Ledning för framtidens vänster?

Igår presenterade Vänsterpartiets valberedning sitt förslag till partistyrelse, programkommission och revisorer:

Partiordförande:
Jonas Sjöstedt

Partistyrelse, ordinarie ledamöter:
Ulla Andersson, Josefin Brink, Rossanna Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Aron Etzler, Henric Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Lotta Johnsson Fornarve, Kalle Larsson, Birger Lathi, Hans Linde, Ida Legnemark, Sara Mohammadi, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Kaj Raving, Anna Rubin, Karin Rågsjö, Tamara Spiric, Mia Sydow Mölleby.

Partistyrelse, suppleanter:
Hediye Güzel, Erik Hegelund, Freddy Jenssen, Veronica Kallander, Malin Karlsson, Ann Carin Landström, Peter Möller, Madeleine Nyvall, Linda Snecker, Henning Süssner Rubin.

Revisorer, ordinarie:
Marianne Ericsson, Kristina Hallberg, Mikael Persson.

Revisorer, suppleanter:
Staffan Folke, Inga-Lill Franzén, Brith Fäldt.

Programkommission:
Vilmer Andersen, Elisabeth Biström, Ali Esbati, Ida Gabrielsson, John Hörnqvist, Emelie Kinberg, Anders Neergaard, Christina Snell Lumio, Jessica Svensson.

Nedanstående valdes på kongressen 2010:

Partiordförande:
Lars Ohly

Partistyrelse:
Anki Ahlsten, Wilmer Andersen, Ulla Andersson, Josefin Brink, Emil Broberg, Rossana Dinamarca, Mats Einarsson, Mussie Ephrem, Marianne Ericsson, Henrik Holmqvist Dinamarca, Anna Hövenmark, Wiwi-Anne Johansson, Kalle Larsson, Ida Legnemark, Hans Linde, Leif Lindström, Martina Nilsson, MonaLisa Norrman, Mats Pilhem, Tamara Spiric, Claes Wallenius, Alice Åström.

Ersättare i partistyrelsen:
Naile Aras, Birgitta Axelsson Edström, Sören Bergkvist, Gunnar Bergman, Freddy Jensen, Lotta Johnsson Fornarve, Ann-Carin Landström, Ana Rubin, Linda Snecker, Thomas Ylvén.

Programkommission:
Wirgina Bogatic, Ida Gabrielsson, Mikael Gustafsson, Hediye Guzel, John Hörnqvist, Linnea Nilsson, Lisa Rasmussen, Pär Ström, Nazem Tahnlzadeh.

Revisorer:
Marie-Ann Eriksson, Thomas Magnusson, Kristina Hallberg.

Revisorsersättare:
Inga-Lill Franzen, Mikael Persson, Folke Staffan.

Av de jag själv nominerat finns inte Jens Holm, Tobias Smedberg och Jonas Wikström med. Jens Holm hade kunnat bidra med kunskap och engagemang i miljö- och klimatfrågor. Tobias Smedberg och Jonas Wikström tycker jag har bidragit med kloka inlägg i diskussionen kring Vänsterpartiets kris, eller som andra säger, Vänsterpartiets framtid.

Jonas Wikström har kommit med några tänkvärda kommentarer på Twitter angående valberedningens förslag. Det är 21 omval, bara 6 nya ordinarie. Det kan jämföras med Moderaterna som bytte ut 8 av 13 i sin partistyrelse efter katastrofvalet 2002. Kalle Larsson replikerar att det för Vänsterpartiet är en stor förändring. Jonas Wikström har också noterat att den föreslagna partistyrelsen inte verkar vara ett representantskap. Förhoppningsvis innebär det att den kan utgöra en verklig ledning.

Själv har jag inga synpunkter på de föreslagna namnen eftersom jag i princip har noll koll på personer inom Vänsterpartiet. De jag känner till tycker jag verkar vara kunniga och bra.

Valberedningen förslag till partiordförande presenterades i lördags. Jag hade gärna sett att man presenterade hela förslaget samlat. Det hade gett en tydligare signal om att det är ett lag vi väljer på kongressen. Jag hade gärna sett en mer utförlig presentation av de föreslagna med bild och en kort text som berättar något om dem. Nu får vi bara veta vilket distrikt de föreslagna tillhör. För mig är det inte någon intressant information. De valda ska inte representera något distrikt. Jag skulle också vilja veta hur valberedningen gjort sitt urval och vilka övriga som nominerats.

