I Sydsvenskan 2011-08-21 läser jag att tumult uppstått i samband med att Sverigedemokraternas ungdomsförbund hållit ett torgmöte på Värnhemstorget i Malmö och att de där mötts av motdemonstranter. Två personer omhändertogs - en sverigedemokrat och en motdemonstrant - för "störande av allmänna ordningen".
Sydsvenskan rapporterar: "De många motdemonstranterna överröstade talarna på mötet med hjälp av sina röster och megafoner."
En antirasism som uttrycks på detta vis tror jag inte bara skadar saken i sig utan vad som är än allvarligare visar den att de säkerligen välmenande motdemonstranterna inte riktigt förstått vad våra demokratiska fri- och rättigheter går ut på.
Yttrande- och tryckfrihet, demonstrationsfrihet och mötesfrihet gäller inte endast oss själva eller åsikter vi antingen håller med om eller kan finna uthärdliga.
Vår inställning till demokrati ställs på prov genom vår inställning till motståndarens rättigheter. Som Rolf Andersson skriver i förordet till Jan Myrdals viktiga bok Det odelbara ordet : texter om yttrande- och tryckfrihet och rasism (Hägglunds förlag 2002): "De medborgerliga fri- och rättigheterna är odelbara. Motståndaren - hur vämjeliga och motbjudande hans åsikter än må vara - har liksom du yttrande- och tryckfrihet." Detta gäller givetvis även mötes- och demonstrationsfrihet.
Det kan vara helt ok med motdemonstrationer eller protestmöten men de måste hållas på ett sådant sätt att de inte stör eller hotar mötet eller demonstrationen man vill protestera mot. De måste utföras på ett sätt som respekterar våra motståndares medborgerliga fri- och rättigheter.
Om vänstern vill få folklig förankring menar jag att vi måste göra upp med detta arbetssätt. Vi i vänstern ska vara de bästa demokraterna - främst för att det är en utökad, fördjupad och utvidgad demokrati vi vill ha, men också för uppnå politisk trovärdighet.
...
Uppdatering 2011-08-28:
En liknande motdemonstration hölls i Norrköping 2011-08-27. Jag blir glad när jag läser att Ung Vänster inte deltog i motdemonstrationen som tydligen hade som uttalat syfte att störa SDU:s möte och därmed kränka SDU:s mötes- och demonstrationsfrihet. Vi måste klara av att bedriva en tydlig antirasistiskt politik och samtidigt respektera våra motståndares demokratiska fri- och rättigheter.
måndag 22 augusti 2011
Låt oss anordna medlemsomröstningar
Vänsterpartiet Västerbotten låter medlemmarna rösta om partiordförande och delat partiledarskap. Tidigare har Wiwi-Anne Johansson och Jonas Sjöstedt argumenterat för medlemsomröstningar. Mats Einarsson har argumenterat mot. Han befarar att det kan "leda till en uppdelning av partiet i olika fraktioner som kampanjar mot varandra." Han tror menar också att sannolikt skulle "en minoritet av medlemmarna välja att delta i omröstningen." Han menar även "att ett parti-ledarval bör föregås av en gemensam diskussion, som på en kongress."
Mats Einarssons argument övertygar mig inte. Fraktionsbildning kan vi få utan medlemsomröstningar. Jag tror att många medlemmar vill rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte. Visst bör ett partiledarval, eller en förändring som att införa delat partiledarskap, föregås av en gemensam diskussion. Men den diskussionen pågår ju just nu, och den kommer intensifieras genom utfrågningar av kandidaterna, material i Vänsterpress och Flamman och en kandidatsajt. Vänsterpartiet är större än delegaterna på en kongress.
Ytterligare ett argument som förts fram emot att hålla en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan är att det kan dyka upp kandidater efter att omröstningen hållits. Det stämmer men jag anser att seriösa kandidater till partiledarskapet inte väntar till kongressen med att kandidera. Det är viktigt att alla medlemmar ges chansen att ta ställning till våra kandidater, inte endast ombuden på kongressen.
I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär."
Jag tycker det finns flera starka argument för att låta alla medlemmar rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte.
Det skulle öka medlemsdemokratin och tydligt visa att vi är ett öppet parti som vågar testa nya grepp och tar vårt kritiska läge på allvar. Men det jag tycker är de främsta argumenten är att jag tror att det skulle kunna bli en del av en organisatorisk uppryckning i Vänsterpartiet. Nu när vi har en öppen och positiv process inför kongressen skulle vi kunna engagera ännu fler medlemmar genom att låta dem rösta.
Vi talar om att vi måste få fler aktiva medlemmar och att vi måste få mer av kollektivt ledarskap, i form av en aktiv och synlig partistyrelse. Vi har nu en fantastisk möjlighet att skapa goda förutsättningar för detta. Vägen fram till kongressen kan ge den nyvalda partiledningen bättre eller sämre förutsättningar. En öppen process med frimodiga och kamratliga diskussioner tror jag ger den kommande partiledningen de bästa möjligheterna att kunna göra ett bra arbete, till exempel för att genomföra förändringar i linje med de strategidokumentet föreslår.
Medlemsomröstningar kräver att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter. Kandidatsajten kommer säkert bidra till detta vad gäller partiledarfrågan. Jag skulle vilja att vi bygger en sajt där vi samlar information inte endast om partiledarkandidaterna utan även om alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen samt argument för och emot delat partiledarskap. Låt oss samla alla de debattinlägg som skrivits i frågan på ett ställe. Låt allt vara möjligt att kommentera så att vi kan föra diskussioner direkt på sajten. Partiföreningar och distrikt har också ett stort ansvar för att medlemmarna ges goda diskussionsmöjligheter.
Kongressen och processen fram till den kan bli riktigt entusiasmerande för Vänsterpartiet. Jag tror våra diskussioner kan engagera många medlemmar, och även människor utanför Vänsterpartiet.
Det är också så att den partistyrelse som väljs på kongressen kommer tvingas göra förändringar och prioriteringar. Som Jonas Wikström skrivit behöver vi "en handlingskraftig partiledning." Då är det avgörande att Vänsterpartiets medlemmar verkligen står bakom sin partiledning, känner den och känner för den. Om det ska kunna uppnås måste många engageras i processen inför kongressen, tagit del av diskussionerna, getts möjlighet att delta i dem och haft en chans att påverka besluten.
Detta tror jag medlemsomröstningar i partiledarfrågan samt om huruvida vi ska ha delat partiledarskap eller ej kan bidra till att vi uppnår.
Thaher Pelaseyed skriver: "Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig." Den känslan har jag också. Därför hoppas jag partistyrelsen allvarligt överväger att anordna dessa medlemsomröstningar samt att om de beslutar genomföra dem ger alla medlemmar ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Läs också:
"Ohlys avgång kan leda till provval" (Svenska Dagbladet 2011-08-09).
Wiwi-Anne Johansson: "Låt V:s medlemmar rösta om partiledare" (Expressen 2011-08-10).
"Kritik mot toppstyrda ledarval" (Svenska Dagbladet 2011-08-12).
"Toppstyre i partierna när ny ledare väljs" (Euronewspages 2011-08-12).
Lotta Hördin: "Låt medlemmarna avgöra" (Helsingborgs Dagblad 2011-08-13).
"Splittrade åsikter om att rösta fram partiledare" (Flamman 2011-08-17).
Jonas Sjöstedt: "Medlemsomröstningen om ny partiledare har startat" (2011-08-22)
Mats Einarssons argument övertygar mig inte. Fraktionsbildning kan vi få utan medlemsomröstningar. Jag tror att många medlemmar vill rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte. Visst bör ett partiledarval, eller en förändring som att införa delat partiledarskap, föregås av en gemensam diskussion. Men den diskussionen pågår ju just nu, och den kommer intensifieras genom utfrågningar av kandidaterna, material i Vänsterpress och Flamman och en kandidatsajt. Vänsterpartiet är större än delegaterna på en kongress.
Ytterligare ett argument som förts fram emot att hålla en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan är att det kan dyka upp kandidater efter att omröstningen hållits. Det stämmer men jag anser att seriösa kandidater till partiledarskapet inte väntar till kongressen med att kandidera. Det är viktigt att alla medlemmar ges chansen att ta ställning till våra kandidater, inte endast ombuden på kongressen.
I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär."
Jag tycker det finns flera starka argument för att låta alla medlemmar rösta om partiledare och om vi ska ha delat partiledarskap eller inte.
Det skulle öka medlemsdemokratin och tydligt visa att vi är ett öppet parti som vågar testa nya grepp och tar vårt kritiska läge på allvar. Men det jag tycker är de främsta argumenten är att jag tror att det skulle kunna bli en del av en organisatorisk uppryckning i Vänsterpartiet. Nu när vi har en öppen och positiv process inför kongressen skulle vi kunna engagera ännu fler medlemmar genom att låta dem rösta.
