Vem dödade min far (Wahlström & Widstrand, 2019), ISBN 9789146235354.

I den självbiografiska romanen Vem dödade min far berättar Édouard Louis om sin pappa och om vad politiken, kapitalismen och patriarkatet (manlighetsidealen) - våldet - gör med honom.

Édouard Louis har tidigare berättat om sin uppväxt i romanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det är en historia om en uppväxt i en fattig, homofob och våldsam arbetarmiljö. Édouard Louis lämnar sin familj och uppväxtmiljö.

I Vem dödade min far återvänder han till sin far som redan vid 50 års ålder är fysiskt utsliten.

Fadern har råkat ut för en arbetsplatsolycka (kapitalismens våld) och sedan förvärras hans situation genom en rad politiska beslut, han förvägras den medicin han behöver och den franska motsvarigheten till vår "arbetslinje" tvingar honom att ta slitsamma arbeten som ytterligare bryter ner hans kropp.

Fadern har förändrats som människa, han och sonen har talat med varandra och lyssnat till varandra. Fadern har lämnat homofobin och rasismen, men som Édouard Louis skriver:

"Men det de gjort mot din kropp berövar dig möjligheten att utforska den person du blivit."

Vem dödade min far är en stark och effektiv anklagelse mot kapitalismen och de politiker som administrerar den.

Jag tror att vi som arbetar för en mänskligare samhällsordning (socialism alltså) kan lära oss några saker av boken:

1. Var konkret. Sätt namn och ansikte både på de som drabbas av politiken (våldet) och de ansvariga.

2. Utnyttja känslor - vrede, sorg, ja till och med hat.

Några citat ur boken:

"Du tillhör den kategori människor som politiken dömer till en för tidig död." (s. 13).

"Du var lika mycket ett offer för våldet du utövade som för det våld du själv var utsatt för." (s. 72).

"Du var medveten om att politik i ditt fall var en fråga om liv och död." (s 81).

Ett roligt citat (om mamman efter att hon kastat ut pappan och börjat ett nytt liv): "Hon skaffade sig nya intressen, men framför allt nya saker att ogilla." (s. 30).

Läs också:
Patrik Lundberg: Vem dödade min mor?

Christian Andersson: Populism

Andersson, Christian: Populism (SNS förlag, 2009), ISBN 9789186203269.

I denna tunna bok, den är endast på 92 sidor, redogör Christian Andersson för hur populismbegreppet används i forskning, gör nedslag i populismens historia och resonerar kring om, och i så fall vad, olika populistiska rörelser har gemensamt. Vad kännetecknar populismen?

Forskaren Paul Taggart menar att det är svårt att ge en definition av populismen, men han hävdar att dessa teman är kännetecknande för populismen (s. 18):

• en fientlighet mot representativ politik
• en identifikation med ett idealiserat hjärtland (heart-land) inom det samhälle som populisten tillhör
• en ideologi som saknar egna grundläggande värden
• en kraftfull reaktion på en utbredd känsla av kris
• grundläggande dilemman som gör att populismen själv sätter gränser för sin expansion
• en anpassning till omgivningen "färger", populismen som kameleont

Med begreppet hjärtland menas "en romantiserad bild av en livsstil och ett landskap, befolkat av ett anständigt och enhetligt folk." (s. 20.)

Sir Isaiah Berlin menade 1967 att populismen har dessa sex kännetecken (s. 23):

• föreställningen om ett integrerat och sammanhållet samhälle
• ointresse för politiska institutioner eftersom populismen tror på samhället mer än vad den tror på staten
• historien i backspegeln, strävan efter det "naturliga tillståndet" som rådde före "krisen"
• försök att återuppliva traditionella normer och värderingar
• referenser till folket och folkviljan, i praktiken majoriteten
• populism framträder ofta i samhällen som genomgår en snabb samhällsförändring eller kris

Ernesto Laclau har kritiserat definitionsförsöken för att vara cirkelbevis. Om man väljer ut vissa rörelser som populistiska och sedan letar efter gemensamma nämnare utgår man från det man ska bevisa.

I boken Politics and ideology in Marxist theory : capitalism, fascism, populism (1977) "gör Laclau en klassanalys som går ut på att populism i olika historiska situationer har använts av olika sociala klasser. Populism ska ses som ett instrument för social mobilisering mot en dominerande ideologi." (s. 24.)