Jag hoppas de föreslagna vill och förmår utgöra ledning under Vänsterpartiets nödvändiga utvecklingsarbete. Framtidskommissionens slutdokument innehåller en mängd konkreta förslag på förändringar och prioriteringar. Man kan, som Jonas Wikström gjort, kritisera dokumentet men som Ida Gabrielsson skriver i Flamman är det nu viktigt "att vi lyckas gå från ord till handling".

Jonas Sjöstedt verkar ha insikt om att mycket måste göras inom Vänsterpartiet. I Dagens Arena säger han: "Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik". Det låter lovande.
...
Uppdatering:
Lena Olsson är kritisk mot valberedningens förslag som hon menar sätter hängslen, livrem och strypkoppel på Jonas Sjöstedt. Wiwi-Anne Johansson, som inte ingår i valberedningen förslag, meddelar att hon fortsätter kandidera. Wiwi-Anne Johansson tillhörde den minoritet i partistyrelsen som ville att Vänsterpartiet skulle arrangera en rådgivande medlemsomröstning om vem, eller vilka, vi vill se som partiordförande.

Vänster för framtiden med Jonas Sjöstedt

Idag har jag gått som på nålar och väntat på att klockan skulle bli 15.00 och att få se vem Vänsterpartiets valberedning föreslår som ordförande i Vänsterpartiet. De föreslog, precis som jag hoppades, Jonas Sjöstedt.

Det var en fantastiskt peppande känsla att se Jonas Sjöstedt under presskonferensen omedelbart rada upp flera prioriterade politikområden: klimatkrisen, eurokrisen, jobbpolitiken, riskkapitalbolag inom välfärden...

Personligen är jag mycket glad över att Jonas Sjöstedt redan nu starkt fört fram att vi ska bli ett tydligare rödgrönt parti som kraftfullt driver miljö- och klimatfrågorna.

Jag tror att Jonas Sjöstedt kan bidra till att göra Vänsterpartiet till ett mer framgångsrikt och inflytelserikt parti. Men partiledarvalet är bara en del av Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete. Vi ska också välja en ny partiledning och en ny programkommission. Det är viktiga personval. Vi ska under kongressen behandla ett stort antal motioner och ta viktiga strategiska beslut.

Ikväll ringde Helsingborgs Dagblad och ställde frågor om partiledarvalet. Jag blev lite ställd men hoppas jag fick fram vad jag ville ha sagt: att jag är glad att Jonas Sjöstedt är föreslagen som ordförande, att han är den kandidat jag själv nominerat och som också Vänsterpartiet Höganäs nominerat, att frågan ännu inte är avgjord, att vi (nu när Hans Linde har hoppat av) har ytterligare två goda kandidater, att kongressen kommer avgöra om vi ska ha en eller två partiledare, att partiledarvalet är en del av ett större förändringsarbete. Jag poängterade att vi i Vänsterpartiet för omfattande diskussioner om vår politik och organisation och att det är högt i tak och god stämning.

Det som i massmedia framförs som att det kan bli strid om Sjöstedt inom Vänsterpartiet är en positiv och naturlig sak. Det är också helt naturligt att valberedningen inte enat förordade Jonas Sjöstedt. Tre av elva medlemmar i valberedningen stödde inte Jonas Sjöstedt. Lite märkligt kan jag tycka att det är om ingen av de tre stödde Ulla Andersson som ju har ett stort stöd i partiet och gjort väldigt bra ifrån sig i kandidatutfrågningarna. För att inte tala om hur fantastiskt bra hon utvecklat och fört fram Vänsterpartiets ekonomiska politik! Vi har haft fyra kandidater till partiledare, nu kvarstår tre, och vi har en helt unikt öppen process. Den är inte avgjord förrän ombuden på kongressen sagt sitt. Detta är en styrka hos Vänsterpartiet. Vi är ett öppet, levande och demokratiskt parti.