Vi talar om att vi måste få fler aktiva medlemmar och att vi måste få mer av kollektivt ledarskap, i form av en aktiv och synlig partistyrelse. Vi har nu en fantastisk möjlighet att skapa goda förutsättningar för detta. Vägen fram till kongressen kan ge den nyvalda partiledningen bättre eller sämre förutsättningar. En öppen process med frimodiga och kamratliga diskussioner tror jag ger den kommande partiledningen de bästa möjligheterna att kunna göra ett bra arbete, till exempel för att genomföra förändringar i linje med de strategidokumentet föreslår.
Medlemsomröstningar kräver att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter. Kandidatsajten kommer säkert bidra till detta vad gäller partiledarfrågan. Jag skulle vilja att vi bygger en sajt där vi samlar information inte endast om partiledarkandidaterna utan även om alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen samt argument för och emot delat partiledarskap. Låt oss samla alla de debattinlägg som skrivits i frågan på ett ställe. Låt allt vara möjligt att kommentera så att vi kan föra diskussioner direkt på sajten. Partiföreningar och distrikt har också ett stort ansvar för att medlemmarna ges goda diskussionsmöjligheter.
Kongressen och processen fram till den kan bli riktigt entusiasmerande för Vänsterpartiet. Jag tror våra diskussioner kan engagera många medlemmar, och även människor utanför Vänsterpartiet.
Det är också så att den partistyrelse som väljs på kongressen kommer tvingas göra förändringar och prioriteringar. Som Jonas Wikström skrivit behöver vi "en handlingskraftig partiledning." Då är det avgörande att Vänsterpartiets medlemmar verkligen står bakom sin partiledning, känner den och känner för den. Om det ska kunna uppnås måste många engageras i processen inför kongressen, tagit del av diskussionerna, getts möjlighet att delta i dem och haft en chans att påverka besluten.
Detta tror jag medlemsomröstningar i partiledarfrågan samt om huruvida vi ska ha delat partiledarskap eller ej kan bidra till att vi uppnår.
Thaher Pelaseyed skriver: "Kongressen i Uppsala 5-8 januari blir viktig. Min känsla är att det är nu eller aldrig." Den känslan har jag också. Därför hoppas jag partistyrelsen allvarligt överväger att anordna dessa medlemsomröstningar samt att om de beslutar genomföra dem ger alla medlemmar ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Läs också:
"Ohlys avgång kan leda till provval" (Svenska Dagbladet 2011-08-09).
Wiwi-Anne Johansson: "Låt V:s medlemmar rösta om partiledare" (Expressen 2011-08-10).
"Kritik mot toppstyrda ledarval" (Svenska Dagbladet 2011-08-12).
"Toppstyre i partierna när ny ledare väljs" (Euronewspages 2011-08-12).
Lotta Hördin: "Låt medlemmarna avgöra" (Helsingborgs Dagblad 2011-08-13).
"Splittrade åsikter om att rösta fram partiledare" (Flamman 2011-08-17).
Jonas Sjöstedt: "Medlemsomröstningen om ny partiledare har startat" (2011-08-22)
fredag 19 augusti 2011
En glimt av det framtida Vänsterpartiet
Den öppna process som nu pågår inför Vänsterpartiets kongress den 5-8 januari i Uppsala 2012 bådar gott inför det nödvändiga förändrings- och förnyelsearbete av organisation, kommunikation och politik som måste konkretiseras och ta fart efter kongressen.
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".
Vi har fyra kompetenta kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. De kandiderar öppet och massmediabevakningen är god. Det pågår en intensiv debatt bland partimedlemmar, bland annat på Facebook. På flera ställen i landet kommer det arrangeras gemensamma utfrågningar av samtliga partiledarkandidater. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på nätet och det ska byggas en kandidatsajt. Flamman kommer följa hela processen.
Debatten handlar än så länge mest om för och emot delat partiledarskap samt om nästa partiledare måste bli en kvinna eller inte. När processen pågått lite längre hoppas jag vi kan lämna man eller kvinna-debatten bakom oss och istället diskutera konkret - med namns nämnande - vem, eller vilka, av kandidaterna vi tror bäst lämpar sig som partiledare i Vänsterpartiet.
En del organisatoriska frågor, utöver delat partiledarskap, har också diskuterats, till exempel om partiledaren kan väljas genom en medlemsomröstning och om partisekreteraren borde väljas av kongressen.
Efter valnederlaget pågick en levande eftervalsdebatt, främst i Flamman. Stora delar av den debatten har samlats i Socialistisk debatt nummer 197. Framtidskommissionen bedrev ett aktivt arbete för att ta in synpunkter från partimedlemmar och få igång diskussioner om Vänsterpartiets framtid. Arbetet har resulterat i det strategidokument som antagits av partistyrelsen.
Jag hoppas vi kan ta tillvara på alla goda idéer och synpunkter som framförts i diskussionerna.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar personfrågor. Men de bör breddas. Vi bör inte bara diskutera partiledare utan samtliga förtroendeposter som ska besättas på kongressen. Vi bör också koppla samman personfrågorna med det politiska och organisatoriska arbete vi vill genomföra i Vänsterpartiet den kommande mandatperioden, eller egentligen de två kommande mandatperioderna eftersom vår nästa kongress sammanfaller med ett valår. Det är till och med ett dubbelt valår eftersom det också är val till EU-parlamentet. Vi vill nog inte på kongressen 2014 byta ut alltför stora delar av vår partiledning.
Diskussionerna kring vårt politiska och organisatoriska arbete bör kopplas till strategidokumentet. Än så länge har det, vad jag sett, diskuterats i alltför liten utsträckning. Det har framförts kritik mot strategidokumentet. Det är såklart helt ok, men jag tror verkligen vi behöver ett strategidokument som formulerar ett politiskt och organisatoriskt projekt för Vänsterpartiet de kommande åren. Sedan behöver vi en partistyrelse som har mod och vilja nog att genomföra förändringar och prioriteringar. Partiföreningar, distrikt och partimedlemmar måste också vara öppna för förändringar och prioriteringar.
Så här skriver Hans Linde: "Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti."
Hans Linde har helt rätt i att kongressen 2012 ska ses som starten på vårt förändringsarbete. Varje personval är viktigt och jag hoppas också kongressen verkligen fokuserar på det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbete vi har framför oss.
Jag tror och hoppas att den öppna process vi nu ser i vårt partiledarval kommer att bidra till att förändra och förnya Vänsterpartiet. Vi bör noga studera vad som nu görs för att kunna ha en ännu bättre process inför nästa kongress, även om vi under den kanske inte vill byta ut stora delar av vår partiledning. Jag skulle som sagt vilja att den här öppenheten inte bara skulle gälla partiledarposten utan varje förtroendepost som tillsätts på kongressen
Vad har vi att vinna på det?
Förutsatt att vi sköter processen på rätt sätt skapar det positiv massmedial uppmärksamhet för Vänsterpartiet. Vi får massmediautrymme och visar att vi är ett öppet och levande parti. Vissa har klagat på att massmediauppmärksamheten endast handlar om personer, inte vår politik. Det håller jag inte med om. En intervju med någon av våra partiledarkandidater handlar automatiskt om vår politik. Personfrågor är också, vare sig vi gillar det eller inte, viktiga i politiken. Vi måste bli bättre på att hantera massmedia istället för att gnälla över hur "borgerliga massmedia" behandlar oss. De flesta tycker säkert att den uppmärksamhet vi nu får i massmedia är bra, men jag tyckte också det var bra när det under Vänsterpartiets dag i Almedalen skrevs om Jonas Sjöstedts kandidatur.
Det talas i Vänsterpartiet om att vi vill skapa ett kollektivt ledarskap och att vi ska ha en aktiv och synlig partistyrelse. Det tycker jag är goda tankar. Men om det ska fungera måste vi ha aktiv och levande process som involverar många partimedlemmar när vi väljer partiledare, partistyrelse och programkommission. Alla som kandiderar till förtroendeuppdrag på kongressen borde göra det öppet och de borde presenteras ordentligt. Det skulle bidra till att göra alla i partistyrelsen kända bland partimedlemmarna och skapa förutsättningar för förtroende och tilltro till partistyrelsen.
Om vi eftersträvar en kollektiv ledning och aktiva medlemmar tror jag vi måste öppna upp och utveckla vår organisation.
