Bastani, Aaron: Helautomatisk lyxkommunism (Verbal förlag, 2019), ISBN:
9789187777820
Aaron Bastani har en doktorsexamen från University of London och är en av grundarna av Novara Media. Bokens originaltitel är
Fully Automated Luxury Communism : a manifesto och den utgavs av förlaget
Verso.
När jag först läste om denna bok blev jag skeptisk på grund av bokens titel. Helautomatisk - vill och kan vi verkligen automatisera allt arbete? Lyx - är det något eftersträvansvärt? Vad är "lyx" och vad är behov? Kommunism - använder författaren ordet på ett seriöst sätt eller handlar det om någon sorts frasradikalism? Jag tyckte också att titeln antyder en naiv teknikoptimism, att vi löser miljö- och klimatfrågorna endast/främst med hjälp av teknik. På grund av ordet "helautomatisk" misstänkte jag också att boken skulle innehålla den sorts "arbetskritik" man ibland möter hos delar av vänstern och den gröna rörelsen. Jag menar att vi i vänstern ska värdera arbetet högt; det är inte arbetet som är fienden, det är kapitalismen.
Aaron Bastani använder ordet "kommunism" så här:
"'Kommunism' används här för ökad precision; syftet är att benämna ett samhälle där jobb inte finns, där brist ersatts med överflöd och där arbete och fritid smälter ihop." (s. 51)
"Vissa av det nya samhällets drag var han [Karl Marx, min anmärkning] säker på, trots allt. Ett var att kommunismens ankomst skulle innebära slutet på varje åtskillnad mellan arbete och fritid. På ett mer grundläggande plan skulle den markera mänsklighetens utträde ur det han kallade 'nödvändighetens rike' och inträde i ' frihetens rike'.
Men vad innebar det? För Marx var nödvändighetens rike platsen där vi 'kämpade mot naturen för att fylla våra behov och upprätthålla och reproducera liv' - med andra ord var det en värld definierad av brist, något som konfronterat människan sedan våra hominida förfäders tid. På Marx tid var det den klassiska politiska ekonomins centrala fråga: hur kan vi effektivt och rättvist fördela resurser i en värld där dessa är begränsade?
För Marx var nödvändighetens rike så väldigt att det till och med inkluderade socialismen. Detta eftersom den, liksom kapitalismen, hade inslag som arbete och brist - även om dessa var mer rationaliserade och mer socialt rättvisa i ett system underkastat demokratisk kontroll. Även om den utan tvekan var att föredra framför kapitalismen, och värd att aktivt kämpa för, var socialismen för Marx ett steg på vägen mot något annat: kommunismen och frihetens rike." (s. 55)
Aaron Bastani redogör för tre "omstörtningar" i mänsklighetens historia: 1) Jordbruket, 2) Industrialismen, 3) Informationens befrielse. (s. 31-49)
Den tredje omstörtningen pågår nu och innebär att "maskiner i växande utsträckning kan överta såväl kognitiva som fysiska uppgifter." (s. 37)
Den tredje omstörtningen innebär "en omvandling på energins område lika mycket som arbetets. Liksom den första omstörtningen var beroende av energin från tamboskap, människor och elementen, och den andra drevs av de fossila bränslenas kondenserade solenergi, innebär den tredje ett skifte bort från kolväten och tillbaka till förnyelsebar energi - i synnerhet solkraft. (s. 38)
"Den [tredje omstörtningen, min anmärkning] kommer att innebära slutet för brist på energi överhuvudtaget i takt med att en ny matris av teknologi och energi - ständigt smartare maskiner i kombination med billigare och renare energi - möjliggör utvinning av naturresurser bortom vår planet [på asteroider, min anmärkning, se s 121 ff.], grunden för extremt utbud av resurser. Därmed fullbordas en utveckling som tillåter mänskligheten att fullständigt överskrida våra nuvarande begränsningar."
I kapitlet "Nya resenärer" (s. 71-185) redogör Aaron Bastani för fem hot under den tredje omstörtningen: 1) Arbetslöshet, 2) Energi, 3) Brist på mineraler (som krävs för att lagra energi), 4) En åldrande befolkning, 5) Brist på mat.
Han visar hur samtliga dessa hot kan avvärjas med hjälp av (ny) teknologi. Till exempel kan de mineraler vi behöver för att lagra den oändliga energin från solen brytas genom gruvdrift på asteroider och sjukdomar som Alzheimers och cancer kan motarbetas med genteknik.
Även om Aaron Bastani skriver mycket och detaljerat om teknik som kan lösa problem och ge oss möjligheten att träda in i "frihetens rike" så förklarar han samtidigt att ett nytt ekonomiskt-politiskt system krävs för att teknikens och vetenskapens möjligheter ska komma oss alla till godo. Kapitalismen kan inte hantera ett överflöd utan kommer skapa konstlade brister, produktionskrafterna kommer i konflikt med produktionsförhållandena.
I det avslutande kapitlet "Det återfunna paradiset" )s. 189-249) är Aaron Bastani mer konkret politisk och för en del intressanta resonemang.
Aaron Bastani hävdar att "varje framgångsrik politik som försöker rikta den tredje omstörtningens möjligheter mot människors behov snarare än profiten måste vara populistisk". (s. 190)
Lyxkommunismen är internationalistisk, inte globalistisk. Pratet om "inget land kan ensamt lösa dessa problem" (s. 201) har endast legitimerat politisk passivitet. Vad vi behöver är exemplets makt - nationer som går före.