Jag är väldigt optimistisk inför Vänsterpartiets framtid, även om jag kanske inte tror på några snabba och stora valframgångar. Inte minst är jag optimistisk efter att ha läst Framtidskommisssionens slutrapport, som innehåller många goda förslag och idéer och massor av kunskap. Jag är väldigt glad och stolt över att vara medlem i ett parti som helt öppet lägger ut ett dokument som i flera avseenden är väldigt kritiskt mot Vänsterpartiets organisation och politik.

Jonas Sjöstedt har redan idag på flera sätt lyckats leva upp till sådant som står i Framtidskommissionens slutdokument, han har till exempel kopplat samman miljö- och klimatpolitiken med jobbpolitiken.

Om vi håller fast vid den här öppenheten, goda stämningen och viljan att vända på varje sten tror jag vi har stora förutsättningar att bli ett större, starkare och modernare vänsterparti.

Efter kongressen börjar det verkliga förändringsarbetet. Tillsammans bygger vi en vänster för framtiden!

Länkar:

Jonas Sjöstedt: Det finaste uppdrag man kan väljas till

Intervju med Ida Gabrielsson om Vänsterpartiets utmaningar (SVT)

Ida Gabrielsson om Vänsterpartiets utmaningar (Sveriges radio)

Intervju med Jonas Sjöstedt (Sveriges radio)
V ändrar inställning till S (Dagens Nyheter 2011-12-08)

Uppdatering 2011-12-11:
Helsingborgs Dagblad skriver på ledarplats att Vänsterpartiet inte var redo för dubbelt partiledarskap. Det är fel på två sätt: 1. Frågan är ännu inte avgjord. Den avgörs på kongressen i januari. 2. Det handlar inte om att vara redo eller inte, frågan är om Vänsterpartiet vill ha delat ledarskap. Det finns fördelar och nackdelar och frågan diskuteras flitigt i partiet. Själv tillhör jag dem som ännu inte bestämt mig för om jag vill ha det eller inte. Däremot har Helsingborgs Dagblad rätt i att Vänsterpartiet mycket väl kan ta väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Det kommer vi i så fall göra tack vare vår politik. Jonas Sjöstedt kan bidra till detta genom att han är bra på att föra ut vår politik och han kommer säkert på ett positivt sätt bidra till Vänsterpartiets förnyelsearbete. Den socialdemokratiska bloggaren Krassman tror på tvåsiffrigt för Vänsterpartiet, Dick Erixon spår hela 16 procent för Vänsterpartiet i valet 2014, Widar Andersson på Folkbladet skriver: "Vänstern kan ha något stort på gång" (se även artikel på Newsmill) och även DN:s Maria Croft tror att Vänsterpartiet kan komma att plocka röster från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet.

Det rödgröna

Precis som Jonas Sjöstedt och Jonas Wikström tror jag att det är nödvändigt med ett rödgrönt regeringsalternativ inför valet 2014 om vi ska ha någon chans att byta regering. Ett starkt Vänsterparti är nödvändigt om regeringsbytet ska leda till en verklig förändring i politiken.

Det rödgröna samarbetet inför valet 2010 var bra i sig men sköttes dåligt och fick ett dåligt resultat. Det slöts för många överenskommelser, skillnaderna gentemot högeralliansen var för små, för mycket tid ägnades åt förhandlingar i slutna rum, det skapades ingen rödgrön rörelse.

Tyvärr har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit det rödgröna oppositionsarbetet. Ett exempel på det i den kommun där jag själv bor är att Miljöpartiets Jean-Daniel Maurin inte kontaktat sin ersättare Roger Nilsson (S) när Jean-Daniel Maurin inte kunnat medverka på vissa möten. Det är förståeligt och acceptabelt att inte kunna närvara på alla möten men att då inte kontakta sin ersättare, med resultatet att oppositionen inte alls närvarar på mötet, är att visa en bristande respekt för den rödgröna oppositionspolitiken. "Miljöutskottet är viktigt för Miljöpartiet", säger Jean-Daniel Maurin. Det är bra men miljöutskottet är också viktigt för den rödgröna oppositionen.

Jag hoppas att det kommer bli möjligt att ställa upp ett rödgrönt alternativ i valet 2014, både i riksdagsvalet och i kommuner, till exempel Höganäs, och regioner/landsting. I Höganäs vill jag att en rödgrön överenskommelse ska vara att vi tar ställning för en gemensamt ägd och styrd välfärd genom att avskaffa utmaningsrätten.