En klok åtgärd är den som framförs i strategidokumentet: "Den traditionella partiorganisationen är central för interndemokratin men kan inte vara den enda arenan för aktivitet. Medlemmars kunskap, samhörighet och intresse hänger ihop efter många fler faktorer än den geografiska." Vi behöver skapa olika nätverk och arbetsgrupper för att kunna engagera fler medlemmar och ta tillvara på deras intressen och kunskaper. Själv skulle jag gärna se att det bildas ett landsbygspolitiskt nätverk och IT-politiskt nätverk. Det sistnämnda kunde få i uppdrag att formulera ett IT-politiskt program som antas av kongressen 2014 inför valrörelsen samma år. Det vore önskvärt om arbetsgrupper och nätverk, när så behövs, kan koppla personer - experter och sakkunniga - utanför partiet till sig.
Det har framförts att vi måste stärka vårt utomparlamentariska arbete. Om vi vill göra det kan det finnas anledning att fundera över om vi, liksom Miljöpartiet, i våra stadgar ska ange hur stor del av partistyrelsen som får bestå av parlamentariker.
Jonas Sjöstedt och Wiwi-Anne Johansson vill att vi håller en medlemsomröstning i partiledarfrågan. Det tycker jag låter som en god idé. Vi skulle också, som Jonas Sjöstedt framfört, kunna använda oss av medlemsomröstningar i andra frågor, politiska eller organisatoriska. I våra stadgar står det: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär." Jag vet inte hur ofta denna möjlighet använts. Vi skulle också oftare kunna använda oss av enkäter bland medlemmarna. Framtidskommissionen genomförde en enkätundersökning. Tyvärr blev svarsfrekvensen låg men det kan ju bero på ovana bland partiets medlemmar. Om medlemsomröstningar och enkäter ska användas är det avgörande att medlemmarna ges ordentliga beslutsunderlag och goda diskussionsmöjligheter.
Jag vill att vi också diskuterar andra förändringar av stadgarna. Ska vi, liksom Miljöpartiet, på kongressen välja partisekreterare? Ska vi, även detta i likhet med Miljöpartiet, i stadgarna ange hur länge en person får sitta på en förtroendepost?
Om vi i högre utsträckning vill att förtroendevalda i Vänsterpartiet ska bestå av de grupper vi vill representera (unga, kvinnor, LO-medlemmar, invandrade) är det viktigt att valberedningen strävar efter att få in personer från de grupperna i partiets ledning. Det är givetvis inte helt enkelt för vi måste också få in de bäst lämpade i ledningen och de som har lust och möjlighet att lägga ned den tid och det arbete som krävs. För att lösa det långsiktigt är det avgörande att vi utvecklar den politiska och organisatoriska skolningen av våra medlemmar.
I en öppen och transparent organisation är det en självklarhet att medlemmar enkelt kan få tillgång till kallelser och protokoll och andra dokument som krävs för att kunna följa beslutsgångarna inom organisationen. Johan Lönnroth berättade på Facebooksidan Vänsterpartiets framtid om de "demokratiska grundlagar" som Socialdemokratiska Vänsterpartiet antog vid sitt bildande 1917. Där stod bland annat: "Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet... varje medlem har rätt att få protokoll från möten i riksdagsgrupp och arbetsutskott". Det är numera tekniskt enkelt att uppnå. Överhuvudtaget bör principen "största möjliga öppenhet" gälla. Öppenheten bör gälla samtliga nivåer i partiet. Vänsterpartiet har ju också varit föredömliga genom att tidigt hålla öppna kongresser.
Öppenheten, även gentemot massmedia, är också viktig med tanke på att Vänsterpartiets politik, som tur är, berör många fler än Vänsterpartiets medlemmar. Jag hoppas till exempel att de kommande partiledarutfrågningarna kommer vara öppna för alla, inte bara partimedlemmar.
Det finns mycket annat att diskutera och utveckla, till exempel vår kommunikation (extern och intern), våra studier och idéutveckling samt vår massmediastrategi. Om det sistnämnda vill jag kort säga att jag menar att vi istället för att drömma om en socialistisk dagstidning måste ta itu med sådant vi verkligen kan göra något åt, till exempel massmediaträning av våra förtroendevalda, sprida Flamman och Socialistisk debatt bland våra medlemmar och utveckla vårt arbete på internet.
Politiken då? Den är givetvis det avgörande. Vi måste formulera en politik som är begriplig och relevant och som svarar mot de problem och drömmar som breda befolkningslager i Sverige har. Mycket klokt sägs i strategidokumentet. Kanske egentligen för många politikområden tas upp där. Vi inom vänstern brukar ju ha svårt för att prioritera. Det har jag också. Själv är jag glad över att Ulla Andersson lyft upp landsbygdsfrågorna i Vänsterpartiet. Jag skulle också vilja att klimat- och miljöpolitik prioriteras hårdare. Dels för att det är politiskt avgörande frågor, de handlar om vår överlevnad, men också för att de naturligt ger oss möjlighet att vara systemkritiska och utopiska. Jag vill också att vi ägnar oss mer åt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de möjligheter de innebär.
Istället för att öka på listan över prioriterade politikområden kan jag säga att det jag vill är att vi strävar efter att bli ett folkligt förankrat parti och att vi formulerar vår politik självständigt utan att snegla på Socialdemokraterna. Jag hoppas vi kan arbeta efter masslinjen och folkrörelselinjen. God vänsterpolitik byggs underifrån. Jag tror också på att vi i varje enskild politisk fråga när så är möjligt ska sträva efter bredast möjliga enhet, alltså arbeta efter enhetsfrontsmodellen.
Läs vidare:
Henning Süssner Rubin: "Om att leva som man lär".
Partistyrelsens förslag till Strategidokument.
Hans Linde: "Vänsterpartiets utmaning är att bli relevant i människors vardag".
måndag 15 augusti 2011
Om stadgar
Det förs omfattande diskussioner i Vänsterpartiet. Vem, eller vilka, ska vi välja till partiledare? Ska vi ha en eller två partiledare? Hur skapar vi förutsättningar för en öppen och bra process inför kongressen i januari 2012?
Det har förts fram önskemål om att låta medlemmarna rösta direkt om vem, eller vilka, de vill se som partiledare. Jag tror Jonas Sjöstedt var den som först väckte denna idé. Wiwi-Anne Johansson vill se en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan efter att samtliga kandidater rest runt i landet och presenterat sig och blivit utfrågade av partimedlemmarna. I Vänsterpartiets stadgar står: "§ 149. Rådgivande omröstning bland partiets medlemmar kan beslutas av partistyrelsen. Rådgivande omröstning skall även genomföras om partiföreningar, som tillsammans omfattar minst en tredjedel av partiets medlemmar efter beslut på medlemsmöte så begär."
Gustav Landström har tidigare i Vänsterpartiets framtidsdiskussion framfört att om Vänsterpartiet vill bli ett gräsrotsparti kan vi inte låta partistyrelsen domineras av "personer som är riksdagsledamöter, heltids- eller deltidsavlönade parlamentariker på kommun eller landstingsnivå".
Vissa av de saker som diskuteras kräver stadgeförändringar. Jag har tittat på Miljöpartiets stadgar och här nedan samlat sådant som jag tycker kan vara värt att diskutera.
§ 7 Kongress
7.7.11 välja partisekreterare
§ 10 Valberedning
§ 10.1 Valberedningen väljs av kongressen och består av en ledamot från varje riksdagsvalkrets, utsedd av respektive regions årsmöte, samt två personer, en av vardera kön, utsedda av Grön Ungdoms årsmöte.
§ 11 Språkrör
11.1 Kongressen väljer, före val av partistyrelse, två jämställda språkrör.
11.2 Språkrören ska vara en kvinna och en man.
11.3 Språkrören ingår som ordinarie ledamöter i partistyrelsen.
11.4 Språkrörens uppgift är att företräda partiet och föra ut dess åsikter.
11.5 Om språkrör avgår ska nyval ske vid en kongress.
11.6 Språkrören kan även vara riksdagsledamöter eller EU-parlamentariker.
§12 Partisekreterare
12.1 Partisekreteraren väljs av kongressen på ett år dock högst nio år i följd.
12.2 Partisekreteraren arbetar på uppdrag av partistyrelsen, arbetsutskottet och språkrören.
12.3 Partisekreterarens roll är huvudsakligen att ha översikt över partiets verksamhet samt fungera som sammanhållande länk inom partiet och svara för externa kontakter utifrån sitt uppdrag.
12.4 Partisekreteraren är ständigt adjungerad till partistyrelsen och arbetsutskottet.
§ 13 Partistyrelse
13.5 Högst en tredjedel av ledamöterna i partistyrelsen får samtidigt vara riksdagsledamöter eller EU-parlamentariker.
13.5.1 Om, efter inträde som riksdagsledamot eller EU-parlamentariker, antalet riksdagsledamöter och EU-parlamentariker blir för högt, får dock alla ledamöter sitta kvar till nästföljande kongress.