Enligt Christian Andersson menar Laclau i sina senare skrifter att populism handlar om "hur det politiska budskapet formuleras, i vilken utsträckning den institutionella ordningen ifrågasätts och i vilken utsträckning folket används i lanseringen av olika politiska alternativ." (s. 24.)

Margaret Canovan hävdar i boken Populism (1981) att det inte är möjligt att ge en generell definition av populism men att man kan "klassificera populistiska rörelser i olika kategorier för att påvisa gemensamma kännetecken" (s. 25).

AGRARPOPULISM

1. jordbrukarradikalism (t.ex. People's party i USA i slutet på 1800-talet

2. bonderörelser (t.ex. agrarpartier i Öst- och Centraleuropa efter första världskriget)

3. intellektuell agrarsocialism (t.ex. narodnikrörelsen i Ryssland i slutet på 1800-talet)

POLITISK POPULISM

4. populistisk diktatur (en karismatisk ledare som bygger en diktatur på att gå förbi den etablerade eliten och det politiska systemet och vända sig direkt till folket, t.ex Perón i Argentina efter andra världskriget)

5. populistisk demokrati (en praktisk politisk ideologi som försöker ge det demokratiska idealet ett innehåll genom olika former av direktdemokrati, folkomröstningar, medborgarinitiativ och folkligt deltagande; Schweiz är det främsta exemplet men det finns också inslag av populistisk demokrati i många författningar såsom "We, the People" i den amerikanska konstitutionen

6. reaktionär populism (mobiliseringen av folklig konservatism, ignorans och fördom i opposition mot den utbildade och liberala elitens progressiva och upplysta åsikter, i synnerhet etniska fientligheter och krav på lag och ordning, t.ex. guvernör George Wallace i Alabama på 1960-, 1970- och 1980-talen och nypopulismen i Europa under de senaste decennnierna

7. politikernas populism (försök att bygga en så bred koalition som möjligt genom att vädja till folket och därmed undvika splittrande frågor om klass och ideologi, t.ex. enhetspartier i Afrika efter avkolonialiseringen eller Berlusconis Frihetens folk, PdL, i dagens Italien). (s. 25f.)

I kapitel tre redogör Christian Andersson för ett antal historiska populistiska rörelser: den nordamerikanska populismen - People's Party, den ryska populismen - narodnikrörelsen (här står att läsa om Lenins polemik med narodnikerna i skriften Kapitalismens utveckling i Ryssland och Christian Andersson menar att "maoismens syn på bönderna som revolutionär kraft innehåller element som påminner om narodnikrörelsens romantiska bild av bondesamhällets solidaritet och jämlikhet" (s. 41) och den latinamerikanska populismen - peronismen.

Efter denna historiska genomgång ägnar sedan Christian Andersson kapitel fem åt att redogöra för flera nypopulistiska rörelser. Dessa uppstod i Europa under början av 1970-talet och de har det gemensamt att de är högerpartier. "De politiska frågor som det handlade om gällde oftast skattepolitik, invandring, regionala och etniska motsättningar och motstånd mot europeisk integration och EU." (s. 48.)

Efter dessa konkreta exempel på populistiska partier försöker författaren ge en analys av nypopulismen och visar tre bärande element som återkommer i de flesta definitioner av populistiska rörelser (s 69f.):

1. De säger sig representera ett homogent folk som har gemensamma intressen oberoende av klass, kön eller ursprung.

2. De har ett antagonistiskt förhållande till eliten som beskrivs om mer eller mindre korrupta kotterier av självintressen medan folket är hederligt och okorrumperat.

3. De har en kritisk inställning till den konstitutionella representativa demokratin (ockuperad av eliten) och förordar olika typer av direktdemokrati (t.ex. folkomröstningar). Det innebär att den egna parti- och ombudsorganisationen i allmänhet är svagt utvecklad och att partiet i stället är beroende av en karismatisk ledare som talar direkt till folket eller till skattebetalarna, via medierna.