Ett intressant resonemang är det om "lokal protektionism" (s. 212ff.) med den engelska staden
Preston som exempel. De beslutade att "så mycket som möjligt av deras utgifter och upphandlingar skulle styras mot den lokala ekonomin." (s. 213)
Vissa har framfört idén om en basinkomst som lösningen på några av de kriser, till exempel arbetslöshet på grund av automatisering, vi ser under den tredje omstörtningen. Till min glädje är inte Aaron Bastani någon förespråkare av basinkomst utan han framhåller istället "universella grundläggande tjänster". (s. 229f.)
Även om inte min förutfattade skepsis utbyttes mot en odelad entusiasm inför boken kom en hel del av mina författade meningar på skam. Jag tycker att boken är läsvärd och innehåller mycket värdefull information och intressanta och användbara resonemang.
Med tanke på den akuta kris klimat- och miljöhoten innebär har jag svårt att se annat än att vi nu kommer behöva ställa om samhället till ett med i vissa avseenden lägre materiell standard, en sorts "livbåtssocialism". Antagligen kommer ransonering och förbud krävas för att ställa om samhället tillräckligt snabbt. Men redan här och nu kan den helautomatiska lyxkommunismen användas som en vision om ett annat samhälle. Mathias Wåg skriver så här i bokens förord. "Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge en knapphetens socialism."
Jag tror i och för sig inte att sådant som gruvdrift på asteroider eller begrepp som "lyx" är vad som krävs för att kunna skapa folkligt engagemang och acceptans för en nödvändig klimatomställning. Jag tror att vi redan här och nu kan visa att ett hållbart samhälle kan vara bättre än nuvarande kaoskapitalism, även om det i vissa avseenden innebär lägre materiell standard. Ett jämlikt samhälle där alla har tryggheten och friheten som basbehov som ett meningsfullt och utvecklande arbete, möjlighet att leva där man vill, en bostad man trivs i, tid att umgås med vänner och familj, möjlighet till en utvecklande fritid ger är väl en vision så god som någon. Mycket av det goda i livet har inget med materiell standard att göra, men alla behöver en materiell trygghet.
Det är inte bara klimat- och miljöhoten som gör att samtiden och den närmsta framtiden ser mörk ut, det gör även de politiska styrkeförhållandena. Men när vi här och nu kämpar mot privatiseringar och för en generell välfärd av hög kvalitet är det samtidigt en kamp för "frihetens rike".
Om vi tänker oss att före en eventuell lyxkommunism kommer en period av socialism, fortfarande ett "knapphetens rike" men ett samhälle där ekonomi och produktion styrs demokratiskt i folkets intresse så är det kanske inte säkert att alla de möjligheter tekniken ger kommer att användas. Under socialismen kommer beslut om automatisering och annan teknisk utveckling fattas demokratiskt. Socialismen kommer också vara en period där vi "bygger om" allt det som byggts omänskligt eller irrationellt under kapitalismen.
Här och nu behöver vi ta politisk strid om tekniken och dess användande, om sådant som: patent, intellektuella rättigheter, öppen källkod, öppna standarder, kvalitet/hållbarhet, möjlighet att reparera/uppgradera, återvinning, återbruk, delningsekonomi, energisnåla lösningar.
Vi behöver också både kamp för att försvara de "universella grundläggande tjänster" (den generella välfärden) vi tillkämpat oss, kämpa för att återta sådant som stulits från oss (järnväg, telefoni, postväsende till exempel) samt kämpa för att utvidga befintliga och skapa nya "universella grundläggande tjänster" (till exempel fri kollektivtrafik, fri tillgång till internet och telefoni). En kamp för att skapa allmänningar.
Idén om "lokal protektionism" tycker jag om. Den bör då kombineras med "nationell protektionism", till exempel att kraftigt öka självförsörjningsgraden av livsmedel. Detta innebär att vi måste bryta med EU.
Arbetstidsförkortning är en reform som skulle kunna väcka engagemang här och nu och samtidigt ta oss en bit närmre en bättre framtid.
Läs vidare:
Aron Etzler: "
Maskinerna kommer göra oss fria" (Aftonbladet 2019-08-13).
Jan Czajkowski: "
Helautomatiserad lyxkommunism åt alla!(?)" (Internationalen 2019-07-27).
Johan Persson: "
Liv i lyx eller livbåtssocialism?" (Flammans 2019-12-09).
David Jonstad: "
Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser" (2019-11-25).
Jonas Nordling: "
När framtiden är så ljus att den kräver solglasögon" (Dagens Arena 2019-11-15).
Marcus Priftis: "
Bastanis lyxkommunism glömmer bort kvinnorna" (Arbetet 2019-11-07).
Erling Bronsberg: "
Är maskinerna våra vänner?" (Proletären 2019-12-27).
Per-Anders Svärd: "
För en helautomatisk lyxkommunism" (Arbetaren 2019-08-30).
Daniel Swedin: "
Vi måste inte gå in i klimatkatastrofen" (Aftonbladet 2020-01-06).
Tor Gasslander: "
Enfaldig optimism är faktiskt farlig" (Flammans 2019-06-09).
Magnus Göransson: "
Kommunism i lyxförpackning" (Clarté 2019 : 3).
Max Ajl: "
Kommunismen kräver gröna fingrar" (Clarté 2019 : 3).
Rasmus Fleischer: "
För en halvautomatisk lyxkommunism" (Copyriot 2019-09-08).
"
Helautomatisk lyxkommunism" (Brand 2019-09-09).
Lyssna på ett samtal mellan bokens förläggare Per Björklund och Mathias Wåg, som skrivit förordet till den svenska utgåvan av Helautomatisk lyxkommunism i podden Apans anatomi.