13.6 Partistyrelsens uppgift är:
13.6.1 att leda partiets arbete,
13.6.2 att vara ett stöd för språkrören,
13.6.3 att sammankalla och förbereda kongressen och förtroenderådet,
13.6.4 att med språkrören som främsta medel företräda partiet och föra ut dess politik,
13.6.5 att verkställa kongressbeslut,
13.6.6 att förvalta och ansvara för partiets tillgångar.
13.6.7 att utveckla partiets program och visioner för partiets idémässiga
§ 17 Förtroendevalda
17.1 Varje organ i riksorganisationen ska bestå av minst 40 procent av varje kön, men sträva efter minst 50 procent kvinnorepresentation (principen om könskvotering).
17.2 Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd. Riksdagsledamot och EU-parlamentariker får sitta trerespektive två mandatperioder. Samma person får därefter ej väljas till samma igen inom tre år (principen mot långsittande).
17.3 Ingen får samtidigt vara ledamot i flera av riksorganisationens organ (principen mot mångsyssleri)
17.4 Personer som är anställda av miljöpartiets riksorganisation får inte sitta i något av riksorganisationens organ (principen mot tjänstemannavälde).
§ 19 Medlemsomröstning
19.1 Kongressen eller partistyrelsen kan besluta att genomföra medlemsomröstning i viktiga och/eller kontroversiella frågor.
19.2 Medlemsomröstning ska genomföras om minst 10 procent av partiets medlemmar begär det hos kongressen eller partistyrelsen.
Notera bland annat att Miljöpartiets kongress utser partisekreterare, att de har regler för att inte parlamentariker (dock endast riksdagsledamöter och EU-parlamentariker) ska dominera partistyrelsen, att de har regler för hur länge man får inneha en post, att de inte har någon programkommission utan att partistyrelsen ansvarar för arbetet med partiets program och idéutveckling .
Själv tycker jag det vore bra med en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan inför kongressen 2012.
Jag anser också, precis som Jonas Sjöstedt, att vi borde använda oss av medlemsomröstningar (beslutande eller rådgivande) i olika politiska eller organisatoriska frågor. Det skulle öka interndemokratin och medlemmarnas engagemang. Vi skulle också i högre utsträckning kunna använda oss av medlemsenkäter i olika frågor.
Jag anser också, precis som Jonas Sjöstedt, att vi borde använda oss av medlemsomröstningar (beslutande eller rådgivande) i olika politiska eller organisatoriska frågor. Det skulle öka interndemokratin och medlemmarnas engagemang. Vi skulle också i högre utsträckning kunna använda oss av medlemsenkäter i olika frågor.
Ett problem med medlemsomröstningar i partiledarfrågan är att det är möjligt att kandidera under pågående kongress. Kanske vi måste ange ett sista datum för kandidaturer om vi ska använda oss av medlemsomröstningar?
Vi bör diskutera om vi i stadgarna ska ange att det inför varje partiledarval ska hållas en beslutande eller rådgivande medlemsomröstning.
Om vi ska börja använda oss av medlemsomröstningar är det viktigt att medlemmarna ges ordentliga besluts- och diskussionsunderlag och att goda möjligheter till diskussion (både fysiska och nätbaserade) ges.
Vi bör diskutera om vi i stadgarna ska ange att det inför varje partiledarval ska hållas en beslutande eller rådgivande medlemsomröstning.
Om vi ska börja använda oss av medlemsomröstningar är det viktigt att medlemmarna ges ordentliga besluts- och diskussionsunderlag och att goda möjligheter till diskussion (både fysiska och nätbaserade) ges.
I strategidokumentet, som ska antas på kongressen, står: "En partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag rekommenderas på alla nivåer i partiet." Jag tycker att partiskatt ska införas, inte bara rekommenderas. Kanske det bör stå med i stadgarna?
Nu ser jag fram emot öppna, breda och hederliga diskussioner inför kongressen i januari. Jag har inget emot hårda diskussioner om så krävs, men jag anser att man ska träda fram öppet. Om man uttalar sig i massmedia ska man göra det med namns nämnande.
Vi ska inte bara diskutera vem, eller vilka, vi vill ha som partiledare. Samtliga personval på kongressen är viktiga. Det ideala vore om alla som kandiderar till förtroendeposter på kongressen i god tid öppet träder fram, presenterar sig och berättar hur de vill utveckla Vänsterpartiet.
Vi måste också diskutera vår politik och organisation. En bra början är att läsa, kritiskt granska och diskutera strategidokumentet och diskussionsmaterialet inför höstens EU-konferens.
Läs vidare:
"Önskemål om delat ledarskap för V" (Svenska Dagbladet 2011-08-10).
"Kritik mot toppstyrda ledarval" (Svenska Dagbladet 2011-08-12).
"Låt medlemmarna avgöra" (Helsingborgs Dagblad 2011-08-13).
"Vänsterpartiets framtid och liberalismen" (Alltid rött alltid rätt 2011-08-13).
måndag 8 augusti 2011
Uthållighet krävs
Vänsterpartiet behöver prioritera organisation, kommunikation och arbetsmetoder. På kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012 ska partistyrelsens förslag till strategidokument behandlas. Vissa har kritiserat strategidokumentet men liksom Thaher Pelaseyed menar jag att kongressen måste "ge den nyvalda partistyrelsen ett tydligt uppdrag som innebär både politiska och organisatoriska prioriteringar." Själv tycker jag att strategidokumentet i huvudsak är bra men även om man tycker att det finns svagheter i dokumentet tror jag Vänsterpartiet måste ges en tydlig inriktning. Det kan strategidokumentet ge oss.
Men det är också som Jonas Wikström skriver om strategidokumentet: "Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för."
Hans Linde skriver i sin partiledarkandidatartikel: "Alltför många satsningar på att bygga vårt parti har varit halvhjärtade eller runnit ut i sanden. Ska vi bygga partiet starkt måste vi våga göra tydliga prioriteringar, ändra våra arbetssätt och bli ett mer sammanhållet parti."
Strategidokumentet innehåller tydliga influenser från nederländska Socialistiska partiet. Det är bra. Avsnittet i strategidokumentet om "att göra politik" är kanske det som uppmärksammats mest och också kritiserats mest. Själv har jag också invändningar och känner viss tveksamhet, men tycker ändå det ska stå kvar eftersom vi behöver prova nya arbetsmetoder.
Något jag däremot saknar i strategidokumentet är mer utförliga skrivningar om hur vi ska bli ett, som det står, "lyssnande och bekräftande parti som tar tillvara människors erfarenheter." I Vänsterpress 4/08 läser jag: "Konsten att bygga ett parti (KABEP), Vänsterpartiets organisationsgrupp driver sedan 2007 ett dörrknackningsprojekt för att pröva ut och testa dörrknackningsmetoden. 11 partiföreningar med olika karaktär har plockats ut för att genomföra projektet under 2008. Projektets syfte är att skapa gemensamma erfarenheter, värdera för- och nackdelar med metoden samt ta fram underlag och material, allt i syfte att stärka partiets arbete och om möjligt genomföra dörrknackningsmetoden på bred front från och med 2009."
Jag skulle vilja att vi gör en ny satsning på dörrknackning, att det blir ett självklart arbetssätt i partiföreningarna. Givetvis är det, särskilt för mindre partiföreningar, svårt att hinna med allt. Men då krävs prioriteringar. Sådant som dörrknackning, eller "att göra politik", måste pågå under lång tid. Arbetssätten ska inte ses som värvning av röster eller medlemmar, utan som ett sätt för oss att bli ett bättre parti, ett sätt att utveckla en bättre politik. Vi behöver säkert utveckla och förändra vår politik men det gör vi bäst i dialog med våra väljare, eller de som borde vara våra väljare.
Metoder och arbetssätt för dörrknackning och annat måste utvecklas. Partiföreningarna behöver stöd från centralt håll. Även andra metoder för att lyssna och undersöka kan prövas och utvecklas: telefonlinjer, e-post, enkäter.
Om det ska vara möjligt för oss att genomföra sådant som dörrknackning eller olika sätt "att göra politik" krävs omprioriteringar på alla nivåer i partiet. Vi kanske inte mäktar med att lägga till arbetsuppgifter utan att ta bort andra. Sådana prioriteringar kan vara smärtsamma att göra, men är nödvändiga för ett parti som vill förändras och förnyas. Moderaternas förändringsarbete har säkert varit smärtsamt för många moderater men det har gett resultat. Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete kan inte genomföras på samma sätt som Moderaternas eftersom vi är ett medlemsstyrt parti. Vi behöver komma överens på kongressen och sedan vara överens om att verkligen genomföra kongressens beslut på alla nivåer i partiet.