Vänsterpartiet har ett dubbelt ansvar. Först och främst bygga och utveckla vårt eget parti och vår egen politik men också medverka till att en rödgrön oppositionspolitik förs och att vi får rödgröna alternativ i valet 2014.

Kandidaterna och politiken

Ett antal vänsterpartister för fram Rossana Dinamarca som den av våra partiledarkandidater som vill prioritera frågan om sex timmars arbetsdag (se "Med Dinamarca för sex timmars arbetsdag", Flamman 2011 : 48).

Vänsterpartiet är, till skillnad från till exempel Socialdemokraterna, ett verkligt demokratiskt parti. Det är inte partiordföranden som bestämmer politiken eller "bygger ett lag". Kongressen beslutar om våra politiska prioriteringar. Att inte Anna-Klara Bratt, som fört fram de små politiska skillnaderna kandidaterna emellan som en brist i Vänsterpartiets val av ny partiordförande, förstått detta är en sak men framstående medlemmar i partiet borde veta bättre.

Själv har jag fört fram Jonas Sjöstedt engagemang för och kunnighet i miljö- och klimatfrågor som ett argument för honom. Gör jag då inte samma fel som de som kopplar samman frågan om sex timmars arbetsdag med Rossana Dinamarca? Nej, miljö- och klimatpolitiken och frågan om sex timmars arbetsdag är inte jämförbara storheter.

Om Vänsterpartiet ska bli ett verkligt rödgrönt parti måste miljö- klimatfrågorna genomsyra alla politikområden. Miljö- och klimatpolitiken är inte en fråga, utan ett perspektiv. Vi ska inte acceptera att miljö- och klimatfrågan ses som en fråga vid sidan av andra. Det är därför vi behöver en partiordförande som äger kunskap och engagemang som gör att vi kan få med miljö- och klimatfrågor som ett perspektiv i alla politiska frågor och debatter.

Jag hoppas att Vänsterpartiet vill bli det parti som på allvar tar sig an samtidens stora fråga, nämligen den som handlar om vår framtida överlevnad. Ett led i detta är att välja Jonas Sjöstedt som partiordförande. Ett annat är att skriva ett nytt miljöpolitiskt program. Men framför allt måste vi förmå att ha miljö- och klimatfrågorna som ett perspektiv som genomsyrar all vår politik. Att ta miljö- och klimatfrågorna på allvar innebär att en verkligt systemöverskridande politik måste föras. De hänger intimt samman med frågor om samhällelig kontroll över produktionen och med jämlikhet och rättvisa. Vi måste förändra stora delar av vårt samhälle (produktion, transporter, boende) om vi leva på ett hållbart sätt.

Under den sista kandidatutfrågningen fick Jonas Sjöstedt frågan vilken fråga han tycker är partiets viktigaste. Han svarade: "Ska vi ta ett lite större perspektiv så är det ju klimatfrågan. Om vi inte löser den, blir det andra lite meningslöst på sikt." Det är helt rätt.

I artikeln hävdas det också att Rossana Dinamarca tydligt profilerat sig i industripolitiken. Vad jag sett har den profileringen endast bestått i att hon sagt att Vänsterpartiet ska ta fram ett industripolitiskt program och att vi vi måste bygga ut och rusta upp järnvägen.

Vänsterpartiet behöver ett industripolitiskt program och om sex timmars arbetsdag verkligen är en fråga som bör prioriteras behöver vi en strategi för hur frågan ska drivas och genomföras. Men ännu har vi varken sett något industripolitiskt program eller någon strategi för sex timmars arbetsdag.