Är populismen ett hot mot demokratin? De belgiska forskarna Koen Abts och Stefan Rummens menar att populisterna ska ses som "politiska fiender som måste isoleras från makt och och inflytande" eftersom synen på folket som något homogent och enhetligt kan leda till ett totalitärt samhälle (s. 71). Mot detta hävdar Christian Andersson att "[o]m populismen är ett hot mot demokratin eller inte måste istället bedömas med utgångspunkt från hur den populistiska rörelsen förhåller sig till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter." (s. 71.)

Författaren tar upp det paradoxala att vissa populistiska partier får stöd och röster från arbetarklassen trots att de driver en politik som inte ligger i arbetarklassens intresse. Exemplen är norska Fremskrittspartiet (där Christian Andersson använder sig av Magnus E. Marsdals bok Frp-koden, Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess) och franska Front National. Marsdal menar att norska Arbeiderpartiet blivit ett elitparti och att därför kan Fremskrittspartiet med sin elitkritik attrahera arbetarklassen. I Frankrike har socialistpartiet aldrig varit ett arbetarparti, det var kommunistpartiet som var det. Bim Clinell har skrivit om det franska exemplet i boken De hunsades revansch.

På sidan 76 i boken ges exempel på vänsterpopulism: grekiska PASOK, polska Samoobrona, nederländska Socialistische Partij, tyska Die Linke, tjeckiska KSCM, slovakiska Smer och Scottish Socialist Party.

Författaren menar att det är motsägelsefullt att tala om vänsterpopulism (socialpopulism är begreppet Cas Mudde använder) eftersom "idén om det homogena folket är ett av de viktigaste elementen i populistisk ideologi, borde den rent logiskt vara oförenlig med med ideologier som bygger på klassmotsättningar och klassanalys." (s. 76).

Avslutningsvis skriver Christian Andersson:

"Populism kan i första hand vara en politisk stil och en politisk strategi för rörelser över hela det politiska fältet. I andra hand kan populism vara en mentalitet, ett förhållningssätt till demokrati, som många forskare menar kan beskrivas som en politisk filosofi eller ideologi. Det är däremot svårt att klassa politiska frågor i sig själva som med eller mindre populistiska." (s. 87.)

"Populism handlar inte i första hand om vad man säger utan hur man säger det, inte vilken fråga som man vill driva utan själva formen, förenklingen, generaliseringen, förytligandet som bottnar i en likaledes förenklad bild av hur samhället är strukturerat och av olika samhällsgruppers intressen och prioriteringar. Populism är en del av den mycket större frågan om demokratins innehåll och framtid. Det är det som gör problemet att försöka ringa populismen i verkligheten så besvärlig, men också så nödvändig."

Lästips om vänsterpopulism:

Andres Lokko: I Degerfors råder fotbolls-marxism.

Peter Pedersen: "Gör som Degerfors, Jonas Sjöstedt".

Fredrik Edin: Exkluderande design

Edin, Fredrik: Exkluderande design (Verbal förlag, 2017), ISBN 9789187777288.

Vi har säkert alla sett dem - bänkar på stationer eller andra offentliga platser som lutar så mycket att det ska vara omöjligt att ligga på dem. Denna form, och andra former av, exkluderande design undersöker Fredrik Edin. Men han inte bara beskriver dessa fenomen utan resonerar också kring vad de säger om vårt samhälle och vilken ideologisk funktion de fyller.

Utöver de rent fysiska exemplen (lutande bänkar, spikar etc) av exkluderande design nämner Fredrik Edin också sådant som konsumtionskrav (exempel: de enda sittplatser som finns är inne på caféer eller restauranger) och budskapshinder (exempel: godkänd och avgiftsbelagd annonsering är tillåten, affischering är det inte).

Vad säger den exkluderande designen om vårt samhälle? Om vi bedömer samhället efter hur de mest utsatta behandlas visar de lutande bänkarna att vårt samhälle nog inte präglas av något större mått av humanitet.

Men Fredrik Edin menar också att den exkluderande designen fyller en ideologisk funktion:

"För det första: den döljer och förstärker maktrelationer. /.../ För det andra påverkar den beteenden genom sin blotta utformning. Att bänken är konstruerad på ett visst sätt påverkar hur vi använder den, vilket i sin tur påverkar våra föreställningar och åsikter. /.../ För det tredje och framför allt är exkluderande design en del i en större samhällsutveckling där den samverkar med andra former av ideologi samt starka ekonomiska krafter. Där det skapas en hegemoni som delar in människor i tillräckliga och otillräckliga konsumenter." (sid. 73f.)