Ytterligare något som krävs om vi ska klara av ett omfattande förändrings- och förnyelsearbete är att partiets ekonomi stärks. Därför måste partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag införas på alla nivåer i partiet och vi måste också öka partiets självfinansiering på andra sätt: gåvor, insamlingar, autogiro, SMS-gåvor.
Jag hoppas att sådant som dörrknackning eller andra metoder för att lyssna och undersöka samt "att göra politik" blir något annat än projekt i Vänsterpartiet. Jag hoppas det blir naturliga och självklara arbetsmetoder för oss.
Läs Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna om du vill veta mer om folkligt radikala arbetsmetoder. Om du redan läst den - läs den igen! Läs också Socialistisk debatt 2009 : 2 som innehåller flera värdefulla artiklar, bland annat en av Steve Mcgiffen, som är en av Socialistiska partiets ledande aktivister.
En konkret sak jag gärna skulle vilja se förverkligad är att vi tar oss an uppgiften att samla in människors erfarenheter av byråkrati och missförhållanden i offentlig verksamhet. Vi samlar in uppgifterna och driver dem sedan politiskt. Det räcker inte att vi är emot privatiseringar och vill öka resurserna till välfärdsverksamheterna. Vi måste också visa hur vi vill utveckla välfärden. Vi måste också effektivisera och prioritera, inte bara kräva ökade resurser.
Låt oss tillämpa masslinjen i vårt arbete! Låt oss börja knacka dörr igen!
Det är som Mikael Nyberg skriver i artikeln "Den pantsatta välfärdens land" (Clarté 2010 : 4): "Rörelseriktningen måste vara den motsatta, ut ur de sociala reservat där allt det nödvändiga förblir otänkbart, bort från Stockholms innerstad, ut i landet, ut i de slitna förorterna, ner till verkstäder, lagercentraler och vårdfabriker. Först där blir det praktiskt möjligt att, som managementkonsulterna uttrycker det, tänka utanför boxen."
Läs vidare:
"Adam knackar dörr", Vänsterpress 2008 : 3, s. 16.
"Operation dörrknackning", Vänsterpress 2008 : 4, s. 6f.
Aron Etzler: "Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.", Flamman 2008-05-29.
Mikael Nyberg: "Först med folkrörelsen blir det något av vänsterns löften", Aftonbladet 2008-02-25.
Martin Hofverberg: "'Ett stärkt parti efter helgens kongress'", Dagens Konflikt.
Daniel Cederqvist och Olle Josephson: "Dom längs bak måste röra på sig", Clarté 2008 : 1.
Aron Etzler: "Partiet som gaskar upp vänstern i Holland", Flamman 2005-02-17.
Aron Etzler: "Socialt arbete grunden för politisk organisation", Flamman 2005-02-24.
Men det är också som Jonas Wikström skriver om strategidokumentet: "Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för."
Hans Linde skriver i sin partiledarkandidatartikel: "Alltför många satsningar på att bygga vårt parti har varit halvhjärtade eller runnit ut i sanden. Ska vi bygga partiet starkt måste vi våga göra tydliga prioriteringar, ändra våra arbetssätt och bli ett mer sammanhållet parti."
Strategidokumentet innehåller tydliga influenser från nederländska Socialistiska partiet. Det är bra. Avsnittet i strategidokumentet om "att göra politik" är kanske det som uppmärksammats mest och också kritiserats mest. Själv har jag också invändningar och känner viss tveksamhet, men tycker ändå det ska stå kvar eftersom vi behöver prova nya arbetsmetoder.
Något jag däremot saknar i strategidokumentet är mer utförliga skrivningar om hur vi ska bli ett, som det står, "lyssnande och bekräftande parti som tar tillvara människors erfarenheter." I Vänsterpress 4/08 läser jag: "Konsten att bygga ett parti (KABEP), Vänsterpartiets organisationsgrupp driver sedan 2007 ett dörrknackningsprojekt för att pröva ut och testa dörrknackningsmetoden. 11 partiföreningar med olika karaktär har plockats ut för att genomföra projektet under 2008. Projektets syfte är att skapa gemensamma erfarenheter, värdera för- och nackdelar med metoden samt ta fram underlag och material, allt i syfte att stärka partiets arbete och om möjligt genomföra dörrknackningsmetoden på bred front från och med 2009."
Jag skulle vilja att vi gör en ny satsning på dörrknackning, att det blir ett självklart arbetssätt i partiföreningarna. Givetvis är det, särskilt för mindre partiföreningar, svårt att hinna med allt. Men då krävs prioriteringar. Sådant som dörrknackning, eller "att göra politik", måste pågå under lång tid. Arbetssätten ska inte ses som värvning av röster eller medlemmar, utan som ett sätt för oss att bli ett bättre parti, ett sätt att utveckla en bättre politik. Vi behöver säkert utveckla och förändra vår politik men det gör vi bäst i dialog med våra väljare, eller de som borde vara våra väljare.
Metoder och arbetssätt för dörrknackning och annat måste utvecklas. Partiföreningarna behöver stöd från centralt håll. Även andra metoder för att lyssna och undersöka kan prövas och utvecklas: telefonlinjer, e-post, enkäter.
Om det ska vara möjligt för oss att genomföra sådant som dörrknackning eller olika sätt "att göra politik" krävs omprioriteringar på alla nivåer i partiet. Vi kanske inte mäktar med att lägga till arbetsuppgifter utan att ta bort andra. Sådana prioriteringar kan vara smärtsamma att göra, men är nödvändiga för ett parti som vill förändras och förnyas. Moderaternas förändringsarbete har säkert varit smärtsamt för många moderater men det har gett resultat. Vänsterpartiets förändrings- och förnyelsearbete kan inte genomföras på samma sätt som Moderaternas eftersom vi är ett medlemsstyrt parti. Vi behöver komma överens på kongressen och sedan vara överens om att verkligen genomföra kongressens beslut på alla nivåer i partiet.
Ytterligare något som krävs om vi ska klara av ett omfattande förändrings- och förnyelsearbete är att partiets ekonomi stärks. Därför måste partiskatt på arvoden för förtroendeuppdrag införas på alla nivåer i partiet och vi måste också öka partiets självfinansiering på andra sätt: gåvor, insamlingar, autogiro, SMS-gåvor.
Jag hoppas att sådant som dörrknackning eller andra metoder för att lyssna och undersöka samt "att göra politik" blir något annat än projekt i Vänsterpartiet. Jag hoppas det blir naturliga och självklara arbetsmetoder för oss.
Läs Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna om du vill veta mer om folkligt radikala arbetsmetoder. Om du redan läst den - läs den igen! Läs också Socialistisk debatt 2009 : 2 som innehåller flera värdefulla artiklar, bland annat en av Steve Mcgiffen, som är en av Socialistiska partiets ledande aktivister.
En konkret sak jag gärna skulle vilja se förverkligad är att vi tar oss an uppgiften att samla in människors erfarenheter av byråkrati och missförhållanden i offentlig verksamhet. Vi samlar in uppgifterna och driver dem sedan politiskt. Det räcker inte att vi är emot privatiseringar och vill öka resurserna till välfärdsverksamheterna. Vi måste också visa hur vi vill utveckla välfärden. Vi måste också effektivisera och prioritera, inte bara kräva ökade resurser.
Låt oss tillämpa masslinjen i vårt arbete! Låt oss börja knacka dörr igen!
Det är som Mikael Nyberg skriver i artikeln "Den pantsatta välfärdens land" (Clarté 2010 : 4): "Rörelseriktningen måste vara den motsatta, ut ur de sociala reservat där allt det nödvändiga förblir otänkbart, bort från Stockholms innerstad, ut i landet, ut i de slitna förorterna, ner till verkstäder, lagercentraler och vårdfabriker. Först där blir det praktiskt möjligt att, som managementkonsulterna uttrycker det, tänka utanför boxen."
Läs vidare:
"Adam knackar dörr", Vänsterpress 2008 : 3, s. 16.
"Operation dörrknackning", Vänsterpress 2008 : 4, s. 6f.
Aron Etzler: "Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.", Flamman 2008-05-29.
Mikael Nyberg: "Först med folkrörelsen blir det något av vänsterns löften", Aftonbladet 2008-02-25.
Martin Hofverberg: "'Ett stärkt parti efter helgens kongress'", Dagens Konflikt.
Daniel Cederqvist och Olle Josephson: "Dom längs bak måste röra på sig", Clarté 2008 : 1.
Aron Etzler: "Partiet som gaskar upp vänstern i Holland", Flamman 2005-02-17.