Läs vidare:

Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället

Pål Steigan: En gång skall jorden bliva vår
...
Uppdatering:
Vänsterpartiets valberedning föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande. Det glädjer mig. Valberedningen var inte enad. En minoritet förordade istället Rossana Dinamarca. Patrik Strand, som var en av de som förordade Rossana Dinamarca, menar att vi som feministiskt parti måste ha en kvinnlig partiordförande. Jag tycker att det är konstigt att de som nu säger så aldrig föreslog att Lars Ohly borde träda tillbaka till förmån för en kvinna. För övrigt tycker jag som Eva-Britt Svensson att det viktigaste är "att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik". Patrik Strand menar också att Rossana Dinamarca "står för en systemförändring när det gäller politiken, bland annat sex timmars arbetsdag". Rossana sitter i den avgående partistyrelsen och verkställande utskottet. Hon har länge tillhört ledningen för partiet. Jag har svårt att förstå att hon mer än någon annan skulle stå för en "systemförändring när det gäller politiken". Men i ett läge när vi haft fyra goda kandidater till partiledarposten är det naturligt att valberedningen inte varit enig. Jag tycker det är bra att Rossana fortsätter kandidera och hoppas också Ulla Andersson gör det. Hans Linde har beslutat sig för att dra tillbaka som kandidatur. Det är de valda ombuden på Vänsterpartiets kongress som väljer partiordförande och partiledning. Jag hoppas att alla fyra kandidaterna kommer finnas med i vår framtida ledning.

Vänsterpartiets ansvar och möjligheter

Vänsterpartiet får 5,2 procent av rösterna i Statistiska centralbyråns undersökning av partisympatierna i november 2011. Det är en uppgång jämfört med undersökningen från maj 2011 då vi fick 4,5 procent. Men det är en nedgång från valresultat 2010 då vi fick 5,6 procent. Siffrorna är usla och duger inte på långa vägar.

I Flamman 2011 : 48 formulerade Stellan Hermansson höga mål för Vänsterpartiet: "Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet". Jonas Sjöstedt har sagt: "Om vi visar att vi är ett trovärdigt alternativ och får ut vår politik tror jag det finns ett underlag för minst 10–15 procent för oss" och det tror också socialdemokraten Jan Andersson är möjligt.

Själv vågar jag inte sätta så höga parlamentariska mål, utan nöjer mig med att hoppas på att vi får ett tydligt bättre valresultat än 2010 och att vi blir fjärde största parti i riksdagen. Jag hoppas också på ett byte av regering och politik men det kräver att socialdemokratin kommer på banan igen. Ett stärkt vänsterparti krävs om ett regeringsbyte också ska leda till en tydlig förändring av politiken i rödgrön riktning.

Vänsterpartiet har redan nu en politik som förtjänar ett mycket högre antal röster. Aftonbladet publicerade 2011-11-15 en undersökning där 42 854 personer svarade på frågan: "Ska företag med säte utanför EU få äga och driva vårdbolag i Sverige?". 92,9 procent svarade nej. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som svarar nej på frågan.

Idag har en undersökning publicerats av svenska folkets inställning till euromedlemskap. Inom alla partier är en tydlig majoritet av sympatisörerna motståndare mot svenskt medlemskap. 2014 är det val både till EU-parlamentet och riksdagen och rätt skött kan förhoppningsvis Vänsterpartiets EU-politik ge utdelning i bägge valen.

Om Leif Pagrotskys uttalanden om socialdemokraternas skattepolitik blir verklighet är det viktigt att Vänsterpartiet förmår formulera, kommunicera och driva en progressiv och radikal skattepolitik som omfördelar från privat till offentligt och från rika till fattiga. En lärdom från det rödgröna nederlaget i valet 2010 var att regeringsalternativen skilde sig alltför lite åt. Utan att våga avvika från högerns skattepolitik går det heller inte att på några verkligt avgörande sätt formulera en politik som svarar mot folkets intressen eller mot de krav miljö- och klimatkrisen ställer. Det är sorgligt att socialdemokraterna inte inser det. Socialdemokratins kris ger Vänsterpartiet möjligheter men ställer också krav på oss. Det är som det står i strategidokumentet: "Vänsterpartiet måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet".

Men, som Stellan Hermansson påpekar, leder en politik som delas av många inte automatiskt till framgångar i opinion och val. Rossana Dinamarca hävdar att vi äger debatten om skolpolitiken. Men det gav oss ingen framgång i valet 2010. Det räcker inte att ha rätt, vi måste också få rätt.