Fredrik Edin menar, med utgångspunkt från Zygmunt Bauman och David Harvey att vi gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle: "Bauman menar att den arbetsetik som varit nödvändig för att produktionssamhället skulle fungera måste ersättas av konsumtionsetik. Människor måste tränas och fostras att uppfylla de krav som konsumtionssamhället ställer. Tekniker och system för att kontrollera produktionen och de som arbetar där, som löpande band, anställningsavtal, stämpelklockor, svartlistning av militanta arbetare och strejkbryteri ersätts gradvis av motsvarande kontrollapparater inom konsumtionen, som exempelvis kreditkort, bonussystem, reklamindustri, betalningsanmärkningar och exkluderande design."

Min invändning här är att det nog inte är så att kontroll av konsumtion ersätter kontroll av produktion (arbete, alltså varu- eller tjänsteproduktion) utan att kontrollen av arbetet kompletteras med kontroll av konsumtionen.

Men även om Fredrik Edin menar att vi gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle tror han inte på konsumentmakt som politisk strategi. Han hänvisar till Zygmunt Bauman som menar att konsumentaktivism (köpa vissa varor, men inte andra) visar att: "Människor ger upp sina förhoppningar på demokrati och kollektivism och sätter istället sin tilltro till marknaden och den egna förmågan att konsumera." (s. 35.)

Fredrik Edin påpekar också att konsumentmakt "sammanfaller med var och ens förmåga att konsumera. Ju tjockare plånbok, desto större makt." (s. 35.)

Hur kan vi då göra motstånd? Fredrik Edin är inte svartsynt, han menar att det "pågår ett motstånd mot den samhällsutveckling som exkluderande design är en del av." (s. 66.)

Fredrik Edin hänvisar till David Harvey som menar att vad som krävs är en global rörelse som "enas kring parollen 'rätten till staden'. Han [David Harvey] menar att 'ett steg mot att ena olika kamper är att anta rätten till staden, både som arbetsbeskrivning och politiskt ideal, just för att det fokuserar på frågan om vem som kontrollerar den nödvändiga kopplingen mellan urbanisering, produktion och nyttjande'. Rent praktiskt kan detta ske genom att skapa vad David Harvey kallar 'allmänningar' ('commons'). Allmänningar är utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri. Där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst. Harvey gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska), att skilja mellan initiativ som beskrivs ovan och sådant som tillhandahålls av stat och kommun. Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt - det är tvärtom ofta sådant som arbetarklassen har nytta och glädje av, som skolor, vattenledningar, hälsovård och bostäder till överkomliga priser - utan för att vi inte längre kan ha samma tillit till det offentliga." (s 70f.)

Min ena anmärkning här är att vi bör fråga oss om urbaniseringen är önskvärd. Dels med tanke på klimathotet, men också för att vi även av andra skäl vill se en allsidig utveckling av landet. Att urbaniseringen pågår är givetvis ingen naturnödvändighet, med en demokratisk kontroll av produktion och ekonomi (socialism alltså) kan vi styra även den utvecklingen. Se min text om Po Tidholms bok Läget i landet.

Min andra anmärkning här är att, hur mycket jag än önskar att allmänningar (exempel: "mikrobibliotek i en trappuppgång", "folkkök som serverar mat till behövande", s. 71) skapas och byggs tror jag att i Sverige är (än så länge) huvuduppgiften att försvara, utveckla och utvidga det offentliga (skola, vård, kultur etc). Men allmänningar kan spela stor roll för att organisera och skapa hopp om förändring, de kan tjäna som bilder av vad som är möjligt och visa upp en handlingskraftig/praktisk vänster (jämför med vad Aron Etzler skriver om nederländska Socialistiska partiet i boken Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna). Och vi kan bygga inslag av "allmänningar" i det offentliga, till exempel genom samverkan mellan ideella föreningar och kommunala verksamheter som folkbibliotek.

Det stora värdet med boken är hur den mycket konkret visar hur ideologin rättfärdigar den rådande ordningen och skapar "samtycke kring både enskilda frågor och samhällssystemet som helhet." (s. 46.)

Läs också:
Fredrik Edins blogg Skumrask.
Ali Esbati: Offentliga rum - är de bara på låtsas?