Aron Etzler: "Socialt arbete grunden för politisk organisation", Flamman 2005-02-24.
söndag 7 augusti 2011
Om Vänsterpartiets EU-politik
Den 3-4 september håller Vänsterpartiet en EU-konferens i Göteborg. På konferensen ska en ny skrivning om EU i partiprogrammet diskuteras. Beslut om förändringar i partiprogrammet tas sedan av kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012. På EU-konferensen ska också ett uttalande om aktuella EU-frågor antas.
Enligt Lars Ohly ska Vänsterpartiet genom att tona ned utträdeskravet ge "en signal till svenska folket om att Vänsterpartiet är med i fighten om miljön, arbetsrätten och välfärden inom EU" ("V dämpar krav på att lämna EU", Kommunalarbetaren 2011-07-05).
I diskussionsmaterialet inför konferensen står följande att läsa: "Partiet har inte drivit kravet på utträde ur EU" samt "Däremot har vi angett i program och valplattformar att vi önskar lämna EU."
Det står också i diskussionsmaterialet att programkommissionen med sitt förslag till ny EU-text i partiprogrammet vill "förtydliga att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel, samt under vilka förhållanden vänsterpartiet bör driva det aktivt."
För mig är utträdeskravet ett mål i sig, eftersom det är EU:s överstatlighet jag vänder mig emot. I vårt partiprogram står det på sidan 14: "Ett försvar av demokratin kräver idag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." På sidan 17 står det: "Överstatliga organ som kränker de nationella folkvalda parlamentens suveränitet är ingen hållbar lösning."
Visst finns det anledning att diskutera om vårt utträdeskrav bidragit till att presumtiva väljare inte förstått att vi bedriver konstruktivt politiskt arbete inom EU. All politik bör kontinuerligt utvärderas och kritiskt granskas och som det står i partiprogrammet på sidan 31: "Den mest radikala vänsterpolitiken är inte nödvändigtvis den som vid varje tidpunkt ställer de mest långtgående kraven." Men vi har ju faktiskt inte drivit utträdeskravet aktivt.
Enligt diskussionsmaterialet "har våra politiska motståndare ifrågasatt trovärdigheten i våra krav på förändringar, när vi ändå vill gå ur EU."
Vad våra politiska motståndare tycker om oss ska inte påverka vårt partiprogram. Det finns anledning att påminna om vad som står i partistyrelsens strategidokument: "Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta."
Jag tvivlar på att utträdeskravet, som ju inte ens drivits, skrämt bort presumtiva väljare. Till och med borgerliga Helsingborgs Dagblads ledarskribent Ingrid Runsten ("Viktigt vardagsslit i EU", Helsingborgs Dagblad 2011-05-30) har i positiva ordalag framhållit Eva-Britt Svensson arbete i EU. Det kanske tvärtom är så att vi, som Erik Berg skrev på sin blogg Approximation 2009-10-06, istället borde "uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen." Det är nog som med Vänsterpartiets övriga politik: vi måste se över vår organisation och vår kommunikation. Louise Granaths insändare i Flamman 2011 : 30 ("Dags att ompröva utträdeskravet") tyder på att vi till och med inom vänstern bättre måste kommunicera vår EU-politik.
Vänsterpartiets EU-politik, förutsatt att vi inte döljer vårt motstånd mot EU:s överstatlighet, kan - särskilt nu när Miljöpartiet anpassat sig till det politiska etablissemanget - bidra till att vi blir ett relevant parti för svenska folket. Vi vill väl inte lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna? En tydlig linje i EU-politiken kan kanske också bidra till att vi blir ett starkare parti på landsbygden?
Jag hoppas på och räknar med ordentliga diskussioner i EU-frågan inför konferensen och kongressen. Det är viktigt att vi inte anpassar oss efter övriga politiska partier utan tydligt vågar driva vår egen linje. Det är som Nina Björk och Björnbrum påpekat: själva poängen med demokrati är att vi har alternativ att välja mellan. Vänsterpartiet har allt att vinna på en tydlig profilering och ett väl formulerat konfliktperspektiv.
2014 är det inte bara val till riksdag, landsting och kommuner utan också till Europarlamentet. Det kan förhoppningsvis vara en fördel för Vänsterpartiet.
Bli gärna medlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Läs Jonas Sjöstedts skrift Eurokrisen & vänsterns svar.
Enligt Lars Ohly ska Vänsterpartiet genom att tona ned utträdeskravet ge "en signal till svenska folket om att Vänsterpartiet är med i fighten om miljön, arbetsrätten och välfärden inom EU" ("V dämpar krav på att lämna EU", Kommunalarbetaren 2011-07-05).
I diskussionsmaterialet inför konferensen står följande att läsa: "Partiet har inte drivit kravet på utträde ur EU" samt "Däremot har vi angett i program och valplattformar att vi önskar lämna EU."
Det står också i diskussionsmaterialet att programkommissionen med sitt förslag till ny EU-text i partiprogrammet vill "förtydliga att utträdeskravet inte är ett mål i sig, utan ett möjligt medel, samt under vilka förhållanden vänsterpartiet bör driva det aktivt."
För mig är utträdeskravet ett mål i sig, eftersom det är EU:s överstatlighet jag vänder mig emot. I vårt partiprogram står det på sidan 14: "Ett försvar av demokratin kräver idag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." På sidan 17 står det: "Överstatliga organ som kränker de nationella folkvalda parlamentens suveränitet är ingen hållbar lösning."
Visst finns det anledning att diskutera om vårt utträdeskrav bidragit till att presumtiva väljare inte förstått att vi bedriver konstruktivt politiskt arbete inom EU. All politik bör kontinuerligt utvärderas och kritiskt granskas och som det står i partiprogrammet på sidan 31: "Den mest radikala vänsterpolitiken är inte nödvändigtvis den som vid varje tidpunkt ställer de mest långtgående kraven." Men vi har ju faktiskt inte drivit utträdeskravet aktivt.
Enligt diskussionsmaterialet "har våra politiska motståndare ifrågasatt trovärdigheten i våra krav på förändringar, när vi ändå vill gå ur EU."
Vad våra politiska motståndare tycker om oss ska inte påverka vårt partiprogram. Det finns anledning att påminna om vad som står i partistyrelsens strategidokument: "Vi strävar inte efter att bli populära i det politiska etablissemanget, utan efter att hitta ett bättre sätt att kommunicera våra politiska prioriteringar så att människor förstår vad vi menar och upplever oss som relevanta."
Jag tvivlar på att utträdeskravet, som ju inte ens drivits, skrämt bort presumtiva väljare. Till och med borgerliga Helsingborgs Dagblads ledarskribent Ingrid Runsten ("Viktigt vardagsslit i EU", Helsingborgs Dagblad 2011-05-30) har i positiva ordalag framhållit Eva-Britt Svensson arbete i EU. Det kanske tvärtom är så att vi, som Erik Berg skrev på sin blogg Approximation 2009-10-06, istället borde "uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen." Det är nog som med Vänsterpartiets övriga politik: vi måste se över vår organisation och vår kommunikation. Louise Granaths insändare i Flamman 2011 : 30 ("Dags att ompröva utträdeskravet") tyder på att vi till och med inom vänstern bättre måste kommunicera vår EU-politik.
Vänsterpartiets EU-politik, förutsatt att vi inte döljer vårt motstånd mot EU:s överstatlighet, kan - särskilt nu när Miljöpartiet anpassat sig till det politiska etablissemanget - bidra till att vi blir ett relevant parti för svenska folket. Vi vill väl inte lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna? En tydlig linje i EU-politiken kan kanske också bidra till att vi blir ett starkare parti på landsbygden?
Jag hoppas på och räknar med ordentliga diskussioner i EU-frågan inför konferensen och kongressen. Det är viktigt att vi inte anpassar oss efter övriga politiska partier utan tydligt vågar driva vår egen linje. Det är som Nina Björk och Björnbrum påpekat: själva poängen med demokrati är att vi har alternativ att välja mellan. Vänsterpartiet har allt att vinna på en tydlig profilering och ett väl formulerat konfliktperspektiv.
2014 är det inte bara val till riksdag, landsting och kommuner utan också till Europarlamentet. Det kan förhoppningsvis vara en fördel för Vänsterpartiet.
Bli gärna medlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Läs Jonas Sjöstedts skrift Eurokrisen & vänsterns svar.
lördag 6 augusti 2011
Kickstarta igång Vänsterpartiet
Lars Ohly och Elise Norberg Pilhem (sammankallande i valberedningen) intervjuas i Lunchekot idag angående Vänsterpartiets partiledarval.
Enligt intervjun vill valberedningen ha en öppen process och Lars Ohly poängterar att han tycker det är bra att vi har flera partiledarkandidater. Allt gott alltså? Nej, jag tycker inte det för Elise Norberg Pilhem säger också att vi inte fullt ut ska efterlikna Centerpartiets process. Ambitionsnivån är tydligen inte högre än att vi "kommer nog vara ute lite mer i distriktsorganisationerna" och ha "lite mer diskussioner än vad vi haft tidigare".