Vänsterpartiet måste bli ett starkare, bättre och slagkraftigare parti med fler aktiva medlemmar. Vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete och också lyckas kombinera det med vårt parlamentariska arbete. Själv tycker jag att nederländska Socialistiska partiet, som det skildras i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna, är en inspirationskälla. Vänsterpartiet måste också utveckla kontakterna med fackförenings-, hyresgäst- och miljörörelse. Vi måste stärka vår feminism och framför allt måste vi utveckla vår miljö- och klimatpolitik. Miljö- och klimatfrågorna är vår tids centrala frågor och de bör även vara centrala i Vänsterpartiets politik. Jag vill också att vi övertar Socialdemokraternas paroll "Arbete åt alla" och Centerpartiets "Hela landet ska leva".

En bra början är att vi går stärkta och peppade ur kongressen 2012.

Statligt eller kommunalt?

I Flamman 2011 : 48 argumenterar Jonas Thunberg för att skolan bör förstatligas. Det är lätt att hålla med om hans argument. Kommunaliseringen har lett till att vi får en mindre likvärdig skola i Sverige. Men samtidigt finns det starka skäl till att driva skolan kommunalt. Besluten fattas närmare brukarna. Och om man vill förstatliga skolan så varför då inte också förstatliga äldreomsorg, barnomsorg, bibliotek?

Jag kommer att tänka på vad som står om Gustav Möller i Tomas Forsers biografi över Per Nyström: "I hela Möllers filosofi ingick att mer och mer skulle decentraliseras ut till kommunalmännen." ("Jag har speglat århundradet" : en bok om Per Nyström : historiken, publicisten, ämbetsmannen, s. 152).

Frågan är inte enkel. Kan likvärdig välfärd garanteras med kommunal drift? Är likvärdighet viktigare än principen att flytta besluten närmare medborgarna? Jag vet inte. Diskussioner behövs.

Läs vidare:
Jonas Sjöstedt: Vänstern och skolpolitiken.
Rossana Dinamarca: V:s skolpolitik - inte bara betygskritik.
Alla rätt till kunskap - Vänsterpartiets utbildningspolitiska program.

Anna-Klara Bratt ljuger

Anna-Klara Bratt, chefredaktör på Feministiskt Perspektiv, har tidigare efterlyst en "öppen och demokratisk tillsättningsprocess" när Vänsterpartiet väljer efterträdare till Lars Ohly. Nu när vi har det är hon ändå "lite besviken". Anna-Klara Bratt ljuger i radio och säger att fyra partiledarkandidater rest runt i landet och pratat med enbart medlemmar. Det är inte sant. Våra kandidatutfrågningar har varit öppna för allmänheten, olika sorters utfrågare har engagerats, åhörare och andra har getts möjlighet att ställa frågor och flera av utfrågningar har varit möjliga att följa på nätet. Till Moriskan i Malmö kom närmare 500 åhörare för att lyssna till våra fyra kandidater och för att diskutera vänsterns framtid. Om utfrågningen i Göteborg skrev Ulf Bjereld: "Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang".

Vi har en kandidatsajt som presenterar partiledarkandidaterna, på Framtidskommissionens sida har viktiga framtidsfrågor för Vänsterpartiet diskuterats, i Flamman, Vänsterpress och på internet har det diskuterats flitigt och med högt i tak och på kongressajten finns alla motioner och dokument som ska behandlas på kongressen fritt tillgängliga. Kongressen är också öppen för journalister och allmänhet. Vänsterpartiet kan säkert på flera sätt utveckla arbetet inför framtida kongresser men att vara "lite besviken" över det som varit en helt unik process i svensk politik tycker jag helt enkelt är gnälligt.

Det kan också vara så att Anna-Klara Bratts gnälliga missnöje beror på att hon inte verkar få som hon vill. Hon vill att Vänsterpartiet, liksom anpassliga Miljöpartiet, ska gå från att vara EU-motståndare till att bli EU-kritiker.

Eva-Britt Svensson har tydligt visat att det både går att vara EU-motståndare och samtidigt driva en resultatinriktad politik i EU. Hon säger: "Jag är övertygad om att det bästa för Vänsterpartiet är att vi även i fortsättningen har med i vårt program att vi är motståndare till EU".

Läs också:
Anna-Klara Bratt: "Lars Ohlys avgång öppnar för en ny vänster" (Aftonbladet 2011-08-09)).