Det duger inte tycker jag. Nu är det dags att ta situationen på allvar och utnyttja den vilja till förändring och förnyelse som förhoppningsvis finns bland partiets medlemmar. Det borde arrangeras utfrågningar av partiledarkandidaterna i alla distrikt, strategidokument och EU-dokument bör diskuteras i alla partiföreningar. Utnyttja också de texter som finns samlade i Socialistisk debatt nr 197 för diskussioner i partiföreningar och distrikt.
På kongressen 2012 måste vi välja en partistyrelse med vilja och mod nog att genomföra omfattande förändringar. Det krävs också en långsiktighet och envishet i arbetet. Vad hände till exempel med "dörknackningskampanjen"? Av medlemmar, partiföreningar och partidistrikt krävs också en vilja och beredskap till förändring.
Lars Ohly säger i intervjun att "nu måste vi faktiskt diskutera allt som vi tillsammans kan göra för att få Vänsterpartiet att bli starkare". Han har rätt i att vi måste göra det och att det är ett kollektivt ansvar. Det största ansvaret faller såklart på partistyrelsen men även partiföreningar och distriktens styrelser bör se självkritiskt på sitt eget arbete, ja varje medlem bör kritiskt granska sitt arbete. Under perioden fram till kongressen bör vi diskutera brett och med högt i tak. Eftersom alla i ledningen verkar inse att förändringar krävs kan jag inte låta bli att undra varför inte mer gjorts. Krisen inträffade inte i samband med valet 2010 eller i och med någon av de senare opinionsmätningarna. Vi befinner i oss i en länge pågående kris.
Det finns redan massor av goda idéer formulerade om Vänsterpartiets framtid. Läs strategidokumentet, Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna samt Socialistisk debatt nr 2/90 och nr 197! Socialistisk debatt behöver förresten digitaliseras, om så krävs bör Vänsterpartiet stödja tidskriften så att de kan bygga en ordentlig hemsida.
Efter kongressen är det viktigt att det snabbt börjar hända saker. Som Jonas Wikström säger är det dags för ledarskap i Vänsterpartiet.
Enligt intervjun vill valberedningen ha en öppen process och Lars Ohly poängterar att han tycker det är bra att vi har flera partiledarkandidater. Allt gott alltså? Nej, jag tycker inte det för Elise Norberg Pilhem säger också att vi inte fullt ut ska efterlikna Centerpartiets process. Ambitionsnivån är tydligen inte högre än att vi "kommer nog vara ute lite mer i distriktsorganisationerna" och ha "lite mer diskussioner än vad vi haft tidigare".
Det duger inte tycker jag. Nu är det dags att ta situationen på allvar och utnyttja den vilja till förändring och förnyelse som förhoppningsvis finns bland partiets medlemmar. Det borde arrangeras utfrågningar av partiledarkandidaterna i alla distrikt, strategidokument och EU-dokument bör diskuteras i alla partiföreningar. Utnyttja också de texter som finns samlade i Socialistisk debatt nr 197 för diskussioner i partiföreningar och distrikt.
På kongressen 2012 måste vi välja en partistyrelse med vilja och mod nog att genomföra omfattande förändringar. Det krävs också en långsiktighet och envishet i arbetet. Vad hände till exempel med "dörknackningskampanjen"? Av medlemmar, partiföreningar och partidistrikt krävs också en vilja och beredskap till förändring.
Lars Ohly säger i intervjun att "nu måste vi faktiskt diskutera allt som vi tillsammans kan göra för att få Vänsterpartiet att bli starkare". Han har rätt i att vi måste göra det och att det är ett kollektivt ansvar. Det största ansvaret faller såklart på partistyrelsen men även partiföreningar och distriktens styrelser bör se självkritiskt på sitt eget arbete, ja varje medlem bör kritiskt granska sitt arbete. Under perioden fram till kongressen bör vi diskutera brett och med högt i tak. Eftersom alla i ledningen verkar inse att förändringar krävs kan jag inte låta bli att undra varför inte mer gjorts. Krisen inträffade inte i samband med valet 2010 eller i och med någon av de senare opinionsmätningarna. Vi befinner i oss i en länge pågående kris.
Det finns redan massor av goda idéer formulerade om Vänsterpartiets framtid. Läs strategidokumentet, Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen : radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna samt Socialistisk debatt nr 2/90 och nr 197! Socialistisk debatt behöver förresten digitaliseras, om så krävs bör Vänsterpartiet stödja tidskriften så att de kan bygga en ordentlig hemsida.
Efter kongressen är det viktigt att det snabbt börjar hända saker. Som Jonas Wikström säger är det dags för ledarskap i Vänsterpartiet.
fredag 5 augusti 2011
Vänsterpartiets ledning
Idag har glädjande nog ytterligare en kandidat till partiledarposten i Vänsterpartiet trätt fram, nämligen Hans Linde. Vi nu fyra partiledarkandidater: Ulla Andersson, Hans Linde, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Själv har jag inte bestämt mig för någon favorit, bortsett från att jag tror att vi behöver ett förnyat ledarskap. Vi behöver både nya personer i ledningen och vi behöver nya idéer för organisation, kommunikation och politik. Än viktigare än nya idéer, de finns redan, är att vi sedan prioriterar förnyelse, förändring och förbättring. Vi måste mäkta med ett långsiktigt arbete och vi måste våga förändra. Vänsterpartiet kommer välja partiledning på kongressen i Uppsala den 5-8 januari 2012.
Hans Linde är i dagsläget Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor och hbt-frågor samt gruppledare i riksdagen. Hans engagemang i utrikespolitiska frågor kan dock ligga honom i fatet eftersom partiledningens beslut att stödja en flygförbudszon över Libyen kritiserats inom Vänsterpartiet. För detta kan dock inte Hans Linde ensam kritiseras, utan ansvaret faller på alla i partistyrelsen, utom de som reserverade sig mot beslutet. Vad jag förstår stod samtliga av de nuvarande partiledarkandidaterna bakom partiets linje.
Hans Linde har i Flamman 2011 : 31 publicerat en lång artikel om vad han vill med Vänsterpartiet och vår politik. Artikeln innehåller många goda tankar och förslag. Jag håller nog med om allt han skriver. Det är bra att han nämner "människor på landsbygden" som en en av våra prioriterade grupper.Innan riksdagens öppnande i september prioriterar Hans Linde "att åka runt i Sverige och träffa partimedlemmar, olika folkrörelser och väljare för att lyssna in hur de vill att vi ska bygga vänstern starkare i Sverige". Bra! Vänsterpartiet ska vara ett nyfiket, öppet, lyssnande, undersökande och reflekterande parti.
Det är bra att vi har flera som öppet kandiderar. Jag hoppas fler träder fram, särskilt kvinnliga kandidater. Vad som behövs nu, och som bland andra Erik Andersson och Martin Lööf, efterfrågat i Flamman 2011 : 30 är att de som kandiderar till partiledarposten öppet går ut och berättar "hur de vill utveckla partiet organisatoriskt och politiskt". Jag skulle vilja bredda detta och säga att alla som kandiderar till partistyrelsen bör träda fram. Vi behöver en bred och öppen debatt om Vänsterpartiets framtid inför kongressen. Möten och utfrågningar med partiledarkandidaterna och partistyrelsekandidaterna bör anordnas i partidistrikten. Enligt Jonas Sjöstedt får partiledarkandidaterna "väldigt många inbjudningar, också där de vill träffa oss tillsammans för att kunna titta i hästens mun, så att säga." Bra! Kandidaterna kan också presenteras på Vänsterpartiets hemsida, så som Centerpartiet gjort.
Angående övriga val till partistyrelsen anser jag att det är viktigt att vi eftersträvar en bra åldersfördelning, minst 50 procent kvinnor och att vi får in ledamöter med LO-bakgrund och annan etnisk bakgrund än svensk. Jag tror också det vore bra om vi får in en, eller flera, av de som ingått i Framtidskommissionen (gärna Thaher Pelaseyed) och gärna också representanter från kommuner där Vänsterpartiet varit framgångsrikt. Degerfors och Fagersta är de klarast lysande exemplen. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt har också flera kommit med goda synpunkter (se Socialistisk debatt nr 197): Jonas Wikström, Tobias Smedberg, Emil Broberg, Ali Esbati med flera. Jag tycker också att Aron Etzler är en lysande politisk analytiker. Men det är kanske inte bra att ta in honom i partiledningen eftersom han då skulle förlora sin fristående ställning?
Vi behöver en bred debatt inför EU-konferensen och om strategidokumentet i partiet och vi behöver veta hur partiledarkandidaterna ställer sig till dessa dokument. Utöver detta tycker jag det vore bra med diskussioner kring texterna i Socialistisk debatt nr 197.
I Vänsterpartiet förs nu diskussioner kring delat partiledarskap. Jag har skrivit om delat partiledarskap i ett tidigare inlägg. Jonas Sjöstedt är den ende av partiledarkandidaterna som är uttalat positiv till delat partiledarskap. Hans Linde säger så här: "Jag tycker egentligen att det är en sekundär fråga, det finns andra, större utmaningar, som hur vi får fram fler företrädare för partiet." Det håller jag med honom om. Frågan om delat partiledarskap måste diskuteras och undersökas grundligt.
Jonas Sjöstedt för fram idén att vi skulle kunna börja välja partiledare genom medlemsomröstningar bland samtliga partimedlemmar. Det är en intressant tanke. Jag tror också att vi skulle vinna på att ha medlemsomröstningar och medlemsenkäter i olika sakfrågor, såväl politik och organisation. Omröstningarna och enkäterna kan vara antingen styrande eller vägledande. Framtidskommissionen gjorde en enkätundersökning som tyvärr fick låg svarsfrekvens. Vad berodde det på? Kanske Vänsterpartiets medlemmar är ovana vid detta arbetssätt?
Läs vidare:
Om Hans Lindes kandidatur och partiledarfrågan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Flamman, Svenska Dagbladet, Jonas Sjöstedt, Gus Kaage, Jinge, Patrik Renfors och Lotta Johnsson Fornarve, Ilona Szatmári Waldau, Rosa Lundmark, Emil Broberg, Britt Löfgren, Andreas Jansson, Alla smutsiga detaljer, Nicke Grozdanovsski, Kaj Raving, Fredrich Legnemark.
Om Libyen och utrikespolitik:
Henning Süssner Rubin, Martina Nilsson, Jonas Thunberg, Hans Lindes replik till Jonas Thunberg, Hans Linde, Åke Wilens replik till Hans Linde.
Om Centerpartiets val av ny partiledare:
Dagens Nyheter 2011-06-18, Dagens Nyheter 2011-06-22, Dagens Nyheter 2011-07-20, presentation av partiledarkandidaterna på Centerpartiets hemsida.
Vi i Vänsterpartiet har en spännande och innehållsrik tid framför oss. Det ser lovande ut nu när vi har flera partiledarkandidater. Låt oss nu föra öppna, breda och ingående diskussioner om Vänsterpartiets framtid i partiföreningar, partidistrikt, Vänsterpress, Flamman och på internet. Det är viktigt att processerna blir så öppna som möjligt. Inte minst eftersom då fler än partimedlemmar kan engagera sig. Vänsterpartiets framtid rör fler än oss partimedlemmar.
Hans Linde är i dagsläget Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor och hbt-frågor samt gruppledare i riksdagen. Hans engagemang i utrikespolitiska frågor kan dock ligga honom i fatet eftersom partiledningens beslut att stödja en flygförbudszon över Libyen kritiserats inom Vänsterpartiet. För detta kan dock inte Hans Linde ensam kritiseras, utan ansvaret faller på alla i partistyrelsen, utom de som reserverade sig mot beslutet. Vad jag förstår stod samtliga av de nuvarande partiledarkandidaterna bakom partiets linje.
Hans Linde har i Flamman 2011 : 31 publicerat en lång artikel om vad han vill med Vänsterpartiet och vår politik. Artikeln innehåller många goda tankar och förslag. Jag håller nog med om allt han skriver. Det är bra att han nämner "människor på landsbygden" som en en av våra prioriterade grupper.Innan riksdagens öppnande i september prioriterar Hans Linde "att åka runt i Sverige och träffa partimedlemmar, olika folkrörelser och väljare för att lyssna in hur de vill att vi ska bygga vänstern starkare i Sverige". Bra! Vänsterpartiet ska vara ett nyfiket, öppet, lyssnande, undersökande och reflekterande parti.
Det är bra att vi har flera som öppet kandiderar. Jag hoppas fler träder fram, särskilt kvinnliga kandidater. Vad som behövs nu, och som bland andra Erik Andersson och Martin Lööf, efterfrågat i Flamman 2011 : 30 är att de som kandiderar till partiledarposten öppet går ut och berättar "hur de vill utveckla partiet organisatoriskt och politiskt". Jag skulle vilja bredda detta och säga att alla som kandiderar till partistyrelsen bör träda fram. Vi behöver en bred och öppen debatt om Vänsterpartiets framtid inför kongressen. Möten och utfrågningar med partiledarkandidaterna och partistyrelsekandidaterna bör anordnas i partidistrikten. Enligt Jonas Sjöstedt får partiledarkandidaterna "väldigt många inbjudningar, också där de vill träffa oss tillsammans för att kunna titta i hästens mun, så att säga." Bra! Kandidaterna kan också presenteras på Vänsterpartiets hemsida, så som Centerpartiet gjort.
Angående övriga val till partistyrelsen anser jag att det är viktigt att vi eftersträvar en bra åldersfördelning, minst 50 procent kvinnor och att vi får in ledamöter med LO-bakgrund och annan etnisk bakgrund än svensk. Jag tror också det vore bra om vi får in en, eller flera, av de som ingått i Framtidskommissionen (gärna Thaher Pelaseyed) och gärna också representanter från kommuner där Vänsterpartiet varit framgångsrikt. Degerfors och Fagersta är de klarast lysande exemplen. I Vänsterpartiets eftervalsdebatt har också flera kommit med goda synpunkter (se Socialistisk debatt nr 197): Jonas Wikström, Tobias Smedberg, Emil Broberg, Ali Esbati med flera. Jag tycker också att Aron Etzler är en lysande politisk analytiker. Men det är kanske inte bra att ta in honom i partiledningen eftersom han då skulle förlora sin fristående ställning?
Vi behöver en bred debatt inför EU-konferensen och om strategidokumentet i partiet och vi behöver veta hur partiledarkandidaterna ställer sig till dessa dokument. Utöver detta tycker jag det vore bra med diskussioner kring texterna i Socialistisk debatt nr 197.
I Vänsterpartiet förs nu diskussioner kring delat partiledarskap. Jag har skrivit om delat partiledarskap i ett tidigare inlägg. Jonas Sjöstedt är den ende av partiledarkandidaterna som är uttalat positiv till delat partiledarskap. Hans Linde säger så här: "Jag tycker egentligen att det är en sekundär fråga, det finns andra, större utmaningar, som hur vi får fram fler företrädare för partiet." Det håller jag med honom om. Frågan om delat partiledarskap måste diskuteras och undersökas grundligt.
Jonas Sjöstedt för fram idén att vi skulle kunna börja välja partiledare genom medlemsomröstningar bland samtliga partimedlemmar. Det är en intressant tanke. Jag tror också att vi skulle vinna på att ha medlemsomröstningar och medlemsenkäter i olika sakfrågor, såväl politik och organisation. Omröstningarna och enkäterna kan vara antingen styrande eller vägledande. Framtidskommissionen gjorde en enkätundersökning som tyvärr fick låg svarsfrekvens. Vad berodde det på? Kanske Vänsterpartiets medlemmar är ovana vid detta arbetssätt?
Läs vidare:
Om Hans Lindes kandidatur och partiledarfrågan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Flamman, Svenska Dagbladet, Jonas Sjöstedt, Gus Kaage, Jinge, Patrik Renfors och Lotta Johnsson Fornarve, Ilona Szatmári Waldau, Rosa Lundmark, Emil Broberg, Britt Löfgren, Andreas Jansson, Alla smutsiga detaljer, Nicke Grozdanovsski, Kaj Raving, Fredrich Legnemark.
Om Libyen och utrikespolitik:
Henning Süssner Rubin, Martina Nilsson, Jonas Thunberg, Hans Lindes replik till Jonas Thunberg, Hans Linde, Åke Wilens replik till Hans Linde.
Om Centerpartiets val av ny partiledare:
Dagens Nyheter 2011-06-18, Dagens Nyheter 2011-06-22, Dagens Nyheter 2011-07-20, presentation av partiledarkandidaterna på Centerpartiets hemsida.
Vi i Vänsterpartiet har en spännande och innehållsrik tid framför oss. Det ser lovande ut nu när vi har flera partiledarkandidater. Låt oss nu föra öppna, breda och ingående diskussioner om Vänsterpartiets framtid i partiföreningar, partidistrikt, Vänsterpress, Flamman och på internet. Det är viktigt att processerna blir så öppna som möjligt. Inte minst eftersom då fler än partimedlemmar kan engagera sig. Vänsterpartiets framtid rör fler än oss partimedlemmar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)